SOU 1940:20/Speciell motivering
| ← Allmän motivering |
|
Bilaga → |
SPECIELL MOTIVERING
Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.
Kommitténs förslag till ny lagstiftning om förmögenhetsbrott har, som nämnt, formen av ett förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, enligt vilket 20–23 kap. skola erhålla helt ny lydelse och 24 kap. skall upphöra att gälla. Ändringarna i övriga delar av strafflagen ävensom i andra lagar och författningar hava i huvudsak karaktären av följdändringar. Då kommittén i det följande genomgår de ändrade, upphävda eller nyinförda lagrummen i strafflagen i paragrafordning, komma därför i viss utsträckning följdändringar att behandlas före de ändringar som föranlett dem.
2 KAP.
Då böter beroende av värdet å viss egendom, s. k. normerade böter, för närvarande icke stadgas på andra ställen i strafflagen än beträffande brott i fråga om hittegods och bodräkt, SL 22: 19 och 20, samt förslaget i motsvarande fall upptager dagsböter, har den allmänna bestämmelsen om normerade böter i SL 2: 8 ansetts böra utgå.
3 KAP.
I SL 3 kap., Om delaktighet i brott, handla 9–11 §§ om s. k. efterföljande delaktighet eller faution. De där behandlade fallen innefatta emellertid i själva verket icke delaktighet i egentlig mening utan böra betraktas såsom självständiga brott, vilka avse antingen att hindra myndigheternas ingripande mot den till ett föregående brott skyldige (personlig faution) eller ock att fullfölja en föregående brottslig verksamhet eller befästa dess resultat (reell faution). Kommittén föreslår, att dessa paragrafer i 3 kap. upphävas och ersättas med bestämmelser i strafflagens speciella del. I kommitténs förslag har den reella fautionen under namn av häleri upptagits bland förmögenhetsbrotlen i 21 kap. 6 §, medan den personliga fautionen inrymts i en ny
§ 18 a i 10 kap., Om brott emot offentlig myndighet.
Upphävandet av SL 3: 9–11 föranleder en formell lindring i SL 8: 28.
4 KAP.
Av skäl som angivits i redogörelsen för frågan om återfall i kapitlet rörande straffrättens allmänna del (s. 32) har kommittén, som lämnat SI. 5: 4 oförändrad, i övrigt löst denna fråga genom en enda, för alla förmögenhetsbrott gemensam regel, upptagen i SL 4: 14. I detta lagrum regleras
nu blott allmänna förutsättningar för återfall, varemot verkan därav angives i SL 20 och 21 kap. Den av kommittén föreslagna lydelsen av SL 4: 14 innefattar en uttömmande reglering i båda dessa hänseenden.
Den föreslagna återfallsregeln är direkt tillämplig endast på förmögenhetsbrott. brott som i 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs. Det förutsättes att någon, efter det han blivit dömd för förmögenhetsbrott, ånyo begår sådant brott av nedan angiven beskaffenhet. Det förutsättes ej, såsom i gällande rätt, att det återfallsgrundande brottet är av samma svårhetsgrad som återfallsbrottet eller av högre svårhetsgrad än detta. Även ett helt obetydligt brott kan grunda återfall, men den straffskärpande verkan blir givetvis mindre av ett ringare än av ett grövre brott. Ett brott kan i och för sig vara så lindrigt, att det blott förskyller böter, men förövas samma brott gång på gång, kan detta ådagalägga ett trots mot vilket frihetsstraff måste tillgripas; och ett dylikt i och för sig obetydligt brott, t. ex. olovligt förfogande över avbetalningsgods, kan även komma en efterföljande brottslighet att framstå i förändrad dager. I anslutning till att även förmögenhetsbrott som blott medfört bötesstraff göras återfallsgrundande föreslår kommittén en utvidgning av straffregistret. Ett förmögenhetsbrott är återfallsgrundande i förhållande till ett annat, även om de båda brotten äro upptagna i olika kapitel. Av den föreslagna regelns ordalag framgår, att även försöksbrott kunna verka återfallsgrundande, och detsamma bör anses gälla delaktighet. Den hittills gängse uppfattningen att återfallsverkan tillkommer allenast sådan delaktighet, varför den delaktige straffas såsom om han själv vore gärningsman (Hagströmer, Svensk straffrätt I s. 526), torde sammanhänga med den nu gällande återfallsförutsättningen att det förra brottet skall vara av minst samma svårhetsgrad som återfallsbrottet. Sedan denna återfallsförutsättning genom kommitténs förslag borttagits, bör även delaktighet, belagd med ringare ansvar, anses återfallsgrundande.
Vidare öppnar kommitténs förslag genom ett särskilt stadgande möjlighet att beakta utländsk straffdom och straffverkställighet. Finner domstolen att ett utrikes bestraffat brott, bedömt efter svensk Fått, skulle varit hänförligt under något av kapitlen om förmögenhetsbrott, må domstolen, om den finner skäl därtill, tillmäta den utländska straffdomen och straffverkställigheten samma verkan som svensk.
När återfall föreligger, skall enligt kommitténs förslag straffet för återfallet skärpas enligt vissa närmare angivna regler, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl däremot äro. Domstolen kan alltså i undantagsfall underlåta att tillämpa återfallsskärpning.
Vid prövning av denna fråga har domstolen att beakta bland annat i vad mån de båda brotten äro likartade eller ej. Alla de centrala förmögenhetsbrotten, alltså stöld, rån, bedrägeri, utpressning, ocker, häleri, förskingring, trolöshet mot huvudman och oredlighet mot borgenärer, böra regelmässigt anses så likartade i förhållande till varandra, att åtminstone någon skärpning av straffet för återfallet bör ske, och detta även om fråga är om snatteri eller annat ringa brottsfall. Där det föregående brottet är helt obetydligt, t. ex. en ringa delaktighet i annans förbrytelse, kan domstolen emellertid avstå från varje återfallsskärpning.
Vidare bör domstolen beakta längden av den tid, som förflutit från det förra brottet. I likhet med strafflagskommissionen (SOU 1923: 9 s. 344 f.) har kommittén ansett särskilda regler om återfallspreskription icke vara erforderliga. Tydligt är att ett brotts verkan i återfallshänseende måste anses, allt eftersom tiden framskrider utan att återfall sker, bliva svagare och svagare för att till sist alldeles upphöra. Hur lång tiden mellan den tidigare bestraffningen och det nya brottet skall vara för att ingen återfallsskärpning bör inträda har överlämnats åt domstolen att avgöra i det enskilda fallet. En i lag fastslagen regel härom är ägnad att medföra dels tekniska svårigheter i tillämpningen, särskilt vid avbrott i preskriptionen, dels ock schablonmässigt lika skärpning i alla fall, ehuru olikhet bör göras med hänsyn till att den straffskärpande verkan avtager under preskriptionstidens lopp. Kommitténs förslag ger domstolen möjlighet och anledning att beakta såväl sistnämnda omständighet som den omständigheten att ett grövre brott bör verka återfallsgrundande längre tid än ett ringare.
Regeln om verkan av återfall ansluter sig, såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget framhållits (s. 69), till den av kommittén beträffande brotten i 20–23 kap. föreslagna ordningen med olika straffskalor för särskilda grader av samma brott. Vid åtskilliga förmögenhetsbrott – egenmäktigt förfarande, ocker, häleri, oredligt förfarande, olovligt förfogande, trolöshet mot huvudman, behörighetsmissbruk, vårdslöshet och mannamån mot borgenärer samt bokföringsbrott – föreslår kommittén dels en normal straffskala, dels ock en strängare straffskala för det fall att brottet är grovt. Vid återfall i dessa brott skall, vare sig samma eller annat förmögenhetsbrott föregått, straffet bestämmas enligt den strängare straffskalan, där ej särskilda skäl föranleda tillämpning av den lindrigare. Vid stöld, bedrägeri, förskingring och oredlighet mot borgenärer skola enligt förslaget de grova brottsfallen benämnas grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring och grov oredlighet mot borgenärer; de grova fallen behandlas också i andra paragrafer än de normala. Enligt den föreslagna huvudregeln blir verkan av återfall i stöld, bedrägeri, förskingring eller oredlighet mot borgenärer, att straffet skall bestämmas inom straffskalan för grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring eller grov oredlighet mot borgenärer. Emellertid skall återfallsbrottet icke betecknas som grovt utan blott som stöld, bedrägeri, förskingring eller oredlighet mot borgenärer. Återfall skall enligt kommitténs förslag aldrig inverka på brottsbenämningen utan blott på straffet.
En särskild återfallsregel ges för ringa fall av stöld, bedrägeri och förskingring, som i kommitténs förslag uttagits till lindrigare behandling under särskilda nanm: snatteri, bodräkt, bedrägligt förfarande och undandräkt. Om någon efter ett förmögenhetsbrott, som finnes böra verka återfallsgrundande, begår något av nämnda brott, skall straffet – även här utan ändring av brottsbeteckningen – bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Denna straffskala sammanfaller till maximum och minimum med de normala straffskalorna för stöld, bedrägeri och förskingring. Straffet vid återfall utmätes alltså även här inom straffskalan för närmast högre grad av samma brott.
Tillämpningsområdet för den föreslagna regeln om verkan av återfall inskränker sig till de nu uppräknade brotten. Andra förmögenhetsbrott kunna visserligen verka återfallsgrundande, men förslagets 4: 14 kan aldrig bliva att tillämpa vid bestämmande av straff för sådant brott. Återfallet blir endast att beakta som en försvårande omständighet vid bestämmande av straffet inom den vanliga straffskalan. Detta är förhållandet vid utpressning, ockerpantning, förberedelse till stöld, olovligt brukande och fyndförseelse, för vilka brott kommittén föreslagit endast en enhetlig straffskala. För svindleri föreslår kommittén dels en normal straffskala och dels en lindrigare straffskala för det fall att brottet är ringa. Då praktiska skäl utan vidare torde giva vid handen, att straffskalan för ringa brottsfall ytterst sällan bör tillämpas vid återfall, har det icke ansetts nödvändigt att utesluta en dylik formellt möjlig tillämpning genom en särskild återfallsregel. Vid rån föreslås en särskild straffsats för det fall att någon av brottet får döden eller svår kroppsskada. Denna skala kan icke träda i tillämpning enbart på grund av återfall.
När ett återfallsbrott är grovt och på den grund skall bestraffas enligt särskild straffskala för grovt brottsfall, blir återfallet endast att beakta som en försvårande omständighet vid bestämmande av straffet inom den straffskalan. Det har av skäl som angivits i redogörelsen för huvuddrag i förslaget (s. 69) icke ansetts lämpligt, att återfall i t. ex. grov stöld skulle föranleda tillämpning av någon ännu strängare straffskala, exempelvis den för rån. Slutligen må anmärkas, att de i paragraferna om häleri och svindleri behandlade ouppsåtliga brotten icke på grund av återfall kunna bliva att bestraffa enligt skalan för uppsåtligt brott; en annan sak är, att ett tidigare brott kan ställa frågan om uppsåtet i förändrad dager.
De föreslagna straffskalorna äro lika för återfall första och senare gång. Om upprepat återfall föreligger, kan dock detta givetvis böra medföra en särskilt stark straffhöjning inom den föreskrivna straffskalan. Huruvida andra eller högre resa föreligger, bör efter kommitténs förslag icke utsättas i domen, detta redan på den grund att olika förmögenhetsbrott gjorts återfallsgrundande i förhållande till varandra. Om en person, som straffats för trolöshet mot huvudman, därefter förövar ocker, kan tydligen återfallsbrottet icke lämpligen kallas andra resan ocker, Att återfall föreligger behöver enligt kommitténs mening icke komma till uttryck i domen annorledes än i domskälen och genom åberopande av SL 4: 14. Finner domstolen icke skäl att förhöja straffet på grund av återfallssituationen, bör naturligtvis SL 4: 14 ej citeras i domen. Finnes skäl till förhöjning och utmätes straffet inom skalan för grovt brottsfall, bör däremot SL 4: 14 åberopas, även om samma straff kunnat ådömas med tillämpning av den normala straffskalan. Förutom SL 4: 14 böra tydligen både det lagrum som innehåller brottets namn och det som innehåller straffskalan angivas, sålunda då återfallet är vanlig stöld SL 4: 14 jämte 20: 1 och 4. Är återfallet snatteri, citeras SL 4: 14
och 20: 2.
Utöver nu angivna bestämmelser upptager kommitténs förslag till 4: 14 även den allmänna förutsättningen för återfallsbrott, att verkställighet av straff för det förra brottet skall hava börjat innan det nya brottet förövades. Kommittén fordrar alltså icke såsom gällande rätt till fullo undergånget straff för det tidigare brottet. Det till grund för gällande rätt liggande betraktelsesättet att ett återfall skulle vittna om särskild hårdnackenhet endast om brottslingen undergått just det kvantum straff som det förra brottet enligt sin beskaffenhet betingat har med rätta förkastats av strafflagskommissionen (SOU 1923: 9 s. 340 f.). I och för sig kunde skäl tala för att i detta avseende fordra blott en straffdom, men en sådan regel skulle innebära en alltför vittgående ändring av gällande rätt; sålunda skulle villkorlig dom bliva återfallsgrundande. Ett så kraftigt ingrepp i straffrättens allmänna del har kommittén icke velat förorda.
Regeln om påbörjad straffverkställighet som förutsättning för återfall är, liksom övriga av kommittén föreslagna bestämmelser om återfall, direkt tillämplig endast på förmögenhetsbrott. Den bör emellertid anses äga betydelse såsom kompletterande sådana återfallsbestämmelser inom specialstraffrätten, som icke uttryckligen reglera förutsättningarna för återfall i detta hänseende.
Jämväl i övrigt böra de i 4: 14 föreslagna allmänna reglerna tillämpas även inom specialstraffrätten, i den mån icke dess bestämmelser föranleda annat. Sålunda bör i fall, då särskilda regler om återfallspreskription saknas, tillämpas den allmänna regeln, att återfallsstraff ådömes, där ej längden av den tid som förflutit mellan brotten skäligen kan anses innefatta hinder däremot.
5 KAP.
Den i SL 5: 16 upptagna bestämmelsen om åtalspreskription hänvisar bland annat till SL 22: 8 mom. 1. Eftersom det där upptagna brottet – att ingå äktenskap trots vissa äktenskapshinder – i kommitténs förslag flyttats till SL 17: 2, har hänvisningen ändrats till att avse sistnämnda lagrum.
Vidare har i denna paragraf upptagits en särskild preskriptionsregel för bokföringsbrott. Enligt 23: 5 i förslaget må bokföringsbrott ej åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Åtalspreskription beträffande bokföringsbrott har därför ansetts böra räknas från den tidpunkt då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.
8 KAP.
Då SL 3: 11 upphävts, hava de anhöriga, som under viss förutsättning ej skola fällas till straff enligt SL 8: 28, ej kunnat angivas genom en hänvisning till förstnämnda lagrum utan hava uppräknats här. I uppräkningen hava gjorts en del jämkningar. Den angivna personkretsen har utvidgats genom tillägg av trolovad, som rimligen bör likställas med make. Vidare hava fosterföräldrar medtagits; det förefaller föga rimligt att som nu medtaga såväl adoptivföräldrar som adoptivbarn men i fosterförhållanden endast fosterbarn.
Att kommittén i samband med den av formella skäl föranledda omredigeringen av SL 8: 28 företagit nämnda sakliga ändringar sammanhänger
med att kommittén haft att överväga liknande spörsmål i annat sammanhang. Såsom framhållits i redogörelsen för frågor tillhörande straffrättens allmänna del (s. 39), föreslår kommittén särskilda åtalsregler vid förmögenhetsbrott beträffande en viss krets av anhöriga. Då i stort sett samma skäl gälla begränsningen av sistnämnda och av nu ifrågavarande krets, har kommittén ansett sig böra bringa dem till inbördes överensstämmelse.
Samma uppräkning av anhöriga som i 8: 28 återfinnes i kommitténs förslag även i 10: 18 a och 20: 10. Det har ifrågasatts att införa en allmän bestämmelse innehållande en dylik uppräkning, till vilken de särskilda stadgandena i strafflagens speciella del kunde hänvisa. En sådan anordning bör emellertid icke genomföras utan beaktande av förhållandet till andra uppräkningar i strafflagen, t. ex. i 18 kap., och måste därför leda till överväganden som falla utanför kommitténs uppgift.
10 KAP.
Då kommittén låtit bestämmelserna om s. k. reell faution i SL 3: 9–11 tillsammans med de nuvarande stadgandena om tjuvgömmeri i SL 20 och 21 kap. uppgå i ett nytt förmögenhetsbrott, häleri, som behandlas i 21: 6 av kommitténs förslag, har kommittén ansett sig böra behandla återstående delar av SL 3: 9–11, som avse den s. k. personliga fautionen, på liknande sätt. Den personliga fautionen är rätteligen liksom den reella icke en form av delaktighet utan ett särskilt brott. Under det att den reella fautionen är ett förmögenhetsbrott, kan den personliga närmast betecknas som ett brott emot offentlig myndighet. Den har därför från 3 kap., som handlar om delaktighet i brott, överflyttats till 10 kap., som handlar om brott mot offentlig myndighet. Där har den, i en ny § 18 a, placerats närmast efter bestämmelserna om befriande av fånge.
SL 3: 9 förutsätter, att ett brott timat, och gärningen beskrives så, att någon med vetskap därom gått den brottslige tillhanda. Därutöver innehåller gärningsbeskrivningen blott exempel på sådant tillhandagående. Om de exempel som hänföra sig till den reella fautionen uteslutas, har exemplifikationen följande lydelse: "såsom att han hulpit att honom dölja, eller varit behjälplig till hans flykt eller till döljande av gärningen eller till undanröjande av bevis därom". Denna beskrivning i förening med fautionens placering i delaktighetskapitlet tyder närmast på att endast sådana fall skulle vara straffbara, då den brottslige själv är verksam för att dölja sig, fly eller dylikt och annan hjälper honom härmed. Tydligen saknas emellertid varje anledning att lämna sådana fall straffria, då någon alldeles på egen hand vidtager åtgärder av ifrågavarande slag till den brottsliges fördel. Trots lagens uppställning och ordalag torde därför gällande rätt böra tolkas så, att uttrycket "gått den brottslige tillhanda" icke innebär mer än att åtgärden varit till den brottsliges fördel och sålunda, såvitt den personliga fautionen angår, ägnad att undandraga den brottslige myndigheternas åtgärder. För att låta detta komma till klart uttryck i lagtexten har kommittén formulerat gärningsbeskrivningen så, att någon "döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brottsliges befordran till ansvar". Med uttrycket "motverkar den brottsliges befordran till ansvar" åsyftar kommittén icke någon skärpning av förutsättningarna för straffbarhet. Om en gärning av hithörande slag är ägnad att låta den brottslige undgå ansvar, är den också straffbar; det kräves icke bevisning om vilka svårigheter gärningen medfört att befordra honom till ansvar. Undanröjande av ett bevis bör tydligen straffas, även om full bevisning ändock finnes.
Genom kommitténs formulering gives klart till känna, att icke varje gärning, ägnad att undandraga den brottslige myndigheternas åtgärder, är straffbar som personlig faution. Så vidsträckt skulle man möjligen efter orden kunna tolka gällande lag som, utöver fordran på att någon gått den brottslige tillhanda, beskriver gärningen allenast genom anförande av exempel. Emellertid torde detta böra så förstås, att blott de som exempel nämnda eller därmed jämförliga åtgärder äro straffbara. Detta angives tydligare i kommitténs formulering. Av de nu uttryckligen nämnda fallen har kommittén uteslutit "döljande av gärningen"; sådana åtgärder, vilka väl främst kunna avse undanröjande av spår efter gärningen, få anses ingå under det allmänna uttrycket "annat dylikt sätt" i kommitténs formulering. Ett annat exempel på ett hithörande och alltså straffbart tillvägagångssätt är att giva den brottslige ut för annan än han är, vilket tydligen kan jämställas med att dölja honom. Däremot omfattar straffbudet icke sådana gärningar som att utstå straff – erlägga böter – i den dömdes ställe, påverka målsäganden att icke göra angivelse eller dylikt. Sådana fall har icke heller Thyrén (IX 8 § och s. 228) velat straffbelägga i detta sammanhang.
Gränsen mellan personlig och reell faution är icke angiven i gällande lag, som i ett sammanhang uppräknar exempel på båda och beskriver gärningen blott som att gå den brottslige tillhanda. Ett sådant tillhandagående kan ligga såväl i hjälp att undgå rättslig påföljd (personlig faution) som i hjälp att utnyttja brottets resultat (reell faution). För att antyda skillnaden mellan de båda formerna av faution talar kommittén icke om att gå den brottslige tillhanda utan använder skilda uttryck i de båda fallen; vid den personliga fautionen användes uttrycket att motverka den brottsliges befordran till ansvar. Innefattar en och samma handling tillhandagående i både reellt och personligt hänseende, bör i regel häleribestämmelsen, vars straffsats är den ojämförligt strängare, anses ensam tillämplig.
SL 3: 9 är tillämplig endast på den som handlar "utan att hava sådan del i brott, som förr sagt är". Bestämmelserna om verklig delaktighet och om personlig faution skola sålunda ej tillämpas vid sidan av varandra. Då personalfautionen enligt kommitténs förslag är ett självständigt brott, föreligger däremot enligt förslaget, liksom enligt Thyrén (IX s. 228), icke något hinder mot samtidig tillämpning av nämnda bestämmelser.
Enligt SL 3: 9 straffas den som handlat med vetskap om annans brott, enligt SL 3: 10 den som saknat vetskap om brott som annan förövat men haft skäl att misstänka honom. I överensstämmelse härmed och i likhet med Thyrén (IX 9 § och s. 230) upptager kommitténs förslag straff för såväl uppsåtligt brott som brott av oaktsamhet. Vid det uppsåtliga brottet nämnes ej särskilt krav på vetskap om det av annan förövade brottet, ty i detta avseende bör ej krävas annat än vad som utan vidare ligger i det allmänna kravet på uppsåt. Vid oaktsamhetsbrottet har kommittén angivit innebörden av oaktsamhet så, att gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Det nuvarande uttrycket "skäl att honom misstänka" kan möjligen efter orden tolkas så, att varje om än aldrig så obetydlig anledning till misstanke skulle medföra straffbarhet för oaktsamhet, vilket naturligtvis icke är meningen.
Straffsatserna äro desamma i kommitténs förslag som i gällande lag, för det uppsåtliga brottet fängelse i högst sex månader eller böter och för oaktsamhetsbrottet böter. Kommittén har ej upptagit den nu i SL 3: 9 givna straffmätningsregeln, att straffet skall bestämmas "eftersom brottet var till", d. v. s. med hänsyn till förbrottets svårhetsgrad. Det torde utan särskilt påpekande vara klart, att detta är en viktig omständighet att beakta vid straffmätningen. Möjligheten till straffskärpning upp till två års straffarbete för det fall att personalfaution sker för egen vinning har bibehållits, men det i gällande rätt uppställda ytterligare villkoret för sådan straffskärpning, att förbrottet är belagt med straffarbete över åtta år eller svårare. straff, har borttagits såsom alltför mycket inskränkande domstolens möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Den i SL 3: 11 stadgade straffriheten för närmare anhöriga, som dolt den brottslige eller befordrat hans flykt, har bibehållits i kommitténs förslag. Thyrén (IX 10 § och s. 229) har föreslagit straffrihetens utsträckande till alla former av personalfaution, alltså även till förvanskande eller utplånande av bevis, men kommittén har ansett sig sakna anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring härutinnan. I den angivna kretsen av anhöriga föreslås däremot, av skäl som vid 8: 28 i kommitténs förslag angivits, vissa utvidgningar.
Kommittén föreslår, att SL 10: 20 upphäves. Det nuvarande stadgandet ersättes i huvudsak genom bestämmelsen om egenmäktigt förfarande i 20: 6 av kommitténs förslag. Där behandlas alla former av besittningsintrång. Den nu i lagen angivna motiveringen för att behandla dem som brott emot offentlig myndighet, nämligen att den som själv tager sig rätt griper Konungens befallningshavande i ämbetet, synes icke vara träffande. Under stadgandet måste nämligen inbegripas ej blott fall där det gäller att taga sig rätt, utan även rena orättshandlingar, vilka det tydligen icke ankommit på Konungens befallningshavande att utföra.
Till den del SL 10: 20 är tillämplig på obehörigt företagande av ämbetshandlingar, motsvaras den i kommitténs förslag av en ny 24 § i 10 kap.
I vissa fall tillämpas SL 10: 20 på bortförande av barn. Till denna del motsvaras stadgandet i kommitténs förslag av en ny 8 a § i 15 kap.
I enstaka fall har SL 10: 20 tillämpats även på förfaranden, som icke varit direkt jämförliga med vare sig obehörig ämbetsutövning eller besittningsintrång. Lagfästes en sådan rättstillämpning, förlorar emellertid straffbudet alla fasta gränser och kan i brist på annat tillämpligt lagrum användas som reservbestämmelse för snart sagt vilket mindre tillbörligt förfarande som helst. Detta kan tydligen icke vara lämpligt. Möjligen förefintliga luckor inom det straffbara området böra fyllas var och en på sitt håll och i sitt sammanhang, icke genom allmänna reservbestämmelser för oförutsedda fall. Kommittén föreslår därför ej något stadgande, som skulle kunna motsvara SL 10: 20 i detta hänseende.
I denna paragraf föreslås endast en formell jämkning, föranledd av 20 §:s upphävande.
Obehörig ämbetsutövning är för närvarande straffbar enligt SL 22: 6, om den handlande givit sig ut för ämbets- eller tjänsteman, och eljest enligt SL 10: 20. Då obehörig ämbetsutövning icke lämpligen kan behandlas i samband med bedrägeri eller eljest bland förmögenhetsbrotten, har stadgandet i SL 22: 6 i kommitténs förslag överflyttats till en ny 24 § i 10 kap. I likhet med Thyrén (IX 13 § och s. 234 f.) upptager kommittén till bestraffning i ett sammanhang allt obehörigt utövande av verksamhet, som endast tillkommer allmänt organ. Då den sålunda av kommittén föreslagna bestämmelsen till sin räckvidd högst avsevärt skiljer sig från SL 10: 20, har det icke ansetts lämpligt att upptaga denna bestämmelse under nämnda paragrafnummer.
I gällande rätt talas blott om obehörig utövning av "ämbete eller tjänst". Då obehörig utövning av riksdagsmannabefattning, kommunal befattning eller annan i 10 kap. angiven allmän befattning tydligen är lika straffvärd, använder kommittén i stället uttrycket "allmän befattning".
För obehörig ämbetsutövning upptager strafflagen nu flera straffsatser. Sålunda är straffet, om den handlande icke givit sig ut för ämbets- eller tjänsteman (SL 10: 20) böter eller fängelse i högst sex månader, om han givit sig ut för ämbets- eller tjänsteman (SL 22: 6 andra stycket) böter, dock ej under fem dagsböter, eller fängelse i högst ett år samt om han därvid handlat i bedräglig avsikt (SL 22: 6 första stycket) straffarbete från och med sex månader till och med två år eller under synnerligen försvårande omständigheter fyra år. Thyrén (IX 13 §) föreslår en straffsats för obehörigt utövande av verksamhet som endast tillkommer allmänt organ samt straffskärpning för det fall att gärningsmannen obehörigen giver sig ut för sådant organ. Kommittén har ansett tillfyllest att för obehörig utövning av allmän befattning stadga fängelse eller böter med möjlighet att under synnerligen försvårande omständigheter ådöma straffarbete i högst fyra år. Vid straffmätningen bör naturligtvis beaktas, huruvida gärningsmannen givit sig ut för befattningshavare eller ej.
Att giva sig ut för att innehava allmän befattning utan att utöva något av vad till befattningen hörer är icke straffbart enligt gällande rätt. Det är sålunda straffritt exempelvis att obehörigen begagna militär- eller polisuniform. Om någon av fåfänga uppträder i dylik uniform, är detta ett otillbörligt men ganska ofarligt förfarande. Vida allvarligare fall kunna emellertid tänkas. Det har sålunda inträffat, att en person farit i bil med stark fart in på ett för mul- och klövsjuka avspärrat område och därvid ropat till vakten att han vore landsfiskalen. Vidare har det förekommit, att ett förbrytarband skaffat sig polisuniformer, som dess medlemmar iklätt sig vid utförande av förberedelser till brott. Slutligen framträder det i orostider som vådligt för rikets säkerhet att icke utan vidare kunna inskrida mot misstänkta personer, som obehörigen uppträda i uniform på militärt betydelsefulla orter. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att straff införes för den som obehörigen giver sig ut för att innehava allmän befattning eller ock obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst. Till sådana kårer höra många som icke innehava allmän befattning, exempelvis värnpliktiga, medlemmar av frivilliga försvarsorganisationer med offentlig sanktion samt telefon-, kommunikations- och kommunalarbetare.
11 KAP.
Som av redogörelsen för huvuddrag i förslaget framgår, hava de i SL 24 kap. behandlade brotten icke fått behålla sin särställning utan av kommittén inordnats under vidsträcktare brottsbegrepp bland förmögenhetsbrotten.
Stadgandet i SL 24: 11 om den som tager olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas, tolkas så att uttrycket "vilka därav kunna skadas" allenast hänför sig till "andra ägor" (se Stjernberg, Kommentar till SL kap. 24, 2 uppl. s. 89). Beträffande tomt, åker, äng och plantering inträder alltså straff, oavsett huruvida skada kunnat ske. I den mån förfarandet icke är ägnat att medföra skada, synes det icke innefatta något verkligt besittningsintrång och alltså snarare vara ett frids- än förmögenhetsbrott. Till 11 kap. har därför överförts ett förbud mot att taga olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng eller plantering med bibehållande av straffsatsen i SL 24: 11. Är åter fråga om verkligt besittningsintrång ägnat att lämna besvärande spår, skall enligt förslaget straff utmätas enligt den strängare bestämmelsen i förslagets 20: 7.
Olovligt tagande av väg över annans tomt, åker, äng eller plantering år för närvarande liksom andra brott i SL 24 kap. målsägandebrott. Då detta fall i kommitténs förslag sammanställts med hemfridsbrotten, har det ansetts böra i åtalshänseende behandlas på samma sätt som dessa, d. v. s. göras till angivelsebrott. Den nya 12 a § har därför tillagts bland de i 13 § uppräknade lagrummen.
Hit har överförts stadgandet i SL 22: 10 om brott mot brevhemlighet jämte åtalsbestämmelsen i SL 22: 21. På grund av sin egenartade och för kommitténs uppdrag främmande natur hava bestämmelserna, frånsett en förenkling av straffsatsen, bihehållits i sak oförändrade (jfr Thyréns efterl. ant. 3 § och 27–30).
12 KAP.
Som nämnt (s. 29) har kommitténs utredning i stort sett icke omfattat
förfalskningsbrotten utan berört SL 12 kap. endast i den mån det
erfordrats för att däri inordna de förfalskningsbrott som nu behandlas i 22 kap.
l fråga om vad som hör anses vara förfalskningsbrott har kommittén
härvid i huvudsak följt Thyréns utkast. Enligt Thyrén (VI s. 58) kan
förfalskning vara antingen positiv-materiell: att framställa ett falskt eller förfalska
ett äkta bevismedel; negativ-materiell: att förstöra eller undanhålla ett
bevismedel; positiv-immateriell: att framställa ett äkta bevismedel med osant innehåll, s. k. intellektuell förfalskning, eller att bruka ett riktigt
bevismedel på oriktigt sätt, t. ex. genom att giva sig ut för att vara den med
bevismedlet avsedda; eller slutligen negativ-immateriell: att bestrida ett
bevismedels äkthet eller eljest motverka dess funktion. Av de i SL 22 kap.
upptagna bestämmelserna avse följande förfalskning (se Thyrén IV s. 131–140
och VI s. 149 f.). Positiv-materiell förfalskning förekommer i 2 § p. 6: att
lägga märke å det som hörer annan till; och 16 §: att begagna veterligen falsk
i diktad persons namn skriven handling. Negativ-materiell förfalskning
nämnes i 2 § p. 5 och 6: att förstöra eller göra obrukbara handlingar varå annans
rätt sig grundar eller utplåna annans märke. Positiv-immateriell förfalskning
beröres i 2 § p. 4: falsk utsaga i förteckning över makars egendom; 8 § sista
stycket: falsk utsaga om frihet från äktenskapshinder; 17 §: osanna uppgifter
i enskild handling; samt 18 §: att begagna orlovssedel, pass eller dylikt bevis
som för annan utgivet är. Av negativ-immateriell förfalskning omtalar 13 §
nekande till hand och förskrivning.
Samtliga nu berörda stadganden hava i kommitténs förslag överflyttats till 12 kap. utom stadgandet i SL 22: 2 p. 6 som lämnats utan motsvarighet. Att lägga märke å annans egendom eller utplåna annans märke kan, om märket är ett av de i SL 12 kap. uppräknade bevismedlen, straffas som förfalskningsbrott men innebär eljest i regel antingen bedrägeri eller stöld eller ock försök till ettdera av dessa brott (jfr NJA 1939 s. 614). Kommittén, som anser att gärningen bör bestraffas efter sin beskaffenhet i det enskilda fallet, återkommer till denna fråga i motiven till bestämmelsen om straff för försök till stöld. Vad SL 22: 16 angår, föreslår kommittén upphävande av detta lagrum, då diktad persons namn bör likställas med annan persons namn. Gärningen skall alltså hädanefter bestraffas enligt 4 eller 5 § i 12 kap. allt efter den förfalskade handlingens beskaffenhet. Denna kommitténs ståndpunkt har i lagtexten kommit till uttryck genom en jämkning av straffsatsen i 5 §. Negativ-materiell förfalskning av handlingar faller, såvitt rör arkivhandlingar, under SL 12: 1 men eljest under SL 2212 p. 5. Kommittén föreslår att sistnämnda stadgande överflyttas till en ny 5 a § i 12 kap., i samband varmed ordalagen i l § jämkats, så att gärningsbeskrivningen på båda hållen blir "förstör, gör obrukbar eller undandöljer" handling. Vad den intellektuella handlingsförfalskningen angår, hava bestämmelserna i SL 22: 2 p. 4 och 22: 17 ävensom i 22: 8 sista stycket sammanförts till en ny 5b § i 12 kap. Straffbestämmelsen för falskt brukande av pass och dylikt bevis har från SL 22: 18 flyttats till en ny 10 a § i 12 kap. och förnekande av handlings äkthet från SL 22: 13 till en ny 10 b §. I samband med dessa ändringar hava en del jämkningar av mera formell natur företagits i andra bestämmelser om handlingsförfalskning i 12 kap.
Här må erinras, att kommitténs förslag medför en viktigare förändring beträffande förfalskningsbrottens ställning än de direkta ändringarna i SL 12 kap. innebära. Som nämnt (s. 34) bliva nämligen reglerna om straff för förfalskning vida mera sällan tillämpliga i konkurrens med bestämmelserna om förmögenhetsbrott.
Som nyss nämnts har gärningsbeskrivningen i fråga om den negativa förfalskningen jämkats, så att förutom förstörande av arkivhandlingar även obrukbargörande och undandöljande av sådana handlingar uttryckligen angivas som straffbara. Kommittén har icke funnit nödigt att som Thyrén (VI 11 § och s. 165) sammanföra negativ förfalskning av arkivhandlingar och andra handlingar utan har nöjt sig med att tillse, att gärningsbeskrivningen i fråga om negativ förfalskning av arkivhandlingar i 1 §
blir överensstämmande med den beträffande sådan förfalskning av andra handlingar i 5 a § valda. Att handling utan förstörande undandöljes kan tydligen vara ett särskilt praktiskt fall i fråga om arkivhandlingar.
I denna paragraf föreslås ingen annan ändring än att i satserna "riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar" samt "varmed sken av gällande handling däråt beredes" orden "riktig" och "gällande" utbytts
mot "äkta" för uppnående av överensstämmelse med uttryckssättet i 5 a §.
Paragrafens tillämpningsområde kommer emellertid att förändras, i det att efter det föreslagna upphävandet av SL 22: 1–6 även i diktad persons namn skriven handling kan bliva att hänföra hit. Någon erinran därom att även diktat namn bör anses som annan persons namn har kommittén icke ansett nödigt att upptaga i 4 §, då den föreslagna lydelsen av 5 § ger klart besked om förslagets rätta tolkning härutinnan.
Kommittén föreslår, att den i paragrafen upptagna exemplifieringen av hithörande handlingar, "orlovssedel, betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt", ändras till "arbetsbetyg, intyg om fattigdom, sjukdom eller annat dylikt". Denna ändring är av rent formell natur och är närmast föranledd därav, att det föråldrade ordet orlovssedel, som för närvarande användes även i SL 22: 18, vid sistnämnda stadgandes överflyttning till den föreslagna 12: 10a utbytts mot arbetsbetyg. Då betyg om frejd numera vanligen utfärdas av offentlig myndighet och därför är olämpligt som exempel på enskild handling, har det borttagits ur uppräkningen. Någon ändring i sak innebära de sålunda föreslagna ändringarna tydligen icke.
Däremot får 5 § – liksom 4 § – ett vidgat tillämpningsområde genom det föreslagna upphävandet av SL 22: 16. I motsats till vad som gäller om 4 § kommer detta i 5 § till synes genom en ändring i själva laglexten. Straffet för förfalskning av handling som i SL 12: 5 omförmäles är för närvarande straffarbete eller fängelse i högst sex månader, men var handlingen skriven i diktad persons namn, blir straffet enligt SL 22: lö fängelse i högst sex månader eller böter. Då kommittén saknat anledning att för sistnämnda fall borttaga möjligheten all ådöma böter, föreslår kommittén ett tillägg till SL 12: 5 av innehåll, att till böter må dömas, om handlingen var skriven i diktad persons namn. Beträffande handling som i SL 12: 4 sägs äro däremot straffminima och straffmaxima i nämnda lagrum desamma som i SL 22: 16 – straffskalorna löpa från en månads fängelse till fyra års straffarbete, låt vara att de i övrigt äro olika – och kommittén har därför ansett sig sakna anledning föreslå något tillägg till straffskalan i 12: 4.
I utländska lagar om förfalskningsbrott göres icke någon skillnad mellan diktat namn och annan persons namn. Thyrén (VI 3 och 4 §§) intager samma ståndpunkt. 1 svensk rättstillämpning behandlas också det i SL 22: 16 angivna brottet såsom ett verkligt förfalskningsbrott.[1] Då det ofta visat sig vanskligt att avgöra, om förfalskaren med det använda namnet åsyftat en verklig person eller ej, torde det otvivelaktigt vara lämpligt att, såsom kommittén föreslår, låta den konstlade skillnaden mellan annan persons namn och diktad persons namn bortfalla utom i bestämmelsen om bötesstraff i 12: 5. Denna bestämmelses tillämpning torde icke kunna välta några svårigheter, eftersom den endast bör användas, då namnets egenskap av diktat står fast. En annan sak är att man, då diktat namn använts, stundom kan tveka huruvida gärningsmannen verkligen velat giva handlingen sken av att vara utfärdad av någon annan än honom själv eller om han blott velat dölja sin egen identitet. I sistnämnda fall skulle det kunna ifrågasättas att med tillämpning av l2: 5b i kommitténs förslag ådöma honom ansvar för det han uppgivit vad han vet osant vara, då han lämnat oriktig uppgift om sitt namn. Lösningen av denna fråga torde emellertid liksom hittills kunna överlämnas åt rättstillämpningen.
Av den i inledningen till detta kapitels motivering omtalade negativamateriella handlingsförfalskningen bestraffas för närvarande enligt SL
12: 1 förstörande av arkivhandlingar samt enligt SL 22: 2 p. 5 förstörande eller obrukbargörande av handling varå annans rätt sig grundar, varjämte enligt SL 23: 1 kan straffas bokföringsskyldig gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling titan konkurs befinnes hava uppsåtligen förstört eller undanstuckit sina böcker eller gjort dem oläsliga. Thyrén (VI 11 § samt s. 149 f. och 165) föreslår en gemensam straffbestämmelse för den som förstör. undanhåller eller helt eller delvis obrukbargör urkund, varmed förstås detsamma som handling av sådan beskaffenhet som angives i SL 12: 1–5. Den av Thyrén föreslagna straffbestämmelsen innefattar emellertid en särskild strängare straffskala för arkivhandlingar. Då en dylik strängare behandling även uppnås genom den gällande rättens ordning att för arkivhandlingarnas del likställa negativ förfalskning med positiv, har kommittén ansett denna ordning kunna bihehållas. Kommittén upptager därför i den nya 5 a § allenast handling som i 2, 3, 4 eller 5 § sägs; handling som i 1 § avses faller liksom hittills även i detta hänseende under l §.
Vad handlingsbeskrivningen angår. föreslår kommittén i såväl 1 § som 5 a § beskrivningen "förstör, gör obrukbar eller undandöljer". Att något helt eller delvis göres obrukbart kan visserligen sägas vara ett förstörande, men då strafflagen på åtskilliga ställen nämner detta fall vid sidan om förstörande har så skett även här. Ordet "undandöljer" har valts i stället för "undanhåller", då sistnämnda uttryck kan föra tanken på att någon olovligen innehåller en handling som han är skyldig att ulgiva.
I subjektivt hänseende kräves för närvarande i SL 1221 såsom vid förfalskningsbrott i allmänhet att gärningsmannen handlar "sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra". I SL 22: 2 p. 5 användes uttrycket "till förfång för annans rätt", vilket troligen innefattar krav på visst syfte men även skulle kunna tolkas såsom avseende den rent objektiva omständigheten att förfång uppkommit till följd av gärningen (jfr NJA 1924 s. 214). Vilket uppsåt som kräves för ansvar enligt SL 23: 1 är, såsom i kommitténs direktiv framhållits, en omstridd fråga. Kommittén har i 12: 5 a upptagit samma uttryckssätt som i 12: 1. Något skäl att uppställa ovillkorligt krav på syfte att åstadkomma skada för annan och alltså här i motsats till vid andra förfalskningsbrott undantaga fall, då gärningsmannen blott åsyftar att själv taga sig rätt eller dylikt, synes icke föreligga. Frågan om att utbyta uttrycket "sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra" mot någon klarare avfattning lärer böra anstå till en allmän revision av förfalskningsbrotten (jfr Thyrén VI s. 155).
Enligt kommitténs förslag blir förstörande, obrukbargörande eller undandöljande av en handling straffbart i samma utsträckning som positiv förfalskning. Med hänsyn till gällande lags dunkla avfattning är det tvivelaktigt, huruvida en utvidgning av det straffbara området härigenom sker. Möjligt är att under uttrycket "handling varå annans rätt sig grundar" icke inbegripes handling som i SL 1215 sägs och av de i SL 12: 4 nämnda handlingarna icke handelsbok. I så fall skulle förstörande eller undanhållande av intyg vara straffritt och dylik åtgärd med handelsbok kunna straffas endast under de i SL 23: 1 angivna förutsättningarna, alltså vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs. Emellertid kan ett intyg ofta, t. ex. om det utfärdats av en avliden, vara oersättligt, och förlust av ett intyg kan hava lika ödesdiger verkan som förlust av t. ex. ett köpekontrakt. Vad handelsbok angår, synes förstörande eller undanstickande av vad som enligt bokföringslagen skall förvaras böra kunna straffas under samma förutsättningar som positiv förfalskning enligt SL 12: 4. I den mån möjligheterna
att straffa äro mera begränsade enligt gällande rätt än enligt kommitténs förslag. synes därför en utvidgning vara av behovet påkallad.
Att någon förstör, gör obrukbar eller undandöljer en handling som ej är arkivhandling kan tydligen icke vara straffbart annat iin om någon annan har ett rättsligt intresse av handlingens bevarande. I den mån gällande rätts begränsning till "handling varå annans rätt sig grundar" avser att uttrycka detta, innebär förslaget ingen ändring. Denna förutsättning för straffbarhet har ansetts så klart framgå av allmänna rättsgrundsatser, att något uttryck därför i lagtexten ej erfordrats.
Förevarande paragraf motsvarar SL 22: 17 men innebär en utvidgning av det där angivna straffbara området.
I SL 22: 17 stadgas straff allenast för det fall, då någon uppgiver vad han vet vara osant i sådan enskild handling som i SL 12: 5 nämnes. Thyrén (VI 8 § och s. 164) föreslår straffbarhetens utsträckande till sådana enskilda handlingar som avses i SL 12: 4; enligt Thyréns åsikt företer gällande rätt i detta avseende en lucka, som mera än en gång gjort sig kännbar i rättspraxis. I kommitténs direktiv framhålles i sammanhang med bokföringsbrotten det gamla önskemålet om införande av en allmän straffbestämmelse i fråga om intellektuell handlingsförfalskning. För tillgodoseende av detta önskemål föreslår kommittén, i likhet med Thyrén, det straffbara områdets utsträckande till oriktiga uppgifter i varje enskild handling, varmed i detta sammanhang förstås sådan handling som i SL 12: 4 eller 5 avses.
Att SL 22: 17 icke nämner SL 12: 4 beror möjligen på att något verkligt behov av straffskydd mot intellektuell förfalskning av där avsedda handlingar ansetts icke föreligga. Dessa handlingar, t. ex. köpebrev, testamente, kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, äro till största delen dispositivhandlingar. Den som utfärdar en sådan kan bliva bunden därav, även om den är till innehållet oriktig. Denna bundenhet har måhända ansetts göra ett straffhot obehövligt. Emellertid är ett straffstadgande säkerligen erforderligt, framför allt för sådan intellektuell förfalskning som består i att handlingen utfärdas för skens skull. Om två personer sig emellan upprätta ett kontrakt för skens skull, kan detta vara i lika hög grad ägnat att vilseleda en tredje person som ett oriktigt intyg skulle hava varit (jfr SvJT 1918 Rf s. 103). Visst begagnande av skenavtal upptages i kommitténs förslag till sträng bestraffning bland gäldenärsbrotten, men ett allmänt stadgande för fall som icke äro särskilt belagda med högre straff upptages i detta sammanhang. Då uttrycket "uppgiver vad han vet osant vara" ej för tanken på skenhandlingar, har kommittén i stället föreslagit att straff skall drabba den som utfärdar enskild handling för skens skull eller i sådan handling lämnar oriktig uppgift.
SL 12: 4 avser, förutom dispositivhandlingar, även handelsbok. Den som gör till innehållet oriktiga anteckningar i handelsbok kan för närvarande straffas enligt SL 2311 p. 3 eller 3 p. 3, dock endast under förutsättning att konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs inträffat. Enligt 23: 5 i kommitténs förslag kan straff för bokföringsbrott inträda vid konkurs eller om viss därmed jämställd förutsättning är för handen. Oberoende av dylik förutsättning kan en oriktig bokföringsuppgift föranleda ansvar för det förut (s. 50) omtalade brottet svindleri, om uppgiften är ägnad att påverka allmänhetens bedömande av ett företag och blivit anmäld till registreringsmyndighet eller eljest offentliggjord. Har uppgiften begagnats på annat sätt, kan ansvar inträda enligt nu förevarande vida lindrigare lagrum.
Att lämna oriktig uppgift i allmän handling kan för närvarande medföra ansvar för tjänstefel. Kommittén föreslår ingen ändring häruti. Emellertid framträder det som en brist i gällande rätt, att en person, som icke själv är tjänsteman men förleder en tjänsteman att lämna oriktig uppgift i allmän handling, undgår ansvar på den grund att ansvar för tjänstefel icke kan drabba andra än tjänstemän. Enligt kommitténs förslag kan han, om han begagnar handlingen, straffas enligt det nya andra stycket i 12: 6. Nämnda lagrum avser nämligen i motsats till 5 b § även allmänna handlingar. För straffbarhet enligt 5 b § i kommitténs förslag förutsättes, att handlingen utfärdats för skens skull eller innehåller oriktig uppgift. Härmed förstås, att handlingens innehåll skall vara tillkommet för skens skull eller eljest ägnat att vilseleda. Det fordras alltså å ena sidan icke mer än att någon uppgift i handlingen är ägnad att vilseleda samt att denna omständighet täckes av vanligt uppsåt; å andra sidan blir ett omdöme som visserligen är oriktigt men icke vilseledande straffritt. Förslaget torde häruti överensstämma med gällande rätt.
SL 22: 17 förutsätter för straffbarhet, utöver att handlingens innehåll är osant, icke mer än att annan kan vilseledas eller skadas därav; brottet är fullbordat i och med handlingens utgivande. Thyrén fordrar, utöver att osann uppgift lämnats i en urkund, allenast att skada är att befara av gärningen. Enligt kommitténs förslag är gärningen fullbordad, när gärningsmannen begagnar handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra eller ock utlämnar handlingen till sådant begagnande.
Vad beträffar uttrycket "sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra", bör tydligen i detta hänseende uppställas samma krav här som vid de materiella förfalskningsbrotten. Frågan om uttryckets utbytande mot något klarare måste därför, såsom vid 5 a § framhållits, anstå till en allmän revision av förfalskningsbrotten.
Däremot synes vid intellektuell handlingsförfalskning i motsats till vad som gäller vid de materiella förfalskningsbrotten icke ovillkorligen behöva fordras att handlingen begagnats; det synes tillräckligt att fordra att handlingen utlämnats till begagnande. Vid intellektuell förfalskning är det nämligen i regel någon annan än gärningsmannen som skall begagna handlingen. Ett oriktigt läkarintyg skall sålunda icke begagnas av läkaren utan av patienten; läkarens brott bör anses fullbordat i och med att han lämnat patienten intyget. Det behöver icke bevisas, att patienten verkligen "begagnat intyget utan blott att han fått det för sådant ändamål. Vad angår handelsböcker, får tydligen ett utlämnande till begagnade icke anses föreligga, då böckerna inom företaget hållas tillgängliga för personer vilka å företagets vägnar hava tillgång till böckerna. t. ex. revisorer eller tjänstemän. Däremot är paragrafen tillämplig exempelvis om böckerna åberopas på bolagsstämma eller eljest i förhållande till aktieägare i fall då antalet aktieägare i bolaget är så ringa eller omständigheterna i övrigt sådana att straff för svindleri icke inträder. Såsom vid bokföringslagens tillkomst framhölls (se NJA II 1929 s. 163 f.) hör en köpman. så länge han icke råkat på obestånd utan är i stämt att fullgöra sina skyldigheter mot sina borgenärer, äga full rätt att hålla sin bokföring hemlig. Om åter den bokföringsskyldige själv framlagt sin bokföring för utomstående, d. v. s. begagnat den, föreligger ej hinder att ingripa med straff mot oriktiga uppgifter i böckerna, till den del dessa sålunda blivit framlagda.
Har en handling med oriktigt eller vilseledande innehåll begagnats, övergår gärningen ofta till annat brott. I)en som begagnar en oriktig handling till att vilseleda någon till en förlustbringande disposition begår i allmänhet bedrägeri. En gäldenär som åberopar dylik handling för att draga egendom undan sina borgenärer gör sig under vissa förutsättningar,skyldig till oredlighet mot borgenärer. Oriktiga handlingar kunna också användas exempelvis till att dölja en förskingring. I de nämnda fallen skall straff ådömas allenast för bedrägeri, oredlighet mot borgenärer eller förskingring; att osann handling begagnats blir att beakta som en försvårande omständighet, vilken understundom kan göra brottet till grovt. Vidare må erinras, att oriktig uppgift, som spritts till allmänheten, enligt 21: 9 i kommitténs förslag kan medföra ansvar för svindleri och att ansvar enligt förevarande paragraf i sådant fall ej ifrågakommer.
SL 22: 17 stadgar ej annat straff än böter. Tydligt är, att en dylik straffsats är otillräcklig, då det gäller att tillgodose det i kommitténs direktiv betonade önskemålet om en allmän straffbestämmelse för intellektuell handlingsförfalskning. Kommittén föreslår därför, att straffet skall vara fängelse eller böter. I motsats till Thyrén (VI 8 § andra stycket och s. 165), vilken upptager en särskild strängare straffsats för läkare, veterinär eller barnmorska som i utövning av sitt yrke begått brott av detta slag, föreslår kommittén icke något strängare stadgande för grövre fall. Som nyss framhållits bliva nämligen dylika fall ofta att bestraffa som helt andra brott.
Ansvar för intellektuell handlingsförfalskning upptages i gällande rätt, förutom i SL 22: 17, i ytterligare ett par lagrum. Sålunda stadgas i SL 22: 8 sista stycket ansvar för den som emot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran som enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder. Straffet är fängelse eller, om gärningsmannen av egen drift återkallar utsagan innan vigsel sker, böter. Kommittén har ansett denna straffsats så föga skilja sig från den av kommittén föreslagna allmänna straffskalan, fängelse eller böter, att något särskilt stadgande ej upptagits. Falsk utsaga om frihet från äktenskapshinder blir alltså att bestraffa enligt 12: 5 b i kommitténs förslag. Detsamma gäller falsk utsaga i sådan försäkran som avses i GB 6: 9, d. v. s. förteckning över makars egendom. Detta fall skall för närvarande jämlikt SL 22: 2 p. 4 anses som bedrägeri, och Thyrén (IV 2 § p. 3 och s. 132) bibehåller samma ordning. Det är emellertid i själva verket ett fall av intellektuell handlingsförfalskning, låt vara ett grovt sådant, och kommittén har därför icke funnit skäl att behandla det annorlunda än annan intellektuell handlingsförfalskning.
I kommitténs direktiv (se s. 27) understrykes i sammanhang med bokföringsbrotten, att det gamla önskemålet framförts att en allmän straffbestämmelse om intellektuell handlingsförfalskning införes. Kommittén, vars arbete främst varit inriktat på andra kapitel i strafflagen, har för tillgodoseende av det uttalade önskemålet nöjt sig med att efter Thyréns föredöme behandla den intellektuella handlingsförfalskningen som ett förfalskningsbrott. Emellertid föreligga beröringspunkter ej blott med annan handlingsförfalskning utan även med oriktiga uppgifter i annan form än skriftlig. Att sprida oriktiga uppgifter t. ex. i radio kan tydligen vara vida farligare än att skriva ett felaktigt intyg. De synpunkter, som här möta, få upptagas till fullständigt beaktande i samband med slutlig revision av andra områden i strafflagen än förmögenhetsbrottens.
Enligt SL 12: 6 skall den som i förfalskningssyfte brukar materiellt förfalskad handling straffas som hade han själv gjort förfalskningen. Kommittén föreslår, att till paragrafen lägges ett nytt andra stycke med motsvarande bestämmelse om immateriellt förfalskad handling. Enligt denna bestämmelse skall den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, mot bättre vetande begagnar handling som är utfärdad för skens skull eller eljest vilseledande, straffas som i 5 b § sägs. På sätt vid sistnämnda paragraf påpekats avser 6 § i motsats till 5 b § ej blott enskilda utan även allmänna handlingar. Att brukande av utlämnad handling blivit särskilt straffbelagt utesluter ej tillämpning av SL 3 kap. på den som varit delaktig i utlämnandet utan att bruka handlingen.
Enligt SI. 12: 10 är positiv materiell förfalskning av utländsk allmän handling likställd med dylik förfalskning av svensk enskild handling. Då stadgandet i SL 22: 2 p. 5 om negativ materiell förfalskning även avser allmänna handlingar, har i samband med dess överflyttning till 1215 a i kommitténs förslag hänvisningen i 10 § utsträckts till att avse såväl positiv som negativ materiell förfalskning. Därjämte har paragrafens avfattning ändrats med hänsyn till att denna lämnar rum för tvekan, i vilka fall 4 § och i vilka 5 § i SL 12 kap. skall tillämpas. Gränsen mellan sistnämnda båda lagrum hänför sig nämligen till omständigheter, som avse enskilda handlingar och icke utan vidare kunna tillämpas å allmänna handlingar. Kommittén har därför ändrat 10 § så att i stället den för svenska allmänna handlingar i 2 och 3 §§ angivna gränsen blir avgörande även för utländska allmänna handlingar.
I SL 22: 18 stadgas straff för den som svikligen begagnar sig av orlovssedel, pass eller annat dylikt bevis, som för annan utgivet är. I likhet med Thyrén (VI 10 § samt s. 149 och 165) betraktar kommittén detta fall såsom förfalskning och har därför överför! stadgandet till 12 kap. Avfattningen har ändrats i vissa formella hänseenden; sålunda har t. ex. det föråldrade ordet "orlovssedel" utbytts mot "arbetsbetyg". Någon ändring i sak åsyftas icke. Ehuru ordet "svikligen" borttagits, är det straffbara området fortfarande begränsat till sådant användande som sker därigenom, att någon utgiver sig eller annan för någon han icke är.
SL 22: 18 avser allenast den som brukar annans bevis, ej den som utlämnar eget bevis till annans begagnande. Med hänsyn särskilt till önskvärdheten av att i oroliga tider kunna straffa dem som tillhandahålla pass åt spioner och andra samhällsfarliga element hava förfaranden av sistnämnda slag i Norge gjorts straffbara genom en ändring den 9 februari 1940 i norska strafflagen 372 §. Kommittén föreslår. att nu förevarande straffstadgande göres tillämpligt även på den som utlämnar bevis att brukas av annan än den för vilken beviset är utfärdat. Härigenom göres denna form av immateriell förfalskning, i likhet med den intellektuella handlingsförfalskningen i 5 b §, straffbar ej blott vid begagnande utan även vid utlämnande till begagnande. Såsom vid 6 § framhållits bör ansvar för delaktighet i utlämnandet icke anses uteslutet därför att brukandet blivit särskilt straffbelagt.
Straffsatsen har ändrats från "höter" till "fängelse eller böter", då böter tydligen ofta icke bjuda tillräckligt straffskydd, t. ex. mot begagnande av annans pass.
I SL 22: 13 stadgas bland annat straff för den som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning, d. v. s. förnekar sin underskrift å skuldebrev eller annan dylik handling; straffet är böter eller fängelse. I överensstämmelse med Thyrén (VI 12 § och s. 165) föreslår kommittén, att straffbudet utsträckes till förnekande mot bättre vetande av äktheten utav handling som avses i SL 12 kap. Straffsatsen år oförändrad.
14 KAP.
I likhet med Thyrén (IV s. 133) anser kommittén de i SL 22: 3 och 4 behandlade brotten, som avse förfalskade livs- och läkemedel, icke böra behandlas bland förmögenhetsbrotten. Bestämmelserna äro därför flyttade till nu förevarande paragraf. De äro i sak oförändrade. Visserligen kunna en hel del ändringar i avfattningen betecknas som önskvärda (jfr Thyrén V 2, 4 och 6 §§ samt s. 143–146), men kommittén föreslår icke några sådana, då en mera fullständig revision torde böra komma till stånd i annat sammanhang.
15 KAP.
Egenmäktigt bortförande av barn bestraffas för närvarande i vissa fall enligt SL 10: 20. Då nämnda lagrum enligt kommitténs förslag skall upphävas, föreslås som ersättning införande av nu förevarande nya paragraf (jfr Thyréns efterl. ant. 14 och 15 §§ samt s. 95–l00). Det nya stadgandet är i första hand avsett för sådana fall. i vilka den som är lagligen berättigad att hava vårdnaden om barnet utan iakttagande av laga former bortför barnet från någon som faktiskt har det i sin vård, t. ex. den av föräldrarna som i skilsniässomål blivit tillerkänd vårdnaden från den andre. Stadgandet är emellertid även tillämpligt om någon som icke har vårdnadsrätt bortför barnet från den vårdnadsberättigade, såvitt det sker för att bereda barnet bättre vård eller eljest utan argt uppsåt.
Straffsatsen upptager liksom SL 10: 20 böter och fängelse, dock att begränsningen till högst sex månader fått bortfalla. För att icke vid gränsfall till SL 15: 6 och 8 alltför stor spänning i förhållande till de där stadgade stränga straffen må uppstå upptager straffsatsen jämväl straffarbete i högst två år. Straffsatsen är densamma som den för egenmäktigt förfarande i 20: 6 föreslagna, dock utan uppdelning på normala och grova fall.
Beskrivningen på tvångsmedel i denna paragraf överensstämmer med beskrivningen på utpressning. Då sistnämnda beskrivning ändrats, har förevarande paragraf omformulerats till överensstämmelse därmed.
17 KAP.
Till detta kapitel som, sedan straffet för hor genom lag den 21 maj 1937 avskaffats, blott innehåller bestämmelser om tvegifte, har överflyttats flertalet av bestämmelserna i SL 22 7–9, vilka icke röra förmögenhetsbrott och därför icke böra kvarstå i sistnämnda kapitel. Till stadgandet i SL 22: 8 sista stycket upptages ingen motsvarighet i detta sammanhang, utan gärningen blir straffbar enligt 12: 5 b i kommitténs förslag. På grund av kapitlets vidgade innehåll föreslås dess rubrik ändrad till "Om brott emot familj". (Jfr Thyrén IV s. 134 f. samt Thyréns efterl. ant.)
Då kapitlet i övrigt erhållit helt nytt innehåll, har kommittén ansett sig höra samla bestämmelserna om tvegifte, nuvarande 4–6 §§, i första paragrafen. Bestämmelserna hava med ledning av Thyrén (efterl. ant. 16 § och s. 54–58) förenklats. I motsats till Thyrén (efterl. ant. 17 §) upptager kommittén icke straff för tvegifte av oaktsamhet. Även oursäktligt misstag att eget äktenskap upphört skall enligt förslaget fritaga från allt ansvar. För att klargöra detta har den nuvarande i detta hänseende otydliga avfattningen jämkats (jfr Stjernberg, Kommentar till SL 17–18, 2 uppl.. s. 29 f.).
I likhet med gällande lag upptager kommittén beteckningen tvegifte endast för den giftes brott och ingen särskild beteckning för den ogiftes.
De hittillsvarande tre straffskalorna hava sammanslagits till en, innebärande en jämkning i mildrande riktning.
Hit har överförts nuvarande stadgandet i SL 22: 8 första stycket jämte åtalsbestämmelsen därom i SL 22: 21. Bestämmelserna äro oförändrade, frånsett en formell förenkling av åtalsbestämmelsen och en obetydlig ändring i straffsatsen, vilken enligt förslaget överensstämmer med straffsatsen för tvegifte (jfr Thyréns efterl. ant. 16 och 17 §§ samt s. 54–58).
Här hava upptagits SL 22: 8 andra stycket och åtalsbestämmelsen därom i SI. 22: 21. På grund av dessa lagrums för kommitténs uppdrag främmande natur har kommittén icke ingått på någon prövning av deras innehåll utan här upptagit dem i oförändrat skick.
Hit har överförts SL 22: 7 med smärre jämkningar i formulering och straffsats (jfr Thyréns efterl. ant. 13 §). Den omständigheten att det här beskrivna familjerättsliga bedrägeriet flyttats till annat kapitel bör naturligtvis ej föranleda att gärningen anses hemfalla jämväl under straffbestämmelsen för vanligt bedrägeri. Straffmaximum har därför satts lika högt som vid grovt bedrägeri.
Här har influtit SL 22: 9 med den ändring att straffsatsen förenklats och gjorts mindre vid. (Jfr Thyréns efterl. ant. 12 §.)
19 KAP.
Kommittén föreslår att 4 och 8 §§ upphävas (jfr Thyrén V s. 127). Dessa handla om eldsåsättande eller åstadkommande av sjöskada i sviklig avsikt. Innebär ett sådant förfarande allmänfara, synes det, alldeles oavsett avsikten därmed, böra bedömas enligt 1, 2, 3 eller 7 § (jfr NJA 1915 s. 259 och 1921 577). Föreligger åter ingen allmänfara, finnes näppeligen något skäl varför uppkommen död eller svår kroppsskada skulle bedömas annorledes än efter SL 14: 9 eller 17. Själva det svikliga i förfarandet blir enligt 21: 8 andra stycket i kommitténs förslag att bedöma som ett, stundom med brott enligt SL 14 eller 19 kap. konkurrerande, försök till bedrägeri.
De föreslagna ändringarna i 5 och 9 §§ äro formella jämkningar i anledning av 4 och 8 §§:s upphävande.
Enligt förslaget skall vidare bestämmelsen om olovligt bortledande av elektrisk ström utgå ur SL 19: 20 för att i stället i förändrat skick upptagas i 20: 6.
20 KAP.
Såsom framhållits i redogörelsen för förslagets systematik (s. 56), upptagas förmögenhetsbrotten i förslagets 20–23 kap., närmast motsvarande SL 20– 24 kap. Förslagets 20 kap. motsvarar i huvudsak SL 20, 21 och 24 kap. jämte SL 10: 20. Av de i SI. 20 kap. behandlade brotten har tjuvgömmeriet överförts till 21 kap., där det upptagits under beteckningen häleri. I övrigt har 20 kap. i hög grad förenklats. Detta har möjliggjorts främst därigenom, att återfall uttömmande reglerats i förslagets 4: 14 och att de särskilda konkurrensreglerna i SL 20: 8 och 9 fått bortfalla (se s. 32 f.) I samband därmed har bestämmelsen i SL 20: 10 att i SL 3: 4 avsedd medhjälpare som haft vinning av brottet skall straffas såsom gärningsman borttagits, liksom ock föreskriften i SL 20: 11 att avseende skall fästas vid det tillgripnas hela värde för var och en av flera gärningsmän. Dessa frågor synas böra bedömas efter allmänna regler. Av detta skäl har också uteslutits bestämmelsen i SL 20: 3 att såsom stöld eller snatteri skall anses om man svikligen tager något från barn som ej fyllt tolv år eller från avvita. Även de nuvarande bestämmelserna om inbrott upphävas enligt förslaget; inbrott bestraffas enligt förslaget som försök till stöld eller, där gärningsmannen icke har uppsåt att omedelbart föröva stöld, såsom egenmäktigt förfarande, skadegörelse eller hemfridsbrott. Rån, som nu behandlas i SL 21: 1–9, upptager, frånsett försöksfall, blott en enda paragraf i förslagets 20 kap. I kapitlet har även inordnats SL 24 kap. utom SL 24: 9 som överflyttats till 59 § ägofredslagen. en del av SL 24: 11 som i förslaget bildar en ny paragraf, 11: 12 a, samt bestämmelserna om olovlig jakt och olovligt fiske, vilka återfinnas i jaktlagen och i punkt 4 av förslagets Övergångsbestämmelser. Att SL 24 kap. inordnats under förslagets 20 kap. gäller emellertid endast sådana fall som innebära besittningsintrång; är det fastighetens innehavare som kränker annans rätt, får detta efter samma allmänna regler som vid lös egendom bedömas såsom förskingring eller annan trolöshet enligt 22 kap. i förslaget.
Ett gemensamt kännetecken för de i 20 kap. behandlade brotten är, att de innefatta olovligt besittningstagande eller besittningsintrång av annat slag. För att beteckna olovligt besittningstagande använder kommittén i enlighet med numera språkbruk uttrycket tillgrepp. Det principala brottet i kapitlet år stöld, vilket innebär tillgrepp i tillägnelseuppsåt. Stöld indelas, liksom bedrägeri och förskingring i de båda följande kapitlen, i tre grader alltefter brottets grovhet, varjämte som ett specialfall av stöld upptages bodräkt (1–4 §§). Därefter följer rån (5 §), som såtillvida går utöver besittningsintrångens område att ej blott tillgrepp utan varje förmögenhetsöverföring medelst råntväng betecknas som rån. Sådant olovligt besittningstagande som ej är stöld eller rån faller under det nya förmögenhetsbrottet egenmäktigt förfarande (6 §). Dit hänföras även andra besittningsrubbningar, t. ex. genom anbringande eller brytande av lås, ävensom hindrande av laga självtäkt och olovligt avledande av elektrisk eller annan för bruk bunden kraft. De nu berörda reglerna äro närmast utformade med tanke på lös sak. men de kunna även bliva tillämpliga på fastighetsförhållanden. Ett uttryckligt stadgande härom upplages i 7 tå. Kapitlet avslutas med bestämmelser i vissa allmänna ämnen, nämligen om försök och förberedelse till brott samt om åtal (8–10 §§).
Bestämmelsen om ansvar för stöld i SI, 20: 1 innehåller endast såtillvida en beskrivning av vad med stöld skall förstås, som gärningen betecknas med ordet stjäla och såsom objekt för stöld anges gods eller penningar till ett värde över trettio kronor. I rättspraxis hava likväl icke i större utsträckning yppats tvivelsmål angående stöldbegreppets omfattning.
På vissa punkter synes emellertid det stöldbegrepp som användes vid rättstillämpningen vara sakligt mindre tillfredsställande. I direktiven för kommitténs arbete har sålunda såsom en brist framhållits, att endast sak som äger marknadsvärde anses kunna vara föremål för stöld. Denna tolkning grundas därpå, att gränsen mellan stöld och snatteri dragits efter penningvärdet av det tillgripna. En följd av tolkningen är, att tillgrepp av sparbanksbok, vilken enligt lag ej må vara ställd till innehavaren, icke kan straffas som stöld. Icke heller tillgrepp av motbok med annan bank än sparbank eller av växel, check eller liknande fordringsbevis eller av aktie är att bedöma såsom stöld, därest handlingen är ställd till viss man eller av annan anledning icke gäller i innehavarens hand. Att gränsen mellan stöld och snatteri bestämts allenast efter penningvärdet av det tillgripna har vidare visat sig förenat med olägenheter i de fall där det tillgripnas värde ligger omkring trettio kronor. Tillgrepp av en begagnad velociped, ett fall som ofta är före vid domstolarna, har sålunda allt efter värdet bedömts än såsom stöld än såsom snatteri. Den fasta värdegränsen har alltså lett till att tämligen likartade fall kommit att behandlas olika. Även i ett annat avseende har stöldbegreppets utformning medfört, att i praxis ofta göres skillnad mellan ganska likartade fall. Med hänsyn till att olovligt bortförd bil i allmänhet tämligen lätt kan återfås av ägaren plågar det nämligen anses såsom olovligt brukande och icke såsom stöld, när någon olovligen tager en bil och efter att hava använt den för en färd överger den, under det att enahanda förfarande beträffande velociped i regel bedömes såsom tjuvnad, emedan ägarens utsikter att återfå det tillgripna anses vara mindre.
Den i Thyréns utkast upptagna bestämmelsen om stöld angiver tämligen ingående förutsättningarna för ansvar (III 3 §): Stöld är att någon ur annans innehav tager främmande sak för att, genom dess tillägnande, åt sig eller annan bereda orättmätig vinning. Är det tillgripna av ringa värde, må dömas till böter. Något särskilt brott betecknat såsom snatteri har icke upptagits. Brottsbeskrivningen omfattar tydligen även olovligt tillgrepp av saker utan marknadsvärde. Det framgår ej klart, huru den berörda frågan angående skillnad i den straffrättsliga behandlingen mellan tagande av bil och enahanda gärning beträffande velociped är att bedöma enligt utkastet.
Kommittén har i likhet med Thyrén beträffande stöld liksom beträffande andra brott sökt lämna en vägledande brottsbeskrivning. Vid utformandet av denna har kommittén utgått från det nuvarande stöldbegreppet men sökt råda bot på de svagheter som vidlåda detsamma.
Handlingen beskrives i paragrafen såsom olovligt tagande av annans sak. Med att någon tager sak förstås, att gärningsmannen tager saken i besittning. Därmed avses även det fall, att någon som gemensamt med annan besitter en sak skiljer den andre från hans besittning till saken. Att tjänstefolk tillägnar sig sak från husbondfolket bör således enligt förslaget liksom för närvarande anses såsom stöld, såvida ej gärningsmannen erhållit ensambesittning till saken, i vilket fall gärningen utgör förskingring.
Besittningstagandet skall som nämnt ske olovligen. Denna förutsättning är uppfylld då saken tages ur annans besittning utan hans samtycke. Det har emellertid icke ansetts lämpligt att uppställa en ovillkorlig fordran på besittningskränkning, enär även vissa fall då sak utom besittning tillgripes otvivelaktigt böra bestraffas som stöld. Såsom exempel härpå kunna anföras tillgrepp av sak från död man eller av föremål som nedlagts i eller anbragts på gravar. I allmänhet är dock besittningstagande av annans sak utom besittning lovligt enligt lagstiftningen om hittegods. Om upphittaren vid besittningstagandet eller senare tillägnar sig godset, inträder därför ej stöldansvar, utan detta bedömes enligt förslaget såsom olovligt förfogande enligt 22: 4. Gränsen mellan hittegods och allenast kvarglömd eller förlagd sak får liksom i nuvarande rättspraxis dragas med hänsyn till om den hittillsvarande besittaren befinner sig i närheten eller vet var han skall återfinna saken (NJA 1939 s. 329). Vidare måste beaktas att beträffande tillvaratagande av kvarglömda saker på allmänt trafikmedel eller därtill hörande område finnas särskilda föreskrifter (7 § lagen om hittegods). Den som på ett järnvägståg tager en av medpassagerare kvarglömd sak bör därför, om han har tillägnelseuppsåt, dömas för stöld (NJA 1916 s. 25; jfr 1935 s. 387).
Såsom stöldobjekt anges i lagrummet sak. Med uttrycket avses närmast lös sak, självfallet inbegripet penningar. Det fall att någon från fastighet olovligen avskiljer och tager i besittning något som hör till fastigheten skall emellertid enligt särskild bestämmelse i 7 § i regel jämväl bedömas såsom stöld. Saken skall tillhöra annan. Om en person, som pantsatt en sak, olovligen återtager den från panthavaren, gör han sig alltså ej skyldig till stöld. I stället ådrager han sig ansvar för egenmäktigt förfarande. Olovlig jakt och olovligt fiske uppfylla ej heller förutsättningarna för stöldansvar. För dessa brott finnas specialbestämmelser dels i lagen om rätt till jakt, dels i punkt 4 av de föreslagna övergångsbestämmelserna. Om villebrådet eller fisken är i någons ägo, såsom fallet t. ex. är om djuren förvaras i bur eller sump, kan emellertid stöldansvar inträda.
Beträffande stöldobjektet uppställes i nuvarande rättstillämpning och doktrin som nämnt det ytterligare kravet att saken skall äga marknadsvärde. I det föregående hava emellertid anförts exempel som visa, att kravet leder till straffrihet i vissa fall vilka enligt vanligt åskådningssätt borde vara straffbara såsom stöld. I betraktelse härav har nåot dylikt krav icke upptagits i förslaget.
Det bör emellertid fasthällas, att stöld är ett vinningsbrott. Enligt kommitténs mening hör stöldbrottet, i likhet nwd brotten bedrägeri och förskingring. utformas efter de riktlinjer som i allmänna motiveringen (s. 44 f.) angivits för denna kategori. För att stöld skall föreligga hör således principiellt fordras, att en förmögenhetsöverföring äger rum i och med den brottsliga handlingen. Detta uttryckes vid andra vinningsbrott genom en fordran, att den ifrågavarande handlingen skall innebära vinning och skada. Även vid stöld bör enligt kommitténs mening i huvudsak enahanda fordran uppställas. På grund av vissa skäl som strax skola beröras har emellertid vinningsrekvisitet vid stöld uttryckts något annorlunda.
Det har nämligen synts motiverat att beträffande stöld göra en begränsning som ej göres vid andra vinningsbrott. Vid dessa anses vinningsrekvisitet uppfyllt. även om den nytta gärningsmannen bereder sig icke är av varaktig beskaffenhet. Enligt gällande rätt anses vinning av detta slag tillräcklig jämväl vid stöld. För att stöldansvar skall inträda fordras nämligen beträffande vinning och skada ej mer än att en sak med marknadsvärde genom tillgreppet dels varaktigt undandrages ägaren, dels länder gärningsmannen till nytta, denna må vara bestående eller endast tillfällig. I hittillsvarande rättstillämpning har det sålunda ansetts såsom tjuvnad. att någon tager en velociped eller en båt för en kortare färd och därefter överger den. Det är dock tydligt, att gärningsmannen i dessa fall ej är någon typisk tjuv. Enligt vanligt åskådningssätt har han väl handlat hänsynslöst men icke i egentlig mening ohederligt. Straffet för egenmäktigt förfarande enligt förslagets 20: 6, vilket för grova fall kan uppgå till straffarbete i två år, torde här vara lämpligt och tillräckligt såsom straffrättslig reaktion. Enligt kommitténs mening är det därför önskvärt att begränsa stöldbegreppet så, att de fall där gärningsmannen endast övergående begagnar den tillgripna saken falla utanför. Därigenom vinnes också, att tillgrepp av velocipeder bliva att bedöma efter samma lagrum som tillgrepp av bilar, något som enligt vad inledningsvis erinrats icke är händelsen enligt nuvarande rättstillämpning. Om stöldbegreppet avgränsas som nu är sagt, kommer nämligen tillgrepp av cykel i stor utsträckning liksom tillgrepp av bil att betraktas såsom egenmäktigt förfarande, oavsett att en cykel som tagits ur ägarens besittning och därefter övergivits ofta måste anses såsom definitivt förlorad för ägaren.
På grund av det anförda bör enligt kommitténs mening för att stöld skall föreligga fordras, att gärningsmannen ej endast tillfälligt brukar saken utan gör sig till herre över den som vore han dess ägare. Detta krav är uppfyllt, om han behåller den och därigenom så att säga upptager den bland sina ägodelar, om han säljer den eller på annat liknande sätt tillgodogör sig dess värde eller om han konsumerar den. Naturligtvis kan det under vissa omständigheter räcka med konsumtion av en del av det tillgripna. Någon ändring i det hänseendet följer icke av kommitténs ståndpunkt att ett endast tillfälligt brukande skall falla utanför stöldbegreppet.
För att angiva det slag av vinning, som enligt det anförda bör fordras för stöldansvar, har i brottsbeskrivningen använts ordet tillägna. Därmed torde enligt vanligt språkbruk förstås att göra annans sak till sin, varför det synes vara ett gott uttryck för det krav beträffande vinningen som kommittén vill uppställa. Inom doktrinen har ordet visserligen vid utläggningen av gällande lags stöldbestämmelse använts i en vidsträcktare betydelse, nämligen såsom beteckning för ett definitivt frånhändande jämte ett, låt vara momentant, tillgodogörande. Det torde emellertid vara befogat att vid en revision av stöldbegreppet använda ordet i den mera restriktiva betydelse det får anses äga enligt allmänna språkbruket.
I brottsbeskrivningen har kravet på tillägnande icke uttryckts såsom ett objektivt rekvisit. För att på ett praktiskt sätt lösa frågan när brottet skall anses fullbordat, har i förslaget stöld angivits föreligga redan i och med att gärningsmannen tagit saken med uppsåt att tillägna sig den. Detta torde icke innebära någon avvikelse från vad vid andra vinningsbrott gäller beträffande brottets fullbordan. I sak överensstämmer den valda lösningen även med gällande rätts ståndpunkt. Liksom för närvarande är alltså enligt förslaget exempelvis en man, som gått in i annans våning och där stoppat på sig en sak, förfallen till ansvar för fullbordad stöld, även om han ertappas innan han ens hunnit lämna rummet. Stundom kan det emellertid, ifall handlingsförloppet avbrutits på ett tidigt stadium, möta svårigheter att bevisa, att ett tillgrepp skett i tillägnelseuppsåt. Om en person som tillgriper en velociped eller bil ertappas kort efter tillgreppet, komma sålunda bevissvårigheter ofta att medföra, att han kan fällas till ansvar endast för egenmäktigt förfarande.
Det är endast för att med full tydlighet fastslå, att stöldbrott är fullbordat på det nu angivna tidiga stadiet av handlingsförloppet, som kommittén valt att framställa tillägnelserekvisitet såsom ett krav på visst uppsåt. Det är icke meningen att genom detta uttryckssätt frångå den nyss uttalade uppfattningen att stöldbrottet skall bestå i en förmögenhetsöverföring. För att giva uttryck åt denna uppfattning har i brottsbeskrivningen upptagits en fordran att gärningen skall innebära skada. Av sammanhanget torde med tillräcklig tydlighet framgå, att skada och vinning skola stå i det nära samband med varandra som på sätt framhållits i allmänna motiveringen (s. 44 f.) är utmärkande för vinningsbrott. Att vinningsrekvisitet efter orden uppställes såsom ett allenast subjektivt rekvisit torde med hänsyn härtill icke behöva ingiva betänkligheter. Det kan sålunda icke gärna sättas i fråga att enligt förslaget för stöld straffa den som tager en sak med tillägnelseuppsåt, där något olovligt tillägnande i själva verket icke kan äga rum emedan saken gärningsmannen ovetande är hans egen eller ägaren utan hans vetskap medgivit honom att tillägna sig den.
Genom det vinningsrekvisit, som kravet på tillägnelseuppsåt enligt det sagda innehåller, uteslutas från stöldbegreppet de fall, i vilka handlingen överhuvud icke är avsedd att medföra någon vinning. Den som tager en sak blott för att förstöra den kan sålunda lika litet enligt förslaget som enligt gällande rätt straffas för stöld. Annorlunda blir emellertid gärningen att bedöma, om sakens förstörande är att hänföra till konsumtion, såsom t. ex. då någon tager tjärtunnor till bränsle för ett valborgsmässobål. Såsom stöld kan vidare icke anses, att någon släpper lös annans fågel ur dess hur eller tömmer innehållet i annans fisksump i sjön. Huru sådana fall höra bedömas skall beröras vid 20: 6.
Vinningsrekvisitet brister emellertid även i vissa fall, fastän gärningen medför vinning för gärningsmannen. Exempel härpå erbjuder det fall, att någon tager en mutter från annans maskin för att sabotera hans fabriksdrift och på det sättet skaffar sig en fördel i konkurrensen. En vinning av detta slag kan icke göra gärningen till stöld, ty den framgår icke omedelbart av handlingen och motsvaras icke av en till handlingen omedelbart knuten skada. Det sker med andra ord icke någon förmögenhetsöverföring i och med handlingen. Förutsatt att muttern i och för sig har så obetydligt värde att det kan bortses därifrån i detta sammanhang. bör exemplet bedömas icke såsom stöld utan såsom skadegörelse. Kravet på förmögenhetsöverföring brister också i åtskilliga andra fall, där stöldansvar enligt gällande rätt är uteslutet emedan det tillgripna icke äger marknadsvärde. Någon förmögenhetsöverföring äger sålunda icke rum vid tillgrepp av brev eller annat som endast har affektionsvärde för ägaren. Att denne kan vara villig att betala för att återfå det tillgripna får icke inverka på bedömandet. Brev, vilka äga saluvärde som autografer, kunna däremot bliva föremål för stöld.
I fråga om värdepapper medför förslaget, att de kunna vara stöldobjekt ej blott såsom nu när de äro sådana att de gälla i innehavarens hand. Då t. ex. en sparbanksbok tillgripes, överföres nämligen faktiskt ett förmögenhetsvärde. Den möjlighet att råda över fordringen som är förknippad med besittningen av boken är berövad den berättigade, som bland annat tydligen icke kan överlåta sin fordran mot vederlag uppgående till fulla beloppet. Den faktiska rådigheten, vilken alltså har ett förmögenhetsvärde, tillkommer i stället gärningsmannen, låt vara att denne för att fullfölja sitt uppsåt måste begå ett ytterligare brott, nämligen förfalskning av den berättigades namn. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande växel och check liksom ock beträffande aktie. Likaså kunna inlämningskvitton och pantsedlar bliva föremål för stöld, där förlusten av dem försvårar för den berättigade att utfå saken eller utsätter honom för risken av rättsförlust, allt i sådan mån att värdet av hans rätt måste anses minskad, samtidigt som den nye innehavaren erhållit en faktisk möjlighet till förvärv. Även ett vanligt enkelt skuldebrev torde åtminstone i många fall vara av sådan betydelse, att tillgrepp härav innebär minskning av fordringens värde och en däremot svarande möjlighet för den nye innehavaren att genom indrivning eller överlåtelse skaffa sig betalning för skuldebrevet.
Frågan huru tillgrepp av ransoneringskort bör bedömas erbjuder särskilda svårigheter. I hittillsvarande rättspraxis har sådant tillgrepp ansetts icke utgöra stöld, emedan korten sakna marknadsvärde (SvJT 1919 Rf s. 8). Enligt förslaget utgör denna omständighet ej något hinder. Där rätten att göra inköp är en för förvärvsverksamhet värdefull rättighet, såsom fallet är t. ex. då korten avse inköp av bensin, synes stöldansvar därför kunna inträda enligt förslaget. Även där korten giva rätt till inköp av vara till lägre pris än i öppna marknaden, äro förutsättningarna för stöldansvar säkerligen för handen. Måhända kan man i andra fall komma till samma slutsats genom att beakta, att den som berövas kort avseende viss vara kan bliva nödsakad att såsom ersättning köpa andra slags varor vilka betinga högre pris. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att genom ett sådant resonemang låta frågan, huruvida kravet på förmögenhetsöverföring är uppfyllt, hava avseende endast därpå, om genom tillgreppet uppstår i penningar uppskattbar vinning och skada. Innebörden av ransoneringen är, att den vanliga penninghushållningen på visst område satts ur spelet. Det synes med hänsyn därtill befogat att låta kravet på vinning och skada avse tillgången till de ransonerade förnödenheterna. Med en sådan tolkning av stöldbestämmelserna blir tillgrepp av ransoneringskort att hänföra under dem.
Genom kravet på förmögenhetsöverföring uteslutas från stöldansvar sådana fall, i vilka gärningsmannen ger fullt vederlag för det tillgripna. Dessa fall böra i stället bedömas såsom egenmäktigt förfarande. För att så skall kunna ske är emellertid självfallet icke tillräckligt, att gärningsmannen är vederhäftig för det belopp vartill skadan genom tillgreppet uppgår. En sådan ståndpunkt skulle innebära, att om en förmögen man förövade tillgrepp, han ej skulle behöva riskera att bliva fälld till ansvar för stöld. För att en fordran på gärningsmannen skall kunna godtagas såsom sådant vederlag att stöldansvar är uteslutet, förutsättes även, att av omständigheterna framgår att gärningsmannen ämnade erlägga vederlaget.
Det i kravet på förmögenhetsöverföring ingående skaderekvisitet har i lagtexten upptagits utan att därvid tillika angivits för vem skadan skall hava inträtt. Av sammanhanget torde framgå, att kommittén syftar på skada för den från vilken gärningsmannen vill tillägna sig saken, d. v. s. ägaren. I allmänhet blir det icke stöld, om ägaren samtycker till tillgreppet eller får vederlag för det tillgripna. Det har emellertid synts olämpligt att i lagtexten uttryckligen utsäga att det för stöldansvar fordras skada för ägaren, emedan denna regel icke kan upprätthållas undantagslöst. I vissa situationer bör sålunda skada för panthavare anses lika med skada för ägaren, på den grund att panthavaren företräder ägarintresset. Den omständigheten att en sak är pantsatt för fordran som överstiger dess värde eller under sådana omständigheter att ägaren ej kan väntas vara i stånd att inlösa panten får sålunda icke medföra att tillgrepp av panten bedömes allenast såsom egenmäktigt förfarande.
Den inledningsvis nämnda olägenheten att gränsen mellan vanlig stöld och snatteri enligt gällande rätt är dragen efter visst penningvärde har i förslaget undvikits. Såsom närmare skall beröras vid 2 § skall nämligen en gärning, som eljest vore att anse som stöld enligt förevarande lagrum, betraktas såsom snatteri, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid gärningen är att anse som ringa.
I subjektivt hänseende fordras för stöldansvar uppsåt. Av skäl som anförts i allmänna motiveringen (s. 51 f.) har kommittén alltså ej upptagit Thyréns förslag att för stöldansvar skulle fordras vinningssyfte. Uppsåtet skall omfatta alla de objektiva omständigheter, som enligt det föregående skola vara för handen för att ett stöldbrott skall föreligga. Vad särskilt angår tillgreppets egenskap att innebära skada, får den omständigheten, att detta rekvisit kommit till uttryck i en bisats som språkligt icke är direkt anknuten till brottsbeskrivningen i övrigt, ej föranleda till att rekvisitet uppfattas såsom ett objektivt överskott (jfr SL 19: 6).
Strafflatituden har enligt förevarande paragraf samma maximum och minimum som enligt den nuvarande bestämmelsen om enkel stöld, dock att det ej ansetts erforderligt att såsom i gällande lag skett uppställa särskilda straffskalor för synnerligen försvårande och synnerligen mildrande omständigheter.
I de följande paragraferna upptagas privilegierade och kvalificerade fall av stöld.
Liksom enligt gällande rätt, SL 20: 1, har även i förslaget upptagits en särskild privilegierad form av stöld, benämnd snatteri. Såtillvida skiljer sig emellertid förslagets snatteribegrepp från den gällande rättens, som gränsen mellan snatteri och oprivilegierad stöld ej dragits efter visst penningvärde. I stället har i förevarande lagrum stadgats, att stöld skall bedömas såsom snatteri när den med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Att borttaga den nuvarande fixa värdegränsen, något som även Thyrén förordat, är enligt kommitténs mening motiverat med hänsyn bland annat till den vid 1 § berörda godtycklighet, som en sådan gräns måste medföra i tillämpningen. Den kan nämligen föranleda, att av sinsemellan tämligen likartade fall det ena måste hänföras till stöld och det andra till snatteri, såvida ej domstolarna anse sig befogade att jämka värderingen för att undgå stötande resultat. Omvänt kan mot en bestämd värdegräns även erinras, att en sak, som äger samma penningvärde på skilda orter, likväl på grund av orternas olika välstånd eller ekonomiska struktur kan äga avsevärt större betydelse på den ena orten än på den andra. Att penningvärdet är underkastat förändringar talar även mot metoden att fastlåsa snatterigränsen vid ett visst penningvärde. Enligt förslaget drages därför gränsen mellan stöld och snatteri under hänsynstagande även till andra omständigheter än värdet av det tillgripna. Endast omständigheter brottet skola emellertid tagas i betraktande, varför t. ex. en sådan allenast till gärningsmannens person hänförlig omständighet som att han är efterbliven eller att hans uppfostran blivit försummad icke kan göra ett tillgrepp till snatteri.
Kommitténs förslag bör icke tillämpas som om avsikten vore att avsevärt utvidga snatteribegreppet. Visserligen har kommittén borttagit den fixa gränsen emellan stöld och snatteri allteftersom det tillgripnas värde överstiger trettio kronor eller ej, men när övriga omständigheter icke äro särskilt förmildrande bör dock snatteriansvar anses uteslutet, så snart tillgreppet avsett något vars värde ej är obetydligt. Att förslagets snatteribegrepp i sådana fall sträcker sig även till högre värden än trettio kronor, framgår redan därav, att kommittén skärpt straffsatsen. Å andra sidan skall tillgrepp av ringa värde? enligt förslaget bedömas som stöld, när övriga omständigheter brottet äro försvårande eller det ringa värdet framträder som en tillfällighet, t. ex med hänsyn till andra av den brottslige förövade stölder.
Straffet för snatteri har bestämts till fängelse eller böter. I förhållande till gällande rätt innebär detta den ändringen, att fängelse nämnts först och ej begränsats till en tid av högst sex månader. Ändringen i förstnämnda hänseende sammanhänger med att bötesstraff vid ett brott av ifrågavarande slag i stor utsträckning torde vara mindre verksamt. Höjningen av fängelsestraffets maximum åter torde vara motiverad med hänsyn därtill att inom snatteribegreppet böra rymmas även fall av högre svårhetsgrad än för närvarande.
Enligt SL 22: 20 skall för bodräkt straffas, då äkta makar draga något lönligen undan varandra eller barn undan föräldrar, adoptivföräldrar eller fosterföräldrar eller ock stärbhusdelägare eller andra, som i samfällt bo eller bolag äro, undan varandra. Innebörden av paragrafen är, att de avsedda brotten behandlas mildare, därför att den brottslige och målsäganden äga viss samhörighet. Vilka brott lagen åsyftar med uttrycket "lönligen draga undan" är måhända ej fullt klart. Att därunder rymmas stöld och förskingring är emellertid tydligt.
I Thyréns utkast (III 12 §) har bibehållits ett bodräktsbrott, vilket i huvudsak beskrivits på samma sätt som i gällande lag. Samäganderätt har emellertid även i andra fall än de i SL 22: 20 nämnda angivits såsom grund för att behandla tillägnelsebrott såsom bodräkt.
Kommittén har icke ansett sig böra bibehålla en bodräktsprivilegiation vid andra brott än stöld. Vad särskilt angår förskingring, är detta brott i kommitténs förslag utformat som ett trolöshets- och icke som ett tillägnelsebrott. Hårav följer, att brott som enligt gällande rätt äro bodräkt enligt förslaget i regel icke bliva att bedöma såsom förskingring utan jämlikt 22: 4 såsom olovligt förfogande, vilket innebär en fullt tillräcklig privilegiation. Allenast där fråga är om anförtrodd egendom blir brottet att bedöma såsom förskingring, men det ter sig i sådant fall också ofta såsom ett brott vilket icke bör privilegieras, t. ex. om en dödsbodelägare som blivit utsedd till boutredningsman förskingrar boets egendom. För lindrigare fall av förskingring avseende anförtrodd egendom kan privilegiationsbestämmelsen om undandräkt i 22: 2 av kommitténs förslag komma till användning.
Om sålunda en bodräktsprivilegiation är obehövlig vid andra brott än stöld. synes däremot en sådan privilegiation vid stöld vara av värde. Själva namnet bodräkt framträder härvid såsom betydelsefullt; det är icke lämpligt att beteckna hithörande fall såsom stöld eller snatteri. Kommittén har därför i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse om bodräkt såsom ett särskilt fall av privilegierad stöld.
Då bodräktsprivilegiationens värde till stor del torde ligga däri, att den är grundad på inhemsk historisk tradition. har kommittén ansett bestämmelserna härom i sak böra nära anslutas till gällande rätt, vars dunkla uttryckssätt dock måste förtydligas och närmare utvecklas i enlighet med de grundtankar på vilka privilegiationen vilar.
I motsats till många främmande lagar, som uttryckligen fastslå att tillgrepp från samägares sida skall betraktas såsom stöld med avseende på den av honom icke ägda delen, torde svensk lag, såsom Thyrén (III s. 139) påpekat, bygga på den åskådningen, att ett dylikt fall, där mitt och ditt oförmärkt flyta i varandra, är föga jämförligt med ingrepp i en fullkomligt främmande rättssfär. I likhet med Thyrén har kommittén därför såsom ett huvudfall av bodräkt upptagit stöld av samegendom. Kommittén har emellertid begränsat regeln härom till att avse endast lösöre, d. v. s. lösa saker med undantag av penningar och värdepapper. Penningar kunna så lätt växlas, att någon ursäkt knappast synes föreligga för en samägare som uppsåtligen tillägnar sig vad som av kontanta tillgångar belöper på annan. och även beträffande värdepapper finnas särskilda skäl och möjligheter att skilja på mitt och ditt. Redan enligt gällande rätt har en man, som efter sin hustrus död utan tillstånd av deras barns förmyndare för sin enskilda gäld pantsatt två inlösta, det samfällda boet tillhöriga och i dess fastighet intecknade skuldebrev, dömts för förskingring och icke för bodräkt (NJA 1875 s. 467). Ehuru kommittén angivit lösöre som föremål för brottet, kan lagrummet, på sätt 7 § utvisar, bliva tillämpligt på fastighetsförhållanden, nämligen om delägare i fastighet eller annan som är berättigad att taga något från fastigheten därifrån olovligen avskiljer och tager i besittning något som hör till fastigheten. Härvid förutsättes dock, att gärningsmannen blir delägare i vad som avskilts. Om detta i och med avskiljandet tillfaller annan. t. ex. en brukare som är berättigad till all avkastning av ifrågavarande slag, blir gärningen icke bodräkt utan vanlig stöld.
Såsom stöld av något vari man äger del kan tydligen icke anses, att en delägare i ett särskilt bildat rättssubjekt stjäl något som tillhör detta (jfr NJA 1931 147). Ehuru gällande lag använder uttrycket "samfällt bolag" och sålunda under bodräkt inbegriper bolagsmans tillgrepp i handelsbolag, böra enligt kommitténs mening inga andra hithörande fall betecknas som bodräkt än dödsbodelägares stöld från boet. Kvarlåtenskapen i oskiftat dödsbo kan i detta hänseende likställas med samegendom. Då delägare i dödsbo ofta stå i ett nära familjeförhållande till varandra, har bodräktsprivilegiationen i fråga om dödsbo i motsats till vad som gäller samegendom icke begränsats till lösöre, utan i likhet med bodräkt i familjeförhållanden fått omfatta såväl lösöre som penningar.
Utöver samäganderätts- och dödsbofallen avser bodräktsprivilegiationen i kommitténs förslag vissa familjeförhållanden. Gällande rätt nämner brott mot make, föräldrar, adoptivföräldrar eller fosterföräldrar. Kommittén tillägger brott mot barn, adoptivbarn och fosterbarn, vilka brott nog trots lagens uttryckssätt redan nu torde vara att anse såsom bodräkt, ävensom brott mot syskon. Med hänsyn till ovissheten om vad som menas med fosterföräldraskap kunde det ifrågasättas att ur uppräkningen utesluta fosterföräldrar och fosterbarn. Att emellertid så ej skett har sin förklaring i en önskan att undvika de stötande resultat som kunde uppstå, om underlåtenheten att genom formlig adoption så att säga legalisera ett faktiskt adoptionsförhållande skulle utesluta bodräktsreglernas tillämplighet. Tolkningen av uttrycket i fråga får här liksom annorstädes i strafflagen (se 8: 28 och 10: 18 a i kommitténs förslag samt SL 18: 6) överlåtas åt domstolarna. I förhållande till gällande rätt innebär kommitténs förslag den inskränkningen, att bodräkt föreligger blott då de närstående från varandra medan de sammanbo stjäla lösöre eller penningar. Thyrén, som icke medtagit andra familjeförhållanden än mellan makar samt föräldrar och barn, har icke upptagit några dylika inskränkningar. Troligen har Thyrén ansett detta överensstämma med gällande rätt. I praxis har emellertid vid upprepade tillfällen yppats tvekan, huruvida barns tillgrepp från föräldrar skall bedömas som bodräkt annat än då barnet bor hos föräldrarna (jfr NJA 1902 s. 286 och 1913 s. 395). Beträffande makar som leva åtskilda är tillämpning av bodräktsbestämmelsen till den del samegendom ej råder än mindre motiverad. I själva verket synes kriminalpolitisk grund för bodräktsprivilegiation beträffande dem "som i samfällt bo eller bolag äro" föreligga endast för sådana som hava gemensamt hemvist eller gemensam egendom. Kommittén upprätthåller därför beträffande alla närstående fordran på gemensamt hemvist men medtager av "andra" än de i lagen nu uppräknade "som i samfällt bo äro" syskon med gemensamt hemvist. Kommittén fordrar icke, att det tillgripna skall befinna sig i det gemensamma hemvistet, eftersom det ofta kan vara en tillfällighet var föremålet vid tillgreppet finnes. Däremot begränsar kommittén föremålen för bodräkt mellan närstående till lösöre och penningar. Tillgrepp av värdepapper blir alltså icke i något fall bodräkt.
Straffet för bodräkt är enligt kommitténs förslag detsamma som för snatteri, nämligen fängelse eller böter. Med böter åsyftas här som annorstädes i strafflagen dagsböter. Något skäl att för bodräkt bibehålla den nuvarande speciella ordningen med normerade böter föreligger icke.
En i gällande rätt synnerligen dunkel fråga är. huruvida grova fall av stöld skola bedömas som bodräkt (jfr Thyrén III s. 140 samt NJA 1918 s. 395). Kommittén har löst denna fråga så, att fall vilka eljest skulle vara att bedöma som enkel stöld enligt 1 § eller snatteri enligt 2 § skola bedömas som bodräkt, då de i 3 § angivna betingelserna föreligga. Ehuru dessa betingelser föreligga. blir emellertid ett brott att bedöma som grov stöld enligt 4 §, om det med hänsyn till övriga omständigheter vid brottet är att anse som grovt. Ett brott som eljest skulle vara bodräkt kan alltså bliva att bedöma som grov stöld t. ex. om det förövats medelst inbrott eller avser betydande värde. Det är dock icke uteslutet att med hänsyn till förmildrande omständigheter bedöma exempelvis inbrottsstöld ur låst förvaringspersedel inom gemensamt hemvist såsom bodräkt.
Ytterligare ett spörsmål är, huru man skall bestraffa annan till brottet medverkande än i lagrummet angivna delägare eller närstående (se härom Thyrén III s. 140 och NJA 1927 s. 422). Kommittén besvarar frågan så, att så snart någon till brottet medverkande tillhör den angivna kretsen av delägare eller närstående jämväl envar av övriga medverkande skall dömas för bodräkt eller delaktighet i bodräkt. Dock skall en utomstående som handlat med uppsåt att tillägna sig själv det tillgripna icke dömas för bodräkt eller delaktighet däri utan enligt vanliga regler, d. v. s. för enkel stöld, snatteri eller delaktighet i sådant brott.
Av ålder har lagstiftningen vid stöld upptagit en mängd specialfall med olika straffsatser. Sålunda upptog 1864 års strafflag ursprungligen icke mindre än tre grader som skulle bestraffas strängare än den enkla stölden, varje grad omfattande ett flertal fall. År 1890 borttogos de två lägre kvalifikationsgraderna, och i stället höjdes straffmaximum för enkel stöld väsentligt. Den enda därefter återstående kvalifikationsgraden, som är upptagen i SL 20: 4, omfattar för närvarande tio fall. Kvalifikationerna äro limitativt angivna; det i SL 20: 4 upptagna strängare straffet skall alltid användas i de angivna fallen men icke i några andra.
Thyrén (III s. 124) framhåller, att hur omsorgsfullt lagstiftaren än avväger de fall, för vilka han stadgar en strängare bestraffning, det dock alltid skall kunna tänkas andra, vilka lika väl hade förtjänt att kvalificeras. Emellertid har Thyrén icke låtit denna invändning, vilken kan göras och även gjorts mot kvalificerande av brott överhuvud, vara avgörande, detta på grund av betänkligheter mot alltför vida strafframar. Hos Thyrén (III 4 §) upptagas därför liksom i gällande svensk rätt och flertalet utländska strafflagar ett antal limitativt bestämda kvalifikationsfall vid stöld. Dessa, för vilka Thyrén inför beteckningen grov stöld, äro tolv, alltså något flera än i gällande lag.
Såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget framhållits bryter kommittén med det hittills brukliga och hos Thyrén bibehållna systemet med ett antal uppräknade limitativa kvalifikationer. Avgörande för kommittén har varit ej blott den av Thyrén framhållna synpunkten, att en uppräkning aldrig kan göras så uttömmande att den omfattar alla fall förtjänta att kvalificeras, utan lika mycket omöjligheten att undvika, att uppräkningen kommer att omfatta även lindriga fall. Enligt kommitténs förslag skall för grov stöld dömas till det i 4 § stadgade strängare straffet, då brott som förut i detta kapitel är sagt med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt. I lagtexten talas icke om stöld utan om brott som förut i kapitlet är sagt, detta med hänsyn till att ordet stöld användes som beteckning på ej blott brottet i dess helhet utan även det i 1 § upptagna medelsvåra fallet. Talades i 4 § allenast om stöld, skulle detta kunna tolkas som om 4 § blott avsåge gärningar, som eljest skolat bestraffas enligt 1 §. Meningen är emellertid, att även de i 3 § upptagna, som bodräkt betecknade brotten skola bliva att bedöma som grov stöld, när de äro grövre än som svarar mot 1 §:s fall. Vad 2 § angår förutsätter denna, att brottet är ringa, och 4 § kan alltså icke bliva tillämplig på där avsedda gärningar. Av 4 §:s avfattning framgår emellertid att en stöld, även om det tillgripnas värde är ringa, med hänsyn till övriga omständigheter vid brottet kan bliva att bedöma som grov stöld.
Den i första stycket av 4 § i kommitténs förslag givna regeln överlåter åt domstolarna att bedöma, när en stöld skall anses som grov. Till ledning för bedömandet anges i andra stycket flera exempel på omständigheter som härvid skola beaktas. Det är emellertid, såsom redan framhållits (s. 68), varken nödvändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grov stöld eller uteslutet att till grov stöld hänföra andra fall än dessa. De såsom exempel anförda kvalifikationsgrunderna hänföra sig dels till handlingen och dels till det tillgripna objektet. I förra hänseendet nämnes, att stölden förövas medelst inbrott eller avser sak som någon bär på sig eller att gärningsmannen är försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller att gärningen eljest är av särskilt farlig art. Som exempel på kvalifikationsgrunder av senare slaget nämnes, att brottet avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. De exempel som avse handlingen nämnas först, emedan sättet för gärningens förövande främst bör vara avgörande. Är detta kvalificerat, blir brottet i regel grov stöld, även om det tillgripnas värde är ringa eller de omständigheter som hänföra sig till det tillgripna objektet eljest tala i motsatt riktning.
Det praktiskt mest betydelsefulla fallet av grov stöld är det då stölden förövas medelst inbrott. Detta fall, som nästan undantagslöst omnämnes i de främmande strafflagarna, upptages i gällande svensk rätt i SL 20: 4 p. 4 samt hos Thyrén i III 4 § p. 2. Enligt SL 20: 5 föreligger inbrott, då någon, i uppsåt att stjäla, med våld ä mur, vägg, golv, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller medelst klättring över mur, vägg, port eller tak, eller medelst inkrypande genom fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång ej ämnad öppning, eller ock genom bruk av dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller med våld eller list öppnat skåp, kista. skrin eller annan förvaringspersedel, som med läs, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga. Thyrén har icke närmare bestämt begreppet i detta sammanhang, men hans avsikt var att göra detta i samband med inbrottets upptagande som särskilt brott inom annan avdelning av straffrättens speciella del än förmögenhetsbrottens, en tanke som Thyrén emellertid aldrig hann förverkliga.
Kommittén, som ej har anledning att behandla begreppet i annat sammanhang än det förevarande, har ej upptagit någon beskrivning på inbrott, emedan inbrott enligt förslaget icke ovillkorligen gör brottet grovt utan blott är ett exempel på omständigheter att beakta vid bedömandet. Vare sig inbrott eller blott ett inbrottsliknande förfarande föreligger, skall domstolen efter omständigheterna pröva om brottet bör anses grovt. Då kommittén med inbrott likställer att gärningen eljest är av särskilt farlig art, tänker kommittén bland annat på vissa inbrottsliknande sätt att föröva stöld. I SL 20: 4 p. 4 nämnes vid sidan om inbrott att gärningsmannen för brottets förövande bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är. Kommittén har ansett det utan särskilt stadgande vara klart, att brottet icke bör bedömas olika allt efter som förvaringspersedeln bortförts eller icke före öppnandet. Lika klart är, att ett inträngande i gård, hus, rum eller fartyg icke i och för sig bör bedömas annorlunda än ett inträngande i exempelvis en järnvägsvagn eller en bil. Fallen böra bedömas lika, vare sig beteckningen inbrott kan användas eller ej. Såsom inbrott torde kunna betecknas ej blott att gärningsmannen själv intränger i det stängda utrymmet utan även att han skaffar ut det tillgripna därur (NJA 1937 s. 442). Däremot kan det icke kallas inbrott att gärningsmannen utan att bereda sig tillträde till stängt utrymme förövar stölden genom brytande av lås eller eljest genom att med våld eller list öppna stängsel, t. ex. stöld av fasttjudrat kreatur, båt med låst förtöjning eller låst velociped. Fall av sistnämnda art böra emellertid enligt kommitténs förslag det oaktat ofta anses göra brottet grovt. I gällande rätt särskilt omnämnda inbrottsliknande fall som sakna motsvarighet i kommitténs förslag äro dels stöld ur förseglat brev (SL 20: 4 p. 3), dels ock stöld nattetid i bebott hus efter olovligt insmygande eller undangömmande (SL 20: 4 p. 5). Att dylika omständigheter göra brottet grovt synes icke kunna uppställas som en allmän regel.
Som exempel på grov stöld nämner kommittén för det andra, att stölden avser sak som någon bär på sig. Detta fall, den s. k. fickstölden, upptages i gällande rätt i SL 20: 4 p. 3 och hos Thyrén i III 4 § p. 8. Sådan stöld ådagalägger vanligen såväl brottslig företagsamhet som genom övning vunnen skicklighet och är därför särskilt farlig. I motsats till gällande rätt och Thyréns utkast, som blott tala om stöld ur kläder som någon bär på sig, vill kommittén såsom grov anse även stöld av eller ur handväskor. Tydligen kunna emellertid hit hänföras endast fall i vilka saken på ett alldeles särskilt sätt befinner sig i den bestulnes omedelbara vård. Hit kunna icke räknas vare sig tillgrepp från sovande (NJA 1878 s. 329, 1885 s. 205 och 1898 s. 43) eller från höggradigt berusad (jfr NJA 1888 s. 34) eller ur en öppen korg som någon bär i handen. Icke heller kan varje s. k. handrån, tagande ur den bestulnes hand, anses som grov stöld.
Stöld kan vidare enligt de av kommittén angivna exemplen bliva att anse som grov på grund av att gärningsmannen är försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel. SL 20: 4 p. 6 talar om att gärningsmannen för stöldens förövande inställt sig med vapen; Thyrén (III 4 § p. 3) utvidgar kvalifikationen till att gälla då gärningsmannen försett sig med vapen, livsfarligt tillhygge, medel för bedövning eller bländning eller annat dylikt. Som farliga hjälpmedel böra tydligen anses sådana medel för bländning som frätande vätska, malen peppar eller dylikt att kasta i offrets ögon.
I likhet med gällande rätt och Thyrén anser kommittén icke erforderligt, att vapnet eller hjälpmedlet använts eller ens visats. Däremot måste det framgå av omständigheterna, att gärningsmannen medfört hjälpmedlet för stöldens förövande,
Till komplettering av exemplen på fall som avse sättet för gärningens förövande nämner kommittén, att gärningen eljest är av särskilt farlig art. Hit kunna hänföras sådana fall som det i SL 20: 4 p. 6 omtalade, att gärningsmannen använt ringare skräckmedel eller hot än att gärningen kan hänföras till rån. Om sakens utlämnande framtvungits på dylikt sätt, blir gärningen visserligen enligt kommitténs förslag att bedöma som utpressning (jfr Thyrén III s. 127), ty i motsats till SL 21: 10 stadgar den av kommittén föreslagna bestämmelsen om utpressning icke undantag för dylika fall; men användes hotet exempelvis som påtryckningsmedel att uppdaga egendomen, föreligger grov stöld.
Såsom särskilt farliga böra vidare anses dels, såsom på tal om inbrott påpekats, vissa inbrottsliknande förfaranden, dels ock fall då gärningsmannen för stöldens förövande försett sig med särskilt tekniskt hjälpmedel, t. ex. då stölden ingår i en organiserad brottslig verksamhet till vars utrustning hör motorfordon eller motorbåt. Stöld som ingår i organiserad verksamhet av två eller flera kan för övrigt vara att anse som grov, även om inga särskilda tekniska hjälpmedel funnits (jfr SL 21: 2 p. 1, SOU 1923: 9 9 kap. 12 § p. 5 och Thyrén III 4 § p. 4). Kommittén finner uppenbart, att en stöld som ingår i organiserad brottslig verksamhet av ett tjuvband, även om dess medlemmar endast äro två, i regel bör anses som grov. Att kommittén icke uttryckligen omnämnt fallet beror på att det icke är nog för att stölden skall bliva grov att flera handlat i förening. Handlingen måste vara uttryck för ett visst mått av organisation eller yrkesmässighet. och detta mått är svårt att antyda i lagtexten. Om ynglingar, som kommit att bilda ett "gäng", tillfälligtvis begå stölder tillsammans, medför denna samverkan i och för sig icke att grov stöld skall anses föreligga. Kommittén har därför nöjt sig med det allmänna uttrycket. att gärningen är av särskilt farlig art. Av särskilt farlig art kan en stöld vara, även om den utföres av en tjuv. som handlar ensam och utan hjälpmedel. Ådagalägger gärningen särskild förslagenhet eller synnerlig brottslig företagsamhet, bör stölden anses som grov. Vid bedrägeri och förskingring nämner kommittén som exempel på omständigheter vilka kunna göra brottet grovt att gärningsmannen missbrukar allmänt förtroende eller ansvarsfull tjänsteställning. En sådan omständighet kan göra även en stöld till grov, men kommittén nämner icke delta särskilt, då det är sällsynt att i stöld ingår ett sådant moment. Sker stölden i allmän tjänst, skall enligt förslaget förutom straff för förmögenhetsbrottet även ansvar enligt SL 25 kap. inträda. Att tjuven varit förklädd eller givit sig ut för ämbetsman kan också vara av beskaffenhet att göra stölden grov, men icke heller dylika omständigheter hava ansetts vara av så stor praktisk betydelse att de förtjäna omnämnas i lagtexten.
De hittills behandlade fallen av grov stöld hava i huvudsak tagit sikte på att gärningen är av särskilt farlig art därför att den övervinner särskilda yttre hinder. Även fall i vilka inga sådana yttre hinder möta men där enligt allmän uppfattning starka inre betänkligheter bort verka avhållande kunna emellertid vara av särskilt farlig art. Hit höra främst sådana fall som fordom kallades nidingsstöld, nämligen att någon utnyttjar allmän nöd eller fara, såsom farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror eller fiendes åträngande, till att stjäla vad som ej kan vårdas på vanligt sätt (SL 20: 4 p. 8 och 9; Thyrén III 4 § p. 10). Ett under nuvarande förhållanden praktiskt fall av denna art är stöld under mörkläggning i samband med luftskyddstillstånd eller medan befolkningen på grund av ortens evakuering nödgats lämna sina bostäder.
Även under normala förhållanden kunna emellertid grova stölder av denna typ förekomma. 1 SL 20: 4 p. 1 och 2 nämnas stöld i kyrka samt stöld av sådant som är förtrott åt allmänna posten. Thyrén (III 4 § p. 5 och 6) tillägger stöld från museer och andra sådana inrättningar samt stöld av vad som lämnats att befordras med järnväg. Vidare nämnes i SL 20: 4 p. 7 stöld av kreatur som gär i bete ute å mark. Thyrén (III 4 § p. 9) tillägger stöld av jordbruksredskap på marken, räckor utlagda till blekning eller andra sådana föremål som med hänsyn till det sätt varpå de allmänneligen användas eller behandlas måste lämnas utan stängsel eller tillsyn. Kommittén har icke utryckligen nämnt något exempel av detta slag. En efter nutida förhållanden anpassad uppräkning av föremål som måste lämnas utan stängsel eller tillsyn skulle väl bland annat upptaga ytterplagg i tamburer eller garderober i mera eller mindre offentliga lokaler, kläder uthängda till torkning eller vädring samt vid byggen eller andra arbetsplatser kvarlämnade arbetsredskap. Och med stölder från post eller järnväg av dem anförtrott gods kunde man jämställa stölder från andra kommunikationsmedel samt av handbagage ävensom stölder på hotell och restauranger m. m. Emellertid böra tydligen ingalunda alla dylika stölder anses som grova blott på den grund att föremålet måst lämnas utan stängsel eller tillsyn. Man måste här i högre grad än eljest taga hänsyn jämväl till vad det är som tillgripes. Är det tillgripnas bevarande av särskild betydelse ur allmän synpunkt, bör stölden anses grov. Vidare har man att taga hänsyn till det tillgripnas värde och betydelse för ägaren. Även om en stöld icke kan betecknas såsom grov vare sig med hänsyn till sättet för dess förövande i och för sig eller på grund av det tillgripnas beskaffenhet i och för sig, kunna dock försvårande omständigheter vid brottet i båda dessa hänseenden föranleda dess bedömande som grovt.
Som till objektet hänförliga exempel på grov stöld nämner kommittén, att brottet avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Både det tillgripnas absoluta värde och dess särskilda betydelse för den bestulne skola beaktas, naturligtvis dock endast så långt de omfattas av gärningsmannens uppsåt. Värdet för den bestulne bör bedömas med hänsyn till såväl dennes ekonomiska ställning som möjligheten att ersätta det tillgripna. Vad angår det tillgripnas absoluta värde, innebär kommitténs förslag i motsats till exempelvis den nya schweiziska strafflagen, att en stöld redan på grund härav kan vara att beteckna som grov. Så synes åtminstone vara fallet, då det tillgripnas värde är verkligt betydande samt gärningsmannen varit inställd på ett stort kap. Om tjuven tillfälligtvis kommit över ett stort byte, bör däremot stölden icke på den grund betecknas som grov.
Thyrén (III s. 22 och 125) indelar de vid stöld i lagarna framträdande kvalifikationerna i sådana som grunda sig på omständigheter i brottslingens person, omständigheter vid handlingen, omständigheter beträffande objektet, vare sig dess särskilda vikt eller dess skyddslöshet, eller slutligen särskild i brottets syfte eller resultat framträdande fara eller skada. Av dessa fyra grupper motsvara de båda mellersta närmast kommitténs exempel; dessa hänföra sig nämligen till handlingen eller det tillgripna objektet. Vad angår den första gruppen, böra enligt kommitténs redan uttalade mening (se s. 31, 69) omständigheter som röra brottslingens person men falla utanför den brottsliga gärningen icke föranleda till att brottet betecknas som grovt. Thyrén (III 4 § p. 1) nämner i detta hänseende som kvalifikation, att brottet begås yrkesmässigt. Enligt kommitténs åsikt kan icke varje stöld av en yrkestjuv betraktas som grov, men grov stöld föreligger, om själva gärningen ådagalägger särskild yrkesskicklighet, t. ex. fick- eller inbrottsstöld, eller eljest är av yrkesmässig typ, t. ex. ingår i en organiserad brottslig verksamhet. Till den fjärde gruppen, avseende särskild i brottets syfte eller resultat framträdande fara eller skada, räknar Thyrén (III 4 § p. 12) ett fall, motsvarande det år 1910 i SL 20: 4 p. 10 införda, att någon stjäl gift eller sprängämne i uppsåt att därmed skada annan till liv eller hälsa eller förstöra eller skada annans egendom. Kommittén har icke ansett någon särskild bestämmelse erforderlig, då straff kan inträda dels för stöld och dels jämlikt SL 19: 21 eller kommitténs förslag 20: 9. Vid behandlingen av sistnämnda lagrum återkommer kommittén till frågan.
I gällande rätt är straffet enligt SL 20: 4 straffarbete i högst fyra år; endast om värdet av det tillgripna ej överstiger trettio kronor och omständigheterna äro synnerligen mildrande, kan fängelse ådömas. Enligt kommitténs förslag är straffet för grov stöld straffarbete i högst sex är. Någon möjlighet att nedsätta straffet till fängelse vid synnerligen mildrande omständigheter erfordras ej, då brottet under dylika omständigheter överhuvud icke skall betecknas som grov stöld. Anledningen till att straffmaximum satts så högt som till sex år har angivits i redogörelsen för huvuddragen i förslaget (s. 70). Om två eller flera anledningar att anse brottet grovt föreligga. bör tydligen straffet inom skalan skärpas i förhållande därtill.
I strafflagen har åt rån ägnats ett helt kapitel, 21 kap.. vari dock sedan 1934 även utpressning finnes upptagen. Rån föreligger jämlikt SL 21: 1, då någon medelst våld å person eller användande av hot som innebär trängande fara av annan tager gods eller penningar. Rån är alltså ett fall av stöld, vari ett moment av grovt tvång ingår. Begreppet rån omfattar emellertid även gärningar, i vilka samma moment av tvång ingår men vilka icke äro stöld. Jämlikt SL 21: 5 dömes för rån även den som med våld eller hot som i 1 § sägs avtvingar annan skuldebrev, kvittobrev eller annan dylik handling rörande hans eller annans egendomsrätt. Kapitlet upptager ytterligare ett tredje fall. Jämlikt SL 21: 4 skall nämligen såsom för rån straffas den som begår stöld eller snatteri och, där han å bar gärning anträffas. sätter sig med våld eller hot som i 1 § nämnt är till motvärn emot den som vill återtaga det tillgripna. I övrigt upptager kapitlet dels i 2. 6, 7 och 8 §§ strängare straffbara fall av rån, dels ock i 1, 3 och 9 §§ regler om försök, återfall och delaktighet. I kommitténs förslag behandlas frågorna om försök och s. k. efterföljande delaktighet i annat sammanhang, nämligen i 20: 8 och 21: 6. De särskilda återfallsreglerna vid rån hava, såsom 4: 14 i kommitténs förslag utvisar, ingen direkt motsvarighet i förslaget; och bestämmelsen i SL 21: 9 att straff för delaktighet jämlikt SL 3: 4 i rån ej må sättas lägre än till straffarbete i två månader har ansetts obehövlig och därför icke upptagits i kommitténs förslag.
Thyrén (III 5 och 6 §§) bibehåller de tre nu straffbara formerna av rån och utvidgar den i SL 21: 5 upptagna till att avse varje förorsakande av skada å förmögenhet, som sker i vinningsavsikt och med råntvång. Beträffande råntvånget talar Thyrén om "våld å person eller hot, som innebär omedelbar fara för person", varmed emellertid icke åsyftas någon ändring i gällande lag (III s. 131). Thyrén (iii 16 §) föreslår emellertid den utvidgningen att med våld skulle likställas varje försättande av en person "i sådant tillstånd, att han ej till sig vet eller är oförmögen att handla efter sin vilja". Med detta uttryck avser Thyrén (iii s. 131) även inlåsande eller annat frihetsberövande varigenom tillgreppet möjliggöres. Av kvalifikationer har Thyrén (III s. 132), med hänsyn till att han föreslagit ett högt straffmaximum för rån i allmänhet, icke upptagit någon annan än att rånet medfört svår kroppsskada eller död (III 7 §).
Kommittén har, såsom i redogörelsen för förslagets systematik (s. 56) angivits, uppdelat det nuvarande rånkapitlet på det föregående, stöldkapitlet, dit rån hänförts och det efterföljande, bedrägerikapitlet, dit utpressning hänförts. Härigenom hava rån och utpressning, vilka av Thyrén behandlas i ett sammanhang (III förordet), blivit skilda åt; till skälen härför, som berörts i den allmänna motiveringen, återkommer kommittén i det följande. Bestämmelserna om rån hava alla upptagits i en paragraf, sedan vissa allmänna frågor, som nyss nämnts, reglerats i annat sammanhang. I likhet med Thyrén föreslår kommittén nyheter i förhållande till gällande rätt väsentligen i tre hänseenden, nämligen beträffande dels det våld eller hot varmed åtgärden utföres, råntvånget, dels de åtgärder som höra hit, dels ock kvalifikationerna.
Råntvånget beskrives i kommitténs förslag så, att åtgärden utföres "medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara". Förutom att kommittén genom upprepandet av ordet "medelst" markerat att våldet icke behöver innebära trängande fara överensstämmer denna beskrivning med den nu i SL 21: 1 givna. Då uttrycket "hot som innebär trängande fara" lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga om klarhet, kunde det ifrågasättas att här välja något uttryckssätt som bättre klargör meningen, nämligen att faran skall ej blott vara omedelbart överhängande, utan även avse något betydelsefullt intresse. Mot det av Thyrén föreslagna uttrycket "hot som innebär omedelbar fara för person" kan emellertid invändas, att icke varje omedelbar fara för person är trängande; faran måste gälla liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt intresse. Härtill kommer att den ifrågavarande beskrivningen på grovt tvång upptagits även inom civilrätten. Jämlikt 28 § avtalslagen är en rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, ogiltig, där tvånget utövas genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara. Då det i 28 § avtalslagen avsedda tvånget bör sammanfalla med råntvånget, har den straffrättsliga beskrivningen därpå lämnats oförändrad. Även uttrycket "våld å person" har därför bibehållits. Kommittén vill emellertid, i anslutning till rättspraxis (jfr NJA 1888 s. 34 och 570), understryka, att uttrycket ej får tolkas alltför vidsträckt. Det fordras, att gärningsmannen bär våldsam hand på en person som därigenom utsättes för misshandel eller betvingande. Att rycka något från en person innan denne hinner besinna sig, att fråntaga en berusad eller sovande något, att knuffa någon i folkträngsel för att öva fickstöld och andra lika lindriga våldsfall höra alltså ej hit. Dylika fall få räknas som stöld eller grov stöld, icke som rån. Till gällande bestämmelser om råntvång gör kommittén det tillägget, att lika med våld å person skall anses åtgärd, varigenom någon försättes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Att försätta någon i yrsel, sömn eller vanmakt kunde väl i och för sig tolkningsvis hänföras under våld å person men nämnes i SL 15: 13 såsom ett med våld sidoordnat fall, varför en uttrycklig bestämmelse härom ej kan undvaras. Givetvis avses endast sådana fall, då offret mot sin vilja försatts i tillståndet i fråga, alltså icke fall då han blivit berusad av att frivilligt förtära rusgivande medel, låt vara att annan i ond avsikt förlett honom därtill. Med "annat sådant tillstånd" avses i första hand att offret gjorts hjälplöst genom användande av t. ex. tårgas eller andra bländande eller bedövande medel. Däremot måste kommittén, i motsats till Thyrén, hävda, att det endast undantagsvis kan betecknas som ett sådant tillstånd att vara inlåst eller på annat liknande sätt berövad friheten. En person, som mot sin vilja är fängslad till händer och fötter eller instängd så att han nätt och jämnt har utrymme att röra sig, kan visserligen sägas vara utsatt för våld å person, även om våldsamma medel icke använts vid fängslandet eller instängandet, men mindre långt gående frihetsberövanden höra enligt kommitténs mening icke hit. Att en tjuv, som hör människor i rummet bredvid, låser dörren för att obehindrat kunna fortsätta stölden kan sålunda ej göra denna till rån utan på sin höjd till grov stöld.
Kommittén övergår härefter till frågan vilka förfaranden medelst råntvång man skall anse såsom rån. I förslaget nämnas liksom i gällande rätt tre fall.
Det första är, att någon stjäl medelst råntvång. Detta uttryck inbegriper tydligen utan vidare det fallet att en tjuv övar råntvång mot någon som söker hindra stölden. Med stöld åsyftas stöld i vidsträckt mening, d. v. s. gärning som i 1, 2, 3 eller 4 § sägs. Även ett brott som eljest skulle vara bodräkt blir rån, om det förövas medelst råntvång. Däremot kunna andra tillgrepp än stöld aldrig bliva rån, även om råntvång kommit till användning. Att medelst råntvång själv taga sig rätt eller tillgripa en sak utan tillägnelseuppsåt endast för att bruka den är icke rån. Härutinnan torde kommitténs förslag överensstämma med gällande rätt. Enligt förslaget bliva dylika tillgrepp medelst råntvång att bedöma såsom egenmäktigt förfarande i förening med misshandels- eller frihetsbrott. Härtill återkommer kommittén vid behandlingen av de i förslagets 6 § avsedda grova fallen av egenmäktigt förfarande.
I anslutning till gällande rätt har kommittén såsom rån upptagit även det fallet att den som begått stöld och anträffats å har gärning sätter sig med råntvång till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna. Här föreligga i själva verket dels en fullbordad stöld och dels ett därefter medelst råntvång övat motvärn. Motvärn mot den som utövar rätt att återtaga sak – sådan rätt föreligger ju bland annat då tjuv anträffas å har gärning – skall enligt 20: 6 i kommitténs förslag anses som egenmäktigt förfarande. Om särskilt stadgande saknades, skulle alltså det här ifrågavarande motvärnsfallet bliva att bedöma som stöld i förening med efterföljande egenmäktigt förfarande. Det har emellertid ansetts lämpligt att med bibehållande av nuvarande ordning betrakta dessa gärningar såsom ett brott. När tjuven överraskas på brottsplatsen och då använder råntvång, är det ur kriminalpolitisk synpunkt av underordnat intresse, om han ännu icke hunnit taga något när han överraskas eller om han visserligen tagit men icke bortfört det tillgripna. Den omständigheten att han strax är beredd att använda råntvång kännetecknar honom i båda fallen som en brottsling av den farliga typ, för vilken rånstraffet är avsett. Inom ramen för uttrycket bar gärning anses emellertid falla ej blott vad som sker på brottsplatsen utan även vad som äger rum under ett kontinuerligt förföljande därifrån. Tvekan kunde möjligen råda, huruvida alla dessa fall av motvärn medelst råntvång böra straffas såsom rån. Någon olägenhet av att även i detta hänseende lämna den gällande ordningen orubbad synes dock ej följa, om man endast noga fasthåller, att rån blott föreligger då råntvång användes med uppsåt att genomföra eller fullfölja stölden, alltså för att taga eller behålla det tillgripna, däremot icke då tjuven tillgriper sådant tvång endast för att skydda sig själv.
Slutligen betecknas i förslaget såsom rån även att någon med råntvång tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Såsom rån skall alltså bedömas att någon genom råntvång tvingar en annan att utlämna en sak. Detta bedömes för närvarande såsom rån enligt SL 21: 1, oaktat detta lagrum efter orden endast handlar om att någon av annan tager gods eller penningar. Då förslaget utesluter varje tvivel om att detta fall skall bedömas som rån, innebär det alltså ett förtydligande av gällande rätt. Vidare föres genom denna bestämmelse i förslaget till rån det nu i SL 21: 5 upptagna fallet att någon avtvingar annan skuldebrev, kvittobrev eller annan dylik handling. Härutöver omfattar rånbegreppet enligt förslaget även fall som nu ej höra dit, nämligen sådan medelst råntvång framkallad förmögenhetsöverföring, som varken består i att en sak utlämnas eller i att sådan handling som nyss nämnts utgives.
Man kan naturligtvis tveka, huruvida fall i vilka icke något tillgreppsmoment föreligger skola föras till det med tillgreppsbrotten sammanställda rånbrottet eller till det i nästföljande kapitel upptagna brottet utpressning. Denna tvekan kan dock näppeligen gälla fall i vilka någon tvingas att utlämna en sak. Att en rövare med vapen i hand förmår resande att lämna ifrån sig sina penningar är ett gott exempel på typiskt rån. Vill man till utpressning hänföra några fall i vilka råntvång kommit till användning, måste därför gränsen dragas mellan avtvingande av sak och andra förmögenhetsöverföringar. Praktiskt taget är emellertid skillnaden icke stor mellan den som med råntvång tager en check, den som med råntvång tilltvingar sig checken och den som med råntvång tvingar en annan att skriva och utlämna checken. I alla dessa fall visar sig en brottslig mentalitet, som är mera lik tjuvens än utpressarens. Den som använder så grova tvångsmedel som råntvång är i regel icke främmande för tanken att taga själv, varemot det för utpressaren, vilkens tvångsmedel i de mest typiska fallen är hot att utsprida förtal, vanligen är en avgörande betingelse att den tvungne själv företaget en disposition till hans nytta. Utpressaren begagnar sig av sitt offers mänskliga svagheter, under det att rånaren liksom tjuven litar till yttre medel. Enligt kommitténs förslag betecknas därför en förmögenhetsöverföring som rån, om den framtvingas medelst råntvång. men som utpressning, om den framtvingas medelst annat olillåtet tvång.
För att en förmögenhetsöverföring, som frambringas genom våld å person eller hot som innebär trängande fara, skall kunna kallas rån måste fordras, att våldet eller hotet riktas mot den tvungne. Om någon tvingar en annan till en förmögenhetsöverföring genom ett hot som innebär trängande fara för en tredje, är detta utpressning och icke rån. Det är sålunda utpressning, om någon genom att hota ett bortrövat barn till livet förmår föräldrarna att erlägga en lösensumma. En dylik förbrytare begagnar sig nämligen av psykiska påtryckningsmedel. varemot det för rån utmärkande är att offret praktiskt taget icke har något val. Vad nu sagts utesluter icke att ett tillgrepp bör bedömas som rån vare sig våldet eller hotet riktas mot den som har saken i besittning eller mot någon annan som står i vägen för brottets utförande, exempelvis ett vittne (NJA 1920 s. 27; jfr Thyrén III s. 131).
Straffsatsen för rån har i kommitténs förslag bestämts till straffarbete från och med ett till och med åtta år. Straffminimum överensstämmer med det nu under synnerligen mildrande omständigheter gällande; högre minimum torde icke böra ifrågakomma med hänsyn till att brottet stundom, särskilt då det gäller råntvång som tjuv övar till motvärn, kan vara tämligen lindrigt. Straffmaximum är liksom enligt gällande rätt åtta år. I likhet med Thyrén nämner kommittén intet annat kvalifikationsfall än att någon blivit så våldförd att han därav får döden eller svår kroppsskada. I sådant fall skall gärningsmannen enligt andra stycket dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Övriga i gällande lag såsom kvalifikationer upptagna omständigheter kunna enligt kommitténs mening tillräckligt beaktas vid straffmätningen inom den normala straffskalan. Vad angår utnyttjande av vad strafflagen kallar allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara på grund varav den rånade svårligen kan värja sig och sin egendom. kunna åtskilliga dylika fall. exempelvis rån under mörkläggning i samband med luftskyddstillstånd. väl förtjäna ett synnerligen strängt straff men knappast mer än åtta års straffarbete. Detsamma gäller postrån och sjöröveri, vilka numera icke torde äga större praktisk betydelse. Mera praktiska exempel på synnerligen försvårande omständigheter äro de återstående i gällande rätt uttryckligen nämnda fallen att pinliga medel blivit använda för råntvångets genomförande eller att rån förövas i samband med inbrott nattetid eller av två eller flera som sällat sig samman att föröva rån. Nämnda omständigheter vid brottets begående kunna sägas hava ännu större betydelse vid rån än vid stöld. I övrigt kunna de av kommittén angivna exemplen på grov stöld analogivis tillämpas vid straffmätningen beträffande rån.
Enligt SL 10: 20 skall den som griper Konungens befallningshavande i ämbetet, i ty att han pantar något till sig eller egenmäktigt skiljer annan vid det han innehaver eller eljest själv tager sig rätt, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Såsom redan framhållits i motiven till de av kommittén föreslagna ändringarna i SL 10 kap., tillämpas SL 10: 20 ej blott på självtäktsfall utan även på allehanda egenmäktiga förfaranden utan syfte att själv taga 'sig rätt. Vad förmögenhetsbrotten angår, faller under SL 10: 20 varje tillgrepp eller annan besittningskränkning oavsett syftet, såvitt annat tillämpligt lagrum ej finnes. Tillgrepp med tillägnelseuppsåt blir emellertid regelmässigt vida strängare bedömt. nämligen som stöld eller rån. Föreligger åter allenast nyttjandeuppsåt, kan brottet jämlikt SL 22: 12 andra stycket bliva att bedöma som olovligt brukande. Detta innebar ursprungligen, att brottet bedömdes lindrigare än annat egenmäktigt förfarande. Sedan önskemålet att stävja det starkt tilltagande ofoget att olovligen bruka annans motorfordon vid upprepade tillfällen (1924 och 1930) föranlett höjning av straffet i SL 22: 12, kan olovligt brukande numera föranleda strängare straff än annat egenmäktigt förfarande. För närvarande är enligt SL 22: 12 den normala straffsatsen för det fall att någon tager och brukar, utan lov, vad annan tillhörer densamma som i SL 10: 20, nämligen böter eller fängelse i högst sex månader. Har av gärningen kommit synnerlig förlust eller olägenhet eller är den eljest förenad med synnerligen försvårande omständigheter, kan emellertid tiden för fängelsestraffet höjas till ett år eller till straffarbete i högst ett år dömas.
Thyrén anser tydligen fall av nu förevarande slag i huvudsak vara att betrakta som förseelser och har därför i stort sett icke behandlat dem i sina utkast (se Thyrén IV s. 135 och 162–165). För ägare som, i syfte att åt sig själv eller annan bereda orättmätig vinning, olovligen tager sin sak ur annans innehav och därigenom kränker annans rätt till säkerhet i saken uppställer emellertid Thyrén (IV 7 §) en särskild straffbestämmelse. Kommittén har funnit lämpligt att bland förmögenhetsbrotten upptaga ett allmänt stadgande om besittningskränkningar, närmast motsvarande SL 10: 20. Av vad kommittén yttrat vid sistnämnda lagrum framgår, att ett sådant stadgande icke har sin rätta plats i ett kapitel om brott mot offentlig myndighet. Däremot äger det nära samband med och erfordras som komplement till bestämmelserna om stöld och rån. Detta har redan framhållits på tal om nämnda brott och skall ytterligare belysas i det följande. På brottet använder kommittén det redan nu allmänt brukliga men hittills icke i lagen upptagna namnet egenmäktigt förfarande.
Brottet omfattar till en början alla olovliga tillgrepp utom sådana då "fall är för handen som förut i detta kap. är sagt". Olovligt tillgrepp är att taga lös sak i besittning utan att det föreligger lov av besittaren eller eljest någon befogenhet att taga saken, t. ex. enligt reglerna om hittegods. Likgiltigt är såväl om saken var i annans besittning eller utom besittning som ock vem saken tillhörde eller hur det överhuvud förhöll sig med rätten till saken. Till frågan om egenmäktigt förfarande beträffande fastighet återkommer kommittén vid 7 §.
Stöld och rån skilja sig från egenmäktigt förfarande framför allt därigenom, att de alltid förutsätta tillägnelseuppsåt, men även om sådant uppsåt föreligger, kan ett tillgrepp vara att anse som egenmäktigt förfarande. nämligen där tillgreppet icke innebär skada, i det att någon förmögenhetsöverföring icke äger rum eller i allt fall icke ingår i gärningsmannens uppsåt. Såsom exempel härpå upptages i paragrafen tillgrepp "för att själv taga sig rätt". Hit höra allehanda självtäktsfall, alltså t. ex. att en borgenär öppet eller hemligt fråntager gäldenären det belopp denne är skyldig eller ett föremål som borgenären är villig återlämna om gäldenären betalar. Vidare höra hit alla fall, i vilka vederlag förekommer eller gärningsmannen ådagalagt sin villighet att lämna vederlag, alltså t. ex. om någon utan ägarens lov tager hans sak och i stället antingen lägger penningar till belopp som gärningsmannen anser vara skäligt pris eller, förutsatt att han är vederhäftig för beloppet, uppger namn och adress, så att ägaren kan kräva honom på betalning. Slutligen höra hit tillgrepp av saker, som icke kunna vara föremål för stöld men dock hava någon betydelse för ägaren, t. ex. brev.
Olovligt tillgrepp utan tillägnelseuppsåt är alltid egenmäktigt förfarande. På sätt i motiven till 1 § angives bör åt begreppet tillägnelseuppsåt såtillvida givas en inskränkt tolkning, att sådant uppsåt ej anses föreligga, om gärningsmannen tager en sak blott för att tillfälligt nyttja och därefter bortkasta eller övergiva den. Har gärningsmannen dylikt uppsåt, vilket är särskilt vanligt vid tillgrepp av båtar, cyklar eller andra fortskaffningsmedel, bör tillgreppet anses som egenmäktigt förfarande. Kommittén har ej funnit anledning att till en särskild brottstyp sammanföra de fall då nyttjandeuppsåt föreligger. Brottet bör även här anses fullbordat i och med att saken tages. Om den sedan också brukas, synes detta icke böra föranleda särskilt straff men väl böra i vissa fall, t. ex. om den brukas vårdslöst eller utan att återställas, betraktas som en försvårande omständighet vid utmätande av straff för det egenmäktiga förfarandet. Särskilt där gärningen avser maskindrivet fortskaffningsmedel kan brottet vara att anse som grovt; detta har kommittén beaktat i paragrafens andra stycke, som upptager en särskild straffskala för grova fall. Om åter en sak tillgripes endast för att tillfälligt nyttjas och därefter återställas, är detta i regel ett lindrigt fall av egenmäktigt förfarande. Av det sagda framgår, att bestämmelsen om egenmäktigt förfarande i kommitténs förslag helt ersätter SL 22: 12 andra stycket.
Egenmäktigt förfarande omfattar enligt kommitténs förslag även fall då gärningsmannen haft varken tillägnelse- eller nyttjandeuppsåt utan då hans syfte blott varit att undandraga annan saken. Till egenmäktigt förfarande bör sålunda hänföras exempelvis att någon tömmer innehållet i annans fisksump i sjön. Även det i hithörande litteratur ofta nämnda fallet att någon olovligen släpper ut en fågel som hålles i bur blir i regel att bedöma såsom egenmäktigt förfarande. Understundom kan i liknande fall tvekan uppstå beträffande gränsdragningen mellan egenmäktigt förfarande och skadegörelse. Härutinnan må framhållas, att även om en gärning innefattar såväl besittningskränkning som skadegörelse bör likväl i många fall ansvar inträda allenast enligt antingen förevarande lagrum eller SL 19: 20. Om genom besittningskränkningen saken definitivt fråntages besittaren så att det för denne är likgiltigt huruvida saken därefter är oskadad, bör sålunda endast ansvar för egenmäktigt förfarande komma i fråga. Ett skolexempel härpå är att någon tager annans klocka och kastar den i havet; om klockan därmed får anses för alltid förlorad, är det utan betydelse att den därtill säkerligen blir förstörd. Å andra sidan är det uppenbart, att då någon övar skadegörelse å sak i annans besittning, kränkningen av besittningen ofta är en biomständighet, som ej bör föranleda ansvar utöver ansvaret för skadegörelsen.
Såsom egenmäktigt förfarande skall enligt kommitténs förslag bedömas ej blott tillgrepp, d. v. s. besittningstagande, utan även andra rubbningar av besittningsförhållande till sak. Härmed åsyftas alla former av besittningskränkningar, som nu anses straffbara enligt SL 10: 20. Såsom exempel nämnes i kommitténs förslag, att gärningen sker genom att anbringa eller bryta lås. Brytandet av lås i uppsåt att stjäla skall enligt gällande rätt vanligen bestraffas som inbrott. Enligt förslaget blir det straffbart som försök till stöld, om uppsåtet gått ut på att omedelbart föröva stöld. Var låsets brytande blott en förberedelse till framtida stöld, blir gärningen straffbar såsom egenmäktigt förfarande. Hit höra för övrigt även fall, då uppsåtet alls ej varit att föröva stöld utan exempelvis att själv taga sig rätt eller att utröna någon hemlighet. Egenmäktigt förfarande kan också bestå däri att någon, t. ex. genom att anbringa lås, utestänger annan från något vartill han förut haft fritt tillträde. Emellertid är det icke nödvändigt att gärningsmannen vare sig ökar sina egna eller minskar annans möjligheter att få tillträde någonstädes. En besittningskränkning föreligger, så snart gärningen medför avsevärd svårighet att disponera saken på samma sätt som tidigare, t. ex. om någon bringar böckerna i ett bibliotek, samlingarna i ett museum eller stilarna i ett tryckeri i oordning. I vissa fall, t. ex. då stilarna till en färdigsatt bok blandas, innebär emellertid sammanblandningen en sådan värdeförstöring att brottet bör bedömas som skadegörelse.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om egenmäktigt förfarande går i vissa avseenden utöver det enligt SL 10: 20 straffbara området. Kommittén föreslår sålunda att det skall bedömas som egenmäktigt förfarande, om någon genom motvärn eller på annat dylikt sätt hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller återtaga sak. Självtäkt är regelmässigt förbjuden och är då straffbar som egenmäktigt förfarande; kommittén har ansett det naturligt att på samma sätt straffa hindrande av självtäkt i de undantagsfall, då den är tillåten.
Jämlikt SL: s promulgationslag 16: 6 är självtäkt tillåten, där stulet gods å färsk gärning finnes. Om en tjuv som anträffats å bar gärning sätter sig med råntvång till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, blir emellertid jämlikt 5 § i kommitténs förslag gärningen i sin helhet att anse som rån. Då mindre tvång använts vid motvärn å bar gärning, framträder detta ofta blott som en försvårande omständighet vid stölden, så att brottet i sin helhet kan jämlikt 4 § i förslaget bedömas som grov stöld. Ett visst utrymme torde dock vid laga självtäkt som rör stulet gods finnas för tillämpning av regeln att motvärnet i och för sig skall anses som egenmäktigt förfarande.
Rätten till självtäkt avser ej blott stulet gods. Enligt sjätte punkten i övergångsbestämmelserna till kommitténs förslag må varje besittningsförhållande, som någon utan rätt rubbat, å färsk gärning återställas av den vars besittning rubbats eller som är i hans ställe. Att detta överensstämmer med gällande rätt torde framgå bland annat av SL 24: 16. Där förutsättes nämligen att vid olovlig jakt. olovligt fiske och andra rubbningar av besittningsförhållande till fast egendom fastighetens ägare, innehavare eller vårdare eller deras folk äga rätt, förutom att hindra gärningen, även att av gärningsmannen återtaga vad han åtkommit samt att fråntaga honom vedermäle och pant. Sätter sig gärningsmannen till motvärn, blir detta jämlikt SL 24: 16 att bedöma såsom kvalificerat brott i likhet med rån. Motvärnet och det föregående brottet betraktas alltså tillsammans som ett grövre brott. Denna princip har, då bestämmelserna om olovlig jakt överflyttades till jaktlagen, upptagits i dess 31 §. Emellertid synes principen icke äga samma berättigande här som vid rån. Sambandet mellan stöld och motvärn för att få behålla det stulna är vida mera intimt än mellan olovlig jakt eller olovligt fiske och efterföljande motvärn t. ex. mot den, som vill fråntaga gärningsmannen hans redskap. Särskilt då motvärnet är det grövre brottet, vilket ofta är händelsen, förefaller det egendomligt att betrakta det blott som en kvalificerande omständighet vid olovlig jakt, olovligt fiske eller liknande brott. Om sistnämnda brott bortflyttas ur strafflagen, blir detta än mer markerat. Enligt kommitténs förslag skola därför bestämmelserna i 31 § jaktlagen och SL 24: 16 ersättas av regeln, att motvärnet skall bedömas som ett brott för sig, nämligen som egenmäktigt förfarande.
Förevarande stadgande har emellertid ytterligare avseende påi sådana fall av laga självtäkt som hittills ej åtnjutit straffskydd. Enligt 3: 45 lagen om nyttjanderätt äger t. ex. hyresvärd att av hyresgästen tillhöriga lösören som finnas inom fastigheten kvarhålla så mycket som svarar mot förfallen eller inom sex månader förfallande hyra, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer hyresvärden säkerhet. Denna retentionsrätt har hittills icke varit straffrättsligt skyddad. Genom kommitténs förslag förbjudes hyresgästen vid straffansvar att genom motvärn eller på annat dylikt sätt hindra hyresvärden i utövning av hans rätt. Om hyresvärden söker hindra hyresgästen att bortflytta vissa lösören men hyresgästen sätter våld mot våld och flyttar bort dem, gör sig hyresgästen skyldig till egenmäktigt förfarande. Däremot föreligger ej sådant brott, om hyresgästen avflyttar utan hyresvärdens vetskap. Hyresvården är nämligen då icke stadd i utövning av sin retentionsrätt. Straffbudet avser alltså endast sådana situationer, i vilka retentionsrätten aktualiserats. Huruvida situationen är sådan skall bedömas efter de faktiska omständigheterna; vilka bestämmelser hyreskontraktet innehåller spelar ingen roll i detta avseende.
För övrigt vill kommittén som egenmäktigt förfarande beteckna varje motvärn eller liknande angrepp mot laga självtäkt. Meningen är att under uttrycket "rätt att kvarhålla eller återtaga sak" skall ingå all laga självtäkt, alltså även t. ex. intagande av kreatur.
Det av kommittén föreslagna lagrummet upptager också ett uttryckligt stadgande att den som olovligen avleder elektrisk eller annan för bruk bunden kraft skall straffas för egenmäktigt förfarande. Hur detta fall borde bedömas har tidigare varit föremål för mycken tvekan. Genom lagstiftning den 27 juni 1902 fastslogs, att bortledande av elektrisk ström från elektrisk anläggning skall anses som tjuvnad, om den sker i uppsåt att tillägna sig eller annan strömmen (SL 20: 3), men eljest som skadegörelse (SL 19: 20). Att reglera hithörande fall på ett enkelt sätt med undvikande av gränsdragningar, som framför allt på grund av besittningens ovisshet måste vålla svårigheter, var en huvudtanke i 1902 års lagstiftning. De nämnda båda bestämmelserna torde omfatta alla de fall där någon olovligen bortleder elektrisk ström (NJA II 1904 nr 6 s. 61; jfr NJA 1935 s. 201 och vad Erik Bergendal därom anfört i SvJT 1936 s. 595 f.). Kommittén har gått vidare på denna väg genom att sammanföra alla fall under en bestämmelse. Härvid har kommittén icke valt vare sig stöld- eller skadegörelsebestämmelsen. Det måste nämligen betecknas som en fiktion att behandla elektrisk ström såsom en sak vilken kan bliva föremål för tillägnande eller skadegörelse. Däremot är det naturligt att uppfatta gärningen som ett olovligt brukande av den elektriska anläggningen. Med hänsyn till att kraftkällan befinner sig i annans besittning synes det motiverat att brottet, oavsett besittningen till själva anläggningen, behandlas såsom en besittningsrubbning utan tillgrepp. Kommittén har därför hänfört gärningen till egenmäktigt förfarande. Liksom andra besittningsrubbningar behandlas lika oavsett huruvida nyttjandeuppsåt föreligger, göres här ingen skillnad mellan om uppsåt att tillgodogöra sig kraften föreligger eller ej. Nu förevarande stadgande i kommitténs förslag skall alltså ersätta såväl SL 20: 3 som SL 19: 20, i vad de avse elektrisk ström. Då något skäl för att begränsa stadgandets tillämplighet till allenast elektrisk kraft icke finnes, har kommittén gjort det tillämpligt även på annan för bruk bunden kraft, d. v. s. kraft som framställts eller tillvaratagits för mänskligt bruk. Såsom exempel må nämnas vattenkraft och kraften hos komprimerad luft. Uttrycket "avleder"r får i dylika fall icke tolkas snävt, utan även andra motsvarande förfaranden böra anses inbegripna.
Straffet för egenmäktigt förfarande är nu, som nämnt, enligt SL 10: 20 böter eller fängelse i högst sex månader; straffsatsen för olovligt brukande enligt SL 22: 12 är vanligen densamma men kan vid försvårande omständigheter höjas till fängelse eller straffarbete i högst ett år. För de i SL 24: 16 upptagna motvärnsfallen är straffet fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Skadegörelse enligt SL 19: 20, som enligt kommitténs förslag i vissa fall skall bedömas såsom egenmäktigt förfarande, kan medföra böter eller fängelse i högst sex månader, men om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom eller om gärningen eljest är förenad med synnerligen försvårande omständigheter, straffarbete i högst två år. Kommittén föreslår straffsatsen för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse. Är egenmäktigt förfarande att anse som grovt, skall emellertid dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Straffskalan för grova fall är särskilt avsedd att ersätta Sl. 24: 16 samt skalorna för försvårande omständigheter i SL 19: 20 och 22: 12. Vad som anförts angående grov stöld kan tjäna till ledning även vid bedömande av frågan huruvida egenmäktigt förfarande grovt. Såsom exempel på fall vilka ofta äro grova nämnes i paragrafen, att gärningen förövas med våld eller hot eller att den avser maskindrivet fortskaffningsmedel och detta brukas vårdslöst eller utan att återställas. Bestämmelsen om våld eller hot innefattar en motsvarighet till bestämmelserna om motvärn i SL 24: 16, men tydligen kunna våld och hot förekomma även i andra fall. Om ett tillgrepp medelst våld eller hot icke sker i stölduppsåt utan blott med uppsåt att olovligen nyttja saken eller att själv taga sig rätt, bör icke det allmänna stadgandet om rättsstridigt tvång i SL 15: 22 anses tillämpligt utan allenast 20: 6 andra stycket komma till användning. Är åter våldet eller hotet i och för sig belagt med straff enligt strängare lagrum än SL 15: 22, bör detta lagrum anses tillämpligt jämte bestämmelsen om egenmäktigt förfarande.
Om någon olovligen tillgripit och brukat men ej återställt ett maskindrivet fortskaffningsmedel, alltså det fall som framför allt avses med straffskalan för synnerligen försvårande omständigheter i SL 22: 12, bör gärningen i regel anses som grovt egenmäktigt förfarande, såvitt det ej framgår att avsikten från början varit att efter begagnandet återställa fortskaffningsmedlet i oskadat skick. Är gärningsmannen anställd hos eller eljest bekant med bilens eller motorbåtens ägare eller innehavare, är väl detta vanligen avsikten, men annars kan det sällan antagas vara fallet. Tillgrepp av andra fortskaffningsmedel än maskindrivna, t. ex. velocipeder, bliva såsom vid 1 § i detta kapitel framhållits enligt förslaget ofta att bedöma såsom egenmäktigt förfarande även i fall vilka för närvarande anses som stöld. Sådana fall av egenmäktigt förfarande, i vilka gärningsmannen av omständigheterna att döma varit likgiltig för hur ägaren skulle få sin egendom åter, böra tydligen oftast anses som grova, även om fråga icke är om maskindrivet fortskaffningsmedel.
Beträffande tillgrepp och andra besittningsrubbningar som avse fast egendom gälla för närvarande ganska skiftande och delvis svårtolkade bestämmelser. Vad angår fastighet i dess helhet äro bestämmelserna om stöld och rån icke tillämpliga. De nuvarande bestämmelserna om egenmäktigt förfarande i SL 10: 20 äro däremot tillämpliga även på fastighetsförhållanden, men dessutom innehåller SL 24: 1 en bestämmelse om intagor å annans jord, vars förhållande till SL 10: 20 har varit föremål för tvekan (jfr NJA 1904 s. 212). Vad angår fastighets beståndsdelar kan tillgrepp därav bliva att bedöma på många olika sätt. Hava de varit föremål för mänskligt arbete i form av produktion, bearbetande eller hopsamlande, blir gärningen regelmässigt att bedöma som stöld jämlikt SL 20: 1. Tillgrepp av rena naturalster – "sådant som ej till bruk upphugget eller berett är" heter det i SL 24: 4 – är att bedöma som stöld jämlikt SL 20: 2, där fråga är om växande träd eller vissa delar därav och värdet går över trettio kronor. Går värdet ej över nämnda belopp eller avser tillgreppet växande gräs eller torv, blir samma gärning att bedöma som åverkan jämlikt SL 24: 3. Tillgrepp av "vindfälle eller annat sådant", varmed avses vissa men icke alla övriga naturalster av ekonomisk betydelse, är att bedöma som åverkan jämlikt SL 24: 4; och tillgrepp av andra naturalster än de nu nämnda är straffritt. För det fall att delägare eller brukare säljer bort något av vad i SL 24: 3 eller 4 omtalas, gälla särskilda i SL 24: 6 och 7 givna regler.
Thyrén (III 10 och 11 §§ samt s. 137 f.) föreslår vissa ändringar, innebärande att några brottsformer överföras från åverkan till stöld och att en del hittills straffria fall straffbeläggas.
Kommittén har funnit det önskvärt att samma ansvarsbestämmelser, så långt sakens natur medger det, äro tillämpliga beträffande såväl lös som fast sak samt att särbestämmelser angående fastighet meddelas allenast såvitt förhållandenas särskilda beskaffenhet påkallar det. Vad tillgreppsbrotten angår kan en fastighet, d. v. s. ett område på marken, icke "tagas" på sätt som är att jämställa med tillgrepp av lös sak. Tillämpning av bestämmelserna om stöld och andra tillgreppsbrott är alltså utan vidare utesluten. Däremot finnes icke något hinder att ett tillgrepp avser beståndsdel av en fastighet. Tillgreppet kommer emellertid att bestå icke, såsom vid lös sak, i ett blott besittningstagande utan i ett avskiljande jämte ett därmed förbundet besittningstagande. En erinran om vad nu sagts har upptagits i förevarande paragraf. Kommittén har icke bibehållit den nuvarande ordningen att hänföra tillgrepp av fastighets beståndsdelar till skilda brottstyper alltefter det tillgripnas beskaffenhet. Den till grund för åverkansbrottens särställning liggande tankegången att naturalstren äro av underordnad betydelse för den mänskliga hushållningen kan icke längre anses tidsenlig och har redan i flera avseenden måst övergivas. En synnerligen betydelsefull inskränkning av åverkansbrottens område skedde sålunda redan år 1875 genom införande av den nyss omtalade regeln att tillgrepp av skogsprodukter till värde överstigande trettio kronor skall bestraffas såsom stöld. Tiden synes nu vara mogen att med övergivande av den nuvarande invecklade ordningen taga steget fullt ut och över hela linjen likställa naturprodukter med kulturprodukter såsom föremål för stöld och andra tillgreppsbrott. Enligt kommitténs förslag blir tillgrepp av fastighets beståndsdelar efter omständigheterna vid brottet att bedöma som stöld, snatteri eller annat tillgrepp enligt någon av 1–6 §§ i detta kapitel. I överensstämmelse med det vanliga bruket vid citering i domstolsutslag torde emellertid här 7 § böra citeras jämte den av förenämnda paragrafer som är tillämplig.
Den av kommittén föreslagna ordningen grundar sig på åsikten, att strafflagen icke bör angiva vilka naturalster det är tillåtet eller icke tillåtet att taga. Den av Thyrén diskuterade frågan om utvidgning av det straffbara området har därför icke upptagits till prövning, och strafflagens nuvarande uppräkning av naturalster som det är förbjudet att tillägna sig har hänvisats till en övergångsbestämmelse, punkt 5. De av kommittén föreslagna straffbestämmelserna utgå alltså ifrån att sådana naturalster som äro jordägaren förbehållna äro likställda med andra föremål för tillgrepp samt att det ankommer på privaträttens regler att avgöra vilka naturalster som äro av dylik beskaffenhet.
Likaledes utgår kommittén från att frågan när besittning till fastighet är för handen löses av privaträttens regler. I detta hänseende innehåller gällande strafflag vissa bestämmelser, nämligen dels undantaget i SL 20: 2 för den som äger del i, innehaver eller äger rätt att nyttja fastighet, dels ock de särskilda reglerna om delägare i eller brukare av fastighet i SL 24: få och 7. I den mån det sakliga syftet med dessa bestämmelser är att bereda vissa fall en lindrigare behandling. synes det bättre kunna nås genom gärningens hänförande till en privilegierad grad av brottstypen, sålunda när det är fråga om stöld till snatteri, eller genom straffmätningen. Därtill kommer att bestämmelserna visat sig synnerligen besvärliga att tolka (se Thyrén, Kommentar till SL 20 kap. s. 68–71, samt Stjernberg, Kommentar till SL 24 kap. 2 uppl. s. 48–53). Kommittén har därför ansett det bättre att icke giva något uttryckligt stadgande utan låta allmänna regler gälla. Liksom beträffande lös egendom en sambesittare kan stjäla av en annan, begår den stöld som utan att vara ensam innehavare av en fastighet därifrån tillägnar sig vad som tillkommer annan vilken jämte honom innehar fastigheten. Beträffande den som är ensam besittare av fastigheten bliva däremot bestämmelserna i 22 kap. av kommitténs förslag tillämpliga. Som ensambesittare kunna betraktas ägare, förmyndare och andra självständiga förvaltare, arrendatorer, hyresgäster och andra innehavare med total bruksrätt, varemot innehavare av partiell bruksrätt icke äro ensambesittare till fastigheten eller någon del därav.
Den av kommittén intagna ståndpunkten innebär, att ett tillgrepp från fastighet i annans besittning bör anses som stöld. Detta gäller även om det är fastighetsägaren själv som tillgriper beståndsdelar vilka icke tillkomma honom. Såvitt angår kulturprodukter överensstämmer detta med gällande rätt. En fastighetsägare, som från utarrenderad mark tillgriper arrendatorn tillkommande kulturprodukter, begår såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget stöld. Låt vara att fastighetens beståndsdelar, t. ex. växande gröda, innan de blivit skilda från fastigheten omfattas av jordägarens äganderätt; så snart de skilts därifrån äro de likväl arrendatorns, varför förutsättningarna för stöldansvar äro för handen. Enligt kommitténs förslag skall stöldansvar inträda även om tillgreppet avser naturprodukter. Tillämpat på intrång i eller överskridande av skogsavverkningsrätt, ett fall som vid upprepade tillfällen vållat svårigheter i straffrättsskipningen, leder förslaget till följande resultat. Fastighetsägarens intrång i avverkningsrätten blir att bedöma såsom stöld enligt detta kapitel, om upplåtelsen hade karaktären av arrende, men såsom olovligt förfogande enligt 22: 4 i förslaget, om avverkningsrätt upplåtits såsom partiell nyttjanderätt. Fastighetsägaren begår enligt förslaget icke förskingring, ty han har icke fått träden i besittning med skyldighet att utgiva dem utan hade dem i besittning redan före upplåtelsen och bryter sålunda endast mot den av honom själv upplåtna avverkningsrätten. En förvaltare, arrendator eller annan brukare som ensam besitter skogen begår förskingring, om han därifrån tillägnar sig vad som tillkommer fastighetsägaren. En innehavare av partiell bruksrätt gör sig däremot skyldig till stöld, om han tager annat eller mera än han har rätt till. Uti de i SL 24: 6 och bysamfällighetslagen 15 § omnämnda fallen, då gärningsmannen är "delägare", blir det olovliga tillgreppet enligt kommitténs förslag att bedöma som bodräkt.
Grundsatsen att fast sak behandlas lika som lös gäller ej blott tillgrepp från fastighet utan jämlikt andra punkten i paragrafen även andra besittningsrubbningar än tillgrepp. Sådana besittningsrubbningar bliva jämlikt 6 och 7 §§ att bedöma som egenmäktigt förfarande. Egenmäktigt förfarande med fastighet kan enligt kommitténs förslag bestå såväl i att någon skiljer annan från besittning till fastighet eller, såsom det heter i SL 24: 1, "därav något intager" som ock i annan rubbning av besittningsförhållande till fastighet. Vilka gärningar som höra hit får avgöras i överensstämmelse med vad som enligt 6 § gäller lös sak. I 7 § angivas emellertid några exempel på särskilt i fastighetsförhållanden praktiska fall. Det framhålles att gärningen kan ske genom att anbringa eller bryta stängsel. Vidare nämnes uttryckligen ett vanligt fall av egenmäktigt förfarande, nämligen att någon avhyser annan från fastighet. Det behöver icke vara fråga om åtgärd med annans fastighet; hit hör även ägarens åtgärd med sin egen fastighet, varigenom annan hindras att utöva sin besittning till fastigheten. Det är sålunda egenmäktigt förfarande, om en hyresvärd avhyser en hyresgäst från den förhyrda lägenheten eller om en ägare av fastighet, som besväras av vägservitut, omöjliggör servitutets utnyttjande genom att avstänga vägen.
I det föregående hava endast avsetts fall i vilka någon tager något från fastighet eller hindrar annan att utöva besittning till fastighet. Olovligt brukande i och för sig har däremot icke åsyftats. Såsom sådant betecknar kommittén allenast fall i vilka något tillägnande icke sker. För olovligt brukande av fastighet finns i förslaget en ansvarsbestämmelse i 2217. Där förutsättes emellertid, att gärningen förövas av någon som har fastigheten i sin besittning. De. fall då någon genom olovligt brukande gör intrång i annans besittning till fastighet äro däremot enligt förslaget egenmäktigt förfarande. För att klargöra detta och tillika giva en antydan om huru förslagets bestämmelser förhålla sig till de nuvarande stadgandena om åverkan i SL 24 kap. framhålles i den föreslagna lagtexten, att egenmäktigt förfarande kan bestå i att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta, upptaga väg eller göra annan åverkan.
Genom de av kommittén föreslagna bestämmelserna komma åverkansfallen i SL 24 kap. att uppgå i andra brottsbegrepp på följande sätt. Regeln att tillgrepp av naturalster likställes med andra tillgreppsbrott ersätter 3 och 4 §§ jämte motsvarande delar av 6 och 7 §§, och bestämmelsen att olovligt besittningstagande av fastighet är egenmäktigt förfarande ersätter 1 § i vad den avser intagor. I övrigt upptagas i SL 24: 1–11 följande förfaranden: 1) att bygga, gräva, plöja, så eller plantera (1 §), 2) att svedja eller verkställa torv- eller ljungbränning (2, 5 och 7 §§), 3) att fälla eller bläcka träd (3 §). 4) att utsläppa kreatur (8 och 9 §§). 5) att bryta eller nedkasta annans hägnad eller grind (10 §) samt 6) att taga olovlig väg (11 §). Frånsett att sistnämnda brott understundom är ett slags fridsbrott (se 11: 12 a i kommitténs förslag) samt att fällande eller bläckande av träd kan vara försök till stöld eller bedrägeri, äro alla de uppräknade fallen till sin natur antingen skadegörelse eller olovligt brukande. I den mån de äro skadegörelse, synes intet skäl föreligga, varför de icke skulle bestraffas efter SL 19: 20. Med hänsyn härtill torde bestämmelserna om svedjande och brännande, fällande och bläckande samt om brytande eller nedkastande av hägnad eller grind kunna utgå. Fallen av olovligt brukande hava i förslaget upptagits i den nyss angivna uppräkningen av exempel på egenmäktigt förfarande. Då uppräkningen blott avser att angiva exempel och bestämmelsen sålunda omfattar ej blott de uttryckligen uppräknade utan även andra liknande förfaranden, har det ansetts obehövligt att nämna de nu i SL 24: 1 angivna fallen att så eller plantera. Beträffande väg har kommittén använt uttrycket "upptaga väg" i stället för "taga väg" för att framhäva att endast förfaranden ägnade att lämna besvärande spår höra hit; olovligt tagande av väg som icke är ägnat att lämna några spår kan föranleda straff enligt 11: 12 a i förslaget. Såsom besittningsintrång enligt 7 § böra anses ej blott anläggande av väg och banande av stig utan även sådant brukande av befintlig väg, som är ägnat att åstadkomma avsevärd slitning på vägbanan (jfr SOU 1938: 23 s. 51). Endast uppsåtliga, icke oaktsamma fall hava ansetts böra medtagas i detta sammanhang; bestämmelsen om vårdslöshet med kreatur i SL 24: 9 har därför flyttats till 59 § ägofredslagen. Då jämväl olovligt jagande och fiskande flyttas till annan plats än SL 24 kap., kommer detta kapitel enligt kommitténs förslag att i sin helhet upphävas.
Såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget framhållits (s. 63 f.), anser kommittén att på förmögenhetsbrottens område försök bör bestraffas i större utsträckning än nu är fallet. Av de i detta kapitel behandlade brotten är för närvarande försök såsom sådant straffbart endast vid rån (SL 21: 1). I likhet med Thyrén (III 18 § och s. 112) föreslår kommittén, att även försök till stöld regelmässigt skall bliva straffbart, varjämte kommitténs förslag upptager straff för försök till egenmäktigt förfarande i visst fall.
Att straff för försök till stöld hittills saknats har medfört åtskilliga svårigheter i rättstillämpningen (se t. ex. NJA 1920 s. 401 och 1926 s. 306). Införande av straff för försök kommer att ge domstolarna ökade möjligheter att i detta hänseende fullt ut rätta sig efter sakens egen natur. I många fall, t. ex. vid fickstöld, är det egentligen på försöksstadiet man har möjlighet att gripa tjuven. Försök till stöld blir enligt förslaget straffbart vid såväl vanlig eller grov stöld som snatteri, alltså vid alla former av stöld utom bodräkt. Straff för försök till snatteri kan väl i och för sig sägas icke vara påkallat av lika stort behov, men med hänsyn till svårigheten att på försöksstadiet bedöma till huru grov stöld försöket siktade torde det icke vara tillrådligt att göra försök till stöld straffbart men försök till snatteri straffritt. Straffet kan i båda fallen nedsättas till bötesstraffets minimigräns. Kommittén föreslår även försöksstraff för visst fall av egenmäktigt förfarande, nämligen då fråga är om egenmäktigt brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel. Här gäller vad nyss sagts, att brottslingen lättast kan gripas på försöksstadiet. Personer vilka systematiskt tillgripa och använda andras bilar kunna ofta ej beträdas med att olovligt innehava fordonet, då de efter användandet överge detta och i stället vid behov tillgripa en ny bil. Då brottslingen just är i färd med att tillgripa en bil, finnas emellertid goda möjligheter att ertappa honom.
Såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget framhållits (s. 63 och 60), är försök till stöld för närvarande straffbart blott i form av inbrott, vilket såsom ett särskilt brott bestraffas lika med stöld (SL 20: 5). Thyrén (III s. 127) har framfört tanken att i annat sammanhang särskilt straffbelägga inbrott utan avseende på uppsåtet därmed, en tanke som emellertid aldrig blev genomförd i Thyréns strafflagsutkast. Kommittén har icke bibehållit inbrott som särskild brottstyp. Enligt förslaget blir inbrott i uppsåt att omedelbart föröva stöld straffbart som försök till stöld; i andra fall kan inbrott vanligen bestraffas som egenmäktigt förfarande. Framhållas må, att försök till inbrott hittills icke varit straffbart, vilket otvivelaktigt framträtt som en kännbar brist. Man har alltså icke kunnat straffa den som överraskats sedan han i uppsåt att stjäla klättrat upp i ett öppet fönster, satt dyrken i låset eller dränkt låset med vaselin (jfr NJA 1930 s. 378). Enligt kommitténs förslag bliva dylika fall straffbara såsom försök till stöld, i den mån gärningen skett i uppsåt att omedelbart föröva stöld.
Slutligen må framhållas, att bestämmelsen om straff för försök till stöld i viss mån ersätter även bestämmelsen i SL 24: 3 om att bläcka träd samt straffstadgandet i SL 22: 2 p. 6 för det fall att man, för att något därmed sig tillägna, lägger märke å det som hörer annan till eller utplånar annans märke. Sistnämnda stadgande har bibehållits av Thyrén (IV 2 § p. 4 och s. 133) men saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Det blir alltså att bedöma efter omständigheterna i varje särskilt fall. Beträffande timmer och renar kan ofta stöld anses fullbordad i och med ommärkningen; i andra fall åter är denna tydligen att bedöma som försök till stöld eller bedrägeri (jfr inledningen till motiven beträffande 12 kap.). Vad angår bestraffningsregeln för försök, har dess innebörd angivits i redogörelsen för frågor tillhörande straffrättens allmänna del (s. 36), varest även frågan om tillbakaträdande från försök berörts.
SL 20: 13 stadgar straff för den som, i uppsåt att föröva inbrott, förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel eller som, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg. Thyrén (III 13 §) bibehåller detta stadgande i huvudsak oförändrat.
Såsom framhållits i de ovan lämnade redogörelserna för frågor tillhörande straffrättens allmänna del (s. 36) och huvuddrag i förslaget (S. 64), har kommittén icke ingått på en mera allmän reglering av frågan om förberedelse till brott utan nöjt sig med att i stöldkapitlet upptaga en bestämmelse om förberedelse till stöld. motsvarande SL 20: 13 men innebärande en utvidgning av det straffbara området. Förslaget avser sålunda ej blott dyrk eller falsk nyckel utan varje stöldverktyg samt ej blott förfärdigande eller anskaffande utan varje befattning med sådant verktyg.
Beträffande hithörande föremål nämner kommittén förutom dyrk och falsk nyckel även sprängämne eller annat hjälpmedel. Stöld av sprängämne i avsikt att använda det vid brott, vilket nu jämlikt SL 20: 4 p. 10 behandlas som ett kvalificerat fall av stöld, blir i kommitténs förslag att bedöma såsom stöld jämlikt 20: 1 eller 4 i förening med förberedelse till nytt brott. Är detta nya brott stöld, blir det olovliga innehavet av sprängämne att bestraffa enligt nu förevarande lagrum; skulle åter det avsedda brottet fallit under 19 kap., blir förberedelsen straffbar enligt SL 19: 21.
Vad angår den straffbara gärningen drabbar den av kommittén föreslagna bestämmelsen envar som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest tager befattning med stöldverktyg. Den olovliga befattningen kan, för att nämna några från tjuvgömmeri hämtade exempel (jfr SL 20: 12 och förslagets 21: 6), bestå i att emottaga, dölja, köpa, föryttra, omarbeta eller förändra verktyget. Då gärningsbeskrivningen i kommitténs förslag utsträckts till varje slags befattning, kommer blotta innehavet att bliva straffbart. En förutsättning härför är emellertid, att verktyget innehaves för användning vid stöld.
Med att verktyget innehaves "för användning vid stöld" förstås, att innehavaren antingen själv ämnar begå stöld med användande av verktyget eller äger vetskap om annans planer på sådant brott. Givetvis behöver det icke vara fråga om någon viss stöld utan blott om uppsåt att förr eller senare vid tillfälle använda verktyget på brottsligt sätt. Under kommitténs samarbete med den norska straffelovkomiteen framhölls från norsk sida, att det brottsliga uppsåtet vore svårbevisbart och särskilda bevislättnader därför erforderliga; man borde, då verktygets innehavare förut varit straffad för sådant brott vartill verktyget kunde användas, icke kräva någon bevisning om visst uppsåt samt i övrigt icke kräva mer än att uppsåtet med hänsyn till omständigheterna måste antagas vara brottsligt. Kommittén har av principiella skäl icke velat i strafflagen inskriva några bevispresumtioner mot den tilltalade. Det av kommittén hävdade kravet på bevis om uppsåt att begå stöld får emellertid icke anses innebära mera än att uppsåtet med hänsyn till omständigheterna icke kan antagas vara något annat, vilket i regel är förhållandet, så snart den tilltalades uppgifter om lovlig avsikt icke förtjäna tilltro. Föregående bestraffning är ett starkt indicium på brottslig avsikt. Att en tjuv, sedan han undergått bestraffning, har stöldverktygen kvar kan emellertid ej anses straffbart, med mindre omständigheterna utvisa uppsåt till ny stöld.
Straffet är enligt SI. 20: 13 böter eller fängelse i högst sex månader. Med hänsyn till den samhällsfarlighet hithörande brott kunna äga föreslår kommittén, att straffmaximum höjes till straffarbete i två år.
Kommittén föreslår vidare i detta sammanhang en bestämmelse att stöldverktyg må förklaras förverkat. Då ingen dylik regel nu finnes, är den brottslige i princip berättigad att efter avtjänat straff återfå sina verktyg, vilket uppenbarligen icke är ett nöjaktigt sakernas tillstånd. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen har, i brist på allmänna regler om förverkande, anknutits till straffbudet men bör det oaktat anses tillämplig vare sig någon i det särskilda fallet kunnat fällas till ansvar eller ej, alltså även om gärningsmannen är minderårig eller otillräknelig eller ej kunnat anträffas. Även verktyg, som ej tillhöra den brottslige, kunna förklaras förverkade. Huruvida förverkande bör ådömas eller ej har överlämnats åt domstolens prövning. Vad som förklaras förverkat tillfaller kronan.
I andra stycket av kommitténs förslag upptages en mot SL 19: 21 andra stycket svarande bestämmelse om straffrihet vid tillbakaträdande.
Skälen till och innebörden av den här upptagna åtalsbegränsningen vid brott mot anhöriga hava angivits i kapitlet om frågor tillhörande straffrättens allmänna del (s. 39 f.). Där har dock ej berörts, vilken krets av anhöriga åtalsbegränsningen skall avse. I sistnämnda hänseende bygger kommittén på uppräkningen i SL 3: 11, motsvarande 10: 18 a sista stycket i kommitténs förslag, med vissa jämkningar. Samma personkrets angives i 8: 28 av kommitténs förslag, vid vilket lagrum skälen för kretsens avgränsande på sätt som skett angivits.
Så snart någon av flera till ett brott medverkande gärningsmän eller delaktiga står i det i paragrafen angivna förhållandet till målsäganden, skall paragrafen tillämpas beträffande samtliga medverkande. Med delaktighet har i detta hänseende likställts det i förslagets 21: 6 upptagna brottet häleri ävensom det där omtalade oaktsamhetsbrottet. Dessa efterföljande gärningar stå nämligen ofta i så nära sammanhang med det föregående brottet, att de böra följa samma regler i åtalshänseende. Så är exempelvis förhållandet, om pojkar tillhörande en liga förövat stöld hos närstående till någon av dem, varvid vissa av ligans medlemmar utfört stölden medan de andra blott tagit del i bytet. Har åter stöld förövats mellan anhöriga och en utomstående mer eller mindre yrkesmässig hälare tagit hand om det tillgripna, tala övervägande skäl för att överåklagaren förordnar om åtal för häleriet, även om stölden lämnas utan åtal.
21 KAP.
SL 21 kap., som handlar om rån och utpressning, har ingen direkt motsvarighet i kommitténs förslag (jfr s. 55–57). Rån behandlas i förslagets 20 kap. och utpressning i 21 kap., vilket emellertid framför allt upptager brott ur SL 22 kap. Från sistnämnda kapitel har förslagets 21 kap. hämtat en del av sin rubrik samt bestämmelsen om bedrägeri i 1 §. Vad SL 22: 13 innehåller om att sälja eller annorledes emot vedergällning föryttra ont för gott, mångt för omängt eller det varuti man vet fel vara har sin närmaste motsvarighet i förslagets 7 §. Förslaget upptager icke några särskilda bestämmelser om de i SL 22: 2 p. 1, 2 och 6, 22: 5 och 22: 15 omtalade förfarandena. att förskaffa sig försäkring på veterligen falsk uppgift, att sätta ut veterligen falsk pant. att lägga märke ä det som hörer annan till eller utplåna annans märke. att med uppsåt göra orätt i mätande, vägande eller räknande samt att fara med spådom, signeri eller annan vidskepelse. Dessa förfaranden utgöra ofta bedrägeri eller försök därtill och böra då enligt förslaget så bedömas. I andra fall kunna bestämmelserna om oredligt förfarande i 7 § bliva tillämpliga. Att lägga märke å det som hörer annan till eller utplåna annans märke kan dock, såsom tidigare framhållits (vid 12 kap. och 20: 8), även vara att bedöma på annat sätt. Övande av spådom och dylikt har av redan angivna skäl (s. 65) lämnats straffritt, i den mån det icke innefattar bedrägeri, bedrägeriförsök eller ocker. Vad angår bestämmelsen i SL 22: 5 andra stycket om strängare straff för orätt i mätande, vägande eller räknande, då gärningsmannen är kronans uppbördsman eller av offentlig myndighet antagen mätare, anser kommittén det böra vara allmän regel, att förmögenhetsbrott i ämbete eller tjänst medför dels straff för förmögenhetsbrottet, varvid tjänsteställningen beaktas som en försvårande omständighet, dels ock ansvar enligt SL 25 kap. (jfr s. 61 f.).
Övriga bestämmelser i SL 22 kap. hava sin motsvarighet på andra håll i förslaget. De i SL 22: 12 och 20 upptagna brotten olovligt brukande och bodräkt behandlas sålunda, såvitt fråga är om olovligt besittningstagande, i 20 kap. men eljest i 22 kap. I sistnämnda kapitel återfinnas motsvarigheter till SL 22: 11, 14 och 19 om förskingring, trolöshet mot huvudman och brott beträffande hittegods; stadgandet i SL 22: 14 sista stycket om förledande till oskälig rättegång har dock flyttats till en övergångsbestämmelse (p. 3). De flesta av de i SL 22: 13 upptagna straffbuden hava sina motsvarigheter i förslagets 22 kap. Bestämmelser om förekommande av utmätning, motsvarande SL 22: 2 p. 3, återfinnas i förslagets 23 kap. I övrigt hava, såsom redan framhållits (s. 28), åtskilliga brott från SL 22 kap. flyttats till andra områden än förmögenhetsbrottens, 6 § till 10 kap., 10 § till 11 kap., 2 § p. 4 och 5, 8 § sista stycket, 16–18 §§ ävensom 13 § i vad lagrummet avser nekande av hand och förskrivning till 12 kap., 3 och 4 §§ till 14 kap. samt 7–9 §§ till 17 kap.
Huvudbeståndsdelarna i förslagets 21 kap. svara alltså mot slutet av SL 21 kap. och början av SL 22 kap. Vidare upptager detta kapitel i förslaget bestämmelser svarande mot lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad SL 3, 20 och 21 kap. innehålla om tjuvgömmeri och liknande förfaranden. Slutligen finnas i förslaget vissa bestämmelser, som sakna motsvarighet i gällande rätt.
Det utmärkande för de i förslagets 21 kap. behandlade brotten är, att de ske genom angrepp å främmande maktsfär annorledes än genom besittningstagande eller annat störande av besittningsförhållanden. Främst upptagas i kapitlet bestämmelser om ansvar för bedrägeri, utgörande den straffrättsliga motsvarigheten till privaträttens regler om svek såsom ogiltighetsgrund vid rättshandlingar, ett ämne varom stadgas i 30 § avtalslagen. Därefter behandlas utpressning, ett brott för vars utförande användes tvång och som motsvarar ogiltighetsgrunden i 29 § avtalslagen. Är tvånget av grov beskaffenhet (jfr 28 § avtalslagen) betecknas brottet såsom rån, vilket brott behandlas i förslagets närmast föregående kapitel. Efter utpressning följer ocker; de privaträttsliga stadgandena därom finnas i avtalslagens 31 §. Något brott motsvarande ogiltighetsgrunden i 33 § avtalslagen har däremot icke upptagits i förslaget. En sådan brottstyp skulle enligt kommitténs mening erhålla alltför obestämda gränser. I kapitlet har vidare, under beteckningen häleri, upptagits tjuvgömmeri och andra liknande fall av s. k. efterföljande delaktighet. Liksom enligt föregående kapitel tillgrepp utan tillägnande är att anse ej såsom stöld utan som egenmäktigt förfarande, har i förevarande kapitel bedrägeribrottet utformats såsom ett vinningsbrott och enahanda förfarande, därest det uppfyller allenast skaderekvisitet, upptagits såsom ett särskilt brott, kallat oredligt förfarande. Dit har ock hänförts förledande i vissa fall då gärningen ej medfört skada.
I kapitlet hava ytterligare införts straffbestämmelser för försök till bedrägeri och utpressning. Vissa handlingar, vilka ofta innefatta förberedelse till bedrägeri, hava under beteckningen svindleri straffbelagts såsom särskilt brott. Mottagande av falskt fordringsbevis eller av check utan täckning och vissa liknande förfaranden med uppsåt att utnyttja oriktigheten eller bristen såsom påtryckningsmedel vid indrivning av fordran hava vidare kriminaliserats under beteckningen ockerpantning. Slutligen upptager kapitlet en åtalsbestämmelse.
Enligt den nuvarande allmänna bestämmelsen om bedrägeri i SL 22: 1 består nämnda brott i att någon genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke eller genom annat svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Brottsbeskrivningen är icke mycket upplysande och har givit anledning till tvivelsmål i skilda hänseenden. Bland annat hava olika meningar gjorts. gällande i frågan, huruvida för bedrägeriansvar förutsättes vinning eller om, såsom ordalagen närmast giva vid handen, även ett förfarande som endast medför skada kan ådraga ansvar enligt lagrummet.
Thyrén (IV 1 §) har föreslagit en brottsbeskrivning, som i detta och andra avseenden skulle erbjuda bättre vägledning än den nuvarande avfattningen. Enligt hans utkast skall för bedrägeriansvar förutsättas bland annat, att någon genom att hos annan uppväcka eller vidmakthålla villfarelse förmår denne till handling eller underlåtenhet som innebär förmögenhetsskada för den vilseledde och vinning för gärningsmannen. Dessutom skulle krävas, att gärningsmannen handlat i vinningssyfte.
Kommittén har liksom Thyrén uppställt fordran på att genom bedrägeriet skall uppstå vinning å ena sidan och skada å den andra och har därigenom utformat brottet såsom innebärande förmögenhetsöverföring. I likhet med vad fallet är i de närmast föregående och efterföljande kapitlen i kommitténs förslag inledes sålunda förevarande kapitel med ett vinningsbrott. Förfarande av allenast skadegörande art har, i likhet med vad i dessa kapitel skett, hänvisats till en senare paragraf, nämligen 7 § som behandlar det särskilda brottet oredligt förfarande.
I beskrivningen av bedrägeribrottet har kommittén i likhet med Thyrén undvikit att tala om svikligt förfarande såsom i nuvarande 2221 SL och om svikligt förledande såsom i det privaträttsliga stadgandet i 30 § avtalslagen om rättshandlings ogiltighet på grund av svek. Ordet svikligt är nämligen mindre väl ägnat att känneteckna bedrägeri, emedan ordet i vissa sammanhang, t. ex. i SL 22: 14, användes för att beteckna gärning som innebär svikande av förpliktelse, en betydelse som icke passar vid angivande av förutsättningarna för bedrägeriansvar. Att kommittén undvikit att beteckna bedrägerigärningen såsom sviklig får emellertid icke uppfattas som om meningen vore, att det skulle krävas mindre för att förledande till rättshandling skulle vara straffbar såsom bedrägeri än "för att rättshandlingen skulle vara ogiltig enligt nämnda lagrum i avtalslagen.
Enligt kommittén föreligger bedrägeri, då någon medelst vilseledande bestämmer annan till handling eller underlåtenhet av visst slag. Ett huvudfall är naturligtvis det av Thyrén särskilt framhållna, att någon genom att uppväcka villfarelse förmår annan till sådan handling eller underlåtenhet. Under uttrycket rymmes emellertid även det av Thyrén likaledes nämnda fallet, att någon förmår annan till handling eller underlåtenhet genom att vidmakthålla en oriktig föreställning som denne redan förut hyser. En förutsättning för att ansvar skall kunna inträda är emellertid därvid, att vidmakthållandet är kausalt i förhållande till den andres disposition; det fordras med andra ord, att omständigheterna äro sådana att det måste antagas att villfarelsen skulle hava hävts och dispositionen därför ej kommit till stånd, därest icke gärningsmannen vidmakthållit villfarelsen. Även ett förstärkande av en oriktig föreställning kan utgöra bedrägerihandling, såvida villfarelsen först därigenom når sådan bestämdhet att dispositionen företages.
I viss motsats till dessa fall stå de, i vilka gärningsmannen icke framkallar, vidmakthåller eller förstärker någon villfarelse hos den andre utan blott utnyttjar en oriktig föreställning hos denne. I vissa länders strafflagar, t. ex. i Danmarks, jämställes utnyttjande av villfarelse uttryckligen med framkallande av sådan. Detta torde emellertid vara att gå för långt. Den blotta omständigheten, att den ene av kontrahenterna vid ett avtal inser att den andre hyser en oriktig föreställning rörande någon väsentlig omständighet och i stället för att upplysa honom om rätta förhållandet utnyttjar hans villfarelse till att giva avtalet visst innehåll, kan icke vara tillräcklig för att bedrägeri skulle föreligga. En förutsättning för straffbarhet måste i dylika fall städse vara, att det kan anses åligga den som förtiger sanningen att yppa vad han vet. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida icke fall av denna art med större fog skulle vara att beteckna såsom ocker än såsom bedrägeri. Det förra brottet utmärkes nämligen av att någon vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av en svaghet hos motsidan till att bereda sig förmån utan att det därutöver fordras att han skall hava framkallat svagheten hos den andre. Ocker föreligger emellertid enligt 31 § avtalslagen allenast då någon begagnar sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom, därvid oförstånd är att fatta såsom bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande sådana affärer som den ifrågavarande men icke får anses föreligga då det endast kan åberopas bristande kännedom om konkreta förhållanden. Det finnes icke tillräcklig anledning att i detta sammanhang frångå det hävdvunna ockerbegreppet på denna punkt. Vid sådant förhållande är det motiverat och i överensstämmelse med allmänna straffrättsliga grundsatser att i viss utsträckning bedöma utnyttjande av villfarelse såsom bedrägeri, ehuru ordalagen i lagtexten icke direkt angiva sådana fall. I svensk liksom i utländsk strafflagstiftning avfattas nämligen brottsbeskrivningarna vanligen med tanke på positivt handlande, fastän de äro avsedda att äga tillämpning även beträffande likvärdiga underlåtenhetshandlingar. Ett exempel där bedrägeriansvar är påkallat erbjuder det fall, att någon utan bedrägligt uppsåt bibringar en annan en oriktig föreställning och därefter kommer på tanken att utnyttja denna villfarelse genom att med den vilseledde sluta ett för denne ofördelaktigt avtal. Även andra fall kunna förekomma, då förtigandet är sådant, att förfarandet till sin art naturligt hör hemma under bedrägeribegreppet. I icke ringa utsträckning är för övrigt förtigande vid bedrägeri att jämställa med positiv uppgift på den grund att tigandet ofta har karaktären av uttrycksmedel. Om, för att taga ett exempel, vid förhandlingar angående en affär den ene kontrahenten direkt eller indirekt framställer en fråga, kan sålunda den andres tystnad mången gång vara att anse som ett bejakande av frågan.
Ett särskilt spörsmål är, huruvida det bör uppställas någon fordran med avseende på villfarelsens innehåll. Enligt Thyréns utkast kräves, att villfarelsen skall gälla ett bestående eller förflutet och alltså icke uteslutande ett framtida sakförhållande. Att genomföra en sådan åtskillnad har emellertid icke ansetts motiverat. Den skulle leda till svårigheter med hänsyn till att påståenden om framtida händelser ej sällan tillåta slutsatser beträffande förhållanden i det förflutna eller närvarande och därför ej utan fog kunna anses gälla även ett sådant förhållande. En utsaga i januari att visst aktiebolag för det förflutna året kommer att lämna oförändrad utdelning kan sålunda uppfattas såsom avseende lika väl ett förflutet som ett framtida förhållande. Det är också att märka, att det straffbara området även utan att någon sådan inskränkning som den Thyrón föreslagit göres i lagtexten blir begränsat därigenom, att många uppgifter angående framtiden te sig såsom blotta antaganden och på den grund icke kunna ådraga bedrägeriansvar.
Det förtjänar vidare framhållas, att bedrägeri kan ske genom uppväckande av villfarelse angående ett s. k. inre faktum. Det är sålunda tydligt, att t. ex. vilseledande beträffande en experts omdöme angående en varas tjänlighet för visst ändamål kan medföra ansvar för bedrägeri. Sådant ansvar kan även inträda för den som vilseleder annan angående sin egen avsikt. Den som köper varor på kredit i akt och mening att icke betala, kan sålunda bliva att fälla till ansvar och likaså den som utverkar penninghjälp för visst uppgivet ändamål men redan från början har för avsikt att använda medlen för annat ändamål. I icke ringa utsträckning måste det emellertid vara straffritt att, t. ex. vid affärsförhandlingar, dölja sina egna avsikter. Det kan sålunda ej anses straffbart, att någon som önskar inköpa viss fastighet söker hålla priset nere genom att fördölja eller förneka att han behöver fastigheten för en utvidgning av sin fabriksanläggning. Ej heller kan någon fällas till ansvar för det han vid förhandlingar rörande viss angelägenhet hotar att hänskjuta saken till domstol ehuru han alls icke har för avsikt att börja rättegång. Endast i sådana fall, då vilseledandet innefattar ett klart överskridande av den gräns som enligt gängse uppfattning gäller, kan det komma i fråga att utkräva ansvar. Att i lag angiva när detta är händelsen torde icke vara möjligt.
I bedrägerigärning skall, såsom redan sagts, ingå att gärningsmannen bestämmer annan till handling eller underlåtenhet. Att underlåtenhet särskilt nämnts i den föreslagna lagtexten sammanhänger med att den allmänstraffrättsliga grundsatsen om likställighet i viss utsträckning mellan underlåtenhet och positiv handling endast gäller själva det brottsliga förfarandet. Det i gärningen ingående förfogandet skall vidare innebära vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Såsom i allmänna motiveringen utvecklats (s. 43 f.), avses med detta uttryckssätt att angiva, att förfogandet skall vara sådant att förmögenhetsöverföring omedelbart framkallas därigenom. Om någon genom vilseledande bestämmer annan att utfärda en fullmakt som sedermera brukas till att åsamka fullmaktsgivaren förlust, föreligger därför icke bedrägeri, såvida icke fullmaktens utfärdande framstår allenast såsom en form för överlåtelse, något som kan vara fallet exempelvis då någon till annan överlåter fordran enligt postanvisning genom att giva honom fullmakt att utkvittera beloppet hos posten. Frånsett sådana fall, skulle fullbordat brott nämligen icke kunna anses vara för handen redan i och med fullmaktens utfärdande utan först då fullmakten begagnats, vilket visar att det är sistnämnda åtgärd och icke fullmaktens utfärdande som innebär förmögenhetsöverföring. Begagnandet av fullmakten kan utgöra trolöshet mot huvudman, som bestraffas enligt 22: 5. Detta brott kan föreligga även där fullmakten så noga angivit fullmäktigens handlande att det icke funnits något utrymme för honom att träffa avgörande i huvudmannens ställe, t. ex. då fullmakten avser antagande av visst köpeanbud. Omvänt torde det få anses såsom bedrägeri och ej såsom trolöshet mot huvudman, om en syssloman medelst vilseledande förmår sin huvudman att själv företaga en rättshandling som innebär skada för huvudmannen och vinning för sysslomannen. Det är nämligen i sådant fall genom sin rådgivning och icke genom handlande i huvudmannens ställe som han skadar denne.
Kravet att den vilseleddes förfogande omedelbart skall framkalla förmögenhetsöverföring får icke fattas så strängt, att därigenom rättshandlingar, vilka bliva definitiva först efter det någon tid förflutit eller efter det något nytt faktum inträtt, skulle vara uteslutna. Att genom vilseledande förmå annan att avgiva ett för honom ofördelaktigt anbud måste sålunda anses såsom bedrägeri, därest anbudet sedermera blir antaget; blir anbudet återkallat eller får det förfalla, föreligger endast försök till bedrägeri. På enahanda sätt är det fall att bedöma, att någon förmår annan att på öppet köp taga en underhaltig vara; blir köpet beståndande, kan bedrägeri anses föreligga, i annat fall försök till bedrägeri. Denna tankegång ger också svaret på den inom litteraturen ofta debatterade frågan, huruvida förledande till att upprätta testamente bör bedömas såsom bedrägeri. Den som genom oriktiga uppgifter förleder annan att göra testamente till hans förmån blir enligt detta betraktelsesätt att fälla till ansvar för bedrägeri, därest testator avlider utan att hava återkallat testamentet; i annat fall föreligger bedrägeriförsök. Försök får även anses föreligga, om någon utan att lyckas sökt förleda annan att upprätta testamente. Tankegången är jämväl tillämplig beträffande återkalleligt förmånstagareförordnande vid försäkring.
De genom vilseledande framkallade förfoganden, om vilka i det föregående varit tal, hava bestått i rättshandlingar. Ansvar inträder i sådana fall, även om rättshandlingen på grund av sveket skulle kunna bringas att gå åter. Enligt förslaget föreligger emellertid bedrägeri jämväl då den vilseleddes disposition är av rent faktisk karaktär. Förslaget står på denna punkt i överensstämmelse med hittillsvarande praxis men avviker såväl från vad som inom teorien understundom ansetts vara det principiellt riktiga som ock från vad Thyrén föreslagit. Förledande till ett faktiskt förfogande föreligger exempelvis, då någon förleder annan att för honom yppa en värdefull fabrikationshemlighet. Ett annat fall som plägar räknas hit är det, att någon falskeligen utger sig för att vara ägare av tappad sak och därigenom förmår upphittaren att utlämna saken.[2] Enligt Thyrén skall sådan gärning bedömas som förskingring i medelbart gärningsmannaskap. Såsom i allmänna motiveringen närmare utvecklats (s. 34 f.), skulle emellertid därigenom icke behörigt beaktande skänkas åt karaktären av den ifrågavarande brottsligheten. Den för en bedragare typiska kriminaliteten synes nämligen föreligga, vare sig verkan av den vilseleddes handling år rättslig eller blott faktisk.
I regel kännetecknas bedrägeribrottet därav, att den skadelidande själv förledes att förfoga över sin förmögenhet till sin egen skada. Bedrägeri kan emellertid föreligga även om den som förledes till förfogande är annan person än den som lider skadan. Enligt förslaget förutsättes för bedrägeri, att skadan uppkommit antingen för den vilseledde eller för någon i vars ställe denne är. Med sistnämnda uttryck förstås, att den vilseledde med rättslig verkan företräder den skadelidande eller att han har faktisk makt att i dennes ställe råda över hans förmögenhet. Ett analogt fall föreligger, då en arvlåtare förledes att genom testamente förfoga över sin egendom till men för sina successorer. Det sagda innebär naturligtvis icke, att gärningsmannen skulle behöva själv på ett mera omedelbart sätt träda i förbindelse med den skadelidande eller någon som är i hans ställe, t. ex. genom brev eller samtal. Bedrägeriansvar kan inträda även om förledandet sker genom att den oriktiga uppfattningen inges andra och dessa i sin ordning framföra den till någon vilkens vilseledande kan konstituera ett bedrägeribrott.
Liksom hittills kan enligt förslaget den som genom vilseledande av offentlig myndighet förskaffar sig förmån av offentligrättslig art, t. ex. fattigvård, hemfalla under bedrägeriansvar. Motsvarande gäller den som genom vilseledande av offentlig myndighet undandrager sig att fullgöra offentligrättslig skyldighet av ekonomisk art. Det måste emellertid beaktas, att många hithörande fall genom speciallagstiftning undantagits från de allmänna bedrägeribestämmelserna. I motsats till en uppfattning, som någon gång framträtt i rättspraxis, kan enligt förslaget vilseledande av domstol däremot icke föranleda ansvar för bedrägeri. Eftersom domstolen har till uppgift att skilja mellan partema, kan den nämligen icke sägas vara i den förlorande partens ställe.
Även vissa andra fall, som i rättspraxis stundom hänförts till bedrägeri, lämnas genom den föreslagna avfattningen av förevarande paragraf utanför bedrägeribegreppet. Den som efter mottagen men ej avskriven betalning å löpande skuldebrev överlåter detta utan att omtala betalningen (NJA 1906 s. 450) och likaså den som, sedan han överlåtit fordran av annat slag än nyss nämnts, i stället för att underrätta gäldenären om överlåtelsen utkräver fordringsbeloppet hos denne (NJA 1932 s. 81) hava i praxis dömts för bedrägeri. Den i dessa fall vilseledde, i förra fallet den godtroende förvärvaren av skuldebrevet och i senare fallet gäldenären, intaga emellertid icke sådan ställning till den skadelidande, att de kunna sägas vara i hans ställe. I förslaget finnes en för dylika fall avpassad bestämmelse, nämligen regeln om behörighetsmissbruk i 22: 6.
Förmögenhetsresultatet skall, såsom i det föregående framhållits, bestå i vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. I kapitlet om förmögenhetsbrottens allmänna kännetecken har utvecklats, att vinningen och skadan skola, bildligt talat, utgöra olika sidor av samma sak. Förmögenhetsresultatet skall på detta sätt utgöra en förmögenhetsöverföring. Bedrägeriansvar är med hänsyn härtill uteslutet, så snart det brister i korrespondens mellan vinning och skada, t. ex. emedan vinningen består i att gärningsmannen bereder sig tillfälle att göra en vinstgivande affär genom att förleda en annan att avstå därifrån. Det erforderliga sambandet mellan vinning och skada torde däremot föreligga exempelvis i det fall, att en gäldenär genom vilseledande förmår borgenären att försumma att avbryta preskriptionstid med påföljd att fordringen blir preskriberad.
Den förmögenhetsöverföring som fordras för att bedrägeri skall vara för handen behöver icke innebära överförande av äganderätt. Det är tillräckligt, att ena parten på den andras bekostnad förskaffar sig en prestation av ekonomiskt värde. Det kan sålunda vara bedrägeri, om någon narrar sig till att få utan vederlag begagna ett föremål ehuru omständigheterna äro sådana att vederlag rätteligen bort utgå.
Förslagets uttryck att den vilseleddes förfogande skall innebära vinning och skada anger, att frågan huruvida sådant förmögenhetsresultat är för handen skall bedömas med utgångspunkt från förhållandena vid tiden för förfogandet. Frågan om bedrägeriansvar skall sålunda kunna avgöras utan att man behöver avvakta, huruvida en genom svikligt förledande åvägabragt affärstransaktion till sist måhända trots allt skall låta sig avveckla utan förlust. Givet är dock, att om befogade sådana förhoppningar finnas, förhandenvaro av skada icke får antagas, med mindre det är påtagligt att förmögenhetsskada uppstått, låt vara måhända av övergående slag. Om, för att taga ett exempel, en person svikligen förletts att köpa vissa börsnoterade värdepapper, torde i regel den omständigheten att börsvärdet var avsevärt lägre än köpeskillingen utgöra tillräckligt belägg för att transaktionen inneburit skada, oavsett huruvida sedermera värdepapperen stigit i kurs. Detsamma är naturligtvis förhållandet, om väl börsvärdet vid tiden för transaktionen överensstämt med köpeskillingen men kursen sedermera fallit emedan ett av gärningsmannen uppsåtligen dolt sakförhållande kommit i dagen. Består den vilseleddes förfogande i beviljande av kredit, kan skadan vara påtaglig redan i och med kreditens beviljande, nämligen om det är tydligt att en sådan kredit med hänsyn till bristande kreditvärdighet icke skulle hava lämnats eller i allt fall skulle hava betingat större räntegottgörelse, om lånesökanden givit sanningsenliga uppgifter angående sin ekonomi. På liknande sätt är den, som vid tecknande av försäkring ger oriktiga uppgifter angående risken och därigenom skaffar sig försäkring enligt lägre tariff än den som rätteligen skolat tillämpas eller skaffar sig försäkring som rätteligen ej skolat beviljas, att anse såsom bedragare utan avseende på om sedermera försäkringstiden går till ända utan att försäkringsfall inträffar.
Med utgångspunkt från denna uppfattning av skaderekvisitet vid bedrägeribrottet har det synts överflödigt att behålla bestämmelsen i SL 22: 2 p. 1, att såsom bedrägeri skall anses om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjöskada eller annat. Det torde icke heller vara erforderligt att, såsom exempelvis är fallet i Danmark och Norge, upplaga en särskild straffbestämmelse för kreditbedrägeri. Bestämmelsen i SL 22: 2 p. 2, att såsom bedrägeri skall anses om man sätter ut pant som veterligen är falsk, har likaledes ansetts kunna undvaras. Icke heller har det ansetts behövligt att, såsom i vissa länder skett, genom särskild bestämmelse stadga straff för den. som genom oriktiga uppgifter förmår någon att skänka honom understöd. Ett sådant förfarande måste anses falla under den allmänna bedrägeribestämmelsen även där den vilseledde redan förut beslutat sig för att giva bort det ifrågavarande beloppet och lögnen därför endast har till följd att beloppet gives till viss person i stället för till annan, såsom händelsen är exempelvis då någon genom oriktig uppgift narrar sig till understöd från en stipendiefond.
I subjektivt hänseende har ej något särskilt rekvisit angivits i lagtexten. Såsom i allmänna motiveringen anförts (s. 51 f.), biträder kommittén icke Thyréns förslag att vid detta och åtskilliga andra brott uppställa krav på vinningssyfte. Den av kommittén föreslagna lagtexten ger vid handen, att vid detta brott liksom vid alla andra, beträffande vilka något annat ej angivits, det i subjektivt hänseende fordras uppsåt men att sådant av vilket slag som helst och alltså jämväl eventuellt uppsåt är tillräckligt. Den under förarbetena till 30 § avtalslagen uttalade meningen, att det i nämnda lagrum använda uttrycket svikligt förledande skulle innefatta krav på ett förledande som sker mot bättre vetande och i avsikt att därigenom förleda annan till rättshandlingens företagande (NJA II 1915 s. 243), har icke kunnat övertyga kommittén om önskvärdheten av att vid bedrägeri till skillnad från andra jämställda förmögenhetsbrott upptaga krav på kvalificerat uppsåt. Givet är, att ställningstagandet till frågan huruvida för bedrägeriansvar skall fordras sådant uppsåt bör inverka på tolkningen av 30 § avtalslagen. I förarbetena till motsvarande lagrum i de danska och norska avtalslagarna finnes icke något sådant uttalande som i de svenska motiven.
Uppsåtet skall täcka de objektiva brottsrekvisiten. Vid prövningen härav är att märka, att skada, såsom nyss erinrats, kan föreligga även om ej slutlig förlust inträtt. Uppsåtet behöver därför ej vara riktat på att tillfoga den skadelidande en slutlig förlust. I själva verket torde det, såsom framhållits i allmänna motiveringen (s. 49), vara mycket vanligt, i synnerhet vid större bedrägerier, att gärningsmannens uppsåt icke ens eventuellt omfattar sådant resultat. Gärningsmannen hoppas nämligen ofta, att den ifrågavarande affären till slut skall visa sig vinstgivande, och han skulle i många fall säkerligen icke hava inlåtit sig på affären, om han vetat att den skulle leda till förlust. Vad han velat göra är i sådana fall icke att slutgiltigt beröva den vilseledde hans egendom utan att skaffa sig en vinstchans genom att utsätta den vilseledde för annan och större risk än de lämnade uppgifterna giva vid handen. Det är emellertid tydligt, att jämväl ett sådant förfarande bör drabbas av bedrägeristraff.
Beträffande straffets storlek har i förslaget tillämpats liknande tredelning som vid t. ex. stöld. I förevarande paragraf behandlas sålunda bedrägeri av normal svårhetsgrad. Straffsatsen har liksom för medelsvår stöld och Oredlighet mot borgenärer bestämts till straffarbete i högst två år eller fängelse. I förhållande till gällande rätt, som för normalfall av bedrägeri stadgar fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år, innebär förslaget endast en mindre betydande jämkning, bestående främst däruti att straffarbete nämnts före fängelse, något som synts riktigt beträffande ett sådant brott som bedrägeri.
I första stycket behandlas sådant bedrägeri, som med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är att anse såsom ringa. På samma sätt som ringa stöld sedan gammalt varit utbruten till ett särskilt brott, snatteri, har i förslaget även det ringa bedrägeriet privilegierats under särskild beteckning, bedrägligt förfarande.
Under åberopande av att ansvar för bedrägeri förutsätter att någon blivit vilseledd, har i hittillsvarande praxis gjorts gällande, att exempelvis s. k. tjuvåkning på tåg skulle vara straffri, såvida ej tågpersonalen observerat gratispassageraren och låtit sig förleda att tro att han köpt biljett. Att ett i och för sig straffvärt förfarande på detta sätt, mången gång av en slump, blir straffritt, har synts otillfredsställande, vartill kommer att gränsen mellan det straffbara och det straffria området i praktiken är svår att fastställa. För att råda bot på denna brist i gällande rätt hava nämnda fall och vissa andra likartade gjorts till föremål för ett särskilt straffstadgande, inrymt under beteckningen bedrägligt förfarande.
I första punkten av andra stycket behandlas hithörande fall. De kännetecknas av att en person, utan att göra rätt för sig, förskaffar sig något som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning. Såsom exempel har i lagrummet nämnts, att någon skaffar sig husrum, förtäring, transport eller tillträde till föreställning. För att dessa och andra fall skola vara hänförliga under lagrummet kräves, att det kan anses underförstått att den som tillgodogör sig nyttigheten genast erlägger betalningen. Under denna förutsättning ådrager han sig ansvar enligt lagrummet såväl i det fall att han icke kan betala kontant som ock i det att han väl kan göra detta men undandrager sig att fullgöra sin skyldighet i detta avseende. Det är för bestämmelsens tillämplighet likgiltigt, huruvida någon blivit vilseledd av gärningsmannens beteende. Har ett vilseledande ägt rum, är emellertid brottet principiellt sett bedrägeri. Om i sådant fall brottet är av mera allvarlig beskaffenhet, synes 2 §:s straffskala vara alltför låg. Även gärningar som falla utanför bedrägeribegreppet kunna understundom, t. ex. om det gäller mera omfattande transporter, vara av sådan beskaffenhet, att bestraffning enligt 2 § synes alltför lindrig. Med hänsyn till dessa fall har i paragrafen stadgats, att 2 § icke skall tillämpas där brottet ej är att anse som ringa. I dessa fall blir i stället 1 eller 3 § tillämplig.
Det för ifrågavarande brott karakteristiska förfaringssättet föreligger vid s. k. automatbedrägeri. Den som använder en telefonautomat och därvid nedlägger värdelösa föremål i stället för slantar gör sig sålunda förfallen till ansvar enligt lagrummet. Enahanda torde förhållandet vara. om den nyttighet som förvärvas är en sak. I hittillsvarande praxis har sådant förfarande bedömts såsom tjuvnad (SvJT 1924 Rf s. 41). Det slags kriminalitet, som kommer till uttryck i en dylik gärning. torde emellertid bättre karakteriseras genom att hänföras till den nu ifrågavarande brottstypen. Såsom stöld blir förfarandet däremot även enligt förslaget otvivelaktigt att betrakta, om gärningsmalmen i stället för att använda det tillvägagångssätt som lir anvisat för automatens begagnande tillägnar sig innehållet genom att bryta upp apparaten.
I subjektivt avseende fordras uppsåt att förskaffa sig nyttigheten utan att erlägga kontant betalning. Bestämmelsen omfattar såväl det fall att någon från början haft uppsåt att skaffa sig nyttigheten utan betalning som ock det att han först senare kommer på tanken att undandraga sig kontantbetalningen. Såsom exempel på det sistnämnda fallet kan anföras, att en gäst på en restaurang. efter att hava intagit sin måltid. följande en plötslig ingivelse begiver sig bort utan att betala. Däremot avser straffbestämmelsen naturligtvis icke det fall att en restauranggäst vid måltidens slut finner att han glömt sin plånbok hemma och därför ber att få betala senare. Att denne icke gjort sig förfallen till ansvar enligt lagrummet framgår därav, att han haft uppsåt att betala kontant och att han, när han finner sig ej kunna detta. i motsats till restaurangbesökaren i det förra exemplet gör allt vad som i den uppkomna situationen är honom möjligt.
I andra punkten av andra stycket har vidare såsom bedrägligt förfarande straffbelagts, att någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen. Även sådana fall kunna mången gång vara att anse såsom verkliga bedrägerifall, men huru därmed förhåller sig kan vara tvivelaktigt, om taxan icke uttryckligen åberopats. Då det i alla händelser synes straffvärt att på nyss angivna sätt frångå den taxa som kunderna hava anledning tro ligga till grund för kravet, har det synts lämpligt att utsträcka straffbestämmelsen om bedrägligt förfarande till att omfatta även dessa fall. Det är att märka, att bestämmelsen är tillämplig endast såvida allmänheten äger fordra att bliva betjänad efter viss taxa. Skyldighet att stå till tjänst på detta sätt åligger exempelvis droskchaufförer och stadsbud. En bestämmelse av delvis enahanda innebörd finnes redan för närvarande i 34 § 1 mom. i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Uppenbarligen kommer denna icke att vara tillämplig där bedrägligt förfarande föreligger.
Straffet för bedrägligt förfarande har liksom straffet för den lindrigaste graden av förskingring bestämts till böter eller fängelse.
I förevarande paragraf behandlas sådant bedrägeri, som med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse såsom grovt.
Som exempel på omständigheter, vilka kunna – men icke nödvändigt måste – medföra att bedrägeri bör anses vara grovt, har bland andra upptagits, att gärningsmannen missbrukar allmänt förtroende. Härmed åsyftas bland andra sådana fall som det. att en ämbetsman. en ledamot av Sveriges advokatsamfund eller en auktoriserad revisor med missbruk av sin ställning gör sig skyldig till bedrägeri. Tydligen höra hit också bedrägerier av personer, som eljest på grund av sin ställning eller sin verksamhet åtnjuta särskilt förtroende bland en större eller mindre allmänhet. Uttrycket syftar däremot icke på det fallet, att någon som står i särskilt förtroendeförhållande till annan utnyttjar detta till att bedraga denne. Att sådana fall mången gång böra anses såsom grova torde framgå utan att det härför erfordras någon uttrycklig bestämmelse. Vad särskilt beträffar den förtroendeställning som en syssloman intager till sin huvudman, bör den säkerligen ofta föranleda, att bedrägeri som sysslomannen övar mot huvudmannen bedömes såsom grovt. Förtroendemissbruket medför nämligen icke, att jämväl ansvar för trolöshet mot huvudman inträder utan bör, i den mån skäl därtill föreligger, beaktas såsom kvalifikation av bedrägeribrottet. I åtskilliga fall är emellertid den blotta omständigheten att bedragaren är sitt offers syssloman icke tillräcklig för att göra brottet grovt. Att någon exempelvis dels narrar till sig uppdrag att driva vissa förhandlingar angående inköp, dels lurar uppdragsgivaren att underteckna ett ofördelaktigt kontrakt vari dessa förhandlingar resulterat, behöver sålunda icke vara att bedöma avsevärt hårdare än om han utan uppdrag narrar den andre till det ofördelaktiga köpet. Beträffande gränsen mellan bedrägeri och trolöshet mot huvudman må här vidare hänvisas till vad vid 1 § anförts.
Såsom omständigheter ägnade att medföra att bedrägeri bör anses som grovt har vidare nämnts, att gärningsmannen begagnar falsk handling eller vilseledande bokföring. Därav att dessa omständigheter upptagits såsom kvalifikationsgrunder torde framgå, att bedrägeri med användande av dessa medel skall bedömas endast som bedrägeri och att således icke dessutom bestämmelserna i SL 12 kap. skola åberopas. Uppenbarligen äro i sådant fall ej heller bestämmelserna om bokföringsbrott i 23: 4 i förslaget att tillämpa. Endast bestämmelsen i SL 12: 1, vars straffmaximum överskrider maximum enligt förevarande paragraf, skall enligt kommitténs mening tillämpas trots att fullbordat bedrägeri föreligger.
De övriga i lagrummet nämnda kvalifikationsgrunderna äro desamma som de vilka upptagits beträffande stöld och förskingring. Det som en beaktansvärd omständighet nämnda förhållandet att gärningen är av särskilt farlig art syftar bland annat på det fall att bedrägeriet riktar sig mot allmänheten eller eljest en större krets. Det är tydligt, att om ett större antal personer fallit offer för gärningen, denna ofta är att bedöma såsom ett grovt bedrägeri eller flera bedrägerier av grov beskaffenhet. Brottet synes emellertid ofta böra anses som grovt även där det blott är förberedelserna som rikta sig mot en större krets. Gärningsmannen har t. ex. spritt oriktiga uppgifter bland allmänheten för att lura så många som möjligt att av honom köpa värdelösa aktier, men icke lyckats förmå flera än en enda person att köpa av värdepapperen. Den förberedelse till bedrägeri, som utspridandet av oriktig uppgift utgör, har visserligen för viktiga fall genom bestämmelser i 9 § kriminaliserats såsom ett särskilt brott, benämnt svindleri, men då det brottsliga förfarandet såsom i det anförda exemplet lett till fullbordat brott, bör förfarandets egenskap att innebära fara för ett flertal personer beaktas vid bedömandet av det fullbordade brottet och således icke föranleda, att straff ådömes för både bedrägeri och svindleri.
Straffet för grovt bedrägeri har satts till straffarbete i högst sex år. Den höjning av maximum med två år, som detta innebär i förhållande till gällande rätt. har berörts i allmänna motiveringen (s. 70).
I detta lagrum behandlas utpressning, Straff för detta brott infördes i svensk rätt först år 1984, då bestämmelser därom upptogos i SL 21: 10. Under förarbetena beaktades Thyréns utkast till strafflag, vari upptagits straff för detta brott (III 8 §).
I förslaget behandlas utpressning i annat sammanhang än rån, varmed det såväl enligt gällande lag som enligt Thyréns utkast sammanställts. Enligt kommitténs uppfattning innebär nämligen rån i typiska fall ett angrepp av sådan art att det bör hänföras till besittningskränkningarnas brottsgrupp, medan däremot utpressning i regel tillgår på ett sätt som gör det naturligt att sidoordna detta brott med bedrägeri och ocker. I samband med denna uppfattning står att kommittén – på denna punkt i principiell överensstämmelse med gällande rätt – dragit gränsen mellan rån och utpressning efter tvångets beskaffenhet, så att till rån hänförts ej blott sådant tillgrepp som verkställes medelst råntvång utan även fall, då råntvång användes till att förmå annan att själv företaga handling eller underlåtenhet som innebär vinning för den tvingande och skada för den tvungne. Gränsen mellan rån och utpressning har vid 20: 5 närmare belysts genom att det angivits mot vem råntvång skall rikta sig för att en gärning skall vara att hänföra till rån. Det har framhållits, att stöld kan vara att beteckna såsom rån även där det för rånet utmärkande våldet eller hotet riktas mot annan än den bestulne. Rån föreligger sålunda exempelvis i det fall att någon för att bliva i tillfälle att stjäla överfaller och binder en person som vaktar det föremål han vill taga. Består åter gärningen i att någon tvingar annan att själv företaga en förmögenhetsöverföring, måste för att rån skall anses föreligga fordras, att råntvång utövas mot denne person. Medlet för brottet har nämligen i annat fall icke den karaktär av överväldigande som skall utmärka rån utan användes blott såsom psykiskt påtryckningsmedel, något som är kännetecknande för utpressning. Det brott, som plägar kallas kidnapping, d. v. s. bortrövande av barn för att förmå dess anhöriga att utge en lösensumma, blir därför icke att bedöma såsom rån ens om faran för barnets liv är överhängande. I stället bör utpressning anses föreligga jämte brott mot 15 kap. SL. Att kalla sådant brott utpressning torde överensstämma med allmänna språkbruket, och förevarande lagrum i konkurrens med tillämpligt lagrum i 15 kap. erbjuder tillräckliga möjligheter att utmäta straff som svarar mot förbrytelsens synnerligen grova karaktär.
Vid utformandet av kännetecknen på utpressningsbrottet har kommittén i fråga om tvångsmedlet bibehållit den nuvarande begränsningen till vissa angivna typer. Enligt förslaget kan sålunda straffbar utpressning utövas endast medelst hot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott eller hot att om någon lämna menligt meddelande. De två förstnämnda typerna äro oförändrade hämtade från gällande rätt. Den sistnämnda åter motsvaras där av hot att om någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Genom den vidtagna jämkningen vinnes, att straff för utpressning kan komma att drabba exempelvis den som hotar att beträffande en person röja något till privatlivet hörande förhållande, t. ex. en sexuell förbindelse, vars yppande skulle vara menligt för honom ehuru det icke kan sägas vara av nyssnämnda art. Likaså kan hot att omtala, att en person tidigare varit ansluten till viss politisk riktning eller att han tillhör viss ras, stundom innefatta hot att lämna menligt meddelande, som icke skulle falla inom gällande lags beskrivning.
En begränsning av det straffbara området göres i gällande lag genom att det för straffbarhet fordras, att gärningsmannen handlar sig eller annan till orättmätig vinning. Vad därmed skall förstås är ej fullt klart. Det torde visserligen vara tydligt, att den tvungnes handling ej får utgöra allenast uppfyllandet av en rättslig skyldighet. Att någon tvingar annan att fullgöra skadeståndsskyldighet som denne ådragit sig kan sålunda säkerligen icke innefatta straffbar utpressning. Däremot kunna måhända olika meningar göras gällande i frågan, huruvida och under vilka förutsättningar, den som tilltvingar sig högre skadestånd än han är berättigad utfå, enligt gällande lag ådrager sig ansvar för utpressning. Enligt en tolkning är sådant skadestånd att anse som orättmätig vinning, emedan den skadelidande ej har något rättsanspråk att erhålla ett så högt belopp. Enligt en annan tolkning föreligger icke orättmätig vinning, om icke skadeståndet därtill framstår såsom oskäligt och den skadelidandes handling därför från moralisk synpunkt ter sig såsom ett övergrepp. I ett icke sällan förekommande fall framträder denna dubbeltydighet i uttrycket orättmätig vinning särskilt starkt. Om en person, som lidit skada genom annans brottsliga förfarande och därigenom blivit berättigad till skadestånd av denne, vänder sig till hans fader eller annan nära anförvant med begäran att utfå skadeståndet och därvid hotar att annars anmäla brottet till åtal, har den skadelidande onekligen med utpressningshot sökt göra vinning för vilken han icke har laglig grund, ty anförvanten har ingen skyldighet att betala beloppet. Från moralisk synpunkt behöver den skadelidandes handlingssätt dock icke vara klandervärt, och det är säkerligen ej önskvärt, att förfaranden av detta slag drabbas av straffbudet mot utpressning.
För att undanröja den dubbeltydighet, som synes vidlåda gällande rätt på denna punkt, har kravet på vinningens orättmätighet borttagits. I stället har uppställts en fordran, att tvånget, för att ansvar skall inträda, skall vara otillbörligt. Det är tydligt, att med en sådan begränsning av det straffbara området fall av nyss nämnda art lämnas utanför. Som tvång medelst hot om brottslig gärning alltid är otillbörligt, har emellertid förutsättningen ansetts behöva uttalas allenast beträffande hot av annat innehåll. Det får i det särskilda fallet prövas, huruvida det använda tvångsmedlet är otillbörligt tör det ändamål för vilket det begagnats. Det är nämligen tydligt, att ett tvångsmedel. vars användande under vissa omständigheter måste anses otillbörligt, under andra omständigheter kan vara försvarligt. Ehuru det i regel bör anses brottsligt att genom hot om åtal avtvinga en skadegörare en ersättningssumma om vilken man själv vet att den är oskäligt hög i förhållande till skadan, kan det sålunda vara legitimt att med sådant hot förmå honom att utöver skäligt skadestånd lämna en summa till välgörande ändamål såsom bot. Likaså kan hot om avslöjande av visst tillvägagångssätt i ett affärsförhållande utgöra straffbar utpressning, ifall det användes såsom medel att tvinga någon att utan vidare utge penningbelopp, men vara försvarbart. om det användes såsom påtryckningsmedel vid underhandlingar rörande detta affärsförhållande. Det är vidare att märka, att även om tvånget måste anses otillbörligt, såsom fallet efter vad nyss sagts alltid är då hotet avser brottslig gärning, ansvar likväl icke inträder, om det är en laglig fordran som gärningsmannen indriver på detta sätt. I sådant fall föreligger det nämligen icke sådan förmögenhetsöverföring som förutsättes för ansvar.
Till kännetecknen på utpressning hör vidare, att genom utpressningshotet framtvingas ett förfogande. Detta har beskrivits på samma sätt som i fråga om bedrägeri.
Vad beträffar straffet har det icke ansetts nödigt att vid utpressning uppställa olika straffskalor för grövre och ringare fall. Den nu för fall av synnerligen mildrande omständigheter stadgade möjligheten att stanna vid böter har sålunda borttagits. Det torde icke vara behövligt att, såsom vid införandet av straffbestämmelsen angående utpressning antogs, vid detta svåra brott hava ett särskilt stadgande om lindrigt straff, avsett för gränsfall till det straffria området. Frånvaron av böter i straffskalan är ägnad att mana domstolarna till försiktighet vid lagrummets tillämpning, så att utpressning icke anses vara för handen i andra fall än dem som äga den typiska utpressningskaraktären. Att fängelse är lägsta straff torde i synnerhet komma att återverka på frågan, huruvida tvånget i det särskilda fallet skall anses otillbörligt.
Förevarande paragraf avser att ersätta den nuvarande straffbestämmelsen angående ocker, som finnes i den särskilda lagen därom av den 14 juni 1901. I denna lag straffbelägges endast ocker i samband med försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning, s. k. kreditocker, och lagen äger även i andra hänseenden en mera begränsad räckvidd än det privaträttsliga stadgandet om rättshandlings ogiltighet på grund av ocker i 31 § avtalslagen. Under förarbetena till sistnämnda lagrum uttalades, att det borde övervägas att utsträcka straffbarheten till att liksom den privaträttsliga ogiltighetsgrunden omfatta förutom kreditocker även sakocker (se NJA II 1915 s. 248).
Thyrén föreslog sedermera en utvidgning av ockerbrottet till huvudsaklig överensstämmelse med 31 § avtalslagen, ehuru med begränsning till onerösa avtal (IV 3 §).
I skrivelse till Konungen den 31 maj 1928 (nr 825) anhöll riksdagen om utredning, huruvida och på vad sätt en effektivare lagstiftning mot ocker vid försträckning skulle kunna komma till stånd. I första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande i ärendet ifrågasattes sådan lagändring, att den som tager eller betingar sig förmögenhetsförmåner. vilka i sådan grad som för ockeransvar förutsättes överstiga vad efter omständigheterna kan anses utgöra skälig ränta, skulle bliva förfallen till ansvar för ocker, med mindre av omständigheterna framginge att förfarandet icke inneburit utnyttjande av en ockersituation. I yttranden, som infordrades över riksdagsskrivelsen, tillstyrktes den begärda utredningen av överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser. Beträffande förekomsten av ocker upplyste åtskilliga länsstyrelser, att de utan resultat efterforskat fall av ocker inom länet, och i många yttranden uppgavs. att ocker förekomme endast i storstäderna. Förslaget att omkasta bevisbördan beträffande ockrarens kännedom om den andres läge förklarades av flera länsstyrelser erbjuda en framkomlig väg, medan andra av principiella skäl motsatte sig en sådan lösning. Vissa länsstyrelser funno ansvar böra förekomma även i det fall, att gärningsmannen ej insett men bort inse att den andres handlande föranleddes av en ockersituation. Ett par länsstyrelser ansågo, att det för ansvar borde vara tillräckligt att uppenbart missförhållande rådde mellan prestation och vederlag och att därutöver ej borde krävas att gärningsmannen utnyttjat den andres trångmål ete. Enligt många länsstyrelser vore svårigheten att få ockrare bestraffade främst en bevisningssvårighet.
På förslag av Kungl. Maj:t genom proposition till 1937 års riksdag skärptes genom lag den 21 maj nämnda år straffet bland annat för ocker. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i ärendet framhöll första lagutskottet, att någon omarbetning av brottsbegreppet icke kunnat ske i samband med utredningen om ändring i straffsatsen. Utskottet förordade en ny utredning angående åvägabringande av effektivare lagstiftning mot ocker. Denna utredning borde omfatta även vissa former av ocker, vilka för närvarande icke äro föremål för straffrättslig reaktion. Riksdagen avlät den 8 maj 1937 skrivelse till Konungen (nr 278) i enlighet med utskottets förslag. Denna skrivelse har överlämnats till kommittén.
Huru önskvärt det än må vara att kunna åtkomma ockrare med straff, skulle det dock vara betänkligt att, såsom ifrågasatts, för detta ändamål rubba principen, att ingen må fällas till ansvar för brott där ej rekvisiten för detta bevisats vara för handen. Icke heller torde det vara tillrådligt att införa straff för ocker av oaktsamhet.
Kommittén har emellertid ansett sig i vissa andra viktiga hänseenden kunna föreslå utvidgning av det straffbara området. Beskrivningen av ockersituationen har sålunda i förslaget utvidgats till överensstämmelse med 31 § avtalslagen, så att ej som nu endast utnyttjande av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne utan även begagnande av annans beroende ställning kan utgöra straffbart ocker. Vidare har det straffbara områdets begränsning till kreditocker borttagits, så att ockerbestämmelsen kommer att liksom 31 § avtalslagen hava avseende även på sakocker. Som exempel på sakocker må nämnas, att ett affärsföretag utnyttjar anställdas eller agenters beroende av företaget till att förmå dem att för oskäligt högt pris köpa företagets varor. Ett annat exempel som kommer att omfattas av ockerbestämmelsen erbjuder det fall, att hyresvärd utnyttjar en hyresgästs trångmål till att betinga sig oskälig hyra. Dessa och liknande osunda företeelser hava synts kommittén väl förtjänta av straffrättslig reaktion. Kommittén har vid utarbetande av sitt förslag på denna punkt kunnat följa exempel som givits flerstädes utomlands.
Förslaget innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning av det straffbara området även såtillvida, som ockerbegreppet utsträckts till att omfatta benefika rättshandlingar. Såsom ocker skall sålunda enligt förslaget kunna bestraffas, att någon med utnyttjande av annans oförstånd eller lättsinne förmår denne att giva honom gåvor. I många fall torde utnyttjandet hava karaktären av sådant vilseledande, att gärningen bör bedömas som bedrägeri. För fall, i vilka bedrägeribestämmelserna icke äro tillämpliga, har det emellertid synts motiverat att äga tillgång till ockerbestämmelsen.
Räckvidden av det föreslagna straffbudet är emellertid begränsad bland annat därav, att ocker förutsätter utnyttjande av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Uttrycket oförstånd är att fatta såsom bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande sådana affärer som den ifrågavarande. Däremot kan oförstånd icke anses föreligga endast för det den ene kontrahenten är okunnig om förhållandena, så att han ej lika väl som den andre förstått att bedöma den ifrågavarande prestationens värde. Om en expert på gammal konst i en konst- eller antikvitetshandel för lågt pris förvärvar en tavla som han men icke säljaren inser vara en berömd mästares verk, bör han sålunda icke anses göra sig skyldig till ocker. Under straffbestämmelsen härför kan köparen däremot hemfalla, om säljaren överhuvud saknar insikt rörande det slags saker köpet gäller och därför är helt ovetande om möjligheten att tavlan kan vara särskilt värdefull. I dylika fall kan för övrigt, såsom vid 1 § berörts, understundom förutsättningarna för bedrägeriansvar vara för handen. Såsom nyss framhållits i fråga om det benefika ockret, äro då bestämmelserna om ansvar för bedrägeri att tillämpa i stället för bestämmelserna i förevarande lagrum. Bedrägeri är nämligen, som av straffsatserna framgår, ett grövre brott än ocker.
Till ockerförbrytelsens kännetecken hör vidare, att ockraren utnyttjar en omständighet som minskar motståndskraften just hos offret. Ett utnyttjande av allmän brist på viss vara till att sätta upp priset på denna faller sålunda icke under den föreslagna ockerbestämmelsen, även om priset skulle förefalla oskäligt. Icke heller har den föreslagna bestämmelsen avseende på hyresmarknaden eller lönemarknaden i allmänhet utan blott på individuellt betingade fall. Att generellt reglera prisbildningen torde icke vara strafflagens uppgift.
Efter de föreslagna utvidgningarna kommer straffbestämmelsen angående ocker att till sin räckvidd motsvara 31 § avtalslagen. Avfattningen har med hänsyn därtill anpassats efter lydelsen av sistnämnda lagrum. För att vinna närmare överensstämmelse med brottsbeskrivningarna vid bedrägeri och utpressning har kommittén emellertid utbytt avtalslagens ord "taga eller betinga sig förmåner" mot uttrycket "bereda sig förmån". Ehuru den föreslagna lagtexten alltså ej särskilt nämner det fallet att gärningsmannen betingar sig förmån, torde det vara tydligt, att brottet är fullbordat redan i och med rättshandlingens företagande. Därav följer, att preskriptionstiden för åtal börjar löpa redan vid denna tidiga tidpunkt och att ockerbrott, varigenom någon förskaffat sig en fordran, således kan tänkas bliva preskriberat innan ännu ockraren gjort fordringen gällande. Som straffmaximum för ocker enligt förslaget är straffarbete i två år eller i grova fall fyra år, preskriberas emellertid brottet tidigast efter fem år, och då ockerfordringar sällan hava lång löptid, har det icke ansetts sannolikt, att någon olägenhet skall uppkomma av den anmärkta omständigheten.
I subjektivt hänseende fordras för straffbarhet uppsåt. Gärningsmannen skall således hava insett att den andre handlade under inflytande av en ockersituation eller också skall han hava räknat med möjligheten därav och tillika hava sådan inställning, att han måste antagas skola hava berett sig förmånen i fråga även om han insett att medkontrahenten låtit bestämma sig av ockersituationen.
Förslaget innebär ökad straffrättslig reaktion mot ocker även såtillvida, som straffet angivits på sådant sätt att straffarbete kan användas också om omständigheterna ej äro synnerligen försvårande och att högsta straff, för det fall att brottet är grovt, bestämts till straffarbete i fyra år i stället för det nuvarande straffmaximum av två är.
I syfte att öka möjligheterna att bekämpa ocker har kommittén vidare i 21: 10 föreslagit, att under beteckningen ockerpantning skall kriminaliseras mottagande av falskt fordringsbevis, check utan täckning m. m. med uppsåt att utnyttja oriktigheten eller bristen såsom påtryckningsmedel vid krav.
Strafflagen innehåller i sitt delaktighetskapitel bestämmelser om straff för den som efter det brott timat går den brottslige tillhanda. I Si. 3: 9 stadgas sålunda straff för den som, med vetskap om brottet, gjort sig skyldig till sådan s. k. efterföljande delaktighet, faution, och i SL 3: 10 gives motsvarande straffbestämmelse för den som väl ej ägt vetskap om brottet men haft skäl till misstanke därom. Såsom exempel på straffbelagda förfaranden nämnas i förstnämnda lagrum dels åtgärder avseende att förebygga att den brottslige blir straffad, s. k. personlig faution, t. ex. att hjälpa honom att fly, dels också följande åtgärder nämligen att mottaga, dölja. köpa eller föryttra gods som är åtkommet genom brottet eller att besörja omarbetning eller förändring därav, s. k. reell faution. På den som med vetskap om den olovliga åtkomsten förfarit på nu angivet säll med stulet eller rånat gods skola emellertid enligt SL 20: 12 och 2129 bestämmelserna i stöldkapitlet tillämpas. En särbestämmelse gives vidare i lagen angående ocker den 14 juni 1901, varest straff finnes stadgat för den som. där han förvärvat fordran den han visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan överlåter större del av fordringen än efter lag skall utgå.
Thyrén har icke i sitt utkast behandlat hithörande brott i annan mån än att han beträffande efterocker upptagit en bestämmelse, nära överensstämmande med gällande rätt.
Redan i allmänna motiveringen har anmärkts (s. 62 f. och 35 f.), att hithörande brott icke, såsom i gällande strafflag skett, torde böra behandlas i sammanhang med delaktighetsreglerna. I 10: 18 a har därför upptagits en motsvarighet till bestämmelserna om personlig faution i SL 3: 9 och 10. En motsvarighet till reglerna om reell faution i dessa båda lagrum samt till SL 20: 12 och 21: 9 och det anförda stadgandet i lagen om ocker har upptagits i nu förevarande paragraf.
Till grund för bestämmelserna i paragrafen ligger följande tankegång. Reglerna om straff för den som genom stöld, bedrägeri, förskingring eller annat brott frånhänder någon en sak böra lämpligen kompletteras med bestämmelser om straff för den som efter brottet tager sådan befattning med saken att det blir svårare för ägaren att återfå denna. Ett straffrättsligt förbud mot att taga befattning med sak som är åtkommen genom brott är emellertid icke tillräckligt för att bekämpa tjuvgömmare och andra, som genom att köpa eller på annat sätt omhändertaga förvärv genom brott främja brottslig verksamhet. Ty förbudet har avseende blott på sak som åtkommits genom brott och drabbar sålunda exempelvis icke det fall att någon tillgodogör sig penningar som influtit för försålt tjuvgods. Vid sidan av en bestämmelse av det slag som nyss antytts erfordras därför ett allmänt stadgande om straff i viss omfattning för den som utnyttjar annans förvärv genom brott till att bereda sig vinning. En sådan bestämmelse gör ej den förstnämnda överflödig, ty befattning med genom brott åtkommen sak synes böra föranleda straff, även om ej vinning kommer därav. Så bör, för att taga ett exempel, köpare av tjuvgods kunna bestraffas, även om han skulle erlägga så hög köpeskilling att affären för honom vore förlustbringande. I viss utsträckning täcka emellertid de båda bestämmelserna varandra. Med hänsyn därtill och då bestämmelserna i stort sett hava avseende på samma brottslingstyp, har det ansetts lämpligt att sammanföra dem till en paragraf med gemensam brottsbeteckning. I lagrummet har dessutom upptagits ett stadgande om ansvar för den som på visst sätt tager befattning med en genom brott tillkommen fordran. Vid val av beteckning på hithörande brott har kommittén, såsom redan i allmänna motiveringen nämnts (s. 67), stannat vid ordet häleri.
I första stycket första punkten av förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse, vilken i enlighet med det sagda avser att i viss omfattning straffbelägga befattning med sak som är frånhänd någon genom brott. Det häleriet föregångna brottet, förbrottet, kännetecknas enligt denna bestämmelse av att sak blivit någon frånhänd. Med detta uttryck åsyftas ej blott sådana brott, genom vilka saken blivit tagen ur annans besittning, såsom stöld, utan varje brott, genom vilket någon förvärvat annans sak och således berövat ägaren denna, innefattar ett frånhändande. Häleribestämmelsen är alltså tillämplig i fråga om befattning med sak, som åtkommits genom bedrägeri, utpressning, ocker, förskingring m. fl. brott. Även egenmäktigt förfarande kan i vissa fall innefatta ett frånhändande. Den som tillägnat sig en sak genom att taga den från dess ägare men, emedan gärningen icke innebär någon skada för ägaren, ej kan fällas till ansvar för stöld utan blott för egenmäktigt förfarande har icke desto mindre frånhänt ägaren saken, och den som sedermera tager befattning med denna kan därför bliva att döma för häleri. Ett sådant fall är det att föremålet för tillgreppet är ett brev vilket icke representerar något ekonomiskt värde, ett annat fall är att fullt vederlag lämnats för det tillgripna. Det synes väl motiverat, att den som exempelvis köper ett genom sådant brott tillgripet föremål blir dömd för häleri, om han handlar med sådant uppsåt som förutsättes för häleriansvar. För att ett frånhändande skall anses hava ägt rum kräves för övrigt icke att brottet riktat sig mot ägaren av en sak. Om ingen ägare finnes, är det nog att en ockupationsberättigad blivit berövad saken. Olovlig jakt och olovligt fiske kunna alltså vara förbrott. Däremot hör förvärv i strid mot spritförfattning eller vapenkungörelse icke hit, liksom ej heller tagande av muta. Förbrottet måste vara fullbordat före häleriet. Om sålunda förskingring sker genom att förskingraren lämnar penningar ur kassan till annan som inser att förfaringssättet är brottsligt, är denne ej att anse som hälare utan som delaktig i förskingringen.
Köp av tjuvgods har i praxis bedömts såsom reell faution, även om tjuven på grund av minderårighet gått fri från straff (NJA 1918 s. 341). Förslaget avser icke att bryta med denna praxis. .Det har emellertid icke ansetts erforderligt att i lagtexten överhuvud ingå på frågan om och i vad mån omständigheter som för förövaren av förbrottet utesluta straffbarhet skola hava motsvarande verkan beträffande hälaren. Där den handling genom vilken en sak frånhändes ägaren icke kan betraktas såsom ett brott emedan den handlande saknar uppfattning om vad han gör, såsom då han är ett helt litet barn eller en sinnessjuk som fullständigt saknar fattningsgåvor kan dock efterföljande befattning med saken icke bedömas såsom häleri. 1 stället kan emellertid bestämmelsen i 22: 4 om ansvar för olovligt förfogande bliva att tillämpa. Enligt detta lagrum straffas nämligen den som med egendom, vilken han fått i besittning på annat sätt än på grund av avtal, tjänst eller dylik ställning, vidtager åtgärd varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne på annat sätt berövas sin rätt. Ansvar för olovligt förfogande inträder sålunda exempelvis om någon, efter att genom förmedling av ett litet barns handling hava kommit i besittning av annans tillhörighet. säljer eller konsumerar denna. Ändras exemplet därhän att det är han själv som förmått barnet att taga saken. blir han att fälla till ansvar för stöld.
Såsom exempel på hälerigärning har i lagtexten angivits det fall att någon köper sak som är frånhänd annan genuin brott; något krav på att saken skall hava överlämnats i köparens besittning har icke ansetts höra uppställas. Såsom hälerigärning nämnes i lagtexten vidare att någon annorledes tillgodogör sig saken. Exempel härpå erbjuder det fall att någon konsumerar stulet gods. Såsom häleri bestraffas emellertid enligt förslaget även förfarande, varigenom någon eljest med saken tager befattning som är ägnad att försvåra sakens återställande. Därunder falla förfaranden sådana som mottagande, döljande. föryttrande och omarbetande av saken, såvida gärningen är ägnad att försvåra sakens tillrättaskaffande till ägaren. En vanlig reparation av stulen sak eller mottagande av sådan sak i en järnvägsinlämning är icke av beskaffenhet att falla under häleribestämmelsen. Även sådana gärningar som de sist anförda kunna emellertid ådraga ansvar för häleri, nämligen enligt andra punkten i stycket, såvida gärningsmannen tager mera betalt än vanligt och därigenom bereder sig otillbörlig vinning.
Vid sidan av bestämmelsen om ansvar för tagande av befattning med sak som är frånhänd någon genom brott har i paragrafen såsom ett första led i andra punkten av första stycket i enlighet med förut berörda tankegång upptagits en bestämmelse om ansvar för den som eljest bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv. Bestämmelsen syftar i första hand på sådana fall som det, att någon mottager sak som inköpts för stulna penningar eller ock penningar som influtit för försålt tjuvgods eller sak som förvärvats för sådana penningar. Vad bestämmelsen riktar sig mot är att någon bereder sig vinning av annans föregående brott. Som den sålunda till sin syftning skiljer sig från bestämmelsen i första punkten, synes det icke finnas någon anledning att begränsa bestämmelsens räckvidd till sådana fall, i vilka förbrottet varit av den i första punkten förutsatta beskaffenheten. Fastmera torde ansvar enligt bestämmelsen böra kunna följa efter vilket föregående brott som helst som medfört förvärv för den brottslige. Det bör sålunda kunna komma i fråga att enligt bestämmelsen fälla till ansvar exempelvis en person, som mottager belopp förvärvade genom verksamhet såsom spritsmugglare. Likaså bör ansvar kunna inträda för den som drager vinning av annans brott mot förbud att tillverka eller försälja brännvin. Däremot bör tydligen icke blotta befattningen med insmugglat gods eller olovligen tillverkat brännvin drabbas av bestämmelsen. I vad mån sådana handlingar böra vara straffbelagda får avgöras i de särskilda författningar som behandla smuggling och brännvinstillverkning. Att bereda sig vinning av annans brottsliga förvärv är till skillnad från dylika gärningar ett förfarande, som är ägnat för kriminalisering i allmän omfattning.
Själva hälerigärningen består enligt ifrågavarande bestämmelse i att någon bereder sig vinning av annans brottsliga förvärv. Det fordras naturligtvis icke att vinningen utgöres av vad som förvtirvats eller av saker som trätt i dess ställe – krav därpå skulle medföra att straffbarheten gjordes beroende av tillfälligheter – utan det är tillräckligt att ett orsakssammanhang föreligger mellan förvärvet och vinningen. Då det ej kan komma i fråga att straffbelägga varje förfarande varigenom någon bereder sig vinning av annans förvärv genom brott, har den begränsningen införts, att vinningen skall vara otillbörlig. Straffbara äro därför främst de fall, då någon utnyttjar den omständigheten att brott ägt rum till att vid uppgörelse med brottslingen betinga sig överpris för något han säljer eller utverka underpris för något som han köper. Däremot är det straffritt att till normalt pris tillhandahålla den brottslige livets nödtorft, oaktat betalningen ytterst härrör av dennes brottsliga verksamhet. Det skall sålunda ej vara förbjudet för en butiksinnehavare att sälja till en tjuv, för en läkare att behandla honom eller ett stadsbud att transportera hans tillhörigheter, allt mot sedvanlig betalning. Icke heller kunna anhöriga till en tjuv straffas för det de mottaga normalt underhåll av honom.
Såsom ett tredje fall av häleri har i ett andra led i andra punkten enligt vad i det föregående antytts upptagits en bestämmelse om ansvar för den som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran till större del än efter lag skall utgå. Bestämmelsen syftar främst på s. k. efterocker, vilket såsom förut nämnts för närvarande är straffbelagt i 1901 års lag angående ocker. Förbrottet kan emellertid även vara annat brott, såsom bedrägeri eller utpressning. För att hälerigärningen skall anses såsom ett fullbordat brott erfordras icke att kravet lyckas. Fullbordat brott föreligger redan då fordringen hävdats genom krav. Genom uttrycket hävda angives emellertid, att icke vilket krav som helst är tillräckligt, utan det fordras att kravet framställes med visst eftertryck, så att det är ägnat att ingiva gäldenären känslan av att han är utsatt för press. Ett krav, som icke innefattar mera än en fråga huruvida gäldenären är villig att betala ådrager således icke ansvar, och om fordringens innehavare faller undan då gäldenären invänder att fordringen tillkommit genom brott, kan han icke heller fällas till ansvar. Det är vidare att märka att fordran, ehuru tillkommen genom brott, likväl till en del kan vara legitim, såsom fallet är med ockerfordringar då enda felet med fordringen är att däri ingår alltför hög ränta. Att borgenären i sådant fall gör gällande fordringen med det lägre belopp, vartill han enligt lag är berättigad, skall icke medföra ansvar.
Enligt alla bestämmelser i första stycket kräves på den subjektiva sidan uppsåt, innefattande vetskap om förbrottet. De närmare omständigheterna beträffande detta behöva emellertid naturligtvis icke vara kända för hälaren. Eventuellt uppsåt är tillfyllest, varför straff kan ådömas den som väl ej kan övertygas om att hava vetat att han köpte stulen sak men som misstänkt att saken var stulen och måste antagas hava köpt saken, även om han haft vetskap om säljarens oärliga åtkomst. Uppsåtet skall föreligga vid själva hälerigärningen, men det är å andra sidan tillräckligt, att gärningsmannen då har uppsiit att begå häleri. Att han tidigare varit i god tro kan emellertid fritaga honom från ansvar, om därigenom godtrosförvärv eller liknande rättsfaktum mellankommit som gör honom berättigad att förfoga över objektet. Har en person i god tro inköpt tjuvgods och därigenom bragt den bestulnes äganderätt att upphöra. kan han sålunda icke fällas till ansvar för det han därefter säljer det. Och om någon förvärvat ett löpande skuldebrev utan att veta att fordringen tillkommit genom ocker, hemfaller han ej till ansvar för häleri. därest han sedermera söker indriva fordringen.
Det förekommer att personer som köpa tjuvgods väl misstänka att säljaren stulit egendomen men med flit underlåta att höra efter huru han åtkommit den. De hoppas nämligen därmed undgå att göra sig skyldiga till uppsåtlig befattning med tjuvgods. Som det i åtskilliga fall ej kan tagas för visst att de skulle hava köpt egendomen därest de vetat att den var stulen, brista ej sällan förutsättningarna för ansvar för uppsåtligt brott. En straffbestämmelse för oaktsamt förfarande har därför synts önskvärd. Med hänsyn till de betänkligheter som kunna anföras mot att straffbelägga icke uppsåtliga gärningar av förevarande slag, synes emellertid en sådan straffbestämmelse böra kringgärdas med snävare gränser än det i det föregående berörda stadgandet i SL 3: 10. Enligt kommitténs mening bliva hithörande gärningar kriminaliserade i tillräcklig omfattning, om ansvaret begränsas till fall då gärningen sker i utövning av yrke eller näring. I andra stycket har därför upptagits en bestämmelse av detta innehåll. Då kommittén icke ansett nödigt att åsätta oaktsamhetsbrott särskilda beteckningar, har någon brottsbenämning icke upptagits i detta stycke. Vid bedömandet huruvida oaktsamhet föreligger måste naturligtvis beaktas, att det för en senare innehavare av en fordran mången gång kan vara svårt att avgöra huruvida denna verkligen tillkommit genom brott. Särskilt gäller detta, där det brott som uppgives hava ägt rum är ocker, eftersom det är en omdömesfråga huruvida det för detta brott utmärkande missförhållandet mellan prestation och motprestation föreligger. Kraven på fordringsinnehavarens omdöme kunna härvid icke sättas synnerligen högt, och det mått av aktsamhet som i det särskilda fallet skall krävas får i viss mån bero på beskaffenheten av den gärning vars straffbarhet är ifrågasatt. Att innehavaren av en fordran som uppgives vara tillkommen genom ocker hänskjuter frågan om gäldenärens betalningsskyldighet till domstol torde på den grund icke böra föranleda ansvar i andra fall än då det bort vara klart för honom att kravet var ohemult.
Straffet för häleri har ansetts böra bestämmas med väsentligt högre maximum än i motsvarande stadganden i gällande rätt. De höga straffen äro naturligtvis i främsta rummet avsedda för det yrkesmässiga häleriet, vilket kan innefatta organiserad brottslighet av mycket samhällsfarlig art. Det har dock lika litet här som i övriga sammanhang ansetts lämpligt att införa särskild straffskala för det fall att brottet sker yrkesmässigt.
Enligt SL 3: 9 inträder ansvar för faution endast om den som gör sig skyldig till sådan gärning icke tillika är hemfallen till ansvar för delaktighet i förbrottet. Någon sådan bestämmelse finnes däremot icke i SL 20: 12. I förslaget har någon motsvarighet till bestämmelsen icke heller upptagits. Frågan om konkurrens mellan delaktighet i förbrottet och häleri har nämligen ansetts kunna lämnas öppen att lösas enligt allmänna regler. Det är tydligt, att gärningsmannen till förbrottet icke kan fällas till ansvar jämväl för häleri för den befattning han efter brottet tager med föremålet för detta. Detsamma torde gälla beträffande sådan delaktig, som enligt 3 kap. SL skall straffas som vore han själv gärningsman. Annan delaktig i förbrottet torde däremot ådraga sig ansvar för häleri, om han efter brottet förövar hälerigärning. Att det i sådant fall icke stannar vid ansvar för delaktighet är en naturlig följd av att häleriet uppfattas såsom ett självständigt brott. Vid straffmätningen får tillses, att det för båda brotten gemensamma straffet bestämmes med hänsyn till vad den tilltalade förskyller för sitt brottsliga förfarande såsom helhet bedömt, något som efter 1938 års reform av reglerna om sammanträffande av brott icke erbjuder särskilda svårigheter.
Enligt den allmänna bedrägeribestämmelsen i SL 22: 1 skall straff drabba var som genom svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Detta uttryck kan, säger Thyrén (IV s. 131), efter ordalagen innefatta tre fall, nämligen 1) det typiska bedrägeriet som utmynnar i vinning för gärningsmannen och skada för annan; 2) det fall att vinning uppstår för gärningsmannen men ingen skada för annan; samt 3) det fall att ingen vinning uppstår för gärningsmannen men väl skada för annan. Thyrén har ansett benämningen bedrägeri böra förutsätta såväl vinning som skada och alltså dit hänfört allenast det förstnämnda fallet (IV 1 §). Fall i vilka intet vinningssyfte men väl uppsåt att skada annans förmögenhet föreligger hava av Thyrén hänförts till ett annat lindrigare straffstadgande (IV 10 §). Det fallet att vinning uppstår för gärningsmannen men ingen skada för annan har Thyrén icke närmare behandlat. Trots ordalagen har lagstiftaren säkerligen icke avsett att i SL 22: 1 medtaga detta fall. Vissa sådana förfaranden torde emellertid kunna hänföras under stadgandet i SL 22: 13 om straff för den som säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vet fel vara, utan att sådant uppenbara. För detta stadgandes tillämplighet förutsättes nämligen antagligen icke att köpare eller annan mottagare lider påvisbar skada. Thyrén framhåller (IV s. 137) att nämnda stadgande i SL 22: 13 står i ett oklart förhållande till den allmänna bedrägeribestämmelsen i SL 22: 1 och upptager ingen motsvarande kriminalisation i sitt lagutkast.
Enligt kommitténs förslag förutsättes, såsom vid 1 § i detta kapitel framhållits, för bedrägeriansvar att någon på grund av att han blivit vilseledd företager en disposition, antingen en handling eller en underlåtenhet, samt att dispositionen innebär vinning för bedragaren och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Till bedrägeri hava alltså endast hänförts fall i vilka dispositionen innebär en förmögenhetsöverföring; bedrägeri har sålunda enligt förslaget karaktären av vinningsbrott. Liksom i 20: 6 mot stöld svarande brott som icke innebära förmögenhetsöverföring sammanförts under beteckningen egenmäktigt förfarande, hava i förevarande paragraf mot bedrägeri svarande fall, som icke innebära förmögenhetsöverföring men likväl ansetts böra straffbeläggas, sammanförts under beteckningen oredligt förfarande. För straffbarhet förutsättes, liksom vid bedrägeri, att gärningsmannen medelst vilseledande bestämmer någon till en disposition, antingen en handling eller en underlåtenhet. I motsats till vad som fordras för bedrägeriansvar förutsättes icke att dispositionen innebär förmögenhetsöverföring men däremot antingen att gärningsmannen skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är eller ock att vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles.
Såsom oredligt förfarande betecknas alltså i förslaget till en början sådana fall i vilka en genom vilseledande framkallad disposition innebär skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är men ej tillika någon däremot svarande vinning för gärningsmannen. Någon narrar genom oriktig uppgift annan t. ex. att företaga en järnvägsresa för att erhålla en plats som i själva verket icke var ledig, att köpa begravningskrans åt någon som icke var avliden eller göra annat meningslöst inköp, att avstå från en förmånlig affär varom han redan erhållit bindande anbud o. s. v. I likhet med vad som gäller vid bedrägeri kan även vid oredligt förfarande den vilseleddes disposition vara antingen en rättshandling eller en faktisk handling. Den i doktrinen anvisade möjligheten att betrakta förledande till skadebringande faktiska handlingar såsom skadegörelse i medelbart gärningsmannaskap synes vara en nödfallsutväg, vars anlitande blir onödigt genom förslaget. Det bör sålunda anses som oredligt förfarande att narra någon att kasta sin klocka i sjön eller göra om ett konstverk så att dess konstnärliga värde går till spillo eller göra dyrbara tillredelser för en festlighet som ej kan äga rum. Lämpligheten att i detta hänseende likställa rättshandlingar och faktiska handlingar framgår bäst därav, att gärningsmannens uppsåt ofta kan förverkligas lika väl genom en faktisk handling som genom en rättshandling. För den som med uppsåt att skada annan förleder honom till en onödig resa är det av ringa eller ingen betydelse, om den vilseledde lider skadan genom att köpa biljett eller genom att förbruka bensin till egen bil eller helt enkelt genom tidsspillan. Vad gärningsmannen ytterst åsyftar kan ofta vara att skörda vinning men i så fall en vinning som icke svarar mot den vilseleddes skada. Gärningsmannen erhåller måhända ekonomisk gottgörelse för sitt förledande av någon som har intresse av att den vilseledde lider skada. Den vinning som erhålles genom sådan gottgörelse utgör icke, lika litet som den fördel någon utomstående kan hava av den vilseleddes disposition, exempelvis järnvägen av att han köper biljett för den onödiga resan, sådan mot skadan svarande vinning som förutsättes för bedrägeriansvar. De nu berörda fallen äro uppenbarligen straffvärda men synas dock höra till en annan och mindre farlig brottstyp än bedrägeri. Kommittén har därför hänfört dem till oredligt förfarande.
Ett behov av en straffbestämmelse till komplettering av stadgandena om bedrägeri gör sig vidare gällande på grund av det vid bedrägeri uppställda kravet att den vilseleddes gärning skall innebära och ej blott orsaka skada. I förevarande paragraf kräves, i motsats till vad som enligt 1 § gäller beträffande bedrägeri men i likhet med vad som enligt 22: 5 i förslaget gäller beträffande trolöshet mot huvudman, blott att den brottslige genom sin handling skadar målsäganden, d. v. s. att handlingen omedelbart eller medelbart medför skada. Om någon genom oriktiga uppgifter förleder en annan att inlåta sig på en äventyrlig affär som slutligen leder till förlust, är alltså förevarande paragraf tillämplig.
Utöver sådana fall i vilka den vilseleddes förfogande innebär eller medför skada omfattar den föreslagna bestämmelsen om oredligt förfarande varje vilseledande i utövning av yrke eller näring angående beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. Svårigheten att påvisa förhandenvaro av skada har nämligen visat sig vara ett hinder för att medelst bedrägeribestämmelserna på ett verksamt sätt beivra oredlighet i handel. Bestämmelsen i SL 22: 13 om straff för föryttring av ont för gott, mängt för omängt eller det varuti man vet fel vara har föga använts till fyllande av denna brist, säkerligen till stor del på grund av bestämmelsens dunkla innebörd. Behovet av straffskydd i detta hänseende har emellertid vid skilda tillfällen påpekats. Sålunda avgavs år 1921 ett förslag till livsmedelslag, vari bland annat stadgades straff för den som saluhåller, till allmänheten försäljer eller eljest mot vederlag till allmänheten utlämnar livsmedel under omständigheter ägnade att vilseleda köpare eller mottagare om varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Förslaget ledde dock icke till någon lagstiftningsåtgärd. För särskilda fall hava straffbestämmelser tillkommit. Sålunda stadgas i 9 § lagen den 14 juni 1928 angående handel med utsädesvaror straff för säljare av sådan vara som lämnar oriktig uppgift om renhetsgrad, ogräshalt, grobarhet eller dylikt. Vidare straffas enligt 1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens den som i utövning av näringsverksamhet i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Straff enligt sistnämnda lag är emellertid stadgat för att skydda konkurrenter snarare än medkontrahent, något som har betydelse bland annat så till vida som den senare ej torde vara målsägande vid brott enligt lagen. Vidare gäller det nyss citerade straffbudet allenast oriktig uppgift i meddelande avsett för ett större antal personer. På grund härav har det funnits otillämpligt i ett rättsfall (NJA 1938«s. 193), vari en försäljare av separatorer av visst fabrikat åtalats för det han skaffat ett flertal köpare genom att bibringa dem var för sig den uppfattningen att maskinerna vore av annat fabrikat. Bedrägeriansvar kunde ej ådömas, då det ej visats att köparna lidit förlust därigenom att de erhållit separatorer av annat märke än det av dem avsedda.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen omfattar bland annat berörda fall angående försäljning av separatorer. För köparna, vilka ämnade använda maskinerna i sitt lantbruk, voro de levererade maskinerna icke påvisbart sämre än de utlovade, ehuru de voro av annat märke. Det var dock genom vilseledande angående varans beskaffenhet, som försäljaren i rättsfallet lyckades få köpeavtalen till stånd, och ansvar enligt förevarande bestämmelse skulle därför kunnat komma i fråga. Annorlunda torde fallet hava varit att bedöma, om försäljning skett till återförsäljare. En sådan skulle förmodligen icke hava varit betjänt med maskiner av annat märke än det han beställt, då andra maskiner sannolikt skulle hava visat sig svårare att avyttra. I ett sådant fall torde därför bedrägeribrottets skaderekvisit vara uppfyllt.
Under bestämmelsen om oredligt förfarande faller vidare, att någon i utövning av yrke eller näring under uppsåtligt falsk förespegling av vinst förmår annan till rättshandling som visserligen ej medför den i utsikt ställda vinsten men ej heller försämrar hans ekonomiska ställning. Att en förespeglad eller utlovad vinst uteblir kan nämligen icke i och för sig anses utgöra sådan skada, som erfordras för ansvar enligt bedrägeribestämmelserna. Under förevarande paragraf rymmes sålunda exempelvis det
fall, att en försäkringsagent medelst oriktig uppgift angående skatteförmåner förmår personer att teckna försäkring. Likaså hör hit det fall att någon yrkesmässigt förmår annan att köpa lotter under oriktig uppgift om vinstchanserna, såvida lotterna likväl få anses värda sitt pris.
Bestämmelsen om straff för den som i utövning av yrke eller näring medelst vilseledande angående något som tillhandahålles mot vederlag bestämmer annan till en disposition avser även oredlighet i handel med livsmedel, utsädesvaror, värdepapper eller vad det vara må. En försäljare, som genom uppsåtligt oriktiga uppgifter beträffande varans kvantitet eller kvalitet förmår allmänheten att köpa, blir att fälla enligt den ifrågavarande bestämmelsen utan att det behöver styrkas att priset överstiger varans värde. Det är sålunda oredligt förfarande, om en handlande säljer margarin under uppgift att det är smör, även om priset är det för margarin gängse. Överhuvud straffbelägges genom detta stadgande varje användande av vilseledande som medel i utövning av yrke eller näring, såvitt vilseledandet avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. Det är emellertid att märka, att för straff förutsättes orsakssammanhang mellan vilseledandet och dispositionen. Oriktiga uppgifter i oväsentliga avseenden eller för köparen uppenbara överdrifter i lovprisandet av en vara kunna på den grund icke medföra ansvar.
Vilseledande som icke medför påvisbar skada har icke straffbelagts annat än om det sker i utövning av yrke eller näring. Skulle andra personer än yrkes- och näringsutövare göras straffbara för varje vilseledande som orsakar en disposition, komme straffbestämmelsen att omfatta jämförelsevis harmlösa streck, som icke tarva straffrättslig behandling. Icke heller inom yrkes- och näringsutövning torde något verkligt behov av en straffbestämmelse föreligga annat än för det fall att någon bestämmer annan till ett ömsesidigt förpliktande avtal genom vilseledande i fråga om sin egen prestation.
Straffet för oredligt förfarande är böter eller fängelse eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt böra i huvudsak samma omständigheter som de i 3 § beträffande bedrägeri angivna beaktas. Har ringa eller ingen skada uppkommit, kan brottet tydligen sällan bliva att anse som grovt.
Då straffsatsen är strängare än vad förenämnda bestämmelser inom specialstraffrätten stadga, bör tydligen bestämmelsen om oredligt förfarande ensam vinna tillämpning, så långt dess tillämpningsområde sträcker sig. De specialstraffrättsliga bestämmelserna hava emellertid ett vidsträcktare tillämpningsområde; de äro sålunda tillämpliga på ouppsåtliga brott.
Av de i förevarande kapitel behandlade brotten är enligt gällande rätt endast utpressning straffbelagd redan på försöksstadiet. Såsom fullbordat brott behandlas emellertid i SL 22: 2 p. 6 och 22: 5 vissa gärningar, som till sin natur kunna vara försök till bedrägeri.
Såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget (s. 63 f.) anförts, har kommittén funnit önskvärt, att försök till brott straffbelägges i avsevärt större utsträckning än som skett i gällande rätt. I förevarande lagrum har därför straff stadgats ej blott för utpressningsförsök utan även för försök till bedrägeri överhuvud.
Försök till ocker har däremot icke ansetts böra straffbeläggas. Om så skedde, skulle lätt kunna inträffa att en person som erhållit en prestation på helt skäliga villkor sökte undandraga sig att uppfylla dessa genom hot att åtala medkontrahenten för det denne under de förberedande förhandlingarna sökt betinga sig oskäliga förmåner. Icke heller häleriförsök har ansetts böra beläggas med straff. Bestämmelsen om häleri är nämligen så utformad, att brottet för varje särskilt fall skall anses fullbordat vid den tidpunkt vid vilken ingripande med straff synes påkallat, nämligen beträffande olovligen åtkommen sak vid befattning därmed, beträffande fordran som tillkommit genom brott vid dess hävdande samt i övriga fall vid uppkomsten av otillbörlig vinning.
Enligt förslaget upphävas SL 19: 4 och 8, som handla om eldsåsättande eller åstadkommande av sjöskada med uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller med annan sådan sviklig avsikt. Innebär ett sådant förfarande allmänfara, synes det, oavsett avsikten därmed, böra bedömas enligt SL 19: 1, 2, 3 eller 7. Föreligger åter ingen allmänfara, finnes näppeligen något skäl varför, såsom i SL 19: 4 och 8 stadgas, den omständigheten att gärningen förorsakat dödsfall eller svår kroppsskada skulle bedömas annorledes än efter SI. 1419 eller 17. Det svikliga i förfarandet bör enligt kommitténs mening bedömts såsom ett, i vissa fall med brott enligt SL 14 eller 19 kap. konkurrerande, försök till bedrägeri. I förevarande lagrum har uttrycklig bestämmelse därom givits, varvid straffbarheten utsträckts till alla fall då någon skadar eller söker skada sig eller annan till person eller egendom för att bedraga försäkringsgivare eller med annat bedrägligt uppsåt. Den föreslagna ordalydelsen utvisar klart, att även gärningar som innefatta allenast förberedelse till bedrägeri äro straffbara enligt bestämmelsen. Tydligt är, att den som anordnat ett skenbart försäkringsfall med uppsåt att framdeles utkräva försäkringssumman, oavsett reglerna om tillbakaträdande från försök, icke går fri från ansvar blott därför att han sedermera, måhända på grund av att han känner sig misstänkt, avstår från att framställa det bedrägliga kravet.
Det inträffar understundom, att bedrägliga förfaranden icke riktas mot viss person eller en bestämd krets personer utan mot allmänheten eller i allt fall en obestämd krets av personer. Det kan vid sådant "bedrägeri mot allmänheten" vara förenat med stora svårigheter att bevisa, att förutsättningarna för bedrägeriansvar äro för handen. Svårigheterna gälla särskilt orsakssammanhanget mellan de vilseledande uppgifterna och viss ofördelaktig affärstransaktion ävensom förhandenvaron av bedrägligt uppsåt. Det kan emellertid vara motiverat, att samhället inskrider med straff mot lämnande av vilseledande uppgifter, även om icke bedrägeri eller ens bedrägeriförsök bevisligen föreligger. Redan den omständigheten att någon till allmänheten eller en obestämd krets personer lämnar vilseledande uppgifter kan nämligen under vissa förhållanden innefatta avsevärd fara för att personer förledas till förlustbringande transaktioner. Straffbestämmelser av detta slag hava upptagits i förevarande lagrum.
I gällande svensk rätt finnes en bestämmelse av denna typ i 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, vari stadgas böter eller under vissa omständigheter fängelse i högst ett år för den som, i syfte att inverka på allmänhetens eller ett flertal personers uppfattning, om fondpappers värde eller om fondmarknadens läge överhuvud utsprider rykte som han vet vara osant. En annan hithörande bestämmelse finnes i 132 § aktiebolagslagen, varest böter eller fängelse stadgas för vissa fall då stiftare, styrelseledamöter, likvidatorer eller andra lämna oriktiga uppgifter i vissa handlingar, såsom stiftelseurkund, registreringsanmälan och skriftlig handling som framlägges å bolagsstämma. Även i vissa andra lagar, såsom i lagen om ekonomiska föreningar, finnas liknande bestämmelser.
I vissa utländska lagar förekomma mera allmänt hållna straffbestämmelser av ifrågavarande slag.
I danska strafflagen § 296 stadgas sålunda böter, Hæfte eller Fængsel intill två år för den som, utan att förutsättningarna för bedrägeriansvar äro för handen: "1. udspreder løgnaktige Meddelelser, hvorved Prisen paa Varer, Værdipapirer eller lignende Genstande kan paavirkes; 2. gør urigtige eller vildledende Angivelser angaaende Aktieselskabers, Andelsselskabers eller lignende Foretagenders Forhold gennem offentlige Meddelelser, i Beretninger, Regnskabsopgørelser eller Erklæringer til Generalforsamlingen eller nogen Selskabsmyndighed, ved Anmeldelse til Handelsregisteret eller Aktieselskabsregisteret eller i Indbydelse til Dannelse af saadane Selskaber eller Udbud
af Andele i dem" Begås de angivna handlingarna ej med uppsåt men av grov vårdslöshet, är straffet böter eller under försvårande omständigheter Hæfte. En annan straffbestämmelse, som kan vara tillämplig i vissa hithörande fall, finnes i § 175.
Enligt norska strafflagen § 273 är det belagt med böter eller med fengsel intill två år att utsprida lögnaktiga meddelanden genom vilka priset på varor, värdepapper eller dylikt avses skola bliva påverkat. Samma straff är stadgat för den, som "1. i egenskap av innbyder til stiftelse av aktieselskap, til overtagelsen af lån eller til et lignende foretagande søker å skaffe deltagere gjennem falske foregivender eller fordølgelse av samheten, eller 2. i et sådant foretagende offentliggjør opgaver angående sammes stilling, der enten ved uriktige anførsler eller ved fordølgelse av vesentlige omstendigheter er egnet til å villede, eller avgir sådanne opgaver til det offentlige eller annen vedkommende."
I det av professor Allan Serlachius åren 1921 och 1922 avgivna förslaget till ny strafflag i Finland, 29: 13, återfinnes även en hithörande bestämmelse, i det att där stadgas straff för den som, utan att göra sig skyldig till bedrägeri, mot bättre vetande utsprider grundlösa meddelanden som äro ägnade att påverka prisen på varor eller värdepapper eller i aktiebolags eller andelslags årsberättelse eller i skriftlig inbjudan till tecknande av aktier eller andelar eller i annan sådan offentliggjord skrift orätt framställer eller förtiger på sådan sammanslutnings förmögenhetsställning väsentligt inverkande omständigheter.
Vid en kriminalisering av vilseledande uppgifter riktade till en vidsträckt eller obestämd krets synes en åtskillnad böra göras mellan det fall att uppgifterna röra visst företag och lämnas av personer som hava med företaget att skaffa och det att så icke är förhållandet. I förra fallet synas nämligen väsentligt större krav kunna ställas på sanningsenligheten av uppgifter som spridas till allmän kännedom och uppgifterna vinna även lättare tilltro, varför faran är större än eljest. I enlighet härmed har i förevarande paragraf givits två straffbestämmelser. Första stycket innehåller en regel enligt vilken gärningsmannaskapet icke är bundet till viss personkrets men i stället straff inträder endast under förutsättning att den vilseledande uppgiften lämnats för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom. Andra stycket åter avser vilseledande uppgifter av vissa till aktiebolag eller annat företag knutna personer. därvid något liknande krav beträffande syftet med uppgiften icke uppställes men i stället fordras att uppgiften skall vara ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.
Vad första stycket beträffar är att märka, att uttalanden som icke innehålla mera preciserade uppgifter utan äga exempelvis en allmänt lugnande innebörd icke falla under lagrummet. I subjektivt hänseende förutsättes för straffbarhet som nämnt avsikt att påverka priset. Det fordras även vetskap om att uppgiften är vilseledande.
Andra stycket riktar sig som sagt mot personer som stå i förbindelse med aktiebolag eller annat företag. Till den ifrågavarande personkretsen höra stiftare, styrelseledamöter, verkställande direktörer, revisorer m. fl. Innehavaren av en post aktier i företaget är även att räkna dit. därest han faktiskt utövar ett avgörande inflytande på företaget. Om en person intager sådan ställning att han bör äga särskild kännedom om ett företag, äger han icke ursäkta sig med att han i själva verket var okunnig om dess angelägenheter, ty hans uttalanden kunna icke desto mindre på grund av hans ställning framstå såsom trovärdiga. Att en utomstående person, låt vara kanske en expert, t. ex. en fondmäklare, skaffat sig noggrann kännedom om företaget är å andra sidan icke tillräckligt för att han skall hänföras till den ifrågavarande personkretsen.
I överensstämmelse med kommitténs i allmänna motiveringen utvecklade uppfattning angående ansvar för delaktighet i brott som begås av specialsubjekt (s. 35) må framhållas, att den gjorda begränsningen av straffbarheten till en viss kategori personer icke får anses utesluta att även en utomstående skulle kunna bestraffas såsom gärningsman eller delaktig i brott till vilket en person tillhörande den angivna kategorien medverkat.
Gärningen har i andra stycket beskrivits såsom offentliggörande eller spridande bland allmänheten eller företagets intressenter av oriktig eller vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Detta kan ske genom oriktig bokföring som innebär ett förgyllande av ställningen, exempelvis för att förmå utomstående att släppa till medel, eller ett nedsvärtande av ställningen, t. ex. i syfte att driva bort intressenter från företaget. Kravet på riktig bokföring torde emellertid icke föranleda, att det skulle vara straffbart att under en ekonomisk kris ett företag temporärt gör sådana avvikelser från eljest gängse värderingsmetoder som få anses företagsekonomiskt grundade med hänsyn till rådande krisförhållanden. Brottet är ej fullbordat förrän bokföringen eller uppgift ur densamma offentliggjorts eller eljest spritts bland allmänheten eller intressenterna, sålunda icke redan i och med att den framlagts inför revisorerna. En uppgift får anses offentliggjord, om den lämnats till offentlig myndighet för att där hållas tillgänglig för allmänheten. Vad aktiebolag angår äro således uppgifter som lämnats till patent- och registreringsverket att anse såsom offentliggjorda. Ett spridande bland intressenterna i ett företag kan ske genom meddelande till alla delägarna eller till dem som komma samman på bolagsstämma men även genom meddelande till en avsevärd grupp bland delägarna, t. ex. till dem som äro anslutna till en delägarförening.
I brottets natur ligger att de oriktiga uppgifterna måste vara riktade till en obestämd eller vidsträckt krets. Detta framgår redan av att handlingen beskrivits såsom offentliggörande eller spridande samt understrykes ytterligare genom tillägget, att spridandet skall ske bland allmänheten. För att icke beteckningen allmänheten i sådana fall, där fråga år om visst företag, må föranleda den missuppfattningen att allenast utanför företaget stående personer avses talar kommittén i andra stycket om spridande bland allmänheten eller företagets intressenter. Oriktiga uppgifter som endast rikta sig till företagets intressenter kunna emellertid föranleda ansvar för svindleri blott om intressenterna äro så många att man kan tala om ett spridande bland dem. Inom små företag kan man icke använda straff för svindleri utan blott för bedrägeri eller bedrägeriförsök. Med uttrycket allmänheten eller företagets intressenter åsyftas ingen begränsning av personkretsen genom uteslutande av någon mellangrupp, exempelvis fordringsägarna. Att lämna vilseledande uppgifter till befintliga eller tillämnade fordringsägare kan ofta vara typiskt svindleri.
Svindleri kan äga rum såväl vid företagets bildande som under dess bestånd, exempelvis vid utvidgning av företaget eller upptagande av lån. De oriktiga uppgifterna måste tydligen för att anses brottsliga avse något, varom gärningsmannen på grund av sin ställning till företaget bör äga särskild kännedom. Därest en styrelseledamot i ett företag lämnar oriktig uppgift angående det allmänna ekonomiska läget eller annat varom hans ställning i företaget icke kan skänka honom någon kännedom, är detta icke svindleri, även om uppgiften är ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende.
Beträffande själva uppgiften framhålles i lagtexten, att den skall vara oriktig eller vilseledande. Sistnämnda uttryck syftar framför allt på att det icke behöver föreligga någon positiv oriktighet utan att uppgiften kan vara vilseledande därför att någon väsentlig omständighet förtegats. Vidare skall uppgiften vara ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Härmed menas att någon som får del av uppgiften kan förväntas på grund därav företaga en förlustbringande disposition.
I subjektivt hänseende kräves i andra stycket icke avsikt. Uppsåt, även eventuellt sådant, är tillfyllest, men det skall omfatta även uppgiftens vilseledande karaktär och dess beskaffenhet att kunna påverka bedömandet av företaget. Dessutom kräves, att gärningsmannen insåg att skada kunde komma av uppgiften. Däremot fordras icke skadeuppsåt. Även den som i välmening, t. ex. för att rädda sitt företag över en kris vilken han tror vara övergående, offentliggör från bokföringssynpunkt oriktiga uppgifter om ställningen, kan således drabbas av ansvar enligt lagrummet.
I andra stycket har vid sidan av det uppsåtliga brottet upptagits ett oaktsamhetsbrott. Ifall de ifrågavarande till ett företag anknutna personerna lämna vilseledande meddelanden angående företaget till delägarna eller allmänheten, synas de nämligen böra fällas till ansvar även om de av grov vårdslöshet underlåtit att taga kännedom om förhållandena.
Såsom namn för det uppsåtliga brottet enligt förevarande paragraf har kommittén föreslagit svindleri. Oaktsamhetsbrottet har här liksom i 6 § lämnats utan särskild brottsbeteckning. Med hänsyn till att under paragrafen falla gärningar, som kunna hava vittgående skadeverkningar för landets ekonomi och ådagalägga stor hänsynslöshet, har straffets maximum ansetts höra bestämmas så högt som till straffarbete i fyra år.
Brott enligt förevarande paragraf innebär, såsom lätt inses, mången gång förberedelse till bedrägeri. Om gärningsmannen i sådant fall fullföljer sitt förfarande så att fullbordat bedrägeribrott eller försök därtill kommer till stånd. hör ansvar enligt förevarande lagrum icke ådömas. Den fara för allmänheten eller en obestämd krets personer som svindleriförfarandet innebär bör emellertid vid ådömande av ansvar för bedrägeri eller försök därtill beaktas som en försvårande omständighet; ofta kan brottet på denna grund böra betecknas som grovt.
Beträffande bokföringsbrott enligt 23: 5 i förslaget torde gälla, att sådant brott icke skall anses vara för handen om de oriktiga uppgifterna i bokföringen uteslutande tjänat till utförande av svindleribrott. Tydligt är, att de ovan anförda bestämmelserna i fondkommissionslagen, aktiebolagslagen med flera lagar icke äro att tillämpa beträffande gärning som föranleder straff enligt förevarande lagrum.
De gärningar, som äro straffbelagda enligt förevarande paragraf, kunna naturligtvis företagas genom tryckt skrift, och fråga uppstår därför i vad mån tryckfrihetsförordningens regler lägga hinder i vägen för tillämpning av paragrafen. Om offentliggörandet eller spridandet sker såväl genom tryckt skrift som ock på annat sätt, t. ex. genom anförande på bolagsstämma vilket sedermera återges i tidningarna, är paragrafen givetvis tillämplig. Svårare ställer sig bedömandet, om offentliggörandet eller spridandet uteslutande ägt rum genom tryckt skrift. Stöd för att tolka tryckfrihetsförordningen på ett sätt som medger paragrafens tillämpning även i sådana
fall kan emellertid hämtas ur vad som förekommit i andra lagstiftningsärenden.
I ett den 20 december 1912 avgivet betänkande med förslag till tryckfrihetsordning har uttalats, att det icke om varje brottsligt förfarande, som begagnar det tryckta ordet såsom medel att nå sitt syfte, gäller att det är straffbart endast i kraft av stadgande i tryckfrihetsförordningen (s. 152). I betänkandet anföres som exempel, att ansvar för en bedräglig annons drabbar den bedräglige annonsören och ej boktryckaren eller tidningsutgivaren, vilka enligt tryckfrihetsförordningen skulle varit ansvariga. I betänkandet uttalas vidare, att även om bedrägeri enligt svensk rätt vore straffbart redan på försöksstadiet och försökshandlingen i ett givet fall bestått blott av den tryckta annonsen, saken vore att bedöma på enahanda sätt. Grunden härtill är enligt betänkandet den, att vad tryckfrihetsförordningen hägnar med grundlagsskydd är yttrandefrihet i tryck och att kriminaliseringen av ett förfarande såsom oredligt ej har något med frågan om yttrandefrihetens gränser att göra.
Under förarbetena till lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens dryftades frågan om tryckfrihetsförordningens förhållande till straffbestämmelser i andra lagar, varvid bland andra lagrådets ledamöter i huvudsak anslöto sig till den i 1912 års tryckfrihetsbetänkande framställda åsikten. I rättspraxis har ock den, som gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande genom falsk uppgift i annons eller eljest i tryckt skrift, fällts till ansvar för bedrägeri enligt allmänna strafflagen (NJA 1900 s. 528 och 1905 s. 364). Det förtjänar vidare i detta sammanhang att erinras, att genom ändring den 16 maj 1930 i 12 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken införts en uttrycklig straffbestämmelse för det fall att någon i utövning av näringsverksamhet för kännetecknande av sina varor obehörigen i annons, cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling brukar annans namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke som han vet vara för annans räkning registrerat. Även denna bestämmelse har ansetts tillämplig oberoende av tryckfrihetsförordningen.
Helt naturligt äro personer som söka lån mot ockerränta i regel föga kreditvärdiga. Då de ej kunna åstadkomma sådan säkerhet som brukas inom det lojala affärslivet, förmår ockraren dem understundom att till honom överlämna ett påtryckningsmedel av annan art. Det förekommer sålunda, att en ockrare mottager falsk revers med full insikt om dess bristande äkthet för att kunna utnyttja handlingens falskhet såsom påtryckningsmedel mot låntagaren-förfalskaren. Förfaringssättet har givit upphov till ordstävet, att falska växlar äro de säkraste. En liknande metod är, att långivaren förmår låntagaren att underskriva en förbindelse enligt vilken den lånfångna summan mottagits för visst ändamål under redovisningsskyldighet, varefter han kan hota att ange låntagaren för förskingring eller trolöshet mot huvudman om likvid uteblir. Med drastisk humor har en sådan handling benämnts Långholmskvitto. Såsom utpressning eller försök därtill kunna dessa och liknande förfaringssätt icke åtkommas, med mindre långivaren gjort bruk av handlingen och han dessutom därigenom gjort eller sökt göra en vinning utöver vad gäldenären var skyldig att betala. Ockerbestämmelsen skulle däremot säkerligen kunna tillämpas i de flesta fall av denna
typ, såvida ej bevissvårigheter mötte. Det visar sig emellertid i allmänhet svårt att åstadkomma erforderlig bevisning om att straffbart ocker övats. Vid sådant förhållande har kommittén funnit det ändamålsenligt att såsom ett särskilt brott straffbelägga själva mottagandet av handling av ifrågavarande slag att användas såsom påtryckningsmedel vid krav. Bevissvårigheter möta naturligtvis mången gång även då tillämpning av denna ansvarsbestämmelse ifrågasättes, emedan det kan vara svårt att leda i bevis att fordringsägaren mottagit handlingen med uppsåt att använda den såsom påtryckningsmedel. I vissa fall framgår det emellertid tämligen tydligt av omständigheterna, att fordringsägaren har sådant uppsåt, såsom då han driver omfattande lånerörelse och i sin portfölj har påfallande stort antal falska handlingar. Tillvaron av ansvarsbestämmelsen torde i allt fall utgöra ett riskmoment. som kan förväntas utöva viss avhållande verkan. Brottet har erhållit beteckningen ockerpantning, som vill torde återge den reella innebörden av det straffbelagda förfarandet.
Jämväl i Norge torde, efter vad kommittén under sitt samarbete med den norska straffelovkomiteen erfarit, en bestämmelse av ungefärligen denna innebörd komma att föreslås.
I lagrummet straffbelägges mottagande av handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig ävensom mottagande av check utan täckning. allt med uppsåt att utnyttja oriktigheten eller bristen såsom påtryckningsmedel vid indrivning av fordran. Några exempel på hithörande handlingar hava redan givits. Såsom ytterligare exempel på handling, som upprättats för skens skull och mottagits för att tjäna såsom påtryckningsmedel, må nämnas skuldebrev, vilket utställts att lyda på högre belopp än lånet och tjänar till att bereda långivaren möjlighet att hota med att överlåta skuldebrevet till godtroende tredje man. Däremot höra icke hit handlingar vilka uteslutande skola tjäna som bevismedel. Det är sålunda icke ockerpantning om en köpare som funnit det köpta behäftat med fel, för att lättare kunna utfå skadestånd, skaffar sig en skriftlig garanti, vari säljaren förklarar det sålda vara felfritt.
Straffet har ansetts böra kunna uppgå till samma maximum som vid ocker när det icke är grovt, alltså till straffarbete i två år. I lindrigare fall kunna böter eller fängelse ådömas.
Av sakens natur torde följa, att om en person som gjort sig skyldig till brott enligt förevarande paragraf använder handlingen såsom påtryckningsmedel under sådana förhållanden att han gör sig förfallen till ansvar för utpressning eller försök därtill, icke även denna paragraf skal] tillämpas. Däremot äro naturligtvis ockerparagrafen och förevarande paragraf tillämpliga samtidigt.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits (s. 37–41), förläggas genom förslaget alla förmögenhetsbrott under allmänt åtal med allenast två undantag, avseende dels att brott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller då överåklagaren finner det påkallat ur allmän synpunkt, dels ock att allmänt åtal av vissa lindrigare förmögenhetsbrott tillåtes först efter sådan lämplighetsprövning från överåklagarens sida.
Beträffande åtalsbegränsningen för brott mot närstående, vilken omfattar samtliga i detta kapitel upptagna brott utom grovt bedrägeri, hänvisas till vad som anförts i motiveringen till 20: 10 i förslaget. Grunden för begränsningen av åtalsrätten är, såsom närmare utvecklats i allmänna motiveringen (s. 39), att där brott förövats mot någon inom viss krets av anhöriga, målsäganden kan hava ett befogat intresse av att brottet icke blir åtalat. I 20: 10, 21: 11 och 22: 10 i förslaget stadgas därför,
att om brott som där avses förövats mot någon av de ifrågavarande anhöriga, allmän åklagare må väcka åtal allenast om brottet av målsägande angives till åtal eller överåklagare finner åtal mot den brottslige vara ur allmän synpunkt påkallat. Denna regel äger tillämpning beträffande häleri och gärning som är straffbelagd i andra stycket av 2l:6, därest brottet förövats mot viss person, vilken alltså är att betrakta som målsägande, och sådant förhållande som nyss berörts råder mellan gärningsmannen och målsäganden. I 20: 10 har emellertid vidare givits ett stadgande, enligt vilket rätten att åtala häleri eller det motsvarande oaktsamhetsbrottet på enahanda sätt begränsats för det fall att förövaren av förbrottet och målsäganden äro på angivet sätt anhöriga till varandra. Att förmånen av åtalsbegränsning därigenom kan komma hälare till godo, ehuru han ej står i något skyldskaps- eller liknande förhållande till målsäganden, har ansetts motiverat med hänsyn till att det vid ett åtal mot hälaren i regel ej kan undvikas att förbrottet utredes.
Undantagsregeln att allmänt åtal må ske allenast då överåklagare finner det påkallat avser av brotten i detta kapitel det i 7 § upptagna, oredligt förfarande. Beträffande de där avsedda handlingarna, vilka i viss utsträckning straffbelagts oavsett om de medföra någon skada eller ej, har åt överåklagaren anförtrotts en lämplighetsprövning i vad mån åtal är av allmänna hänsyn påkallat i fall då åtal ej väckes av målsägande. Enligt SL 22: 21 är viss oredlighet som eljest skulle vara målsägandebrott förlagd under allmänt åtal, där fråga är om föryttring av livsmedel. Förslaget upptager icke någon motsvarande bestämmelse. Angivelse för oredligt förfarande i handel torde kunna förväntas ganska ofta bliva gjord av konkurrenter. Då frågan huruvida en sådan angivelse bör föranleda allmänt åtal vanligen är av grannlaga beskaffenhet, har dess avgörande i förslaget anförtrotts överåklagaren. Konkurrenterna äro enligt förslaget icke målsägande och kunna alltså icke själva anställa åtal.
22 KAP.
Förslagets 22 kap. svarar närmast mot senare delen av SL 22 kap. Stadgandet i SL 22: 11 om förskingring har sin motsvarighet här. Detsamma gäller SL 22: 12 första stycket, olovligt brukande utan besittningstagande, flertalet av de i SL 22: 13 första stycket omtalade brotten ävensom det i andra stycket nämnda brottet tvesalu, bestämmelserna om trolöshet mot huvudman i SL 22: 14, vars sista stycke dock flyttats till Övergångsbestämmelserna, vidare vad i SL 22: 19 stadgas om brott beträffande
hittegods samt bestämmelserna om bodräkt i SL 22: 20 såvitt angår vissa arter av förskingring. I förslaget finnas emellertid åtskilliga nyheter, som sakna motsvarigheter i gällande rätt.
I enlighet med den av kommittén valda indelningen av förmögenhetsbrotten (se s. 55 f.) omfattar detta kapitel brott, som innebära förtroendemissbruk eller annat missbruk av egen maktsfär. Brotten hava avseende på särskilda i kapitlet angivna rättsförhållanden och skilja sig därigenom från de i 23 kap. upptagna gäldenärsbrotten, som visserligen innebära missbruk av egen maktsfär men strida mot den hänsyn en gäldenär är skyldig sina borgenärer överhuvud. Kapitlet börjar med förskingringsbrottet, liksom stöldbrottet indelat i tre svårhetsgrader (1–3 §§), varemot av skäl som angivits i motiveringen till 20: 3 i förslaget någon bodräktsprivilegiation icke här ansetts behövlig. Till förskingring hänföras i förslaget både förskingring av anförtrott gods och förskingring av penningar eller andra fungibla tillgångar som i och med mottagandet övergått i förtroendemannens ägo. Den som olovligen tillägnar sig hittegods eller annan egendom som genom misstag eller tillfällighet kommit i hans besittning straffas däremot enligt förslaget icke för förskingring utan för olovligt förfogande (4 §). Liksom gärningar, vilka icke innebära förmögenhetsöverföring, enligt stöldkapitlet kunna bliva straffbara som egenmäktigt förfarande, så kan enligt detta kapitel i motsvarande fall gärningsmannen drabbas av straff för olovligt förfogande. Bestämmelserna om förskingring och olovligt förfogande äro tillämpliga även på fastighet; någon erinran därom har icke upptagits i lagtexten, enär samma allmänna regler som beträffande lös sak skola tillämpas (jfr motiveringen till 20: 7 i förslaget). Såsom trolöshet mot huvudman betecknar kommittén allenast sådana förtroendemissbruk som icke innefatta förskingring (5 §). Brottet skiljer sig från förskingring genom att å ena sidan kretsen av hithörande handlingstyper är mera omfattande men å andra sidan förtroendeställningen skall vara av närmare angivet kvalificerat slag. Föreligger ingen förtroendeställning, kan behörighetsmissbruk bliva föremål för straff såsom tillhörande en särskild i förslaget utbildad brottstyp (6 §). Vidare upptager förslaget i detta kapitel straff för olovligt brukande, nämligen i sådana fall då ingen besittningskränkning föreligger (7 §), fyndförseelse (8 §) samt försök till förskingring eller trolöshet mot huvudman
(9 §). Kapitlet avslutas med en bestämmelse om åtal (10 §).
Ehuru brotten i nu förevarande kapitel i stor utsträckning av kommittén utformats på sådant sätt att de förutsätta en gärningsman i särskild förtroendeställning, bör enligt kommitténs redan i den allmänna motiveringen uttalade mening (s. 35) ansvar kunna drabba ej blott den som själv befinner sig i sådan ställning utan jämväl den som medverkar till en gärning som han vet vara stridande mot annans förtroendeställning. Den som förmår en syssloman att missbruka sin förtroendeställning till huvudmannens skada kan straffas för anstiftan till trolöshet mot huvudman. Likaså kan den som av en förvaltare mottager penningar vilka honom veterligen olovligen tagas ur en anförtrodd kassa straffas för delaktighet i förskingring. Straff kan ådömas även om den som intager förtroendeställning icke är brottslig. Har någon tvingat eller genom vilseledande förmått honom till gärningen, är den förre att anse som medelbar gärningsman. Tillkommer förtroendeställningen en bank, ett bolag eller annat särskilt bildat rättssubjekt, kan ansvar drabba dem som handla å subjektets vägnar. Detta är en allmän regel, varom kommittén icke ansett sig behöva erinra genom någon uttrycklig bestämmelse i detta kapitel. I SL 23: 4 stadgas nu att, då bolag eller förening är gäldenär, straff för gäldenärsbrott skall kunna drabba styrelseledamot eller annan som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter. Detta stadgande, som avser en snävt begränsad krets av personer och brott, kan tydligen giva anledning till det missförståndet att ansvar i andra fall skulle vara uteslutet. Kommittén har därför borttagit detta stadgande. I stället stadgas i förslagets 23: 7 att den som är i gäldenärs ställe skall kunna straffas för gäldenärsbrott som vore han själv gäldenär. Det är alltså möjligt att för sådant brott straffa den som obehörigen satt sig i gäldenärens ställe. Då något motsvarande stadgande icke finnes i detta kapitel, kan här något sådant icke förekomma. Om en redovisningsskyldigs hustru använder de anförtrodda medlen till gemensamma hushållsutgifter, kan hon alltså icke straffas för förskingring.
I detta lagrum jämte de följande 2 och 3 §§ behandlas förskingring. Enligt gällande rätt beskrives förskingring i SL 22: 11 såsom det förfarande att man förfalskar, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods det man i besittning haver. Till detta huvudstadgande ansluta sig bestämmelser om förskingring av ämbetsman i SL 25: 11 och 12 och om vissa andra speciella förskingringsfall som i det följande skola beröras.
I tillämpningen har denna beskrivning av förskingringsbrottet i viktiga avseenden visat sig otillfredsställande. Vad först beträffar brottsobjektet har visserligen den begränsning till sak av penningvärde, vilken ansetts gälla i lika mån vid förskingring som vid stöld, icke här medfört lika kännbara praktiska olägenheter som vid sistnämnda brott. Tillägnande av aktie eller av växel, check, sparbanksbok eller annat liknande fordringsbevis har i alla händelser kunnat bestraffas som förskingring av det influtna vederlaget eller som trolöshet vid förvaltningen av värdehandlingen i fråga. Däremot har objektets beskrivning såsom annans sak givit upphov till betydande svårigheter och medfört otillräckligt straffskydd i det uti direktiven särskilt omnämnda fallet, att en syssloman obehörigen förfogar över penningar vilka i och med mottagandet övergått i hans ägo, och samma problem uppkommer i allmänhet även utanför sysslomannaskap då penningar eller andra fungibla saker, vilka mottagits för redovisning och icke såsom kredit, bliva föremål för obehörigt förfogande. Enär penningarna, så fort de ingå i mottagarens kassa, genom sammanblandningen övergå i dennes äganderätt, kan den som anförtror penningarna bibehållas vid äganderätten allenast genom att de avskiljas från mottagarens egendom. I överensstämmelse därmed hava penningar i rättspraxis godtagits såsom objekt för förskingring endast under förutsättning att det rättsligen ålegat mottagaren att hålla dem avskilda för den berättigades räkning (NJA 1916 s. 318, 1924 not. B 702 och 1928 s. 497), Den nyare lagstiftningen har anpassat sig till denna avgränsning av brottsobjektet och i särskilda fall berett straffskydd mot förskingring i den formen, att legal skyldighet stadgats att så förvara penningar eller värdepapper som innehavas för annans räkning, att de ej sammanblandas med vad som tillhör innehavaren eller en tredje man (8 kap. 7 § förmynderskapslagen, 2 kap. 14 § boutredningslagen). I rättspraxis har framträtt en tydlig tendens att, under åberopande av omständigheterna i det särskilda fallet, antaga skyldighet att hålla penningar och andra fungibla saker avskilda i vidare omfattning, än som följer av uttrycklig lag eller avtalsbestämmelse. Med en sådan utveckling är det fara värt att skyldigheten att avskilja endast blir en fiktion för att tillgodose behovet av förskingringsskydd i det rättsförhållande varom fråga är. Men även om man genomför en långt gående utvidgning av denna skyldighet, återstår likväl ett stort och i praktiken synnerligen viktigt område av redovisningsskyldighet, där generell förpliktelse att hålla de främmande medlen avskilda icke kan antagas och behovet av straffskydd ändock kvarstår. I senare rättspraxis har s. k. penningförskingring, som faller utanför gränsen för egentlig förskingring och förövas inom ett sysslomannaförhållande, i viss utsträckning bestraffats såsom trolöshet mot huvudman (NJA 1915 s. 480, 1935 s. 230 och 1938 s. 286). Men denna lösning framstår av två skäl såsom en nödfallsutväg. Penningförskingring och egentlig förskingring representera kriminalpolitiskt fullt likartad brottslighet och övergå kontinuerligt i varandra; och behovet av straffskydd mot penningförskingring är icke begränsat till området för sysslomannaskap och annan sådan särskild förtroendeställning.
Genom fordran på att objektet skall vara i gärningsmannens besittning har från förskingring uteslutits tillägnande av sak utom besittning. Några större praktiska olägenheter torde ej hava uppkommit därav, ehuru det i gällande rätt framstår såsom ovisst om tillägnande av fynd eller hittegods vartill ägaren är okänd skall bestraffas enligt SL 22: 11 eller SL 22: 19 eller
vara straffritt. Då förskingringsobjektet utan åtskillnad omfattar främmande sak i gärningsmannens besittning. har emellertid under förskingring inrymts mycket artskilda förfaranden, i det att med typisk förskingring av gods som anförtrotts gärningsmannen för att besittas för annans räkning likställts tillägnande av sådant som gärningsmannen reellt sett besitter för egen räkning. så att egendomen, om rättsförhållandet utvecklar sig normalt, slutligen skall behållas av honom.
Olägenheten härav har i synnerhet framträtt i de talrikt förekommande fall, då ansvar för förskingring ådömts på grund av obehörigt förfogande över egendom, som gärningsmannen köpt på avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll för säljaren. Den särställning som denna art av förskingring intager i jämförelse med den typiska förskingringen har redan tidigare varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Beträffande förskingring av gods, som gärningsmannen fått i besittning på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå på honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd, begränsades nämligen genom lagen den 11 maj 1934 åtalsrätten på det sätt att brottet endast må åtalas av målsägande, under det att annan förskingring ligger under allmänt åtal. Denna lösning, som innebär ett avsteg från moderna principer rörande åtalsrätten, var redan vid lagens tillkomst omstridd; lagen avstyrktes också av lagutskottet. Det är tydligt att mellan förskingring av annans anförtrodda egendom och av egendom, som i realiteten innehaves för egen räkning, föreligger en djupgående kriminalpolitisk skillnad, vilken icke kan tillgodoses endast genom åtalsbestämmelser utan kräver beaktande redan vid de materiella rättsreglernas utformning.
Handlingen vid förskingring är i typiska fall ett tillägnande av den innehavda främmande saken. Beskrivningen i SL 22: 11 öppnar emellertid möjlighet att inbegripa även handlingar utan vinningskaraktär. Någon anledning att begagna sig därav till att såsom förskingring bestraffa vanlig skadegörelse av sak i gärningsmalmens besittning finnes visserligen icke. Men blotta frånhändandet av saken utan att något tillgodogörande sker, såsom då en krigsman vid rymning bortkastar de av honom innehavda kronopersedlarna, ingår efter orden under "förskingra" och har i praxis bedömts såsom förskingring av kronans egendom enligt strafflagen för krigsmakten 101 §. Kriminalpolitiskt sett är emellertid en sådan gärning av väsentligt annan karaktär än den lukrativa förskingringen och står närmare skadegörelse.
Vissa förskingringshandlingar äro privilegierade därigenom att de inbegripas under de i SL 22: 13 givna straffbestämmelserna angående den som nekar till pantsatt, lånt, legt eller inlagt gods eller vad eljest det är som hörer annan till och man i besittning haver samt angående den som säljer tvem ett. I den mån nekandet innebär ett fullbordat tillägnande kan en ovillkorlig privilegiering i den betydande grad, som framträder både i förhållandet mellan straffsatsen i 13 § (maximum fängelse) och i 11 § (maximum straffarbete i fyra år) och uti åtalsrättens begränsning till målsäganden i 13 §, icke anses kriminalpolitiskt motiverad.
En förskingring måste slutligen enligt gällande rätt hava lett till förmögenhetsskada för ägaren av den förskingrade egendomen. Brottsligheten uteslutes alltså, om någon tillägnar sig annans sak men tillgodoför ägaren vederlag till fulla värdet. Om denna princip råder enighet, men dess tillämpning har givit anledning till skiljaktiga meningar angående den tidpunkt, då vederlaget måste presteras. En uttrycklig bestämmelse härom förekommer i fråga om förskingring av ämbetsman i SL 25: 11 av innehåll, att ämbetsman, som gitter det förskingrade genast ersätta eller sådan säkerhet därför ställa att någon skada av tillgreppet ej komma kan, allenast dömes till avsättning och ej tillika till allmänt straff. I viss analogi härmed har vid vanlig förskingring, åtminstone såvitt angår penningar eller eljest fungibla saker, under ett tidigare skede av strafflagens giltighet den uppfattningen varit rådande, att förskingring icke föreligger, om blott den som obehörigen förfogat över de främmande medlen är i stånd att vid anfordran återbetala beloppet. Såsom berörts i allmänna motiveringen (s. 46) hävdades denna uppfattning ännu så sent som år 1922 i ett utlåtande av justitiekanslern under åberopande av bland annat rättsfall i NJA 1916 s. 318 (k. prop. 1923: 201 s. 32–33). Redan i det lagärende vari utlåtandet avgavs uttalade emellertid justitieministern en motsatt uppfattning (nyssnämnda prop. s. 7), och en bindande argumentering mot den analoga tillämpningen av SL 25: 11 på vanlig förskingring har därefter framlagts av Stjernberg (Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1924 s. 286 f.). Härmed överensstämmer även senare rättspraxis (t. ex. NJA 1938 s. 247). Enligt denna tolkning innehåller SL 25: 11 i förevarande avseende en särbestämmelse om straffnedsättning, då en ämbets- man ersatt skadan genast efter det hans brist aktualiserats. Vid vanlig förskingring däremot skall bedömandet av skadan inriktas på tiden för tillägnandet av den främmande egendomen. Förskingring är utesluten allenast om redan
vid tillägnandet gärningsmannen är inställd på att giva ägaren vederlag – vilket kan framgå t. ex. av bokföringen – och i detta avseende är fullt vederhäftig. Om gärningsmannen t. ex. använt anförtrodda medel för spekulation på en utländsk börs och själv icke är solvent för beloppet, uteslutes icke brottsligheten därav, att spekulationen lyckas och gärningsmannen därigenom får möjlighet att återbetala medlen. Liksom övriga objektiva rekvisit skall även förmögenhetsskadan omfattas av gärningsmannens uppsåt, vilket framgår av beskrivningen "uppsåtligen förskingrar" i SL 22: 11, ett uttryck som saknar motsvarighet i SL 25: 11. Ett sådant uppsåt är uteslutet om gärningsmannen ansåg sig besitta obestridlig vederhäftighet för beloppet; gärningen blir då icke brottslig även om en senare inträffad händelse, som han icke tagit i beräkning, sätter honom ur stånd att fullgöra betalningsskyldigheten. Den presumtion om förskingringsuppsåt, särskilt i fråga om förmögenhetsskadan, som vid förskingring av ämbetsman kan anses gälla för den som icke genast bereder full ersättning, kan sålunda icke tillämpas på vanlig förskingring.
Ett tillägnande av annans sak i gärningsmannens besittning utan att förmögenhetsskada tillfogas ägaren kan enligt det sagda icke straffas såsom förskingring. I gällande rätt är ett sådant fall kriminaliserat i 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.
I Thyréns utkast (III 1 §) har förskingringsbrottet i sina huvuddrag bibehållits oförändrat. Objektet beskrives såsom annans sak den man innehar och inbegriper alltså penningar och andra fungibla saker allenast i den omfattning man kan antaga skyldighet att hålla dem avskilda för ägarens räkning. Det erkända behovet av ett längre gående straffskydd i fråga om penningar och likställda objekt har Thyrén sökt tillgodose genom att i anslutning till trolöshetsbrottet uppställa en särskild straffbestämmelse beträffande den som på grund av avtal eller eljest är rättsligen pliktig att för annans räkning förvalta eller på visst sätt använda penningar eller annat, som genom mottagandet övergått i hans egendom, och genom handling som strider mot tro och heder sätter sig ur stånd att det återlämna eller på sätt honom åligger använda (IV 6 §).
Förskingringshandlingen är i Thyréns utkast utvidgad att omfatta principiellt allt tillägnande, och såsom konsekvens därav hava några särbestämmelser om nekande till innehav och om tvesalu, motsvarande de i SL
22: 13 upptagna, icke bibehållits. Vissa fall av tvesalu ingå under en generell straffbestämmelse angående den som olovligen säljer annans sak eller upplåter rätt till säkerhet däruti, vilken bestämmelse gjorts subsidiär bland annat i förhållande till förskingring (IV 8 §).
Tillägnandets ekonomiska resultat upptages i Thyréns brottsbeskrivning, såsom i den allmänna motiveringen berörts, allenast såsom subjektivt brottsrekvisit: gärningsmannen skall hava tillägnat sig saken i avsikt att åt sig eller annan bereda orättmätig vinning. Därmed avses uppenbarligen förmögenhetssituationen vid tiden för tillägnandet och icke vid någon senare tidpunkt. Däremot har beträffande förskingring av ämbetsman i Thyréns utkast (VII 7 §) bibehållits den nuvarande regeln, att om gärningsmannen genast ersätter eller säkerställer det förskingrade, straffet stannar vid avsättning och allmänt straff bortfaller.
Vid revision av straffbestämmelserna på förskingringsområdet har kommittén i främsta rummet sökt att tillrättalägga den straffrättsliga behandlingen av penningförskingring. Såsom förut nämnts har redan i direktiven denna fråga särskilt angivits såsom praktiskt betydelsefull. Till grund för de nya bestämmelserna synes böra läggas det förhållandet, att vid obehörigt förfogande över penningar det icke är möjligt att från kriminalpolitisk synpunkt uppdraga någon avgörande skillnad mellan den som är skyldig att hålla penningarna avskilda och den som utan sådan skyldighet omhänderhar medel för annans räkning. I båda fallen representerar förskingraren samma kriminalpsykologiska typ och bör den straffrättsliga reaktionen gestaltas efter samma linjer. I viss mån har rättspraxis redan uppgivit att vid obehörigt förfogande över penningar skarpt skilja mellan förskingring och trolöshet mot huvudman. Om nämligen sådant förfogande inom ett sysslomannaskap av underdomstol bedömts såsom trolöshet, ehuru ansvar för förskingring bort tillämpas, plägar överdomstol icke ändra brottets rubricering (Erik Bergendal, SvJT 1935 s. 533 n. 1). Av dessa skäl har i kommitténs förslag förskingring utvidgats att omfatta obehörigt förfogande beträffande penningar oberoende av om innehavaren är skyldig att hålla dem avskilda eller utan sådan skyldighet har att redovisa dem till den berättigade. Genom denna bestämning av förskingringsbrottet vinner man även den praktiska fördelen att hithörande rättsförhållanden ställas under samma straffskydd även då en ursprunglig skyldighet att utgiva en individuell sak senare övergått i redovisningsskyldighet för sakvärdet. Vid försäljningskommission t. ex. framstår det såsom föga motiverat att kommissionärens obehöriga förfogande blir förskingring, då det avser själva kommissionsgodset, men trolöshet mot huvudman, då det hänför sig till det för godset influtna vederlaget, vilket åtminstone en anndelskommissionär icke ansetts pliktig hålla avskilt. Än mindre tillfredsställande skulle det vara. om vid deposition eller annat besittningsförhållande utanför sysslomannaskap förfogande över den anförtrodda egendomen skulle straffas såsom förskingring men förfogande beträffande det vederlag i vilket egendomen egenmäktigt omsatts vara straffritt.
En utvidgning av förskingringsbrottet i nu angivna riktning har genomförts i flera utländska lagar från senare tid. däribland den norska och den danska. Tekniskt har nian där förfarit på det sättet att såsom med varandra sidoordnade förskingringsfall upptagits dels att någon tillägnar sig annans lösa sak i gärningsmannens besittning, dels att någon förbrukar anförtrodda penningar även om mottagaren icke var skyldig att hålla dem avskilda från sin egen förmögenhet. Enligt denna metod komma emellertid inom den utvidgade brottstypen att kvarstå vissa till förskingring i äldre mening hörande handlingar, vilka kriminalpolitiskt väsentligt skilja sig från de typiska förskingringsfallen, och kommittén har därför sökt utforma förskingringsbrottet efter en mera enhetlig grundtanke, därvid den ledande synpunkten hämtats från penningförskingring.
Då penningar anförtros någon för användning för annans räkning men utan skyldighet att hålla dem avskilda, kan mottagarens obehöriga förfogande icke hänföras till annat än den egna förmögenheten, med vilken de främmande medlen sammanblandats. Juridiskt sett förfogar mottagaren över sin egen förmögenhet, ehuru han reellt sett förfogar över ett främmande värde, vilket han är skyldig att redovisa till den berättigade. Penningförskingring kännetecknas alltså därav, att gärningsmannen missbrukar den särskilda möjlighet att förfoga över ett främmande förmögenhetsvärde, vilken anförtrotts honom i och med att formell äganderätt till penningarna förlänats honom. I denna mening kan alltså brottet karakteriseras såsom ett förtroendemissbruk. Härigenom bildar penningförskingring en motsvarighet till det i samma kapitel upptagna brottet trolöshet mot huvudman, som omfattar vissa andra missbruk av anförtrodd möjlighet att förfoga över främmande förmögenhet.
Betraktar man härefter det område av förskingring som vanligen beskrives såsom tillägnande av annans lösa sak, visar sig även här att såsom typiska förskingringsfall framstå de, där saken blivit anförtrodd och alltså tillägnandet är förenat med ett förtroendemissbruk. Det råder en påtaglig kriminalpolitisk skillnad mellan dessa fall och tillägnande av egendom som på grund av upphittande, misstag, kreaturs överlöpande eller på annat dylikt sätt kommit i gärningsmannens besittning. Med sistnämnda grupp böra även sammanställas de förut berörda fall, där tillägnandet avser egendom som gärningsmannen köpt under förbehåll av säljarens äganderätt intill dess betalning blivit helt eller delvis erlagd. Sådant gods har visserligen överlämnats till köparen på grund av köpeavtalet, men om rättsförhållandet utvecklar sig normalt, skall godset behållas av köparen, och det föreligger därför icke något besittningsförhållande för främmande räkning vilket skulle grunda ett förtroendemissbruk av samma art som i de typiska förskingringsfallen.
Med beaktande av dessa synpunkter har kommittén med penningförskingring sammanfört allenast de såsom förtroendemissbruk kännetecknade
typiska fallen av tillägnande utav annans egendom och därav bildat en central brottstyp, för vilken benämningen förskingring förbehållits. Såsom gemensamt kännetecken på det här avsedda förtroendemissbruket har angivits att gärningsmannen åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att utgiva eller redovisa för den anförtrodda egendomen. Genom ett sådant förskingringsbegrepp tillskapas för den betydelsefulla grupp av rättsförhållanden där egendom anförtros i främmande besittning ett enhetligt rättsskydd, utan åtskillnad om rättsförhållandet avser individuellt gods eller penningar eller bådadera eller om under rättsförhållandets utveckling gods och penningar träda i stället för varandra.
Den för förskingring i förslagets mening erforderliga besittningssituationen har närmare beskrivits så att någon på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna. Endast om besittningen uppkommit på grund av avtal eller någon här avsedd ställning, föreligger det för förskingring utmärkande förtroendemissbruket. Vid avtal har innehavaren frivilligt åtagit sig besittningen och därmed förbundna skyldigheter; vid tjänst eller liknande ställning är det utan betydelse om denna härrör av åtagande eller av medborgerlig skyldighet, såsom i fråga om allmänt förtroendeuppdrag eller värnpliktstjänst. Även offentliga tjänstemän vilka äro underkastade det särskilda ämbetsmannaansvaret i SL 25 kap. inbegripas under bestämmelsen, och kommittén föreslår i detta sammanhang, såsom under nämnda kapitel närmare skall motiveras, att de i SL 25: 11 och 12 givna särbestämmelserna om förskingring av ämbetsman upphävas. Har besittningen tillkommit utan samband med någon av de angivna rättsgrunderna, såsom genom upphittande, misstag eller tillfällighet, hänföres förfogande över egendomen icke längre till förskingring men kan efter omständigheterna straffas såsom olovligt förfogande eller fyndförseelse enligt 4 eller 8 § i
förevarande kapitel.
Den för förskingring i förslagets mening erforderliga besittningen skall vidare vara en besittning för annan. Därigenom uteslutas av förskingring i äldre mening de förut behandlade fall som utgöras av förfogande över gods som någon köpt på avbetalning eller eljest under ägareförbehåll för säljaren. Sådana avtal grundlägga visserligen en skyldighet för köparen att i särskilda fall utgiva egendomen, nämligen om han underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet och understundom om han åsidosätter något annat åliggande. Däremot kommer denna skyldighet icke att bliva aktuell, om rättsförhållandet utvecklar sig normalt, utan godset kommer i så fall att behållas av köparen. På grund därav innehar köparen i realiteten godset för sin egen och icke för säljarens räkning. Dessutom kommer ifrågavarande förutsättning att från förskingring i förslagets mening utesluta vissa fall, vilka i gällande rätt icke straffas som förskingring eller vilkas bedömande är ovisst. t. ex. obehöriga förfoganden av en fideikommissarie eller en testamentstagare med nyttjanderätt enligt 4 kap. 3–9 §§ testamentslagen.
Det till grund för besittningen liggande rättsförhållandet skall innebära skyldighet för innehavaren att till annan utgiva egendomen eller redovisa för denna. Det förra ledet omfattar även det fall att någon såsom representant för ett rättssubjekt besitter egendom som han skall lämna ifrån sig, då han upphör att representera subjektet. Under samma led kommer vidare besittning av penningar, vilka innehavaren är skyldig att hålla avskilda för ägarens räkning. Detta är förhållandet beträffande alla kassor som överlämnats i självständig besittning åt en kassör eller en överordnad ledare som äger anbefalla utbetalningar, beträffande egendom som innehas av förmyndare eller boutredningsman o. s. v. Enligt förslaget kommer emellertid skyldigheten att hålla egendom avskild icke längre att avgränsa förskingringsområdet, utan därmed likställes skyldighet att redovisa för egendomen. I beskrivningen av denna andra grupp av förskingringssituationer användes uttrycket "redovisa för egendomen" i samma betydelse som i senare lagstiftning förekommer t. ex. i 60 § kommissionslagen och i 194 § konkurslagen. Det väsentliga är i förevarande sammanhang det led i redovisningen som avser egendomens utgivande. Att utgivandet skall ske på grundval av redovisningsräkning (jfr 2: 15 boutredningslagen) utmärker att den ifrågavarande egendomen i innehavarens hand är ett främmande värde för vars omhänderhavande han skall avgiva räkenskap och över vilket han icke äger förfoga för egen räkning. Härvid kommer det endast an på rättsförhållandet mellan parterna; något sakrättsligt skydd för egendomen emot innehavarens borgenärer eller annan tredje man erfordras icke. I förhållandet mellan parterna uppdrages genom kravet på redovisningsskyldighet en gräns mellan å ena sidan de situationer där egendom överlämnas av någon såsom kredit och denne står vanlig risk såsom kreditgivare och å andra sidan sådana fall då egendom anförtros åt annan såsom ett främmande värde vilket mottagaren icke äger sätta i fara. Kreditgivning utesluter alltså städse en förskingringssituation, även om kreditrisken begränsats genom särskild ändamålsbestämmelse, t. ex. kredit för investering i visst företag. Förskott som lämnas en handelsresande för att bestrida omkostnader och som det åligger denne att redovisa vid avräkning med huvudmannen kan alltså bliva föremål för förskingring, däremot icke förskott på en timmerleverans vilket säljaren bekommit såsom förlag för avverkningen.
Redovisningsskyldighet av nu angiven innebörd torde vara det vanliga, då egendom mottagits i följd av tjänst eller annan sådan ställning utan skyldighet att hålla egendomen avskild; inom dessa rättsförhållanden är kreditgivning ett sällsynt undantagsfall. Men även då på grund av avtal egendom mottagits för annans räkning, kan kreditgivning endast antagas föreligga, om den grundas på uttryckligt medgivande eller andra särskilda omständigheter. I överensstämmelse härmed kommer förskingring att omfatta icke blott talrika fall av åsidosatt redovisningsskyldighet inom sysslomannaskap vilka såsom förut nämnts i hittillsvarande rättspraxis bestraffats såsom trolöshet, utan även vissa situationer i vilka rättspraxis tvekat att tillämpa straffskydd. Så t. ex. har auktionsförrättare som stått del credere för auktionssumman ansetts fri från ansvar icke blott för förskingring, enär han uppenbarligen saknat skyldighet att hålla auktionsmedlen avskilda. utan även för trolöshet mot huvudman (NJA 1911 s. 498 och 1912 s. 332). Enligt förslaget kommer auktionsförrättaren att för de auktionsmedel, som verkligen influtit och för vilka han alltså är redovisningsskyldig, vara underkastad förskingringsansvar lika som för anförtrodda medel i allmänhet.
För att begränsa förskingringsområdet till fullt likartade fall av förtroendemissbruk har uppställts en fordran på att gärningsmannen fått egendomen i besittning med skyldighet att utgiva eller redovisa för densamma. Besittningen skall redan vid sin uppkomst hava varit förenad med sådan skyldighet beträffande egendomen som kännetecknar en förskingringssituation. I vanliga fall följer detta samband därav, att besittningen och skyldigheten att utgiva eller redovisa för egendomen härröra av samma rättsgrund. Är detta förhållandet, blir det utan betydelse, om egendomen överlämnats av den berättigade och i denna mening blivit besittaren anförtrodd eller om denne mottagit egendomen av tredje man, t. ex. såsom inkasserare eller kommissionär. Det blir en förskingringssituation till och med om besittaren på grund av tjänst själv tagit egendomen i besittning. En utmätningsman som tillägnar sig utmätt egendom som han tagit om händer eller en tjänsteman som tillägnar sig egendom som omhändertagits med stöd av förfogandelagen eller rekvisitionslagen skall enligt förslaget straffas för förskingring.
Då en förskingringssituation en gång uppkommit, är det vidare möjligt att den skyldighet att utgiva eller redovisa för egendomen som ursprungligen förelegat i samband med besittningens uppkomst sedermera ändrats till sitt innehåll, t. ex. då kommissionsavtal slutits angående gods som kommissionären haft som deposition eller då besittaren övergått från uppdragstagare till tjänsteman. Genom en sådan övergång från en förskingringssituation till en annan förändras ej karaktären av det förtroendemissbruk
som uppkommer, då innehavaren åsidosätter sin skyldighet beträffande egendomen på grund av. det nya rättsförhållandet. Även sådana fall skola enligt förslaget hänföras till förskingring.
Från detta brott komma däremot enligt förslaget att uteslutas sådana till förskingring i äldre mening hänförliga situationer, där någon redan har egendom i besittning på annan grund och därefter genom avtal eller tjänst blir förpliktad att till annan utgiva eller redovisa för egendomen. De viktigaste hithörande fallen äro, då någon ikläder sig sådan skyldighet beträffande egendom vartill han vid denna tid är ägare. Om den förutvarande ägaren åsidosätter sin skyldighet, har detta icke samma karaktär av förtroendemissbruk som den typiska förskingringen. Exempel härpå erbjuder lösöreköp, vid vilket köparen låter egendomen kvarbliva i säljarens besittning. Här föreligger icke något förtroendeförhållande av samma art som då egendom anförtros åt annan genom att överlämnas i hans besittning: särskilt gäller detta vid de talrika lösöreköp som allenast åsyfta att bereda köparen rättslig säkerhet och där alltså med normal utveckling av rättsförhållandet egendomen slutligen skall behållas av säljaren. Likaledes saknas i allmänhet någon motsvarande förtroendesituation vid tvesalu: en privilegiering av detta brott i överensstämmelse med den nuvarande bestämmelsen i SI. 22: 13 förtjänar så till vida att bibehållas och genomföres i förslaget på det sättet att bestämmelsen i 22: 4 om olovligt förfogande blir tillämplig. Ur gärningsmannens synpunkt ter sig säkerligen olovligt förfogande över en sådan egendom, som en gång varit hans och som han aldrig lämnat, lindrigare än förskingring. I några hithörande fall kunna visserligen förekomma förtroendeförhållanden vilka närma sig de typiska förskingringssituationerna. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att av hänsyn till dylika fall, vilka kunna erhålla ett tillfredsställande bedömande även om de rubriceras på annat sätt än såsom vanlig förskingring, frångå den tekniska enkelhet som den ifrågavarande gränsen erbjuder.
Med den föreslagna bestämningen av förskingringssituationen bortfaller grunden för att begränsa brottsobjektet till lös sak och att i denna del bibehålla den i strafflagen liksom i Thyréns utkast genomförda likställigheten mellan förskingring och stöld. Såsom förskingringsobjekt böra ifrågakomma alla förmögenhetsobjekt, vilka överhuvud kunna vara föremål för besittning. Vad angår fastighet kan sålunda enligt förslaget förskingring avse såväl fastigheten såsom helhet som beståndsdelar därav.
Bland sistnämnda förskingringsobjekt ingå även sådana beståndsdelar av en jordegendom vilkas tillägnande enligt gällande rätt straffas som åverkan. Kommittén har i motiven till 20: 7 angivit de skäl på grund av vilka de särskilda åverkansbrotten icke bibehållits i förslaget. Det till grund för dessa brott liggande åtskiljandet mellan rena naturalster och kulturprodukter skall enligt förslaget icke längre tilläggas någon straffrättslig betydelse, och båda dessa grupper av en fastighets beståndsdelar kunna alltså ifrågakomma såsom möjliga objekt för förskingring. På grund härav komma vissa av de förfaranden, som för närvarande bestraffas såsom åverkan enligt SL 24: 6 eller 7, enligt förslaget att bedömas såsom förskingring.
I fastighetsförhållanden kommer den för förskingring erforderliga besittningen av objektet i regel att hänföras till fastigheten såsom helhet och icke uteslutande till den särskilda beståndsdel som tilläventyrs är föremål för tillägnande. Såsom i motiven till 20: 7 framhållits har kommittén utgått från att frågan när besittning till fastighet skall anses föreligga bör bedömas efter samma grundsatser som frågan om besittning av lös sak. Den rättsliga besittning av fastighet som kan anses tillkomma lagfartsinnehavare får därför i förevarande sammanhang lämnas åsido, och besittningen bör bedömas uteslutande med ledning av den faktiska rådigheten över fastigheten eller någon på marken bestämd del därav. I enlighet härmed kunna såsom besittare av fastighet betraktas dels ägare eller självständig förvaltare i den mån han själv brukar densamma, dels arrendator, hyresgäst eller annan innehavare med total nyttjanderätt. Om arrendator eller hyresgäst i strid med sin nyttjanderätt tillgodogör sig beståndsdelar av fastigheten, blir gärningen att anse såsom förskingring. Däremot kan den som innehar allenast partiell nyttjanderätt, t. ex. rätt till grustäkt eller till skogsavverkning, icke betraktas såsom besittare av det markområde som rätten avser. Om en sådan nyttjanderättshavare tager grus eller avverkar skog vartill han icke är berättigad eller på fastigheten tillgriper andra naturalster, blir enligt förslaget gärningen att hänföra till stöld och icke till förskingring. På samma sätt bedömes med ännu större skäl den som på fastigheten allenast har rätt till jakt eller fiske, därest han i andra avseenden förövar tillgrepp därstädes; för överskridande av jakt- eller fiskerätten gälla speciella straffbestämmelser. Kriminalpsykologiskt sett äga sådana tillgrepp som förövas av de nu nämnda
innehavarna av partiella nyttjanderätter större likhet med stöld än med förskingring. Då de hänföras till stöldområdet, blir resultatet att de i stor utsträckning komma att bedömas såsom snatteri, och tillgreppen erhålla på detta sätt ett för dem väl avpassat straff.
Den brottsliga handlingen vid förskingring har i förslaget givits den allmänna beskrivningen att gärningsmannen åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att utgiva eller redovisa för den mottagna egendomen. Straffsanktionen inriktas icke på ett fullgörande av den ifrågavarande skyldigheten i och för sig, vilket bland annat skulle göra förskingringsbrottets fullbordan beroende av den tidpunkt, då utgivande eller redovisning skall uppfyllas. Såsom tidigare utvecklats i den allmänna motiveringen (s. 47 f.), bör straffet inriktas på att förebygga varje i tiden dessförinnan företagen åtgärd, varigenom den berättigades utsikter till redovisning försämras på ett sätt som vid denna tid kan uppskattas såsom en skada för hans förmögenhet.
På grund därav kommer enligt förslaget liksom enligt gällande rätt förskingring av individuell sak eller avskilda penningar att vara fullbordad, då besittaren tillägnar sig egendomen utan vederlag för den berättigade. Tillägnandet, som i nyare strafflagar och även i Thyréns utkast (III 1 §) användes för att beteckna förskingringshandlingen på ifrågavarande område, har därför upptagits i brottsbeskrivningen såsom en särskilt betydelsefull handlingstyp inom förslagets utvidgade handlingsbeskrivning. Vad kommittén innefattar under tillägnande har närmare angivits i motiven till stöldbeskrivningen (se 20: 1). I motsats till vad som gäller vid stöld erhåller emellertid vid förskingring tillägnandet icke någon för brottstypen begränsande betydelse; det utgör endast ett huvudfall varigenom egendomens mottagare kan åsidosätta vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att utgiva egendomen. Vissa gränsfall till tillägnande, om vilka tidigare rått tvekan huruvida de kunna hänföras till förskingring, komma enligt förslaget att otvivelaktigt inbegripas under brottet. Såsom exempel kan nämnas sådant nekande till anförtrott gods som särskilt beskrives i SL 22: 13 och som enligt Thyréns utkast straffbelägges allenast i den mån det utgör tillägnande (III s. 118). Enligt förslaget kan dylikt nekande, såvida det innebär skada för den berättigade, i hela sin vidd bedömas såsom förskingring, och till brottet kunna även hänföras angränsande handlingar, t. ex. om den förpliktade undandrager sig att utgiva egendomen eller hindrar den berättigade från att komma i förbindelse med honom. Även blotta frånhändandet av anförtrodd egendom, t. ex. genom att bortkasta densamma, vilket hittills ansetts såsom förskingring enligt SL 22: 11, ingår under förslagets handlingsbeskrivning men uteslutes från förskingring på grund av frånvaro av vinning för gärningsmannen; enligt förslaget bedömes frånhändandet såsom olovligt förfogande enligt 22: 4.
Det senare ledet i handlingsbeskrivningen, vilket avser att gärningsmannen åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att redovisa för mottagen egendom, har sin främsta betydelse för penningförskingring, d. v. s. sådana utanför förskingring i äldre mening fallande situationer då penningar eller andra fungibla tillgångar mottagits under redovisningsskyldighet. Men samma handlingstyp får även betydelse, då det ursprungliga rättsförhållandet avsett skyldighet att utgiva individuell. sak eller avskilda penningar men senare övergått i redovisningsskyldighet, t. ex. om innehavaren uppburit köpeskilling eller försäkringsbelopp för en anförtrodd sak eller om han förfogat över en sak eller sammanblandat penningar, som det ålegat honom att hålla avskilda, med sina egna i samband med att den berättigade erhållit säker vederlagsfordran. Förskingring i förslagets mening får alltså icke uppfattas såsom bestående av två alternativa handlingstyper vilka uppställts vid sidan av varandra i anslutning till förskingringsobjektens båda huvudtyper. Fastmer innebär förskingringsbrottets utvidgning till att omfatta även redovisningssituationer ett längre gående straffskydd även i förhållande till de vid förskingring i äldre mening avsedda objekten.
De handlingar varigenom någon åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra redovisningsskyldighet äro juridiskt sett icke hänförliga till bestämda förmögenhetsobjekt i den redovisningsskyldiges besittning, ehuru de anförtrodda penningarna reellt sett utgöra ett främmande värde i hans hand vilket han icke vid någon tidpunkt äger sätta i fara. Såsom förskingringshandlingar kunna till en början ifrågakomma vissa motsvarigheter till de förut nämnda handlingar, som rikta sig mot rätten att utbekomma viss sak. Om den redovisningsskyldige nekar till att han mottagit anförtrodda penningar eller undandrager sig redovisning eller förbindelse med den berättigade kan sålunda detta innefatta förskingring. Ett sätt att undandraga sig redovisning kan vara att i en redovisningsräkning utelämna inkasserade belopp eller upptaga fingerade motfordringar.
De viktigaste handlingar varigenom den redovisningsskyldige åsidosätter vad han har att iakttaga utgöras emellertid av sådana förfoganden över egen förmögenhet vilka återverka på värdet av redovisningsrätten. Till skillnad från skyldighet att återgälda penningar som bekommits såsom lån eller eljest såsom kredit får redovisningsskyldighet anses medföra åliggande att kontinuerligt handhava den anförtrodda egendomen såsom ett främmande värde och att icke vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd sätta den berättigades rätt i fara. Även en redovisningsskyldighet, som bestämts på det sätt att redovisningen skall äga rum vid viss tid eller med vissa mellantider, kan när som helst aktualiseras, t. ex. genom återkallelse av uppdrag eller anställande av revision, och innebär därför åliggande att till varje tid tillgodose den berättigades rätt till det anförtrodda förmögenhetsvärdet. Från dessa utgångspunkter kunna på den redovisningsskyldige ställas följande krav vilkas åsidosättande medför förskingringsansvar. Den redovisningsskyldige bör i fråga om skötseln av sin ekonomi upprätthålla kontinuerlig likviditet för sina redovisningsskulder eller, om hans ekonomi icke fyller detta anspråk, säkerställa den berättigade genom att hålla anförtrodda medel avskilda från den egna förmögenheten. Någon vansklighet att genomföra ett sakrättsligt avskiljande torde icke förefinnas, om detta verkställes i omedelbart samband med mottagandet av de främmande medlen och utan att sammanblandning ägt rum med mottagarens egna tillgångar. Ett sådant avskiljande redan från början torde kunna ske oberoende av om medlen överlämnats från den redovisningsberättigade eller uppburits från tredje man av t. ex. en inkasserare eller en kommissionär. Såsom praktisk utväg att genomföra avskiljandet erbjuder sig främst medlens insättande i bank i den berättigades namn (jfr 58 § konkurslagen), och detta förfogande synes kunna utbyggas därhän, att en advokat eller annan yrkesidkare som omhänderhar medel för ett flertal klienter kan avskilja medel gemensamt för flera redovisningsberättigade på ett samfällt klienters konto, beträffande vilket det torde vara tillfyllest att de individuella tillgodohavandena framgå av handelsböckerna. Däremot äro möjligheterna att med sakrättslig verkan avskilja anförtrodda medel långt mera begränsade och ovissa, sedan medlen sammanblandats med den redovisningsskyldiges egna tillgångar. Av allmänna rättsregler följer nämligen att ett avskiljande då icke kan verkställas genom en ensidig åtgärd av den redovisningsskyldige, t. ex. medlens insättning i bank på den berättigades konto med bibehållen rätt för den redovisningsskyldige att förfoga över medlen (jfr 4 § lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser om gåva). Däremot kan det möjligen antagas att ett avskiljande vid en tidpunkt då den redovisningsskyldige är fullt solvent kan genomföras i samband med en förtida redovisning till den berättigade. I den mån avskiljande icke kan verkställas, måste det anses åligga den redovisningsskyldige som sammanblandat främmande medel med egna tillgångar att antingen underlåta att ikläda sig ekonomiska förbindelser som riskera hans kontinuerliga likviditet eller dessförinnan och eventuellt i förtid fullgöra honom åliggande redovisningsskyldighet. Ehuru åsidosättande härav alltså bör bedömas såsom förskingring, blir likväl straffskyddet för redovisningsfordringen i denna del påtagligt ofullständigt, enär försämringen i den redovisningsskyldiges ekonomi vanligen inträder så småningom och mera sällan kan tillskrivas vissa bestämda transaktioner, vilkas återverkan på redovisningsfordringen kan anses omfattad av den redovisningsskyldiges uppsåt. En komplettering av straffskyddet skulle här kunna beredas genom att civilrättsligt reglera och utvidga möjligheten att verkställa ett efterföljande avskiljande av främmande medel och därigenom förläna ökat värde åt förskingringsbestämmelsen. Även med nu gällande civilrättsliga begränsning i detta avseende kan dock bestämmelsen sådan den utformats i förslaget bidraga till att förverkliga det aktuella önskmålet om ökad säkerhet för klienters medel vilka anförtros advokater med flera yrkesidkare (jfr första lagutskottets utlåtande 1939: 34).
Förmögenhetsresultatet vid förskingring beskrives liksom vid bedrägeri och utpressning såsom fordran på att gärningen innebär vinning för gärningsmannen och skada för den berättigade. Innebörden härav har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (s. 45 f.). Det tillägnande som utgjort kärnan i det äldre förskingringsbegreppet har i svensk rättsutveckling uppfattats såsom förverkligande av en förmögenhetsöverföring, och denna objektiva fordran har kommittén bibehållit vid den nya förskingringstypen i förslaget. Vinning och skada måste alltså motsvara varandra såsom olika sidor av samma förmögenhetsöverföring. Ett vinningssyfte vilket som helst, vilket efter utländska förebilder upptogs i Thyréns förskingringsbeskrivning (III 1 §), blir enligt förslaget icke tillfyllest, t. ex. om en verkställande direktör i förtid kasserar maskiner eller inventarier, emedan nyanskaffningen därav kan bereda honom vinning. Givetvis begränsar sig resultatet icke till förmögenhetsöverföring i rättslig mening, t. ex. genom försäljning av anförtrodd sak till godtroende tredje man. Förmögenhetsöverföringen kan framträda också såsom ett faktiskt resultat, t. ex. genom förbrukning av anförtrodd egendom för egen eller annans räkning, och den behöver vid penningförskingring icke ens hänföra sig till viss tillgång utan kan äga rum genom att gärningsmannen använder medel, vilka juridiskt sett tillhöra honom men i hans hand representera ett främmande värde, för sitt eget ändamål.
Om den i förmögenhetsöverföringen ingående vinningen saknas, kan den som åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att utgiva individuell egendom eller avskilda penningar bliva straffbar för olovligt förfogande enligt 4 §, där resultatet endast behöver vara att egendomen frånhändes den berättigade. Ett åsidosättande, utan vinning, av redovisningsskyldighet för främmande medel, vilka juridiskt ingå i innehavarens förmögenhet, kan däremot icke hänföras till olovligt förfogande, vid vilket brott objektet skall vara egendom vartill ägande- eller säkerhetsrätt tillkommer annan. Vissa hithörande handlingar kunna drabbas av straff såsom trolöshet mot huvudman enligt 22: 5, ty vid detta brott kräves icke vinning utan allenast att gärningen medför skada. I övrigt torde det icke vara erforderligt att för att skydda en redovisningsberättigads intresse straffa den redovisningsskyldiges skadegörande förfogande över egen förmögenhet i annan mån än han såsom vanlig gäldenär kan straffas för gäldenärsbrott.
Brottsbeskrivningens föreskrift att gärningen skall innebära vinning och skada bekräftar den grundsats, vari den hittillsvarande tillämpningen av SL 22: 11 utmynnat, nämligen att förmögenhetsöverföringen skall bedömas med tanke på den situation som föreligger vid tiden för förskingringshandlingen. För detta ändamål skall man icke behöva avvakta den tid. då enligt det föreliggande rättsförhållandet egendom skall utgivas eller redovisningsskyldighet fullgöras. Om den förpliktade obehörigt förfogat över främmande egendom eller han, ehuru redovisningsskyldig, genom egna förmögenhetsförfoganden åsidosatt vad som åligger honom, skall återverkan därav på
värdet av den berättigades redovisningsfordran uppskattas; om uppskattningen visar ett underskott av praktisk betydelse, är skaderekvisitet uppfyllt. Därmed är förskingring fullbordad, och brottsligheten förändras icke därav att vid redovisningstiden eller dessförinnan, då redovisningsskyldigheten aktualiseras, gärningsmannen ersätter det ifrågavarande beloppet. Någon tvekan härom kan icke råda, såvida betalningen möjliggöres genom omständigheter utan samband med det föreliggande rättsförhållandet, såsom då anhöriga och vänner till den redovisningsskyldige tillskjuta beloppet eller medel på grund av arv eller testamente tillfalla honom. I princip bör emellertid enahanda bedömande tillämpas, om samma transaktion varigenom den redovisningsskyldige åsidosatt sin skyldighet skulle utfalla förmånligt och sålunda sätta honom i stånd att fullgöra redovisningen. Det typiska förhållandet vid spekulation med främmande medel är nämligen att spekulationen verkställes av den redovisningsskyldige för egen räkning, så att vinsten tillfaller honom, under det att förlustrisken ligger på den redovisningsberättigade. Att denne iklädes en risk som icke motväges av någon honom tillkommande vinstutsikt innebär för hans förmögenhetsläge en försämring vilken kan uppskattas såsom skada. En annan sak är, om spekulationen, låt vara obehörigt, företages för den berättigades räkning och de med densamma förbundna riskerna och vinstutsikterna medgiva en uppskattning av redovisningsfordringen till fulla värdet. I det sista fallet föreligger nämligen vid tiden för spekulationens företagande icke någon skada.
Det subjektiva rekvisitet vid förskingring har icke särskilt angivits i brottsbeskrivningen. Enligt allmänna grundsatser fordras uppsåt i förhållande till samtliga i det föregående angivna objektiva rekvisit. Något kvalificerat uppsåt erfordras icke i något av dessa avseenden utan eventuellt uppsåt gör tillfyllest. Den av Thyrén uppställda fordran på vinningssyfte (III 1 §) har sålunda icke upptagits i förslaget. Då kommittén beträffande förmögenhetsresultatet utgår från att vinning och skada objektivt förverkligats såsom olika sidor av en och samma förmögenhetsöverföring, bör ej beträffande vinningen krävas ett mera kvalificerat uppsåt än beträffande skadan (jfr s. 52). Denna ståndpunkt i förslaget torde överensstämma med nu gällande rätt.
Sin största praktiska betydelse erhåller fordran på uppsåt i förhållande till förmögenhetsskadan för den berättigade. Den av kommittén hävdade principen att skadan skall utgöras av förskingringshandlingens omedelbara återverkan på den berättigades förmögenhet och icke hör hänföras till den senare tidpunkt, då skyldigheten att utgiva eller redovisa för egendomen aktualiseras, medför här den konsekvensen att förskingringsuppsåtet allenast skall omfatta den ekonomiska situationen vid tiden för förskingringshandlingen och icke avser frågan, huruvida slutlig förlust kommer att inträda eller icke. Vid tillägnande av annans sak eller avskilda penningar föreligger förskingringsuppsåt. när gärningsmannen inser att den redovisningsfordran han tillgodoför ägaren icke kan uppskattas till fulla värdet av det tillägnade. emedan han icke är i stånd att på anfordran fullgöra redovisningen eller i varje fall icke kan göra detta utan att åsidosätta andra borgenärers intresse. Sker förskingring genom en åtgärd, varigenom den som är redovisningsskyldig för främmande medel åsidosätter vad som åligger honom, är det på motsvarande sätt tillfyllest att han inser att åtgärden, t. ex. en spekulation. återverkar på den berättigades förmögenhet på sådant sätt att redovisningsfordringen icke kan uppskattas till sitt fulla värde. Däremot är den förskingrandes tro eller förvissning, att han icke desto mindre skall kunna fullgöra redovisningen vid den tid, då skyldigheten därtill blir aktuell, och att alltså förlusten ej skall bliva slutlig, icke av beskaffenhet att utesluta förskingringsuppsåt. För ett effektivt straffskydd på förskingringsområdet är denna ståndpunkt av synnerlig betydelse, emedan vid ett stort antal typiska och utpräglat farliga förskingringshandlingar den slutliga skadan icke omfattas av eventuellt uppsåt i den mening kommittén i överensstämmelse med strafflagskommissionen inlagt i detta begrepp. Ty i förhållande till den slutliga skadan saknas eventuellt uppsåt, om gärningsmannen icke skulle företagit förskingringsåtgärden därest han varit förvissad om skadans inträde, och ett så beskaffat motivläge är icke ovanligt, i synnerhet då det rör sig om stora belopp vilkas förlust icke kan undgå upptäckt. Enligt förslaget blir det alltså uppsåtlig förskingring, ehuru den redovisningsskyldige som inlåtit sig på en förlustbringande spekulation själv varit övertygad om att spekulationen skulle lyckas.
Vid bestämmande av straffet för förskingring har i förslaget tillämpats en liknande tredelning som vid stöld och bedrägeri. I förevarande paragraf behandlas förskingring av normal svårhetsgrad. Straffsatsen har satts till fängelse eller straffarbete i högst två år. Såtillvida är straffsatsen mildare än det föreslagna straffet för medelsvår stöld och bedrägeri, att fängelse upptagits före straffarbete. I förhållande till gällande rätt, som stadgar ett straff av högst straffarbete i två år, innebär förslaget ingen annan förändring än att böter överförts till de ringa förskingringsfallen i 2 §.
Varken i gällande rätt (SL 22: 11) eller hos Thyrén (III 1 §l angivas några särskilda lindrigare bestraffade fall av förskingring. Skillnad mellan olika svårhetsgrader kan i stort sett göras endast genom straffmätningen.
Kommittén har ansett det vara ett önskemål att den nuvarande olikheten mellan reglerna om stöld och reglerna om förskingring i detta hänseende utjämnas. Stöldbrottet är för närvarande noga gradindelat, och lindrigare straffbara fall upptagas under en särskild beteckning, snatteri. Denna ordning bibehåller kommittén i något förenklad form. Det synes då föga konsekvent att vid förskingring alltid bruka en och samma brottsbenämning samt helt överlåta graderingen åt domarens straffmätning i det enskilda fallet. Att för närvarande gärningen betecknas såsom förskingring även i de talrika fall, för vilka böter framstå som det normala straffet, innebär enligt kommitténs mening en onödigt hård brottsstämpel och är ägnat att i det allmänna medvetandet utsudda intrycket av den verkligt allvarliga karaktär brottet i andra fall äger. I förslaget upptagas därför de lindrigare fallen av förskingring till särskild behandling under beteckningen undandräkt. Denna beteckning, som är nybildad, torde osökt föra tanken i rätt riktning; en liknande ordbildning är den redan brukade brottsbenämningen bodräkt.
I överensstämmelse med vad som föreslås beträffande snatteri föreligger enligt förslaget undandräkt, då brottet med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Värdegränsen är enligt förslaget varken vid snatteri eller vid undandräkt absolut bestämd utan får fastställas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. På grund av brottets natur kan värdegränsen variera mera vid undandräkt än vid snatteri. Även om värdet uppgår till så stort belopp som några hundra kronor, kan brottet under vissa omständigheter böra betecknas som undandräkt.
Bland övriga beaktansvärda omständigheter märkes här, i motsats till vad händelsen är beträffande snatteri, särskilt trolöshetsmomentet. Har stort förtroende visats och missbrukats, kan detta vara en försvårande omständighet, därest gärningsmannen intagit allmän eller enskild förtroendeställning. Har han åter innehaft en underordnad post, som icke bort förenas med självständigt ansvar utan fastmera förknippas med fortlöpande kontroll, blir brist i kontrollen att beakta som en förmildrande omständighet. Sådana fall vilka vid stöld privilegierats såsom bodräkt kunna vid förskingring stundom vara att bedöma såsom undandräkt. Vanligen blir dock, såsom i motiveringen till 20: 3 framhållits, bestämmelsen om olovligt förfogande tillämplig i dylika fall.
Straffet för undandräkt föreslås till böter eller fängelse. Då böter nämnas först och alltså framstå såsom normalstraffet, är straffsatsen något lindrigare än vid snatteri, där de båda straffarterna upptagas i motsatt ordning.
Beträffande mera kvalificerade förskingringsfall upptager SL 22: 11 ej annat särskilt stadgande än att det för normala fall till högst straffarbete i två år bestämda straffet vid synnerligen försvårande omständigheter må höjas till fyra års straffarbete. Förskingrare som är underkastad ämbetsmannaansvar skall emellertid straffas enligt SL 25: li, som upptaget straffarbete från och med sex månader till och med fyra år och blott vid synnerligen mildrande omständigheter medger ådömande av fängelse. Har ämbetsmannen därjämte sökt dölja sitt tillgrepp genom falska räkenskaper eller böcker eller eljest brukat oriktiga verifikationer eller andra oriktiga bevismedel till bristens döljande, blir straffet jämlikt SI. 25: 12 straffarbete från och med ett till och med sex år; straffarbetstiden kan dock under synnerligen mildrande omständigheter nedsättas till sex månader.
Thyrén (III 1 § andra stycket) föreslår strängare straff för förskingring av dels sådant som man på grund av yrke eller enskild tjänst fått sig anförtrott, dels ock gods som annan insatt i förskingrarens vård under lås, försegling eller dylikt stängsel.
Kommittén har, liksom vid stöld och bedrägeri, även vid förskingring uttagit de fall, som med hänsyn till omständigheterna vid brottet äro att anse som grova, till strängare behandling under särskild benämning, grov förskingring. Till ledning för bedömandet huruvida brottet är att anse som grovt anföras även beträffande förskingring flera exempel på omständigheter, som ofta kunna men icke nödvändigtvis måste göra brottet grovt. Exemplen äro i stor utsträckning desamma som vid stöld och bedrägeri, varför kommittén kan hänvisa till vad som anförts beträffande 20: 4 och 21: 3 i förslaget. Angående de skäl som föranlett kommittén att även här uttaga grova fall till särskild behandling må anföras följande.
De grova förskingringarna hava på grund av den ekonomiska utvecklingens förlopp under senare årtionden blivit ett alltmer beaktansvärt samhälleligt problem. Visserligen hava straffbestämmelserna tid efter annan skärpts, men straffen för grova förskingringar framstå dock alltjämt som lindriga i jämförelse med dem som i kvalificerade fall drabba tjuvar. Enligt kommitténs mening beror detta till väsentlig del på att förskingring principiellt betraktats som ett tillägnelsebrott, en uttunnad form av stöld, vari tillgreppsmomentet saknas. Det förefaller då naturligt att indela stöldbrottet i flera grovhetsgrader, främst efter tillgreppets växlande former, men bedöma förskingring efter en enda, i jämförelse med stöldbestämmelserna lindrig straffskala. Betraktas åter förskingring i enlighet med kommitténs förslag icke som ett tillägnelse- utan som ett trolöshetsbrott, så framträder däri ett hos stölden icke förefintligt moment, trolöshetsmomentet, som kräver beaktande vid gradering av brottets svårhetsgrad. I överensstämmelse härmed har kommittén som exempel på grov förskingring främst upptagit, att någon förskingrar vad han omhänderhar på grund av ansvarsfull tjänsteställning. Såvitt angår allmän tjänst, har detta moment redan enligt gällande rätt beaktats såtillvida, att förskingring i ämbete eller allmän tjänst bedömes som ett ämbetsbrott, vilket enligt SL 25 kap. medför såväl långvarigt frihetsstraff som särskilt ämbetsstraff. Enligt kommitténs förslag skall ämbetsmannaförskingring i stället medföra dels frihetsstraff enligt de allmänna förskingringsbestämmelserna och dels ämbetsansvar enligt SL 25: 16. Denna tankegång utvecklas närmare i motiven till förslaget beträffande 25 kap. En förutsättning för lämpligheten av denna ordning är tydligen, att tillräckligt strängt frihetsstraff kan utmätas inom ramen för de allmänna förskingringsbestämmelserna. Så blir enligt kommitténs förslag fallet, om förskingring i ämbete eller allmän tjänst regelmässigt bedömes som grov förskingring. Avgörande bör dock icke vara, om gärningsmannen är underkastad ämbetsmannaansvar enligt SL 25 kap. utan om hans ställning är av så självständig art, att den kan betecknas som en ansvarsfull tjänsteställning. Därför böra å ena sidan vissa mindre kvalificerade tjänster som äro förenade med ämbetsmannaansvar undantagas. men å andra sidan finnas tydligen många sådana självständiga ställningar utanför ämbetsbrottens tillämpningsområde. Liksom en ämbetsmans förskingring i ämbete bör anses grov, bör grov förskingring anses föreligga även då gärningsmannen intager ledande eller självständigt medelsförvaltande ställning inom bank, bolag, ekonomisk förening, fackförening eller liknande företag eller sammanslutning. Med ansvarsfull tjänsteställning kan tydligen stundom likställas en ställning som grundar sig på uppdrag eller förordnande. Av domstol förordnade förmyndare och boutredningsmän böra i regel anses lika ansvariga som tjänstemän i ansvarsfull ställning, och detsamma gäller advokater vid förvaltning av klienters medel. Det torde väl överensstämma med allmän rättsuppfattning att jämställa en verkställande direktörs, bankkassörs eller advokats förskingring med en ämbetsmans. Däremot torde det vara att gå för långt att, såsom Thyrén föreslagit, kvalificera varje förskingring av sådant som någon på grund av yrke eller enskild tjänst fått sig anförtrott. Om en portvakt, chaufför eller hotellvaktmästare på grund av sitt yrke fått hand om reseffekter, ytterplagg eller dylikt, behöver förskingring därav visst icke alltid framstå som grov.
Såsom exempel på omständigheter som kunna göra förskingring grov nämner kommittén vidare, att gärningsmannen begagnar falsk handling eller vilseledande bokföring. Detta exempel ansluter sig till den nuvarande kvalifikationen av ämbetsmannaförskingring i SL 25: 12. I sistnämnda lagrum talas i första hand om intellektuell handlingsförfalskning. Om förskingraren själv är räkenskapsförare, kan han föra oriktiga räkenskaper eller böcker, exempelvis underlåta att upptaga influtna medel eller uppföra utbetalningar som icke skett. Detta sammanfattas i kommitténs förslag under beteckningen vilseledande bokföring. Vidare talar SL 25: 12 om vanlig materiell förfalskning. En förskingrare kan, vare sig han själv för räkenskaper eller ej, hava tillverkat falska verifikationer. Häremot svarar i kommitténs förslag uttrycket falsk handling. Ytterligare nämnes i SL 25: 12 negativ förfalskning, nämligen att gärningsmannen undanskaffat handlingar. Detta fall omtalas icke särskilt i kommitténs förslag men bör anses inbegripet under det allmänna uttrycket att gärningen eljest är av särskilt' farlig art. Så snart en förskingrare till brottets genomförande eller bristens döljande använt en förfalskningsåtgärd, positiv eller negativ, materiell eller immateriell. bör enligt kommitténs förslag regelmässigt ansvar för grov förskingring inträda. Förfalskningsåtgärden skall icke medföra särskilt ansvar för förfalskning utan blott skärpning av förskingringsstraffet: dock att SL 12: 1. vars straffmaximum överskrider maximum i förevarande paragraf, bör tillämpas även i förskingringsfall av här avsedd art.
Av särskilt farlig art kan en förskingring även vara, när gärningsmannen använt annat listigt eller durkdrivet förfaringssätt än förfalskning. Man kan här tänka på vad som i SL 25: 12 kallas "annat sådant bedrägeri" varmed icke åsyftas bedrägeri i egentlig mening utan oredliga förfaranden överhuvud (jfr NJA 1902 s. 484). Kommittén har särskilt avsett sådana fall. då flera personer systematiskt samverkat på ett sätt som gjort brottet svårt att upptäcka. Däremot kan kommittén icke finna det av Thyrén omnämnda fallet att förskingringen avser sluten deposition vara något gott exempel på särskild farlighet. Ett visst avseende bör dock fästas vid besittningsförhållandets art. Så är det t. ex. vid en bankkassörs förskingring en försvårande omständighet, att pengarna rätteligen aldrig bort föras från banklokalen.
En förskingring kan slutligen vara att anse som grov på grund av att den avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Det överensstämmer säkert med allmän rättsuppfattning att utan vidare anse en förskingring grov, därest den avser hundratusentals kronor eller anförtrodda medel av vilka huvudmannen varit beroende för sitt uppehälle. Värdet bör vanligen tillmätas större betydelse vid förskingring än vid stöld, ty förskingraren kan på förhand överblicka hur mycket han kommer att tillägna sig, varemot tjuvens utbyte ofta är beroende på tillfälligheter vid brottets utförande.
Straffsatsen föreslås liksom för grov stöld och grovt bedrägeri till straffarbete i högst sex år. Skälen för denna straffsats hava berörts redan i den allmänna motiveringen (s. 70). Vad grov förskingring angår kan straffsatsen sägas utgöra en naturlig konsekvens av den hittillsvarande utvecklingen, som alltmer närmat straffen för vanlig förskingring och ämbetsmannaförskingring till varandra genom straffskärpning i förra och straffsänkning i senare fallet. En närmare redogörelse för denna utveckling lämnas i motiven till 25 kap.
Framhållas må slutligen, att brottets indelning i grader särskilt vid förskingring framträder som en fördel i preskriptionshänseende. Det är otvivelaktigt en förbättring i förhållande till gällande rätt, att brottspreskription inträder för ringa fall redan efter två år, för medelsvåra som nu efter fem år men för grova först efter tio år.
Under SL 22: 11 torde falla ej blott förskingring av anförtrott gods utan även olovligt tillägnande av egendom som icke blivit anförtrodd samt ej endast brott som innebära vinning utan även enbart skadegörande gärningar. I intetdera hänseendet äro dock förskingringsbrottets gränser enligt gällande rätt otvetydigt bestämda. Vad angår egendom som icke blivit anförtrodd, stadgas i SL 22: 19, förutom bötesansvar för underlåtenhet att lysa fynd eller hittegods, tillika straff med böter eller fängelse för den som förtiger fyndet eller hittegodset, då ägaren eller annan därtill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagiver. Detta stadgande är ägnat att uppväcka tvivel, huruvida olovligt tillägnande av hittegods på annat sätt, t. ex. genom konsumtion eller föryttring, bör drabbas av det vida strängare förskingringsansvaret enligt SL 22: 11 eller huruvida tvärtom blott bötesansvar för underlåten lysning kan komma i fråga. Vidare finnas i SL 22: 13 vissa särbestämmelser, som snarare fördunkla än förklara det allmänna förskingringsbrottets gränser. Bland annat stadgas där straff för den som säljer, städjer eller leger tvem ett. Vad angår enbart skadegörande fall, t. ex. att en syssloman bränner upp omhänderhavda värdepapper eller en upphittare kastar hittegodset i sjön, kan man tveka mellan tillämpning av förskingringsbestämmelserna och stadgandet om skadegörelse i SL 19: 20. Fall
som icke innebära skada ligga däremot otvivelaktigt utanför det enligt SL 22: 11 straffbara området. Om någon av en vän till förvaring mottagit en tavla, på vilken vännen sätter stort värde men som depositarien anser vanprydande, gör denne sig därför icke förfallen till ansvar, om han egenmäktigt säljer tavlan men lämnar vännen köpeskillingen. Straffbestämmelserna i HB l2: 4 tillämpas nämligen icke längre, lika litet som de närbesläktade reglerna i HB 10: 6 och 11: 4. För ett visst fall, nämligen om den, vilken såsom pant eller till förvaring eller till försäljning i kommission emottagit eller i kommission inköpt fondpapper, utan laga rätt förfogar däröver för annans räkning än ägarens, finnes ansvar stadgat i 4 § lagen den lö maj 1919 med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.
Thyrén (III s. 114) behandlar förskingring som ett vinningsbrott; skadegörande former lämnar han å sido. I hans förslag är förskingringsparagrafen (III 1 §) ett allmänt stadgande om olovligt tillägnande i vinningsavsikt, från vilket vissa arter av sådant tillägnande, såsom hittegodsdelikt (III 2 §) och stöld (III 3 §) uttagits till särbehandling. Frånsett hittegods gör Thyrén (III s. 119) ingen skillnad mellan anförtrodd egendom och egendom vartill besittningen uppkommit på annat sätt. I annat sammanhang upptager Thyrén (IV 7 och 8 §§) straff för ägares kränkning av pant- eller retentionsrätt samt för den som olovligen försäljer annans sak eller upplåter rätt till säkerhet däruti. Med sistnämnda lagbud, som äro av subsidiär natur, åsyftar Thyrén tvesalu och andra liknande fall.
Kommittén har vid utformningen av brottsbegreppet olovligt förfogande fullföljt i huvudsak följande tankegång. Det har ansetts lämpligt att meddela ett allmänt stadgande om straff för olovligt tillägnande i sådana fall, som ej äro reglerade i annat lagrum. I stället för att, efter mönstret av Thyréns förslag, placera det allmänna stadgandet först bland tillägnelsebrotten och låta det praktiskt betydelsefullaste fallet, nämligen stölden, framstå som undantag, har emellertid kommittén låtit bestämmelsen om olovligt förfogande inflyta sist såsom en uppsamlingsreserv för de icke förut behandlade fallen. Kommittén har vidare, i motsats till Thyrén, skilt mellan de fall, då gärningsmannen fått egendomen i besittning för annan med skyldighet att utgiva densamma och fråga sålunda är om anförtrodd egendom, samt sådana fall då besittningen uppkommit på annat sätt. Endast beträffande anförtrodd egendom använder kommittén beteckningen förskingring; olovligt tillägnande av hittegods eller av egendom som gärningsmannen fått i sin besittning genom misstag eller tillfällighet anses såsom olovligt förfogande. Stadgandet om olovligt förfogande kompletterar förskingringsbestämmelsen i ytterligare ett hänseende. Såsom olovligt förfogande betecknas nämligen ej blott olovliga tillägnanden utan även frånhändanden utan tillägnande, detta vare sig gärningen medför skada eller ej. Då förskingring i kommitténs liksom i Thyréns förslag är ett vinningsbrott och alltså blott omfattar fall som innebära förmögenhetsöverföring, kompletteras förskingringsbestämmelsen beträffande fall som icke innebära förmögenhetsöverföring av stadgandet om olovligt förfogande på samma sätt som i förslagets 20 kap. egenmäktigt förfarande kompletterar stöld. Till omfattningen av begreppet olovligt förfogande i sådana fall som innebära frånhändande utan tillägnande återkommer kommittén i det följande. Vad angår sådana fall som innebära olovligt tillägnande, framgår brottsbegreppets omfattning genom bestämning av gränsen i förhållande till stöld och förskingring.
Gränsen mellan stöld och olovligt förfogande bestämmes av om gärningen innefattar ett olovligt besittningstagande eller ej (jfr Thyrén III s. 112– 114). Vid olovligt förfogande har gärningsmannen i regel egendomen i besittning på rättsenlig grund. Det kan dock även tänkas, att han olovligen tagit egendomen i besittning utan tillägnelseuppsåt, t. ex. för att tillfälligt nyttja den, men sedan kommer på andra tankar och tillägnar sig egendomen. Ett sådant fall bör enligt kommitténs förslag bedömas som egenmäktigt förfarande jämte olovligt förfogande. I likhet med Thyrén (III s. 119) anser kommittén nämligen ett olovligt besittningstagande och ett därpå följande olovligt tillägnande icke böra uppfattas såsom ett brott, stöld.
Då förfogandet sker i samband med ett besittningstagande vilket emellertid icke i och för sig är olovligt, är gärningen icke stöld men kan bliva att bedöma såsom olovligt förfogande. Sådana fall föreligga, då gärningsmannen tager hittegods, då annan tillhörigt djur självmant kommer i hans vård eller då besittningen eljest uppkommer på grund av tillfällighet eller misstag. Det är visserligen olovligt att taga hittegods med uppsåt att tillägna sig det, men besittningstagandet i och för sig är lovligt. Att taga hittegods med tillägnelseuppsåt skall därför icke bedömas som stöld utan som olovligt förfogande. För att klargöra att fall av detta och liknande slag skola bedömas lika, vare sig gärningsmannen redan vid besittningstagandet handlade i tillägnelseuppsåt eller då hade ärliga avsikter men sedan kom på andra tankar, har kommittén uppdelat paragrafen om olovligt förfogande på två punkter. Första punkten avser egendom som gärningsmannen har i besittning. Detsamma som där sägs skall emellertid enligt andra punkten gälla även då någon i annat fall än förut i förslaget är sagt genom att taga sak i besittning frånhänder annan saken eller säkerhetsrätt till denna. Undantaget för vad förut i förslaget är sagt syftar huvudsakligen på stöld och egenmäktigt förfarande; regeln gäller de förut angivna hittegods-, tillfällighets- och misstagsfallen. Gränserna för regelns tillämpningsområde torde emellertid få dragas ganska snävt. Såsom i motiven till 20: 1 i förslaget framhållits, bör ett besittningstagande av kvarglömda saker med tillägnelseuppsåt i regel bedömas som stöld. Detsamma gäller i viss utsträckning besittningstagande av bortkomna djur, t. ex. lapparnas renar. Om en ren kommit ur sin hjord, kan det likväl icke anses lovligt att taga den i besittning, sålänge den befinner sig inom ifrågavarande lappfamiljs distrikt. Ett besittningstagande i tillägnelseuppsåt blir alltså stöld och icke olovligt förfogande. Föreligga däremot de lagliga förutsättningarna för intagande av kreatur, straffas den som tillägnar sig kreaturet för olovligt förfogande, vare sig tillägnelsen sker vid intagandet eller senare. Typiska exempel på olovligt tillägnande utan stöldkaraktär erbjuda de fall då besittningen uppstått på grund av misstag. Gärningsmannen förhåller sig nämligen här passiv, medan någon annan av misstag tillför honom besittningen. Om en person. iförd hatt men ej överrock, lämnar hatten till förvaring i en garderob men vid avhämtandet genom misstag från rockvaktmästarens sida tillika får en överrock, gör han sig skyldig till olovligt förfogande, om han med insikt om rätta sammanhanget mottager rocken. Någon efterföljande tillägnelseåtgärd kräves ej. Gärningsmannen undgår ej straff därför att han, när han beträdes med sitt oärliga förfarande, har rocken kvar och kan återlämna den i oskadat skick. Olovligt förfogande föreligger också i och med att någon i ond tro mottager penningar som lämnas honom av misstag; att penningarna användas kräves ej. Den som har femtio kronor att fordra men av misstag får en hundrakronesedel, gör sig genom att i ond tro mottaga sedeln skyldig till olovligt förfogande.
Gränsen mellan förskingring och olovligt förfogande hänför sig, såsom av det redan sagda framgår, till två moment, dels huruvida besittningen till egendomen uppkommit på sådan grund som medför skyldighet att utgiva egendomen, dels huruvida brottet innebär vinning. Då trolöshetsmomentet gjorts till ett ledmotiv i förslagets 22 kap., är det naturligt att kommittén i motsats till Thyrén (III s. 119) lagt avgörande vikt vid frågan om egendomen är att anse som anförtrodd eller ej. För att egendom skall anses som anförtrodd i den mening att olovligt förfogande däröver blir förskingring måste enligt kommitténs förslag följande förutsättningar vara uppfyllda. Förfogandet skall strida mot en förpliktelse att utgiva egendomen som åvilar gärningsmannen på grund av avtal, tjänst eller dylik ställning. Vidare skall gärningsmannen hava fått egendomen i besittning med sådan skyldighet. Och slutligen skall denna skyldighet vara sådan att han besitter egendomen mera för annans än för egen räkning. För att olovligt förfogande över egendom skall föreligga fordras däremot endast att förfogandet strider mot annan tillkommande ägande- eller säkerhetsrätt till egendomen. Nu angivna förutsättningar för förskingring hava behandlats i motiven till 1 § men skola här ytterligare beröras ur den synpunkten att, om någon av dem brister. brottet blir olovligt förfogande i stället för förskingring.
Med hänsyn till det sagda kan man skilja mellan tre typer av olovligt förfogande. Sådant brott föreligger, då förfogandet visserligen strider mot annans ägande- eller säkerhetsrätt till egendomen men ej mot någon förpliktelse på grund av avtal, tjänst eller dylik ställning. Olovligt förfogande föreligger vidare, då förfogandet visserligen strider mot en förpliktelse som åvilar gärningsmannen men egendomen redan var i hans besittning då förpliktelsen uppstod. Slutligen föreligger olovligt förfogande. då gärningsmannen visserligen fått egendomen i sin besittning med skyldighet att
respektera annans ägande- eller säkerhetsrätt därtill men denna skyldighet är sådan att han besitter egendomen mera för egen än för annans räkning.
Olovliga förfoganden av förstnämnda typ hava nyss omnämnts på tal om gränsen mot stöld. Hit höra förfoganden över hittegods eller sådant som genom misstag eller tillfällighet kommit i gärningsmannens besittning. I gällande rätt finnas från förskingring skilda bestämmelser om olovligt tillägnande av hittegods. Andra hithörande fall, såsom det ovan anförda då någon av misstag fått en överrock till sig utlämnad, påminna lika litet om förskingring. Det är därför en fördel, att dessa fall i förslaget blivit uttryckligen hänförda till en lindrigare brottstyp än förskingring. Till belysande av gränsen emot förskingring må anföras följande exempel. Någon får sig tillsänd en sak från en annan med uppmaning att lämna den till en tredje utan att mottagaren åtagit sig att vidarebefordra saken. Behåller han den för egen räkning, gör han sig skyldig till olovligt förfogande. Varor som utan beställning skickats till påseende kan det stundom vara lovligt att tillägna sig, nämligen då meningen är att mottagaren får behålla varorna om han är villig att betala dem. Behåller han dem utan att betala, gör han sig blott skyldig till underlåtenhet att infria en skuld. I andra fall kan det emellertid bliva olovligt förfogande att tillägna sig sådant som utan beställning lämnats till påseende. Ett annat exempel erbjuder det fallet, att en jordägare intager en grannes kreatur, som kommit in på hans mark och där anställt skada. Grannelagsförhållandet grundlägger icke en förskingringssituation och det är alltså olovligt förfogande om jordägaren tillägnar sig kreaturet.
Den andra av de förenämnda typerna är den, att någon åtager sig en förpliktelse beträffande egendom som han redan innehar, men sedan förfogar över egendomen i strid mot sitt åtagande. Hit höra tvesalu och andra liknande fall. Att sådana gärningar icke heller för närvarande betraktas såsom egentlig förskingring kan man sluta därav, att såväl i gällande rätt som hos Thyrén en särskild bestämmelse om tvesalu upptagits vid sidan av den allmänna regeln om förskingring. Det torde vara en fördel att dessa fall avskiljas från förskingringsområdet, som därigenom erhåller en klarare avgränsning. Då förskingring i förslaget ej begränsats till olovligt tillägnande av annans egendom utan även kan avse förfoganden över egendom vartill gärningsmannen själv har äganderätten, erfordras för att förskingringsbrottet skall få en fast avgränsning den kompletteringen, att gärningsmannen dock en gång måste hava av annan fått viss egendom, motsvarande det värde för vilket han sedan är redovisningsskyldig. Är så ej förhållandet, kan i stället straff för olovligt förfogande inträda. Tvesalu av lös sak är sålunda i regel olovligt förfogande. Om någon säljer en sak till en annan, åtager han sig därigenom skyldighet att utgiva egendomen till köparen. En säljare, som fått behålla egendomen i sin vård men sedermera säljer och utlämnar den till en annan eller konsumerar den, gör sig skyldig till olovligt förfogande. Utlämnar säljaren egendomen till förste köparen, kan han bliva att straffa för bedrägeri eller för oredligt förfarande enligt 21: 7 i förslaget, därest han med förtigande av det första köpet bedragit den andre köparen att betala köpeskilling eller förlett honom till någon förlustbringande disposition. Tvesalu av fastighet eller av värdepapper, deponerade hos tredje man, blir i regel icke att bedöma såsom olovligt förfogande utan såsom det i förslagets 6 § omtalade, med samma straff belagda brottet behörighetsmissbruk. Det är nämligen i sådana fall vanligen icke den faktiska
besittningen till egendomen utan den rättsliga behörigheten att förfoga däröver som missbrukas. Såsom olovligt förfogande skola däremot bedömas fall i vilka någon, som överlåtit äganderätten men behållit besittningen till en fastighet, förfogar över dess beståndsdelar. Såsom i motiveringen till 20: 7 i förslaget framhållits gör sig en fastighetsägare, som själv tillgodogör sig träd vartill han upplåtit avverkningsrätten åt annan, skyldig till olovligt förfogande, förutsatt att fastighetsägaren har kvar besittningen till skogsområdet; i annat fall blir fastighetsägarens åtgärd att anse som stöld.
Den tredje typen av olovligt förfogande avser sådan egendom som gärningsmannen fått i sin besittning med annan förbehållen ägande- eller säkerhetsrätt men som han i själva verket besitter mera för egen än för annans räkning. Skyldighet att utgiva egendomen är visserligen avtalad men gjord beroende av sådana villkor, att det för gärningsmannen framstår som det normala att han skall behålla egendomen. Kommittén tänker här främst på avbetalningsköp. Vid sådana köp brukar säljaren förbehålla sig äganderätten till det försålda tills köpeskillingen blivit gulden. Att kalla ett häremot stridande förfogande över egendomen från köparens sida förskingring är ej välgrundat, ty säljarens äganderätt år så uttunnad, att köparen med fog anser sig innehava egendomen mera för egen än för säljarens räkning. Däremot synes det rimligt att åt köparen utmäta ett lägre straff, för olovligt förfogande, därför att han brutit sitt åtagande att behålla egendomen till säkerhet för säljaren. Helt straffria böra emellertid sådana fall lämnas, i vilka säljarens förbehåll i själva verket icke syftat till att återfå godset utan blott till att kunna hota köparen med straff. I praxis hava ägarförbehåll frånkänts verkan, då köparen haft rätt att fritt förfoga över godset (se NJA 1932 s. 564, 1933 s. 133 och 1935 s. 152; jfr Erik Bergendal i SvJT 1936 s. 599 och 1939 s. 670 ävensom NJA 1908 s. 449 och 1932 s. 103 och 292). I den mån särskilda lagbestämmelser i ämnet erfordras, torde dessa böra bliva av civilrättslig art (jfr SOU 1938: 11). Avbetalningsköpares och med dem jämförliga personers straffrättsliga ställning bör givetvis icke bedömas efter de uttryck parterna använt i sitt avtal utan efter avtalets verkliga innebörd. Även om parterna betecknat avtalet som hyreskontrakt och köparens möjlighet att förvärva äganderätten till godset som en särskild, av vissa villkor betingad förmån, kan köparen icke straffas för förskingring utan blott för olovligt förfogande, såvida meningen i själva verket är att godset normalt skall stanna hos köparen.
Den som fått i besittning egendom, vartill äganderätt förbehållits eller tillförsäkrats annan, måste också sägas besitta egendomen mera för egen än för annans räkning, därest den först efter hans död skall utgivas till annan. Vad nu sagts gäller icke den som redan under sin livstid kan bliva skyldig utgiva egendomen, därest han icke erlägger bestämda periodiska avgifter eller fullgör andra dylika åligganden: en sådan person, t. ex. en livstidsarrendator. besitter tydligen egendomen för annan. I)en som icke har annan skyldighet än att till sin död bibehålla egendomen oförminskad, t. ex. en fideikommissarie eller en testamentstagare med nyttjanderätt enligt 4 kap. 3–9 §§ testamentslagen, kan däremot sägas besitta egendomen för egen räkning. Han kan därför icke anses underkastad förskingringsansvar, men enligt kommitténs mening är det rättvist att han drabbas av straff för olovligt förfogande. om han gör av med något som bort finnas kvar åt den som efter honom skall tillträda egendomen. Från nu berörda fall bör noga skiljas att någon innehar egendom med fri förfoganderätt och annan blott tillförsäkrats rätt till vad som må finnas kvar, sedan den förres rätt upphört. Vid fri förfoganderätt kan tydligen något ansvar för olovligt förfogande ej ifrågakomma. Trots de i GB 6 kap. meddelade stadgandena till skydd för makes giftorätt, är denna rätt otvivelaktigt ej av beskaffenhet att åtnjuta straffskydd såvitt angår tiden innan giftorättsanspråket aktualiserats genom äktenskapets upplösning, hemskillnad eller boskillnad. Har åter så skett och egendomsgemenskap alltså uppkommit, måste det anses som olovligt förfogande, om ena maken sedermera minskar sitt giftorättsgods i sådan utsträckning, att den andre ej kan få ut sin giftorätt.
Den brottsliga gärningen består vid olovligt förfogande i åtgärd varigenom egendomen frånhändes målsäganden eller denne annorledes berövas sin rätt. Fråga kan vara om såväl rättsliga som faktiska förfoganden, men förfogandet skall innebära ett undandragande. Olovligt brukande behandlas i förslagets 7 §. Kravet att förfogandet skall innebära ett undandragande är icke uppfyllt genom den blotta omständigheten att en person som har annans egendom till försäljning därvid i något avseende frångår sina instruktioner. Vad de rättsliga förfogandena angår, måste dessa anses innefatta ett undandragande, även om deras verkan kan omintetgöras genom åberopande av den brottsliga gärningen. Tvesalu är sålunda straffbar, även om förste köparen kan frånvinna andre köparen egendomen.
Olovligt förfogande består oftast däri att gärningsmannen tillägnar sig en sak vartill äganderätt tillkommer annan. Emellertid är brottet icke ett tillägnelsebrott ur samma synpunkt som den man hittills lagt på stöld och förskingring, då dessa uppfattats som brott mot annans äganderätt. För att olovligt förfogande skall föreligga förutsättes nämligen enligt kommitténs förslag icke, att en rätt som åtnjuter skydd mot tredje man, en sakrätt, tillkommer målsäganden. Det är tillräckligt att äganderätt tillförsäkrats eller förbehållits honom genom bestämmelse, som är förpliktande för gärningsmannen. Enligt förslaget föreligger alltså vid tvesalu olovligt förfogande alldeles oavsett om äganderätten anses hava genom första avtalet gått över på köparen eller fortfarande vara kvar hos säljaren eller om både köpare och säljare betraktas såsom ägare; det brottsliga ligger i att säljaren bryter sitt åtagande att utgiva egendomen. Av vad nyss sagts framgår även att en ägare kan begå olovligt förfogande, om genom testamente eller på annat för honom förpliktande sätt blivit bestämt att äganderätten efter honom skall tillfalla annan. Även om den rätt som tillförsäkrats annan icke avser hela egendomen utan, såsom vid giftorätt, hälften därav eller eljest en ideell andel, kan olovligt förfogande föreligga. En bolagsman gör sig sålunda skyldig till olovligt förfogande, om han förfogar över vad han själv insatt i bolaget i strid mot ett bolagsavtal enligt vilket annan har rätt till del däri vid likvidation, detta vare sig det insatta anses ingå i en särskild bolagsförmögenhet eller tillhöra bolagsmannen. Att bryta mot ett åtagande att redovisa för visst värde eller viss myckenhet, utan att någon viss egendom blivit rättsligen avskild för ändamålet, faller däremot utanför det straffbara området. Det är sålunda straffritt, om en gäldenär bryter ett åtagande att redovisa sina framtida inkomster eller bestämd del därav till en borgenär. Om en arbetsgivare underlåter att till utmätningsman redovisa enligt lagen om införsel innehållet belopp, kan i regel varken straff för förskingring eller för olovligt förfogande inträda, därför att något för ändamålet rättsligen avskilt belopp aldrig funnits (jfr SvJT 1925 Rf s. 42). Icke heller kan man straffa en affärsman som sålt viss myckenhet av en vara till en kund men sedan ej kan fullgöra leveransavtalet, därför att han sålt ut hela sitt lager av varan till andra kunder.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen är tillämplig vare sig den rätt som tillförsäkrats annan är ägande- eller säkerhetsrätt. Gränsen mellan rättigheter av ena och andra slaget ter sig i praktiken tämligen flytande. Avtal enligt 1845 års förordning om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, äro till sin ekonomiska innebörd ofta icke överlåtelse av äganderätt utan upplåtelse av säkerhetsrätt. Vare sig meningen är den ena eller den andra, blir ett förfogande, varigenom förvärvaren berövas sin rätt, straffbart som olovligt förfogande. Vad pantsättning angår, sker sådan vanligen genom att lös sak överlämnas i annans besittning; återtager ägaren saken, gör han sig skyldig till egenmäktigt förfarande och icke till olovligt förfogande. I spannmål kan emellertid panträtt jämlikt lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål upplåtas utan att spannmålen överlämnas till panthavaren eller annan för dennes räkning. Förfogar ägaren olovligen över spannmålen, kan han drabbas av straff enligt 18 § i nyssnämnda lag. Detta straffbud föreslår kommittén ersatt med en hänvisning till den allmänna bestämmelsen om olovligt förfogande. Emellertid åsyftas med att säkerhetsrätt tillförsäkrats icke att sakrätt av visst slag uppstått, så att den berättigade är skyddad gentemot tredje man, utan blott att bindande avtal därom träffats, så att rätten kan åberopas gentemot medkontrahenten. Bestämmelsen kan därför tillämpas även vid pantavtal om andra lösören än spannmål. Det är sålunda olovligt förfogande, om en gäldenär, som träffat bindande avtal om pantsättning av viss egendom men ännu icke lämnat egendomen ifrån sig, förfogar däröver i strid mot avtalet. Däremot kan ansvar för olovligt förfogande icke drabba den som förklarat sig upplåta säkerhetsrätt i viss egendom, om parternas mening är att egendomen skall förbliva i upplåtarens besittning. Rätt som icke avser sakens substans eller värde. t. ex. bruksrätt, har icke heller ansetts förtjänt av straffrättsligt skydd mot olovliga förfoganden (jfr Thyrén IV s. 163). Det i SL 22: 13 omnämnda förfarandet att städja eller lega tvem ett har alltså i förslaget lämnats straffritt.
Olovligt förfogande innebär i de flesta fall vinning för gärningsmannen genom att han tillägnar sig annans egendom eller tillgodogör sig värdet av egendom som visserligen tillhör honom själv men vartill säkerhetsrätt tillkommer annan. Emellertid förutsättes ej, att gärningen innebär vinning. Fall som endast såtillvida skilja sig från förskingring att gärningen ej innebär vinning bliva att bedöma såsom olovligt förfogande. Hit hänföres sålunda det fall att någon bortkastar anförtrodd egendom.
Såsom förut nämnts förutsättes emellertid ej heller att skada uppkommit för att en gärning skall vara att bedöma såsom olovligt förfogande. Den som mottagit annans sak till förvaring men säljer den blir således att döma för olovligt förfogande, fastän han är fullt beredd att redovisa för det sålda. Likaledes blir en hyresvärd som kvarhållit hyresgästens tillhörigheter till säkerhet för ogulden hyra eller annan retentionsrättshavare straffbar för olovligt förfogande, om han självrådigt gör sig betäckt för sin fordran genom att sälja det kvarhållna godset. Gärningsmannens självrådighet i dylika fall har synts böra medföra straff, liksom enligt 20: 6 egenmäktigt förfarande vilket brott ej heller förutsätter skada. För ägaren kan nämligen förfaringssättet vara synnerligen olägligt, även om icke någon ekonomisk skada uppstår. Under begreppet olovligt förfogande i förslaget komma också förfoganden som i gällande rätt äro straffbara enligt 1919 års lag om fondpapper. Kommittén föreslår, att straffbestämmelsen i 1919 års lag utbytes mot en hänvisning till förevarande lagrum. Under bestämmelserna i detta rymmes även det fall att någon som mottagit penningar med skyldighet att hålla dem avskilda, t. ex. förmyndare, sammanblandar dem med egna medel. Genom sammanblandningen går myndlingens äganderätt till spillo och förvandlas till en fordringsrätt, något som lagstiftaren velat undvika då det stadgats att förmyndaren skall vara skyldig att hålla myndlingens medel avskilda från sina egna. Att förmyndaren hela tiden är fullt solvent för beloppet kan fritaga honom från förskingringsansvar men ej från ansvar för olovligt förfogande. Sådant ansvar kan jämväl inträda, om förmyndaren, mot överförmyndarens förbud eller eljest mot bättre vetande, avhänder myndlingen viss egendom mot valuta i annan, t. ex. utbyter obligationer mot aktier i ett bolag vari förmyndaren är intresserad. Om förmyndaren misstagit sig om i vilka valutor han har rätt att placera myndlingens medel, går han emellertid fri från ansvar, även om misstaget var oursäktligt. Straffet för olovligt förfogande är böter eller fängelse eller, där brottet är grovt, straffarbete i högst två år. Det ligger i detta brottsbegrepps natur, att de därunder sammanfattade förfarandena äro ganska olikartade. De mera typiska fallen av olika slag torde emellertid alla vara av samma, ganska ringa straffvärdhet. Enskilda fall av olika typer kunna dock vara av vida grövre beskaffenhet och komma stöld eller förskingring ganska nära. För sådana fall är den särskilda straffarbetsskalan avsedd. Vad åter angår de allra lindrigaste fallen, torde åtalsbestämmelsen i förslagets 10 § komma att medföra, att de i stor utsträckning överhuvud ej bliva föremål för åtal.
Trolöshet mot huvudman såsom förmögenhetsbrott har i SL 22: 14 sammanförts med trolöshet av rättegångsfullmäktig. Detta senare brott beskrives så, att fullmäktigen i sak den honom betrodd är svikligen går huvudmannens vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande eller med råd eller skäl, eller eljest till huvudmannens skada främjar sin eller annans nytta. Såsom tillägg till denna beskrivning stadgas i lagbudet samma straff jämväl för syssloman som vid annat uppdrags utförande begår trolöshet mot huvudman. I anslutning till motsvarande äldre straffbestämmelser i HB 18 kap. har detta brott uppfattats såsom ett förmögenhetsbrott, vars subjekt är sådan syssloman som omförmäles i nämnda kapitel och vars handlingsrekvisit består i att sysslomannen vid uppdrags utförande till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta. Även med denna tolkning är brottsbeskrivningen behäftad med betydande obestämdhet, som i tillämpningen icke kunnat undanröjas utan givit anledning till alltjämt bestående osäkerhet. Endast brottets subjekt har blivit närmare bestämt genom vissa lagändringar under senare tid, enligt vilka såsom syssloman skall straffas dels ledamot i styrelse för bolag eller förening samt annan som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter, dels förmyndare och god man som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande.
Inom svensk teori har hävdats, att en sammanställning med övriga förmögenhetsbrott ger vid handen att trolöshet i främsta rummet bör omfatta en med bedrägeri, utpressning och ocker parallell kriminalisering av förfogande över främmande förmögenhet. Vid dessa brott förverkligar gärningsmannen ett sådant förfogande genom förmedling av den skadelidande själv. Motsvarande förfogande bör enligt denna uppfattning kriminaliseras såsom trolöshet, då det företages av någon som är i den skadelidandes ställe så att han kan företaga förfogandet utan att föröva bedrägeri, utpressning eller ocker mot den skadelidande. Med tillämpning av en sådan jämförelse, särskilt med bedrägeri, har Thyrén i sitt utkast till förmögenhetsbrotten såsom trolöshet upptagit följande två handlingstyper. I lv 4 § förutsättes att någon, som har den rättsliga makt över annans förmögenhet att han kan ådraga honom skyldighet eller förfoga över hans rättighet, missbrukar denna makt så, att på grund av någons goda tro förmögenhetsskada vållas huvudmannen och att orättmätig vinning uppstår för gärningsmannen eller tredje man. I 5 § förutsättes att någon, som är rättsligen pliktig att för annans räkning företaga viss handling med rättslig verkan, genom underlåtenhet av sin plikt åstadkommer förmögenhetsskada för den andre samt orättmätig vinning för sig själv eller en tredje man.
I Thyréns utkast hade jämväl bedrägeribrottet på motsvarande sätt begränsats till en genom vilseledande framkallad handling eller underlåtenhet. varigenom den vilseledde ådrager sig skyldighet eller förfogar över sin rättighet. Då enligt kommitténs förslag bedrägeri omfattar vilseledande icke blott till handling eller underlåtenhet av rättslig karaktär utan även till förfogande av rent faktisk innebörd, skulle emellertid vid ett följdriktigt genomförande av tanken att trolöshet är en med bedrägeri parallell brottstyp trolöshetsbrottet komma att omfatta en sysslomans eller annan därmed likställd ställföreträdares handling eller underlåtenhet även där denna är av blott faktisk karaktär. Det synes även frånsett denna jämförelse vara påkallat, att trolöshetsbrottet bestämmes så omfattande att jämväl dylika handlingar kunna falla därunder. För trolöshet bör sålunda en syssloman straffas ej blott om han med begagnande av en fullmakt säljer sin huvudmans tillhörigheter till vrakpris utan även om han gör dem värdelösa genom att uppsåtligen åsidosätta sin vårdnadsplikt. Det förtjänar emellertid framhållas, att samtidigt som trolöshetsbrottet bestämmes på detta sätt så att det kan förövas även genom rent faktiskt förfogande jämförelsen med bedrägeribrottet blir mindre vägledande för bestämmandet av trolöshetsbegreppets omfattning. Det torde nämligen icke vara motiverat att straffbelägga rent faktiska gärningar såsom trolöshet i lika vidsträckt omfattning som förledande till sådana gärningar kan föranleda ansvar för bedrägeri. Enligt kommitténs förslag kan sålunda bedrägeriansvar inträda för den som vilseleder ett bud eller en anställd i underordnad befattning, ehuru dennes ställning är sådan att han ej bör straffas för trolöshet om han handlar på eget initiativ.
I främmande rätt finnas brottsbestämningar, vilka icke, på sätt Thyrén föreslagit, anknyta till bedrägeribrottet. Danska strafflagen § 299 stadgar sålunda ansvar där någon i en ekonomisk angelägenhet, vilken det åligger honom att sköta åt annan, genom åsidosättande av sin plikt tillfogar denne en betydande förmögenhetsskada, som icke ersättes före dom i underrätt. Bestämmelsen uppdrager en yttergräns för trolöshetsbrottet och är subsidiär i förhållande till den kvalificerade form därav som beskrives i § 280 under benämningen Mandatsvig. Under sistnämnda bestämmelse hänföres den som för att skaffa sig eller andra oberättigad vinning ådrager annan förmögenhetsförlust genom att antingen missbruka behörighet att handla med rättslig verkan för denne eller i förmögenhetsangelägenhet, som det åligger honom, att sköta för den andre, handla mot dennes tarv. Av dessa brottsbeskrivningar torde följa, att bestämmelserna i stort sett bliva tillämpliga endast på sysslomän och med dem jämförliga personer. Någon begränsning till endast rättsliga förfoganden göres däremot icke.
För att en kriminalisering av brott mot förpliktelser som följa av sysslomannaskap eller därmed jämförliga förhållanden skall vara motiverad, måste det emellertid kunna påvisas, att dessa förpliktelser på ett .avgörande sätt skilja sig från förpliktelser som följa av avtalsförhållanden i allmänhet. Det kan nämligen icke komma i fråga att helt allmänt straffbelägga avtalsbrott. En lång rättsutveckling har fastmera lett till att tvångsmedlen för avtals upprätthållande begränsats till civilrättsliga påföljder. Ett skiljemärke mellan avtalsförhållanden i allmänhet och sysslomannaskapet är emellertid att finna däri, att sistnämnda förhållande har karaktären av ett förtroendeförhållande mellan sysslomannen och hans huvudman. Det är naturligt att i detta moment av förtroende se ett för kriminaliseringen avgörande kännetecken. Enligt denna tankegång kan det vara motiverat, att sådana förpliktelser som åligga någon på grund av särskild förtroendeställning i viss utsträckning ställas under straffsanktion.
Vid utförande av denna tankegång bör förhållandet till ämbetsbrotten övervägas. I 25 kap. SL straffbeläggas för närvarande ett antal gärningar av ämbetsmän. Till stor del äro dessa sådana att de, därest de begås av annan än ämbetsman, medföra ansvar enligt andra lagrum i strafflagen. Vid sidan av de speciella straffbuden stadgas i 16 § ansvar för ämbetsman som på annat sätt uppsåtligen åsidosätter sin ämbetsplikt. Straffet är avsättning eller i lindrigare fall böter eller suspension. Att genomföra en liknande bestämmelse beträffande uppsåtligt åsidosättande av förpliktelser som åligga personer i privat tjänst stöter på det hindret, att avsättning i sådana fall bör ankomma på arbetsgivaren och icke på domstol. Ansvar för pliktförsummelse i privat tjänst eller uppdrag måste i stället utgöras av frihetsstraff eller böter. Det är en bestämmelse om sådant ansvar som gällande rätt innehåller i SL 22: 14. Den nuvarande ordningen innebär emellertid, att enahanda gärning understundom för ämbetsmän medför allenast avsättning eller suspension men för privatperson, förutom entledigande från befattningen enligt arbetsgivarens bestämmande, jämväl frihetsstraff eller böter. Denna olikhet synes icke motiverad. Det torde vara riktigare, att jämväl ämbetsmän underkastas ansvar av detta slag, där de begå gärningar som för privatanställda medföra sådant straff. Genom en bestämmelse som i viss utsträckning stadgar frihetsstraff eller böter för förtroendemissbruk oavsett huruvida gärningsmannen är anställd i offentlig eller enskild tjänst skulle enhetlighet uppnås på detta område. En sådan ansvarsbestämmelse skulle ock i sin mån vara ägnad att betona, att funktioner av samhällelig vikt tillkomma personer såväl i allmänna som i enskilda förtroendeställningar.
Vid uppställandet av ett enligt denna tankegång bestämt trolöshetsbrott torde böra fasthållas, att brottet skall vara ett förmögenhetsbrott. Det skulle nämligen komma att sakna fasta gränser, om man helt allmänt kriminaliserade uppsåtlig pliktförsummelse i anförtrodda angelägenheter. I brottsbeskrivningen bör därför upptagas ett skaderekvisit. Tillika synes böra fordras, att förtroendeförhållandet skall röra en ekonomisk angelägenhet. Utanför det här avsedda straffbudet torde sålunda böra lämnas sådana fall som att en sjuksköterska vanvårdar en patient eller att en förmyndare uraktlåter att sörja för att hans myndling erhåller tillbörlig utbildning.
Enligt den nu utvecklade tankegången har i första stycket av förevarande paragraf under beteckningen trolöshet mot huvudman stadgats ansvar för det fall att någon som på grund av förtroendeställning, evad det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen.
Denna brottsbeskrivning är sådan att jämväl förskingring ofta faller därunder. Såsom kommittén bestämt förskingringsbrottet, är detta i själva verket ett fall av förtroendemissbruk jämförligt med dem som straffbeläggas i förevarande lagrum. Att förskingring uppställts såsom ett särskilt brott, skilt från trolöshet mot huvudman, har sin grund dels i att man sedan gammalt är van att betrakta förskingring såsom ett brott för sig med egen brottsbeteckning, dels ock däri att det såsom förskingring betecknade förtroendemissbruket bildar en med särskilda kännetecken tämligen väl avgränsad kategori. Gränsen mellan de båda brotten har dragits därigenom, att trolöshetsbrottet gjorts subsidiärt i förhållande till förskingring. Det har vidare i den föreslagna lagtexten betonats, att trolöshetsmomentet skall beaktas även vid bedömande av förskingringsbrott. Såsom indikation för grov förskingring i 3 § har nämligen särskilt upptagits den omständigheten att gärningsmannen missbrukar ansvarsfull tjänsteställning. Det förskingring närstående brottet olovligt förfogande, vilket behandlas i 4 §, har däremot icke ansetts böra på detta sätt undantagas från trolöshetsbegreppet. Som straffsatsen i 4 § är jämförelsevis låg, har i stället ansetts, att gärning som efter orden faller både under 4 § och det nu förevarande lagrummet bör bedömas allenast såsom trolöshet, och att så skall ske har synts med tillräcklig tydlighet framgå dels av jämförelsen mellan straffskalorna i de båda lagrummen dels av att 4 §:s fall i motsats till 1 §:s icke undantagits i förevarande lagrum.
I förhållande till bedrägeri, varmed trolöshetsbrottet i det föregående jämförts, är trolöshet en helt sidoställd brottstyp. Vid 21: 1 har gränsen mellan de båda brotten angivits. Om en syssloman vilseleder sin huvudman och därigenom tillskyndar denne skada, är brottet enligt vad där utvecklats att anse såsom bedrägeri, om den skadande handlingen utföres av huvudmannen, men som trolöshet, om det är sysslomannen som utför handlingen. Såsom trolöshet skall alltså bedömas exempelvis det fall att någon, efter att genom vilseledande uppgifter hava narrat annan att utfärda fullmakt för honom. med begagnande av denna sluter ett för fullmaktsgivaren ofördelaktigt avtal. Att han därvid måhända handlat i fullständig överensstämmelse med de instruktioner huvudmannen givit honom utesluter icke, att brottet bedömes såsom trolöshet, och sådant brott måste anses vara för handen även om fullmakten endast skulle avse ingående av det ifrågavarande avtalet. I de fall åter då en försäkringsagent genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att inskrida mot sådana uppgifter av en försäkringstagare medverkat vid tillkomsten av ett för hans bolag ofördelaktigt försäkringsavtal eller vid utbetalningen av en försäkringssumma från bolaget, skall agentens förfarande enligt förslaget bedömas såsom bedrägeri likaväl som försäkringstagarens svikliga förfarande. Agentens särskilda förtroendeställning kan vinna tillräckligt beaktande såsom indikation för att hänföra brottet till grovt bedrägeri enligt 21: 3. I hittillsvarande praxis hava sådana fall bedömts än som troslöshet och bedrägeri i konkurrens, än uteslutande såsom trolöshet (NJA 1901 not. B 448, 1905 s. 241, 1923 s. 523 och 1931 not. B 347).
I den beskrivning på trolöshetsbrottet som lämnas i förevarande lagrum har subjektet för brottet beskrivits såsom den som på grund av förtroendeställning – evad det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest – fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav. En för alla fall gemensam och väsentlig bestämning är, att en förtroendeställning föreligger på grund av vilken den ifrågavarande personen fått att för annan fullgöra viss funktion. Omnämnandet av särskilda slag av förtroendeställningar har endast exemplifierande innebörd.
Vad beträffar allmän eller enskild tjänst följer av det sagda, att detta uttryck måste avse en trängre krets befattningshavare vid trolöshet än vid förskingring. Ty en förskingringssituation kan hänföra sig till en tjänst vilken som helst, vari tjänstemannen fått egendom i besittning. Vid trolöshet böra däremot endast ifrågakomma sådana tjänster vilkas innehavare kunna anses intaga en förtroendeställning. Med denna begränsning omfattar emellertid den föreslagna trolöshetsbestämmelsen icke blott enskild utan även offentlig tjänst. De som äro underkastade ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. SL rymmas därför i stor utsträckning under lagrummet. I detta avseende innebär förslaget en ändring i förhållande till gällande rätt som genom uppräkningen av subjekten i SL 22: 14 får anses utesluta offentliga tjänstemän. Trolöshet och förskingring av dem som äro underkastade ämbetsmannaansvar komma enligt förslaget, i motsats till vad fallet är enligt gällande rätt, att erhålla likartat bedömande, nämligen dels såsom förmögenhetsbrott mot det allmänna och ofta som grovt sådant, dels såsom därmed konkurrerande uppsåtligt ämbetsbrott enligt SL 25: 16.
Såsom subjekt för trolöshetsbrott utanför tjänsteförhållanden angives liksom i SL 22: 14 syssloman. Under annan icke särskilt specificerad förtroendeställning falla de i samma lagrum nämnda organen för juridiska subjekt och därjämte alla andra sådana organ vilka icke intaga tjänsteställning. Inom bolag, föreningar, stiftelser och andra enskilda juridiska subjekt inbegripas alltså styrelseledamöter, likvidatorer, revisorer och andra förvaltande eller kontrollerande organ. I fråga om stat och kommun avses innehavare av allmän befattning på grund av förordnande eller val, vilka icke äro tjänstemän. Slutligen tillkomma sådana ställföreträdare som representera annan med stöd av lag eller myndighets förordnande. SL 22: 14
anger såsom typiska fall därav förmyndare och god man som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande; ett annat exempel är boutredningsman.
Subjektet för brottet bestämmes vidare i lagrummet genom att där kräves, att den ifrågavarande personen på grund av sin förtroendeställning skall hava fått att åt annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav. Den ledande synpunkten är, att sådana pliktöverträdelser kriminaliseras som innebära missbruk av en särskild förfogandemöjlighet i fråga om förvaltningen av främmande förmögenhet eller tillsynen därå. vilken möjlighet förlänats en person genom det föreliggande rättsförhållandet. När någon företräder ett annat subjekt vid skötseln av dess ekonomiska angelägenheter – fullständigt såsom styrelsen för ett juridiskt subjekt eller en förmyndare eller ock partiellt såsom en syssloman – erhåller han i större eller mindre utsträckning särskilda möjligheter att förfoga över den främmande förmögenheten, en specifik maktställning som kan av honom missbrukas till att göra skada på ett sätt som saknar motsvarighet i fråga om utomstående personer. Dessa förfogandemöjligheter kunna vara såväl av rättslig som av faktisk beskaffenhet. Ställföreträdaren kan utrustas med rättslig behörighet att företaga rättshandlingar med bindande verkan för huvudmannen och genom missbruk därav kan han avhända huvudmannen egendom eller belasta honom med gäld. Ställföreträdaren kan emellertid även erhålla faktisk tillgång till yrkeshemligheter eller andra upplysningar av ekonomisk betydelse; genom deras uppenbarande kan han gynna en konkurrent till skada för huvudmannen. Den möjlighet till missbruk från denne ställföreträdares sida som föreligger på det ekonomiska området motsvarar nära den i SL 22: 14 såsom trolöshet beskrivna handlingen av rättegångsfullmäktig, vilken svikligen tillhandagår huvudmannens vederpart med råd eller skäl. Vidare kan ställföreträdaren vara satt att bevaka huvudmannens intressen i olika avseenden och genom underlåtenhet att vara verksam medverka till ekonomiska förskjutningar. Det kan sålunda hava anförtrotts honom att öva tillsyn eller kontroll över ekonomisk förvaltning, särskilt inom juridiska subjekt, och han kan i sådan egenskap underlåta att förhindra skadebringande åtgärder av något förvaltningsorgan. De förfogandemöjligheter, vilkas missbruk bedömes som trolöshet hänföra sig uteslutande till ekonomiska angelägenheter. Sådana måste alltså i större eller mindre omfattning ingå under det ställföreträdarskap för ett främmande subjekt som ankommer på gärningsmannen, oavsett om ställföreträdarskapet därjämte omfattar andra angelägenheter än ekonomiska. Då förfogandemöjlighet kan kvarstå även efter upphörandet av den ställning som givit upphov till densamma, har förutsättningen angivits vara den, att gärningsmannen fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet.
Den brottsliga handlingen vid trolöshet har beskrivits såsom missbruk av behörighet att företräda huvudmannen eller eljest av gärningsmannens förtroendeställning. Missbruk av behörighet att företräda huvudmannen hänför sig till den särskilda möjlighet att förfoga över främmande förmögenhet som är av rättslig karaktär och som tillkommer de flesta av de i det föregående nämnda brottssubjekten. Huruvida rättshandlingen företagits i annans eller i eget namn är utan betydelse, om blott dess verkningar i realiteten träffa den företrädda förmögenheten. Under övrigt missbruk av förtroendeställning falla förfoganden av faktisk karaktär i de skilda avseenden vartill möjlighet öppnats för gärningsmannen genom hans ställning till huvudmannen. Både i fråga om rättshandlingar och faktiska handlingar kan straffbart missbruk förekomma även i form av underlåtenhet att vara verksam. Blott rådgivning faller däremot ej under denna bestämmelse; enligt förslaget föreligger bedrägeri, om det är huvudmannen själv som företager det skadebringande förfogandet. Det är vidare att märka, att trolöshet icke får anses vara för handen, där ej förtroendemannens gärning har karaktären av missbruk av hans ställning. Att en styrelseledamot underlåter att bevista ett sammanträde med styrelsen kan sålunda icke gärna medföra ansvar, även om därigenom uppkommer någon kostnad eller förlust för företaget, och icke heller torde någon kunna fällas till ansvar för det han underlåter att i rätt tid avgiva redovisningsräkning.
Brottsresultatet vid trolöshet har bestämts väsentligt mera omfattande än för övriga centrala förmögenhetsbrott. Det för trolöshet utmärkande missbruket av en förtroendeställning och dess särskilda förfogandemöjligheter i fråga om främmande förmögenhet har nämligen synts böra utbyggas till ett enhetligt brottsbegrepp, omfattande allt sådant missbruk, oavsett om det därav orsakade förmögenhetsresultatet är av den ena eller andra beskaffenheten som eljest är särskiljande inom förmögenhetsbrotten. Denna omfattning av trolöshetsbrottet framgår av brottsbeskrivningens allmänna fordran att gärningsmannen genom missbruket skadar huvudmannen, och erhåller betydelse huvudsakligen i två riktningar.
För det första har icke uppställts någon fordran på en mot skadan svarande vinning, d. v. s. förmögenhetsöverföring. De kriminalpolitiska grunderna för att förläna vinningsbrotten i allmänhet självständig ställning äga icke i lika mån tillämplighet vid trolöshet. Den typiska förmögenhetsöverföringen vid vinningsbrott är den som sker till den brottslige själv. Men en sådan överföring ligger i regel utanför de rättsliga möjligheterna för den som samtidigt handlar som ställföreträdare för annan. Oftast härrör visserligen en ställföreträdares trolösa handling av vinningsmotiv, men vinningen tillföres honom icke omedelbart genom den ifrågavarande handlingen utan genom dolda kanaler i form av muta eller ekonomisk förmån i något annat avseende eller utsikt att i framtiden erhålla sådan. En dylik medelbar vinning eller dess samband med den handling varigenom ställföreträdaren tillfogar huvudmannen skada är i regel icke bevisbar. På grund därav är icke ens ett utvidgat vinningsrekvisit ägnat att upptagas såsom teknisk förutsättning för trolöshetsbrott. Å andra sidan saknas icke skäl att med fall av verklig vinningskaraktär likställa trolösa handlingar av enbart skadegörande verkan. Då nämligen i detta avseende icke är fråga om skadegörelse av vad slag som helst utan endast om den som förverkligas genom missbruk av någon särskild förfogandemöjlighet på grund av förtroendeställningen, äger en sådan handling med skadeuppsåt närmare frändskap
med förtroendemissbruk i övrigt än med skadegörande förmögenhetsangrepp i allmänhet. Särskilt då förtroendemannen generellt representerar annan, såsom fallet är med företrädare för juridiska subjekt, framträder behovet av enhetligt rättsskydd mot missbruk av förtroendeställning i alla dess former, även av skadekaraktär. I ett förtroendeförhållande kan i många fall en enbart skadegörande handling framstå såsom lika straffvärd som en med vinning förenad.
Vidare omfattar trolöshet varje orsakande av skada, under det att vid övriga centrala förmögenhetsbrott fordras att den i brottet ingående handlingen innebär skada. Detta sammanhänger med att trolöshetsbrottet icke utformats såsom ett vinningsbrott. Det fordras alltså för ansvar icke att en förmögenhetsöverföring ägt rum, och därmed bortfaller det skäl som föranlett kommittén att vid de övriga centrala förmögenhetsbrotten begränsa skaderekvisitet till sådan skada som orsakas på ett omedelbart sätt. Det har i stället ansetts motiverat att låta ansvar för trolöshet inträda ej blott i det vid de övriga brotten avsedda fallet att handlingen för den främmande förmögenheten innebär omedelbar skada som genast kan uppskattas utan även i det fall då handlingen icke medför sådan skada eller kanske icke ens är av ekonomisk beskaffenhet men medelbart orsakar en senare inträdande skada.
I detta avseende överensstämmer den föreslagna brottsbeskrivningen med gällande rätt. Såsom trolöshet skall således fortfarande t. ex. det fall bedömas, att en förtroendeman för motparten uppenbarar huvudmannens tvångsläge eller lägsta pris vid realisation av en tillgång, såvida uppenbarandet leder till att huvudmannen måste sälja till underpris och sålunda lider skada. Likaså kan ansvar för trolöshet inträda, då en person, som erhållit i uppdrag att placera annans medel på ett i möjligaste mån riskfritt sätt, med begagnande av fullmakt som den andre givit honom verkställer Stödköp av aktier som väl vid inköpet stå i den kurs efter vilken han betalar men som sedermera falla i värde.
Genom fordringen på skada uteslutas vissa förfaranden av förtroendeman som, ehuru otillbörliga, likväl icke lämpligen kunna sammanföras med de såsom trolöshet kriminaliserade. Att förtroendemannen tager muta kan sålunda icke bestraffas såsom trolöshet, med mindre det kan styrkas att den bestuckne därav föranletts till handling eller underlåtenhet som länt huvudmannen till skada. På enahanda sätt bör det fall bedömas att förtroendeman, på grund av affärsavslut å huvudmannens vägnar, tager provision av motparten. Ett sådant förfaringssätt blir att bedöma såsom trolöshet endast om det varit möjligt att betinga huvudmannen ett gynnsammare pris genom att avstå från provisionen. Tagande av muta eller returprovision har sålunda endast i begränsad omfattning straffbelagts genom förevarande lagrum. Blott för det specialfall som behandlas i andra stycket har skaderekvisitet uppgivits. Frågan i vad mån ansvar utan skadeförutsättning bör stadgas för andra. med trolöshetsbrottet jämförliga fall sammanhänger nära med lagstiftningen mot illojal konkurrens. Såsom i allmänna motiveringen framhållits (s. 29), har kommittén funnit sig icke böra ingå på de frågor som tillhöra detta lagstiftningsområde.
I subjektivt avseende förutsättes för trolöshet uppsåt i förhållande till samtliga objektiva rekvisit. Liksom vid förskingring har fordran på uppsåt sin praktiska betydelse främst i förhållande till förmögenhetsskadan för huvudmannen. Eventuellt uppsåt är tillfyllest i detta liksom i andra avseenden. Däremot har kommittén icke ansett sig böra, såsom någon gång förekommit i rättspraxis vid tillämpningen av SL 22: 14, eftergiva fordran på varje uppsåt i förhållande till förmögenhetsskadan och betrakta denna allenast såsom objektivt överskott (jfr NJA 1937 s. 387). När en förtroendeman på grund av en inträdd pliktkollision försummat en huvudmans angelägenhet för att kunna sköta en viktigare sak åt en annan huvudman, måste fordran på uppsåt hänföras till den tidpunkt då han åtog sig det försummade uppdraget eller underlät att sörja för dess bevakning på annat sätt. För att förtroendemannen i ett sådant fall skall bliva ansvarig fordras att han då räknat med att han skulle bliva ur stånd att sköta uppdraget och i förhållande därtill haft åtminstone eventuellt uppsåt.
Trolöshet mot huvudman straffas enligt förslaget högst med straffarbete i två år. I straffsatsen ingår sålunda utom straffarbete och fängelse jämväl böter. Detta i jämförelse med förskingring lägre minimum motiveras därav att trolöshet, särskilt då brottet är enbart skadegörande, omfattar även vissa fall av lägre samhällsfarlighet. Ä andra sidan har kommittén ansett att uppställandet av en särskild priviligierad grad av brottet skulle kunna i rättstillämpningen leda till att under det straffbaras område indroges åtskilliga bagatellfall vilka överhuvud icke böra drabbas av straff. I beskrivningen av trolöshetsbrottet torde föreligga en garanti mot att straffet utsträckes till sådana bagatellfall; det fordras att handlingen utgör missbruk av förtroendeställning och gärningen betecknas såsom trolöshet. Vid sidan av straffet för okvalificerad trolöshet upptager förslaget en bestämmelse om grov trolöshet med samma straffsats som vid närstående förmögenhetsbrott eller straffarbete i högst sex år. De omständigheter som särskilt angivas i beskrivningen av det kvalificerade brottet hava liksom vid andra grova brottsfall karaktären av exempel och skola ej ovillkorligen föranleda brottets bedömande såsom grovt. Dessa omständigheter äro att gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada. Angående dem hänvisas till vad vid 3 § anförts.
Det i SL 22: 14 upptagna trolöshetsbrottet av rättegångsfullmäktig har icke ansetts för närvarande kunna inrymmas på annan plats i strafflagen utan fått tills vidare kvarstå i förslagets trolöshetsparagraf och där infogats såsom ett andra stycke. Då ifrågavarande brott ej har naturen av förmögenhetsbrott, har den redan befintliga straffbestämmelsen i sak lämnats i
möjligaste mån orubbad. Dock har subjektet beskrivits så vidsträckt, att det omfattar uppdragstagare i rättsliga angelägenheter av skilda slag och ej blott rättegångsfullmäktige i egentlig mening. Då detta slags förtroendemissbruk ej är begränsat till ekonomiska angelägenheter, har dess resultat beskrivits såsom förfång för huvudmannen i stället för skada.
Angrepp på främmande förmögenhet av samma karaktär som utmärker trolöshet mot huvudman, nämligen missbruk av särskilda förfogandemöjligheter beträffande förmögenheten, kunna förekomma även utanför
kretsen av de i 5 avsedda förtroendemännen vilka representera huvudmannen. Så är fallet beträffande förfogandemöjligheter både av faktisk och av rättslig beskaffenhet.
I faktiskt avseende kan en person som står utanför nämnda krets icke blott förfoga såsom besittare av annans egendom utan även äga kännedom om yrkeshemligheter och andra ekonomiskt betydelsefulla sakförhållanden; ett kontorsbiträde eller en arbetare kan i arbetet hava tillfälle till saboterande handling eller underlåtenhet o. s. v. Såvitt angår förfogande över egendom i gärningsmannens besittning, är straffskydd berett genom bestämmelserna om förskingring och olovligt förfogande. Andra faktiska förfoganden över främmande förmögenhet äro sinsemellan av så olikartad beskaffenhet, att någon kompletterande enhetlig straffbestämmelse svårligen kan uppställas. I den mån straffskydd erfordras mot dylika handlingar, synes det därför vara bättre att utforma brottet på annat sätt än såsom förmögenhetsbrott, t. ex. såsom brott mot yrkeshemlighet eller bestickning.
Däremot böra rättsliga förfoganden över främmande förmögenhet av annan än en i 5 § avsedd förtroendeman bliva föremål för en kompletterande straffbestämmelse i detta sammanhang. Möjligheten till sådant rättsligt förfogande kan till en början grunda sig på skriftlig fullmakt eller annan legitimationshandling, som i regel anförtros en förtroendeman enligt 5 § men undantagsvis kan innehavas även av annan. Såsom exempel kan nämnas att någon hittat eller av misstag bekommit en fullmakt, ett löpande skuldebrev, sådant underskrivet skuldebrev eller kvitto som omförmäles i 35 § avtalslagen o. s. v. eller att handlingen anförtrotts honom allenast som bud för befordran till annan. Enligt de för varje sådan handling gällande civilrättsliga reglerna har innehavaren möjlighet att i viss utsträckning vidtaga rättsliga dispositioner med verkan för utställaren och kan därigenom tillfoga honom skada.
Ännu större praktisk betydelse äger en annan grupp av förfogandemöjligheter, vilken saknar motsvarighet inom ramen för 5 § och i straffrättsskipningen vållat kännbara svårigheter. I dessa fall grundas förfogandemöjligheten därpå, att någon tidigare själv varit rättsägare och därefter
avhänt sig rätten helt eller delvis men likväl fortfarande är legitimerad såsom rättsinnehavare i den ursprungliga omfattningen. Exempel härpå äro följande. En fastighetsägare som innehar lagfart är efter fastighetens försäljning innan nye ägaren sökt lagfart legitimerad att förfoga över fastigheten genom ny försäljning, medgivande till inteckning o. s. v. En borgenär som mottagit avbetalning på ett löpande skuldebrev utan att avskrivning verkställts kan under vissa förutsättningar genom att överlåta eller pantsätta skuldebrevet enligt dess lydelse ådraga gäldenären förnyad betalningsskyldighet (NJA 1906 s. 450). En borgenär som överlåtit sin icke löpande fordran till annan utan att meddelande därom givits gäldenären är legitimerad att fortfarande förfoga över fordringen genom att mottaga betalning; understundom kan han även låta döda fordringsbeviset (NJA 1932 s. 81).
Behovet av straffskydd mot sådana missbruk varom här är fråga har särskilt framhållits i kommitténs direktiv, då där erinrats om att någon straffbestämmelse ej finnes för sådana vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap, av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet. Samma behov har även framträtt i rättspraxis. Härvid har man ej sällan sökt pressa in hithörande förfoganden under andra brottstyper, i vilket avseende främst den vaga beskrivningen i SL 22: 1 av bedrägeri inbjudit till extensiv tolkning (jfr nyssnämnda båda rättsfall). Det förhåller sig även så att enligt de civilrättsliga reglerna förmögenhetsskadan i fall av denna art kan komma att drabba icke den verklige rättsinnehavaren utan tredje man gentemot vilken förfogandet vidtagits, t. ex. då denne vilseletts att för ett skuldebrev prestera betalning som icke är gill, emedan han haft skälig anledning till misstanke om förfogandemissbruket. I detta fall föreligger ett mot gäldenären förövat bedrägeri. I den mån däremot skada drabbar den verklige borgenären, orsakas denna omedelbart av den föregivne borgenärens obehöriga förfogande, och i ett sådant fall kan bedrägeri, i varje fall enligt förslagets beskrivning, icke' tillämpas.
För att genomföra den erforderliga kriminaliseringen på ifrågavarande område har förslaget i 6 § under benämningen behörighetsmissbruk uppställt en allmän straffbestämmelse för den som genom missbruk av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne. Bestämmelsen är subsidär i förhållande till trolöshet mot huvudman i 5 §. I sitt förhållande till trolöshetsbestämmelsen utgör den en parallell till förhållandet mellan olovligt förfogande i 4 § och förskingring i 1 §. Liksom olovligt förfogande som brottstyp kompletterar förskingring med straffskydd för annans egendom i gärningsmannens besittning i andra fall än inom de vid förskingring särskilt avsedda rättsförhållandena, bildar behörighetsmissbruk ett komplement till trolöshet mot huvudman och avser förmögenhetsangrepp av samma karaktär som vid trolöshet, ehuru utanför ramen av sådan förtroendeställning som avses i 5 §. I övrigt äro brottsförutsättningarna desamma
vid behörighetsmissbruk som vid trolöshet. Missbruket skall hava orsakat skada men behöver ej nödvändigt innebära sådan. En mot skadan svarande vinning behöver ej föreligga.
Behörighetsmissbruk är vidare subsidiärt i förhållande till de i förevarande kapitel förut upptagna brottstyperna förskingring och olovligt förfogande. Om någon fått i förvar eller mottagit såsom pant skuldebrev till innehavaren eller blankoöverlåtna aktier och obehörigen avyttrar dem för egen räkning, bedömes gärningen uteslutande såsom förskingring. ehuru i detta fall även föreligger behörighetsmissbruk. Om samma värdehandlingar lämnats gärningsmannen av misstag eller hittats av honom. straffas han för olovligt förfogande.
Straffet för behörighetsmissbruk är detsamma som för olovligt förfogande med en normal straffskala av böter eller fängelse och med ett för grova brottsfall förhöjt straff av straffarbete i högst två âr.
Försök är ej straffbart. Såsom en viss motsvarighet till försöksstraff har emellertid för behörighetsmissbruk medelst skuldebrev eller dylik handling bestämts en tidigare fullbordanspunkt. nämligen då gärningsmannen kräver vad annan tillkommer. Av vad förut sagts om gränsen mellan behörighetsmissbruk och bedrägeri framgår att obehörigt begagnande av skuldebrev till att kräva betalning för en fordran som rätteligen tillkommer annan är att hänföra till behörighetsmissbruk, om skada drabbar borgenären, och till bedrägeri, i den mån gäldenären lider skada. Av dessa brott är endast bedrägeri straffbart på försöksstadiet. För att trygga säkerheten i den på skuldebrev grundade omsättningen bör emellertid krav på grund av skuldebrev med vetskap om att fordringen rätteligen tillkommer annan drabbas av ansvar, evad gärningen visas vara riktad mot gäldenären eller ej. På grund därav har såsom ett fall av behörighetsmissbruk upptagits att någon med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev kräver vad annan tillkommer. Bestämmelsen bör uppfattas såsom subsidiär i förhållande till bedrägeriförsök, för vilket strängare straff kan ådömas.
Enligt andra punkten i förevarande paragraf skall straff för behörighetsmissbruk inträda även där någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto som icke utgivits. Såvitt angår dubbelkrav har denna bestämmelse en motsvarighet i stadgandena i SL 22: 13 om straff för den som fordrar betalning för gäld den han vet gulden vara eller återfordrar gods av visst slag ändå att han det veterligen återbekommit. Liknande stadganden hava hos Thyrén upptagits i en paragraf (IV 9 §), som jämväl avser det fallet att någon genom utkrävande, pantsättning, överlåtelse eller på annat sätt gör sig till godo annans fordran. Kommittén har upptagit sistnämnda fall i första punkten. som avser att någon missbrukar formell legitimation såsom borgenär till att med verkan för den rätte borgenären företaga en rättshandling med gäldenären. Till kompletterande härav behandlas i andra punkten dylikt missbruk vid företagande av rättshandling gentemot gäldenären med verkan för denne, varjämte här upptagits ett likartat förfarande från gäldenärens sida.
Den som fordrar betalning för gäld som redan är gulden missbrukar visserligen icke behörighet att företaga rättshandling med verkan för annan. I den mån han kräver på grund av ett skuldebrev, missbrukar han emellertid dess bevisvärde i förhållande till gäldenären på likartat sätt som då någon kräver vad annan tillkommer. Även då kravet ej grundar sig på skuldebrev, missbrukar han ett förmånligt bevisläge, t. ex. då gäldenären betalat utan att fordra kvitto eller förlorat kvittot. För dubbelkrav i dessa fall är uppenbarligen icke typiskt att gäldenären bibringas en villfarelse om att han icke betalat, och den därav beroende möjligheten att straffa för bedrägeri eller försök därtill bereder därför icke erforderligt straffskydd.
Bestämmelsen i SL 22: 13 om återfordrande av gods som lämnats i annans vård i vissa fall, ändå att man det veterligen återbekommit, utvidgades i Thyréns utkast till att omfatta återfordrande av gods i allmänhet som annan haft omhand. Kommittén har gått ett steg längre i generalisering och straffbelägger allt krav att utfå gods som någon redan bekommit, t. ex. varor som någon inköpt och säljaren sedan hemsänt utan att köparen lämnat mottagningskvitto.
Utom de båda fallen av dubbelkrav upptagas i andra punkten två fall, vilka icke äga någon motsvarighet i gällande rätt eller hos Thyrén. Missbruk av formell legitimation såsom borgenär till att utkräva icke existerande gäld kan förekomma även i annan form än den att någon ånyo kräver vad som redan betalts. Kommittén föreslår därför straff där någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit utgiven, det vill säga som kommit ur gäldenärens hand utan att denne velat förplikta sig i det avseende varom fråga är. Någon har t. ex. skickat annan en växelaccept att användas vid en omsättning, men mottagaren missbrukar accepten till krav mot acceptanten. Det förekommer också att skuldförbindelser överlämnas såsom säkerhet att användas blott under viss förutsättning; att kräva på en sådan förbindelse i annat fall är behörighetsmissbruk. Liknande missbruk av bevisläge kan förekomma även på gäldenärens sida. Kommittén föreslår med hänsyn härtill, att det skall vara straffbart att mot krav åberopa kvitto som icke utgivits.
I de i andra punkten nämnda brottsfallen är gärningen fullbordad redan då krav framställts på grund av handlingen eller, såvitt angår åberopande av icke utgivet kvitto, bestritts med stöd av detta, oavsett om skada uppstått för medkontrahenten.
I SL 22: 12 första stycket stadgas straff för att utan lov bruka eller låta bruka vad annan tillhörer och det man i besittning haver. Beträffande olovligt brukande av fast egendom finnas flera straffstadganden i SL 24 kap.: i 1 § för den som olovligen bygger, gräver, plöjer, sår eller planterar å annans jord, i 8 § för den som olovligen släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälld mark samt i 11 § för den som tager olovlig väg. Bestämmelserna om fast egendom äro tillämpliga oavsett om gärningsmannen har egendomen i besittning eller ej.
I kommitténs förslag göres, av skäl som angivas i motiven till 20: 7, genomgående skillnad allt efter som brottet innefattar ett olovligt besittningstagande eller ej. I förra fallet tillämpas 20: 6, såvitt fråga är om fastighet jämte 20: 7. Stadgandet om olovligt brukande är endast tillämpligt på sådant som gärningsmannen har i besittning eller som han, på sätt i 22: 4 sista punkten avses, lovligen tager i besittning. Stadgandet är alltså tillämpligt på den som tager hittegods i besittning för att olovligen bruka det. Tänker han behålla godset för egen räkning, är emellertid gärningen att beteckna som olovligt förfogande enligt 22: 4. I motsats till sistnämnda paragraf gäller bestämmelsen om olovligt brukande såvitt angår lös egendom endast sak vartill äganderätt tillkommer annan men såvitt angår fastighet både mot annans äganderätt och mot annans brukningsrätt stridande olovligt brukande. Stadgandet är i princip icke tillämpligt på sådant olovligt brukande som innebär ett tillägnande av delar av vad som brukas. Det är alltså icke olovligt brukande utan förskingring eller olovligt förfogande att från en fastighet skörda eller eljest tillgodogöra sig vad som tillkommer annan. Om tillägnandet framträder som en oväsentlig biverkan av brukandet, såsom tillägnandet av gräs genom bete vid kreaturs utsläppande och av bensin vid färd med motorfordon, bör dock det hela betraktas som olovligt brukande.
För straffbarhet förutsättes dels att gärningsmannen brukar saken uppsåtligen, dels ock att han därigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar skada eller olägenhet. Härigenom vill kommittén begränsa tillämpningsområdet till de verkligen straffvärda gärningarna. huvudsakligen sådana genom vilka gärningsmannen åsidosätter den skyldighet att väl vårda godset som gäller beträffande såväl anförtrodd egendom (Hb 11: 1 och 12: 2) som hittegods (2 § lagen den 22 april 1938 om hittegods). Med skada åsyftar kommittén här liksom eljest förmögenhetsskada. Här är alltså närmast fråga om straffbeläggande av vållande till skada, ouppsåtlig skadegörelse som sker genom brytande av vårdnadsplikt. Emellertid synes gärningen straffvärd även om den lett till ringa eller ingen påvisbar skada, och kommittén fordrar därför ej att skada inträtt utan blott att olägenhet uppkommit. Olovligt brukande av kläder som lämnats till tvättning är till olägenhet, även om ingen nötning kan påvisas. Det är till olägenhet för en bilägare, om hans bil blivit använd till en långfärd när den inlämnats för reparation eller förvaring. Stundom kan väl ock ett betydande obehag räknas som olägenhet, såsom om en pantlånare olovligen låter sin hustru bära hos honom belånade familjesmycken.
Straffet för olovligt brukande är liksom i gällande lag allenast böter. Obetydliga fall behöva aldrig bliva föremål för allmänt åtal, ty enligt förslagets 10 § skall sådant åtal ske allenast då överåklagaren finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.
Enligt SL 22: 19 första stycket medför underlåtenhet att så lysa fynd eller hittegods som i lag stadgat är böter till högst dubbla värdet av det hittade. Thyrén (III 2 §) upptager ett allmänt stadgande om straff för den som bryter mot föreskrifter rörande fynd eller hittegods; den närmare regleringen av hithörande frågor tänker sig Thyrén (III s. 121 f.) skola ske genom reformering av de civilrättsliga bestämmelserna. Nya civilrättsliga bestämmelser om hittegods hava numera tillkommit genom lagen den 22 april 1938 om hittegods (jfr justitiedepartementets P. M. 1937: 1). I fråga om fornfynd har nyligen framlagts ett förslag till reviderad fornminneslagstiftning (SOU 1938: 60).
Kommittén föreslår, att den som ej fullgör vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva sak som han hittat eller av misstag eller tillfällighet fått i besittning skall straffas för fyndförseelse. Stadgandet avser både sak vartill äganderätten tillkommer annan och fynd vartill ägare ej finnes. Att olovligen tillägna sig sådant gods som tillhör annan skall emellertid enligt förslagets 4 § bestraffas som olovligt förfogande. I sådant fall är icke jämväl bestämmelsen om fyndförseelse tillämplig. En erinran härom har upptagits i paragrafens andra punkt. Olovligt brukande av annans sak straffas enligt förslagets 7 §, som kan sägas innefatta en straffsanktion av det i 2 § lagen om hittegods givna stadgandet, att hittegods skall väl vårdas. Straff för olovligt brukande utesluter ej samtidig tillämpning av bestämmelsen om fyndförseelse. Vad angår fynd vartill ägare ej finnes är tillägnande eller brukande därav ej straffbart i och för sig; bestämmelsen om fyndförseelse blir ensam tillämplig på sådana fall.
Skyldighet att tillkännagiva hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning finnes föreskriven beträffande hittegods, kvarglömd sak, intaget hemdjur och driftefä. Enligt 1 § lagen om hittegods skall den, som hittar något, utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet; är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället underrätta honom om fyndet. Fullgör upphittaren ej vad sålunda stadgats, skall han enligt kommitténs förslag drabbas av ansvar för fyndförseelse. Vad nu sagts om upphittare gäller på grund av stadgandet i 6 §
lagen om hittegods även den som tillvaratager hos honom kvarglömd sak. Beträffande intaget hemdjur stadgas i 52–57 §§ lagen den 2 juni 1933 om ägofred skyldighet för den som intagit djuret att underrätta djurets ägare eller, om denne ej är känd, att kungöra intagningen i viss ordning. Även underlåtenhet härutinnan bör enligt kommitténs förslag medföra ansvar enligt förevarande paragraf. Detsamma som om intaget hemdjur gäller enligt 8 § lagen om hittegods hemdjur som någon hittar, s. k. driftefä.
Beträffande fynd vartill ägare ej finnes givas föreskrifter i förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, förordningen den 30 maj 1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, BB 21: 2 samt lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd. Enligt 8 § fornminnesmärkesförordningen skola fornsaker av guld, silver eller koppar hembjudas till staten; fyndet skall därför anmälas till närmaste kronobetjänt eller omedelbart hos konungens befallningshavande. Underlåten anmälan skall enligt kommitténs förslag medföra ansvar för fyndförseelse. För närvarande stadgas i 8 § 3 mom. forminnesmärkesförordningen särskilt ansvar för den som undandöljer, nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar sådant fynd, innan det varit staten hembjudet. Detta stadgande föreslår kommittén ändrat därhän, att straff för fyndförseelse skall inträda. Givet är att den som nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar ett fynd av detta eller annat slag icke kan undgå ansvar för fyndförseelse genom att göra en formell anmälan. Av nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes men som ej utgöres av fornsaker, skall hälften tillfalla jordägaren och hälften den som hittade. Den sistnämnde är alltså tydligen skyldig att anmäla fyndet för jordägaren; underlåter han det. hör han straffas för fyndförseelse. Detsamma gäller den som hittar bi i annans skog och mark utan att anmäla det för jordägaren, ty denne är berättigad till två tredjedelar av fyndet. Bin som hittas inom annans hägnad höra däremot jordägaren till; den som tillägnar sig dem kan bliva att straffa för stöld. Vad slutligen angår sjöfynd, skall anmälan därom göras hos landsfiskal eller annan polisman eller hos tulltjänsteman. Beträffande straff för underlåtenhet att göra sådan anmälan hänvisar 8 § lagen om sjöfynd till allmän lag. Hänvisningen kommer enligt kommitténs förslag att avse bestämmelsen om fyndförseelse.
Straffsatsen omfattar liksom i gällande rätt allenast böter, varvid emellertid den nuvarande bestämmelsen om att böterna skola vara beroende av egendomens värde fått bortfalla. Strafflagen upptager sådana normerade böter endast för bodräkt och fyndförseelse. Kommittén, enligt vars förslag sådana böter ej skola förekomma vid bodräkt, kan icke heller finna skäl att bibehålla normerade böter för fyndförseelse. Böterna skola alltså enligt förslaget på vanligt sätt utmätas i dagsböter.
För närvarande straffas ej försök till brott varom i detta kapitel förmäles i vidare mån än att nekande till pantsatt, lånt, legt, inlagt eller hittat gods är straffbart oavsett om nekandet i det enskilda fallet kan anses innebära fullbordat tillägnelsebrott eller ej (se SL 22: 13 och 19; jfr Thyrén III s. 118 och IV s. 136). Såsom i den allmänna motiveringen angivits (s. 63 f.) har kommittén funnit, att försök bör straffbeläggas i större utsträckning än vad nu är fallet. I förevarande paragraf stadgas straff för försök till förskingring, grov förskingring och trolöshet mot huvudman.
I praktiken har behov av försöksstraff gjort sig mindre kännbart vid förskingring och trolöshet än vid stöld och bedrägeri. Detta torde bero på att gärningsmannen här handlar inom egen maktsfär. Det står honom därför i regel fritt att fullborda brottet om han så vill. Detta medför att brott som stanna på försöksstadiet bliva sällsynta, men de försöksfall som verkligen förekomma behöva icke vara mindre straffvärda här än annars. De påtagliga försöksfallen äro framför allt sådana, där brottet förutsätter en utomståendes medverkan som emellertid av en eller annan anledning uteblir. Den som fått en sak till förvaring söker sälja eller pantsätta saken men misslyckas. Någon som har anförtrodda medel om hand avtalar att för egen räkning insätta medlen i en spekulationsaffär, men affären strandar innan medlen kommit till användning, t. ex. därför att den som skulle ordnat affären blir häktad för tidigare begångna brott. En syssloman uppsöker huvudmannens motpart och erbjuder sig att gå honom tillhanda i ett mellanhavande med huvudmannen, men motparten avböjer erbjudandet. l sådana fall synes gärningsmannen straffvärd, då han gjort vad på honom ankommer för att få brottet till stånd. Man torde så mycket mindre behöva tveka om lämpligheten att införa försöksstraff i den omfattning kommittén föreslår som det straffbara området för förskingringsförsök begränsats till grova och medelsvåra fall, medan de ringa förskingringsfallen på försöksstadiet lämnats straffria. I motsats till vad som gäller vid stöld kan man vid förskingring i regel redan på försöksstadiet fastställa till huru grovt brott försöket syftar. Då en tjuv anträffas under misstänkta omständigheter, är det ofta svårt att säga, om han tänkt taga mycket eller litet och hur grovt brottet i övrigt kunde hava blivit. Den som beträdes med försök till förskingring har däremot vanligen yppat sin planer för någon utomstående.
För olovligt förfogande, behörighetsmissbruk och olovligt brukande föreslås ej försöksstraff. Beträffande olovligt förfogande över hittegods torde bestämmelsen om fyndförseelse kunna ersätta försöksstraff. Bestraffningsregeln för försök är densamma som i förslagets 20 och 21 kap. Regelns innebörd har angivits i den allmänna motiveringen (s. 36).
Den i första stycket upptagna åtalsregeln beträffande brott mot anhöriga överensstämmer med bestämmelserna i 20: 10 och 21: 11 i förslaget. Kommittén hänvisar till dessa lagrums motivering ävensom till den allmänna motiveringen (s. 39 f.).
I andra stycket stadgas, att olovligt förfogande eller brukande ej må åtalas av allmän åklagare, med mindre överåklagare finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. I motsats till vad som gäller enligt första stycket erfordras alltså enligt andra stycket överåklagares tillstånd till allmänt åtal, även om brottet av målsäganden angivits till åtal. Denna olikhet är beroende på syftet med stadgandet. Det skall främst ersätta bestämmelsen i SL 22: 21 att brott, varom i SL 22: 11 förmäles, ej må åtalas av annan än målsägande, där gärningsmannen kommit i besittning av godset på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå å honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd. Den av kommittén föreslagna åtalsbegränsningen avser emellertid ej blott detta utan även andra fall av olovligt förfogande samt därjämte olovligt brukande, alltså alla enligt 22: 4 och 7 i förslaget straffbara gärningar. Skälen härför hava berörts vid sistnämnda lagrum ävensom i den allmänna motiveringen (s. 40).
23 KAP.
I detta kapitel hava liksom i det närmast föregående givits bestämmelser om brott, vilka äro kännetecknade av att gärningsmannen åsidosätter något som han bör iakttaga på grund av rättsförhållande till annan person. Det föregående kapitlet, som handlar om förskingring och annan trolöshet, har avseende på särskilda i kapitlet angivna rättsförhållanden. I förevarande kapitel åter är fråga om gärningar, som strida mot vad en gäldenär skall iakttaga av hänsyn till sina borgenärer överhuvud. Brotten hava sammanfattats under beteckningen gäldenärsbrott. I gällande rätt finnes motsvarighet till bestämmelserna i detta kapitel – förutom i SL 22: 2 p. 3 – i SL 23 kap., som behandlar de s. k. konkursbrotten. En genomgående förutsättning för straffbarhet är beträffande dessa brott, att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs. Huvudparten av de brottsliga gärningarna är ordnad i tre grupper, betecknade såsom bedrägeri, oredlighet och uppenbar vårdslöshet mot borgenärer samt upptagna i SL 23: 1, 2 och 3. I förstnämnda lagrum straffbeläggas i punkt 1 gärningar, genom vilka gäldenär genom skenavtal eller eljest svikligen undanhåller boet egendom, samt i punkt 2 uppgivande eller vidgående av falsk skuld i hemligt samförstånd med föregiven borgenär. En för dessa fall gemensam förutsättning är, att gäldenären uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om boet vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs. I punkt 3 straffbeläggas vidare falsk bokföring och liknande förfaranden beträffande handelsböcker. Straffet är enligt paragrafen straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader. Såsom oredlighet upptagas i SL 23: 2 vissa fall, i vilka gäldenär utan sviklig avsikt att bereda sig fördel sålt, förstört eller annorledes förskingrat egendom, ävensom vissa avhändelser genom gåva eller liknande åtgärd. För oredlighet skall dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Såsom uppenbar vårdslöshet slutligen straffbeläggas enligt SL 23: 3 följande gärningar: l. slöseri, spel, lättsinnigt ingående av ansvarsförbindelse och vissa liknande förfaranden; 2. vissa fall av bristande redovisning av tillgång som gäldenären förskaffat sig under den närmaste tiden före konkurs; 3. oordentlig bokföring; samt 4. gynnande av någon borgenär till de övrigas förfång i vissa fall och fortsättande av rörelse under upptagande av ny kredit under vissa förutsättningar. Straffet är för vårdslöshet mot borgenärer fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffarbete i högst två år. För bokföringsbrott må i vissa fall dömas till böter, dock ej under 30 dagsböter. Vid sidan av de nämnda tre huvudgrupperna av konkursbrott innehåller SL 23 kap. även, i 5 §, en bestämmelse om straff för konkursgäldenär som rymmer för skuld.
Thyrén medhann icke före sin död att uppgöra utkast till nya bestämmelser beträffande detta slags brott. Och allenast i ringa utsträckning har kommittén på detta område kunnat hämta ledning från utländsk rätt. Kommitténs förslag avviker nämligen i denna del ganska mycket ej blott från gällande svensk rätt utan även från de flesta främmande länders, i det att gäldenärsbrotten enligt förslaget i jämförelsevis ringa omfattning utformats i anslutning till konkursinstitutet.
Vid övervägande vilka åtgärder som böra kriminaliseras såsom gäldenärsbrott gives icke i samma utsträckning som beträffande trolöshetsbrotten ledning av rättsregler tillhörande andra delar av rättssystemet. Kriminaliseringen av gärningar tillhörande sistnämnda grupp innebär till stor del, att förpliktelser som framgå av privaträttsliga regler ställas under straffsanktion. Det kan icke komma i fråga att på enahanda sätt generellt bereda straffsanktion åt gäldenärens förpliktelser mot fordringsägare i allmänhet, ty att stadga straff för betalningsförsummelse såsom sådan är uteslutet. Kriminaliseringen bör inskränkas till vissa gärningar, som rikta sig mot borgenärernas intressen genom att minska deras utsikter till betalning.
Såsom straffvärda framstå bland andra vissa gärningar, genom vilka gäldenären minskar sina tillgångar eller ökar sina skulder och genom sådan försämring av sin ekonomiska ställning förringar borgenärernas utsikter att erhålla betalning. I gällande rätt äro vissa dylika gärningar straffbelagda i SL 23: 2 och 3. En förutsättning för ansvar är beträffande dessa gärningar, liksom beträffande övriga enligt 23 kap. SL straffbelagda, att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en sådan förutsättning bör gälla vid brott av detta slag. Vid tolkningen av nuvarande bestämmelser har förutsättningen givit anledning till tvivelsmål rörande rätta innebörden av bestämmelserna. I själva verket är det svårt att rationellt förklara, varför konkurs eller vad därmed jämställes skall vara förutsättning för ansvar, ty en åtgärd, varigenom en gäldenär försämrar sin förmögenhetsställning så att borgenärerna bliva lidande, synes vara lika straffvärd vare sig det kommer till konkurs eller ej. Att uppställa en sådan förutsättning medför vidare den nackdelen, att en gäldenär går fri från ansvar i sådana fall då borgenärerna, måhända just på grund av det otillbörliga förfarandet, ansett konkurs ändamålslös och därför avstått därifrån. Det synes önskvärt, att en gäldenär som grovt åsidosätter den hänsyn han bör visa sina borgenärer kan fällas till ansvar även om någon exekutiv förrättning ej kommer till stånd. Kommittén har därför funnit, att konkurs icke bör upptagas såsom förutsättning för ansvar vid de ifrågavarande brotten. I stället har kommittén utformat brottstyperna på ett sätt liknande det som använts beträffande huvudparten av de i förslagets 20–22 kap. upptagna.
Det för de viktigaste av dessa utmärkande är att de innebära skada. I allmänna motiveringen har utvecklats vad därmed bör förstås. En jämförelse med de brott som till sin typ stå gäldenärsbrotten närmast, nämligen förskingring och andra trolöshetsbrott, torde ådagalägga, att i detta hänseende består en viss skillnad mellan gäldenärsbrott å ena sidan samt trolöshetsbrotten å den andra. Såsom framhållits t. ex. beträffande förskingring, hemfaller den, som fått egendom i sin besittning med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, till ansvar för detta brott ej endast i det fall, att han underlåter att på bestämd tidpunkt fullgöra sin skyldighet att utgiva egendomen eller att redovisa. Han anses hava gjort sig skyldig till straffvärd gärning, innebärande skada för den berättigade, redan om han före denna tidpunkt framkallar risk för att han ej skall bliva i stånd att fullgöra nämnda skyldighet.
När det gäller en gäldenärs förpliktelser gentemot sådana borgenärer vilka ej äga redovisningsfordran eller annan särskilt kvalificerad rätt, torde man ej kunna vid straffansvar uppställa så stränga krav på den förpliktade. För att en gäldenär skall anses hava gjort sig skyldig till straffvärd kränkning av sina borgenärers intressen torde böra fordras. att det konstateras att gäldenären icke kan betala gäld på förfallodagen. For ansvar bör därför krävas, att gäldenären vidtagit en åtgärd som orsakar att han kommit på obestånd. Med obestånd får i detta sammanhang förstås detsamma som i konkurslagen, nämligen att han blivit urståndsatt att betala förfallen gäld. Är han redan före den ifrågavarande gärningen på obestånd, bör fordras, att hans obestånd genom gärningen förvärrats. Det är ej uteslutet, att obestånd föreligger ehuru gäldenären hittills lyckats punktligt infria sina förbindelser. Kan det styrkas att gäldenären icke kommer att vara i stånd att infria sina förpliktelser på förfallodagen, får han nämligen det oaktat anses vara på obestånd. Med hänsyn till vad nu anförts har vid ifrågavarande grupp av gäldenärsbrott skaderekvisitet bestämts så, att gäldenären genom gärningen antingen försätter sig på obestånd eller ock, därest han redan är på obestånd, förvärrar detta.
Ehuru för straffbarhet vid de ifrågavarande brotten av skäl som nyss anförts icke kräves att någon exekutiv förrättning kommit till stånd, följer av förhållandenas natur, att obestånd jämförelsevis sällan kan tillförlitligen styrkas innan gäldenären blivit försatt i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyckats. En borgenär, som avstått från att sätta gäldenären i konkurs, kan i regel icke bevisa hans obestånd på annat sätt än genom försök till utmätning. Även andra omständigheter kunna emellertid åberopas för att styrka obeståndet. Särskilt komma i betraktande de konkursanledningar som, jämte misslyckad utmätningsförrättning, upptagits i konkurslagen. Uppenbarligen böra vid prövning huruvida gäldenären är på obestånd samma krav ställas på bevisningen som vid prövning av brottsförutsättningar i allmänhet.
I det föregående har anförts, att det enligt kommitténs mening vid de ifrågavarande brotten bör fordras att gäldenären genom sin handling framkallat eller förvärrat obestånd. Det bör vidare uppställas krav på att obeståndet är till men för borgenärer som gäldenären hade då handlingen förövades. Med de ifrågavarande straffbestämmelserna avses nämligen att kriminalisera handlingar som synas straffvärda med hänsyn till gärningsmannens redan bestående förpliktelser, icke att straffa den som, huru oursäktligt det än må vara, ikläder sig förpliktelser vilka han ej kan uppfylla. För straffvärda fall av det senare slaget kan ansvar inträda enligt andra bestämmelser, främst stadgandena om bedrägeri. Ansvar för gäldenärsbrott kan sålunda ej ifrågakomma för en person som, utan nämnvärda skulder, i spekulationssyfte på kredit köper en post aktier med fluktuerande värde, ehuru han saknar medel att betala aktierna ifall de sjunka. Den blotta omständigheten att köparen förmått kreditgivaren att inlåta sig på en alltför riskabel affär är ej tillräcklig för kriminalisering. Icke heller bör ansvar för gäldenärsbrott inträda, om en icke gäldbunden person, som ståri begrepp att göra riskabla affärer, dessförinnan överlåter sina tillgångar till sin hustru eller sina barn för att därigenom undandraga sina blivande borgenärer egendomen. Ett sådant fall kan jämställas med att en sedan länge medellös person åtager sig förpliktelser och bör lika litet som detta senare fall kriminaliseras i detta sammanhang. Att det för straffbarhet sålunda fordras att gärningsmannen redan då gärningen förövas häftar i skuld har kommittén uttryckt genom att beteckna gärningsmannen vid de ifrågavarande brotten såsom gäldenär.
Den som är skyldig att utgiva familjerättsligt underhållsbidrag kan icke anses gäldfri. I hittillsvarande praxis har dömts för oredlighet mot borgenärer, då en man, som varit skyldig att utge underhållsbidrag till barn eller frånskild hustru, genom försäljning av egendom till underpris satt sig ur stånd att gälda senare förfallande underhållsbidrag.[3] Det synes riktigt,
att den som på familjerättslig grund har periodisk underhållsskyldighet sålunda kan ådraga sig ansvar om han avhänder sig egendom för att undslippa att fullgöra denna skyldighet. Däremot bör man bortse från gäld, som icke beröres av gäldenärens obestånd. Om en gäldenär, som endast har förmånsberättigade borgenärer, genom ett äventyrligt företag åsamkar sig oprioriterad gäld till sådant belopp att han kommer på obestånd, inträder sålunda icke ansvar.
Med det sagda sammanhänger, att det för straffbarhet måste fordras att, där gäldenären ej redan förut är på obestånd, den ifrågavarande gärningen i och för sig och således icke endast i förening med ytterligare åtgärder av gäldenären framkallar obestånd. Liksom en person, som icke har några skulder och avhänder sig egendom medan han är gäldfri, ej bör straffas för avhändelsen även om han sedermera ikläder sig gäld så att han kommer på obestånd, bör nämligen även den som häftar i skuld kunna företaga en avhändelse, förutsatt att han behåller så mycket av sina tillgångar att han även efter denna åtgärd är solvent. Att han sedermera till äventyrs ikläder sig nya skulder och därigenom blir insolvent bör icke medföra att han ådrager sig ansvar för avhändelsen, även om det skulle vara tydligt att hans tillgångar skulle hava varit tillräckliga för att täcka all hans gäld, därest han underlåtit att företaga avhändelsen. Om, för att belysa tankegången med ett exempel, den som har 60 000 kronor i tillgångar och 10 000 kronor i skulder skänker bort 40 000 kronor men därefter ådrager sig en ytterligare gäld å 20 000 kronor med påföljd att han kommer på obestånd, får han icke anses hava ådragit sig ansvar genom gåvan, ehuru han alltjämt skulle varit solvent därest han behållit sin egendom. Detsamma bör gälla jämväl ifall exemplet ändras därhän, att han efter det han bortgivit beloppet å 40 000 kronor kommer på obestånd genom att de återstående tillgångarna sjunka i värde. En gärning, som när den företogs var ekonomiskt försvarlig, får nämligen icke sedermera anses straffbar, emedan de ekonomiska förhållandena ändrats. Hänsyn bör även tagas till gäldenärens förvärvsmöjligheter. Är en gäldenär, som avhänt sig egendom, alltjämt i stånd att med de återstående tillgångarna betala all redan förfallen gäld och har han därtill rimliga utsikter att kunna förtjäna tillräckligt för att betala övriga skulder som åvila honom, i den mån de förfalla, bör han rätteligen ej anses hava begått straffbar gärning, även om förvärvsutsikterna sedermera skulle slå fel och det därför efter någon tid visar sig att han är på obestånd. Den som är pliktig att utgiva periodiskt förfallande underhållsbidrag bör således utan att hemfalla under ansvar kunna bortgiva egendom, därest åtgärden med hänsyn till hans förvärvsmöjligheter är ekonomiskt försvarbar.
Enligt kommitténs förslag är brottet fullbordat, så snart gäldenären genom en såsom gäldenärsbrott angiven gärning orsakar eller förvärrar obestånd. Att de borgenärer som funnos vid gärningens förövande måhända sedermera erhålla full betalning bör icke fritaga gäldenären från ansvar, lika litet som en förskingrare äger att till sitt fredande från ansvar åberopa att det lyckats honom att efter gärningens förövande ersätta det förskingrade. Det är vidare uppenbart, att en transaktion kan vara straffbar såsom gäldenärsbrott, även om den bringas att återgå med tillämpning av återvinningsreglerna.
Detta betraktelsesätt medför konsekvenser för frågan om målsäganderätt vid ifrågavarande gäldenärsbrott. I hittillsvarande praxis har borgenär, som fått full likvid, ansetts ej vara behörig att tala å konkursförbrytelse (NJA 1891 s. 410, jfr 1904 s. 479). Emedan fullbordat gäldenärsbrott enligt vad nyss nämnts föreligger i och med att gäldenären genom gärningens förövande kommit på obestånd eller förvärrat sitt obestånd, äro de borgenärer som då funnos att betrakta såsom målsägande, oavsett huruvida de erhålla betalning eller ej. Icke heller bör deras målsäganderätt anses gå förlorad genom att de till äventyrs överlåta sina fordringar. Enligt kommitténs uppfattning är det ej uteslutet, att även de som förvärva dessa fordringar kunna bliva att anse såsom målsägande. Den som sedan brottet fullbordats, måhända med kännedom om gäldenärens obestånd och orsaken därtill, givit gäldenären kredit, kan däremot icke med fog göra anspråk på att få uppträda som målsägande (NJA 1913 s. 172).
Med den ståndpunkt kommittén intager i nu berörda hänseenden är det naturligt, att någon motsvarighet till SL 23: 6 icke upptagits i förslaget. Enligt nämnda lagrum skall den som gjort sig skyldig till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer förklaras fri från allt ansvar härför, om han inför rätten styrker att han till fullo förnöjt sina fordringsägare. Denna bestämmelse, som således gäller endast en grupp bland brotten enligt SL 23 kap., är ägnad att ingiva principiella betänkligheter. Den innebär nämligen, att en åtalad brottsling kan genom släktingars eller vänners mellankomst friköpas från ansvar. I sin nuvarande utformning medför den även, att konkurs och åtal till och med medan de pågå kunna utnyttjas såsom påtryckningsmedel för att förmå närstående att träda emellan.
Vid sidan av skaderekvisitet skulle vid vissa gäldenärsbrott, om det beträffande andra förmögenhetsbrott i förslaget brukade schemat följdes, uppställas ett vinningsrekvisit. I de andra kapitlen upptages nämligen en brottstyp, enligt vilken gärningen innebär såväl skada som vinning så att gärningen innefattar förmögenhetsöverföring. De ifrågavarande gäldenärsbrottens egenartade beskaffenhet medför emellertid, att vinningsrekvisitet ej kan uppställas vid dem. Hithörande gärningar innebära nämligen, att gäldenären undandrager sina borgenärer egendom genom att försämra sin egen ekonomiska ställning. Även om en dylik åtgärd skulle vara på det sättet skenbar att gäldenären kan vänta sig fördelar därav, innebär åtgärden tydligen icke vinning av sådant slag att den skulle kunna betraktas såsom en förmögenhetsöverföring.
Bland de ifrågavarande gäldenärsbrotten synes icke desto mindre böra göras skillnad mellan två huvudtyper.
Till den mera straffvärda torde böra hänföras gärningar av osedvanlig beskaffenhet, genom vilka egendom undandrages borgenärerna. Dit hör främst bortgivande av egendom av betydenhet. Med gåva torde böra jämställas annan åtgärd som till sin följd därmed lika är. De motiv som föranleda gäldenären att bortgiva egendomen kunna vara av skilda slag. I många fall är det önskan att tillgodose gåvotagaren hellre än borgenärerna. I andra kan gäldenären hava en beräkning, att gåvotagaren sedermera skall hålla honom egendomen tillhanda eller göra honom annan gentjänst. Det kan även förekomma, att gäldenärens motiv huvudsakligen är att skada borgenärerna. Att fall av sistnämnda slag rymmas inom brottsgruppen gör det naturligt att med bortgivande av egendom jämställa vissa fall, i vilka gäldenären ej överför egendom till annan utan gör den oåtkomlig för borgenärerna genom att förstöra den. Vid de flesta andra förmögenhetsbrott behandlas väl enbart skadegörande gärningar såsom en i jämförelse med vinningsbrotten mindre straffvärd brottsform. Vid de ifrågavarande gäldenärsbrotten synes emellertid, med hänsyn bland annat till det förhållande vari gärningsmannen står till dem mot vilka brottet riktas. från kriminalpolitisk synpunkt motiverat att, på liknande sätt som vid trolöshet mot huvudman, hänföra jämväl allenast skadegörande gärningar till den grövre brottstypen. Med stöd av det anförda har i förslaget till en grupp sammanförts de fall då gäldenär förstör eller genom gåva eller åtgärd som till sin följd därmed lika är avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd. I subjektivt hänseende fordras vid brottsgruppen uppsåt täckande alla objektiva rekvisit.
Såsom en andra huvudtyp har i förslaget straffbelagts, att gäldenär för ett slösaktigt levnadssätt, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen, inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom framkallar eller förvärrar obestånd. Det fordras, att själva gärningen sker uppsåtligen. Framkallandet eller förvärrandet av obestånd behöver däremot ej ske med uppsåt, utan det är tillräckligt att denna effekt orsakas av vårdslöshet.
Det är tydligt, att en handling som enligt det sagda straffbelägges såsom gäldenärsbrott tillika kan utgöra förskingring. Detta senare brott föreligger nämligen bland annat där någon som är skyldig att redovisa för anförtrodd egendom sätter sig ur stånd att fullgöra sin skyldighet. Om en redovisningsgäldenär, som icke hållit medel för redovisningen avskilda, försätter sig på obestånd genom någon handling som medför ansvar för gäldenärsbrott, bliva därför både 22 och 23 kapitlen tillämpliga, såvida han har även andra fordringsägare än redovisningsborgenären.
För att bereda straffrättsligt skydd åt borgenärernas intressen är det icke tillräckligt att såsom nu utvecklats straffbelägga gärningar genom vilka gäldenär till men för sina borgenärer försämrar sin förmögenhetsställning. Liksom enligt gällande rätt bör ansvar i viss utsträckning drabba även den som handlar mot sina borgenärers intressen genom att utge sin förmögenhetsställning för sämre än den i verkligheten är. Ett sådant förfaringssätt kan vara ägnat att undanhålla borgenärerna egendom som rätteligen skolat användas till betalning av deras fordringar. Det är desto mera motiverat att i detta sammanhang kriminalisera oriktiga uppgifter av gäldenär, som det i rättstillämpningen mången gäng kan vara svårt att skilja mellan ett verkligt bortgivande och ett blott undandöljande genom rättshandling för skens skull. Gäldenär, som inför hotande obestånd genom benefik rättshandling överlåter egendom till annan, har ofta ej ens för sig själv klargjort, huruvida åtgärden innebär en verklig överlåtelse eller endast en skentransaktion. Han har måhända blott i tankarna att draga egendomen undan borgenärerna; huruvida rättshandlingen skall vara en giltig sådan, så att han ej själv skall kunna annullera den, är en fråga som ej varit aktuell för honom. Kommittén har emellertid icke ansett att ansvar för oriktig uppgift bör utkrävas om ej gäldenären blivit försatt i sådan situation att han har särskild anledning att upplysa om sina förmögenhetsförhållanden. I förslaget har beträffande nu ifrågavarande gäldenärsbrott för att ansvar skall inträda fordrats att ett exekutivt förfarande inletts mot gäldenären.
Bestämmelser av denna typ finnas för närvarande i SL 23: 1 p. 1 och 2. I dessa lagrum stadgas ansvar för gärningar, genom vilka gäldenärens verkliga ekonomiska ställning icke försämras men väl den ställning som enligt hans uppgift skall läggas till grund för konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs. I anslutning till dessa bestämmelser har i förslaget stadgats straff för gäldenär, som under konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift utan att uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet. De sålunda straffbelagda gärningarna rikta sig mot det kollektiva borgenärsintresset att vid generalexekution gäldenärens tillgångar ställas till förfogande för borgenärernas förnöjande. Gärningar, som rikta sig allenast mot enskilda borgenärer, lämnas i detta sammanhang straffria. Förslaget innehåller således icke någon straffbestämmelse för det fall att konkursgäldenär förtiger skuld. Att anordna särskilt straffskydd. utöver det skydd som följer av menedsstraff för falsk bouppteckningsed, för de enskilda borgenärernas rätt att deltaga i konkursen synes nämligen icke påkallat. Ej heller har det ansetts behövligt att införa någon bestämmelse om ansvar för konkursgäldenär som uppgiver diktad tillgång.
De nu berörda straffbestämmelserna i förslaget förutsätta, liksom deras motsvarighet i gällande lag, att gäldenären handlar uppsåtligt. Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att det skulle vara önskvärt att äga möjlighet att bestraffa en gäldenär för enahanda gärningar även i vissa fall i vilka han icke kan överbevisas om uppsåtligt brott. Det bör nämligen fordras av en gäldenär som kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling, att han nedlägger omsorg på att undersöka sin ställning. Med hänsyn härtill har, såsom en nyhet i förslaget. nyss angivna gärningar kriminaliserats även för det fall att de utföras av grov vårdslöshet.
Liksom det genom de nu berörda bestämmelserna anordnas visst straffskydd för borgenärsintresset vid generalexekution torde straffskydd böra anordnas även till skydd för borgenär som fullföljer sin rätt genom specialexekution. I förslaget har därför med det fall, att i konkurs eller vid offentlig ackordsförhandling utan konkurs förtiges tillgång eller med orätt uppgives skuld, jämställts det fall, att gäldenär lämnar sådan oriktig uppgift i förteckning till utmätningsed. Därutöver torde, med tanke på andra fall av specialexekution än utmätning ävensom det stora antal utmätningar vid vilka edgång ej begäres. böra upptagas en motsvarighet till den bestämmelse gällande rätt innehåller i SL 22: 2 p. 3. I nämnda lagrum stadgas, att såsom bedrägeri skall anses om man. under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal, avhänder sig egendom för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin rätt till egendomen gällande. En motsvarande straffbestämmelse i förslaget torde ej böra anknytas till bedrägeribrottet utan hellre upptagas bland gäldenärsbrotten. Det torde ock vara motiverat att giva straffbestämmelsen fastare utformning genom att begränsa den till fall, i vilka gäldenärens förfarande äger rum i samband med offentlig förrättning som avser att bereda borgenär betalning eller säkerhet, såsom utmätning, införsel och kvarstad. I likhet med vad fallet är enligt gällande rätt men i motsats till vad som ansetts böra gälla beträffande generalexekution torde straffansvar icke böra inträda, där ej gäldenären söker styrka sin oriktiga uppgift med falska medel. Denna begränsning synes böra följa därav, att någon skyldighet att uppgiva boet ej finnes stadgad för fall av utmätning, där ej borgenär påkallar edgång, samt att någon dylik skyldighet icke finnes föreskriven beträffande andra former av specialexekution. Brottet torde ej böra anses vara fullbordat, om icke gäldenärens förfarande medför att förrättningen blir resultatlös eller giver sämre resultat än den eljest skulle hava gjort. Med stöd av dessa överväganden har upptagits en bestämmelse om straff för gäldenär, som i samband med annan exekutiv förrättning än konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.
Vid sidan av de nu behandlade gärningarna, vilka utmärkas av att gäldenären genom oriktiga uppgifter söker hindra att egendom genom exekutiv förrättning tages i anspråk för fordringsägares förnöjande, böra straffbeläggas vissa andra åtgärder, genom vilka gäldenär söker nå samma mål utan att minska sin förmögenhet. De åsyftade åtgärderna röra konkursförfarandet. På grund av svårigheten för konkursförvaltningen att sätta sig i besittning av egendom som finnes utrikes kan en gäldenär mången gång faktiskt draga egendom undan borgenärerna genom att föra den ur riket. En straffbestämmelse mot sådan åtgärd synes därför påkallad men måste av naturliga skäl begränsas, så att den icke lägger hinder i vägen för förflyttningar i legitimt syfte. En lämplig avvägning mellan olika hänsyn torde ske genom att straff stadgas för gäldenär som, då konkurs är förestående, bortför tillgång av betydenhet ur riket med uppsåt att hålla den undan konkursen. Härmed torde böra jämställas det fall, att gäldenär som kommit i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. En sådan bestämmelse erfordras, emedan den förut berörda bestämmelsen angående förtigande av tillgång syftar på egendom som tillhör konkursgäldenär då han skall uppgiva boet. Med hänsyn till det sagda hava bestämmelser av nu angivna innehåll upptagits i förslaget. I stor utsträckning äro förfaranden av ifrågavarande slag för närvarande straffbara enligt SL 23: 1 p. 1 eller 2 p. 1. En grupp av gärningar, som jämte de nu berörda mot exekutiv förrättning riktade brotten böra kriminaliseras såsom gäldenärsbrott, utgöres av bokföringsbrotten. I gällande lag finnas, såsom framgår av det förut anförda, bestämmelser om bokföringsbrott i SL 23: 1 p. 3 och 3 p. 3. I förstnämnda lagrum behandlas förande av falska handelsböcker samt uppsåtlig förändring eller förstöring eller annan dylik åtgärd beträffande handelsböcker. Enligt sistnämnda lagrum åter bestraffas gäldenär, som visar uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer genom att icke ordentligen fullgöra sin bokföringsskyldighet. En gemensam förutsättning är, att konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs kommer till stånd. Denna förutsättning har föranlett tvivelsmål, huruvida och i vad mån för ansvar erfordras att den oriktiga bokföringen har betydelse för konkursen eller ackordsförhandlingen. Sammanställningen av falsk bokföring med förtigande av tillgång m. m. i SL 23: 1 har härvid, tillika med straffets stränghet, givit anledning att ifrågasätta, huruvida icke i nämnda lagrum åsyftas endast sådan oriktig bokföring som är ägnad att undanhålla borgenärerna egendom. I praxis har denna uppfattning icke vunnit anslutning, men väl har där på senare tid framträtt en tendens att begränsa ansvaret till sådana fall, i vilka den oriktiga bokföringen är ägnad att försvåra boets utredning eller på annat sätt bereda förfång för borgenärerna (NJA 1933 s. 724).
Enligt förslaget komma åtskilliga av de fall, som enligt gällande rätt äro straffbara såsom bokföringsbrott, att föranleda ansvar enligt bestämmelserna om oriktig uppgift under konkurs eller offentlig ackordsförhandling. I dessa bestämmelser har det fall att gäldenären grundar sin uppgift på vilseledande bokföring särskilt omnämnts såsom ett fall då brottet är att anse som grovt. Vid sidan av dessa bestämmelser erfordras emellertid ett stadgande, som direkt tjänar till straffrättslig sanktion åt reglerna i lagstiftningen om bokföringsskyldighet. I förslaget har därför upptagits ett särskilt stadgande om bokföringsbrott. Enligt detta bestraffas gäldenär, som uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosätter honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen.
Det torde emellertid ej vara lämpligt att låta ansvar inträda i vilket fall som helst då bokföringsskyldighet uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosatts på sätt nyss nämnts. Under förarbetena till bokföringslagen avvisades tanken att utsträcka ansvaret för bokföringsbrott till andra fall än sådana, där den bokföringsskyldige kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, och såsom skäl för denna ståndpunkt âberopades handelsbokföringens privata karaktär och vådan för den bokföringsskyldige, att affärshemligheter blottas (NJA II 1929 s. 163 f.). Icke heller enligt kommitténs mening bör en bokföringsskyldig behöva underkasta sig prövning, huruvida han fullgjort sin bokföringsskyldighet, i andra fall än då det finnes grundad anledning att antaga att han ej kan fullgöra sina förpliktelser och redan till följd därav en granskning av böckerna skall äga rum. Med hänsyn härtill har införts en särskild bestämmelse, att bokföringsbrott ej må åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. En sådan bestämmelse torde icke giva upphov till tvivelsmål av det slag som framträtt vid tolkningen av nuvarande regler, eftersom det klart framgår att för ansvar ej förutsättes att den oriktiga bokföringen varit ägnad att öva inverkan på frågor som angå konkurs eller vad därmed jämställes.
Med stöd av de överväganden för vilka i det föregående redogjorts har kommittén utformat kapitlet om gäldenärsbrott på följande sätt. I 1 § har under beteckningen oredlighet mot borgenärer upptagits dels, i första stycket, bestämmelserna angående bortgivande och förstörande och dels, i andra stycket, bestämmelserna om uppsåtligt oriktiga uppgifter vid exekutiv förrättning. I ett tredje stycke hava med samma brottsbeteckning upptagits straffbestämmelserna för gäldenär som, då konkurs är förestående, bortför tillgång av betydenhet ur riket med uppsåt att hålla den undan konkursen ävensom för gäldenär som under konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. Straffet har i denna paragraf bestämts till straffarbete i högst två år eller fängelse. För grova fall av oredlighet mot borgenärer har i 2 § angivits en särskild straffskala med maximum av sex års straffarbete liksom för grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring. I 3 § åter har med beteckningen vårdslöshet mot borgenärer upptagits i ett första stycke ansvarsbestämmelserna avseende slösaktigt levnadssätt, fortsättande av förlustbringande rörelse m. m. och i ett andra stycke bestämmelserna om ansvar för den som av grov vårdslöshet lämnar oriktiga uppgifter under konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed.
En motsvarighet till stadgandet om gynnande av borgenär i SL 23: 3 p. 4 har upptagits i 4 §. Det straffbelagda området har därvid utvidgats. Konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs skall sålunda ej längre vara ovillkorlig förutsättning för ansvar. Vidare skall även betalning av förfallen fordran kunna ådraga ansvar. Och slutligen har ansvaret utvidgats till att omfatta jämväl hemliga manipulationer i samband med ackordsunderhandlingar.
I 5 § hava upptagits de bestämmelser om bokföringsbrott vilka förut berörts.
Genom de nu behandlade straffbestämmelserna kommer det föreslagna kapitlet om gäldenärsbrott att innehålla motsvarighet till alla de i SL 23 kap. kriminaliserade gärningarna utom de i 2313 p. 2 och 23: 5 upptagna.
I SL 23: 3 p. 2 stadgas straff för gäldenär, som under en på visst sätt bestämd tid före konkurs indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt redovisa därför. Det har icke synts erforderligt att vid revideringen av brottsbeskrivningarna bibehålla en dylik bestämmelse, vars grund synes vara att gäldenärens oförmåga att redovisa presumeras bero på straffvärt förfarande av honom.
Stadgandet i SL 23: 5 om straff för konkursgäldenär som rymmer för skuld har. av skäl som anförts i allmänna motiveringen (s. 65), likaledes ansetts kunna lämnas utan motsvarighet i förslaget.
Försök till gäldenärsbrott har ansetts i regel böra länmas straffritt. I fråga om de i 1 § tredje stycket behandlade brott, som bestå i att bortföra tillgång ur riket eller att undandraga eller undanhålla tillgång i konkurs, har det emellertid synts motiverat att införa försöksstraff. Bestämmelse härom har upptagits i 6 §.
Vid samtliga gäldenärsbrott har i brottsbeskrivningen gärningsmannen betecknats såsom gäldenär. I viss utsträckning bör emellertid gäldenärsbrott anses föreligga, ehuru någon gäldenär icke medverkat till gärningen. I 7 § hava vissa bestämmelser upptagits för att klarlägga bland annat denna fråga. Dessa bestämmelser ersätta de stadganden angående ansvar för styrelseledamot i bolag eller förening, som nu finnas i SL 23: 4.
Av skäl som framlagts i allmänna motiveringen (s. 38) har någon motsvarighet till bestämmelsen i SL 23: 7, enligt vilken brott som omförmäles i SL 23: 3 skall vara angivelsebrott, icke upptagits i förslaget.
Såsom vid kapitelrubriken anförts, har i förevarande paragraf straffbelagts en grupp av gärningar, vilka betecknats såsom oredlighet mot borgenärer.
I första stycket har kriminaliserats, att någon förstör eller genom gåva eller åtgärd som till sin följd därmed lika är avhänder sig egendom av betydenhet. Det är tydligt, att förstörande kan äga rum genom underlåtenhet att tillvarataga egendom, t. ex. underlåtenhet att skörda. Under bestämmelsen faller även åtgärd som ekonomiskt är att jämställa med förstörelse, såsom t. ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Med gåva jämställes åtgärd som till sin följd därmed lika är, ett uttryck som hämtats från SL 23: 2 p. 2. Under lagrummet faller sålunda även annan rättshandling än gåva, såvida den ekonomiskt är att jämställa med en sådan. Exempel härpå erbjuder försäljning till underpris i benefikt syfte. Bestämmelsen avser även det fall att gäldenären ikläder sig förbindelse utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag. Låt vara att en sådan förbindelse enligt 1 § andra stycket lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser om gåva är ogill mot borgenärerna, mot gäldenären är den dock giltig och kan göras gällande mot honom såsom varje annan förbindelse. Under bestämmelsen rymmas vidare vissa fall, i vilka gäldenär vid delning av samfällighet avstår från något som tillkommer honom. Att vid ett familjebolags likvidation avstå från sin rätt kan sålunda vara att betrakta såsom en gåvoliknande åtgärd. Detsamma gäller då make vid bodelning av sin egendom avstår mera än giftorättsreglerna föranleda. I GB 13: 14 stadgas visserligen, att om make vid bodelning eftergivit vad honom tillkommer och gäld, som uppstått före bodelningen, ej kan betalas av honom, andra maken skall svara för vad som brister intill värdet av vad han bekommit för mycket, såvida han ej kan visa att hans make efter bodelningen hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Det är emellertid icke för borgenärerna likgiltigt att gäldenären vid bodelning låter sin make övertaga för mycket av sin egendom, ehuru skulderna, om så erfordras, alltjämt häfta vid egendomen. Faktiskt innebär ett sådant bortskiftande av egendom en icke obetydlig risk för att egendomen undandrages borgenärerna. Bland riskmomenten må särskilt framhållas, att andra maken måhända är starkt gäldbunden eller att han i sin ordning avhänder sig egendomen, i vilket fall den ej längre häftar för skulderna.
För att en transaktion skall kunna betraktas såsom likställd med gåva i förevarande hänseende måste fordras, att den innefattar en minskning av gäldenärens förmögenhet. Det är icke tillräckligt, att egendom göres svårare åtkomlig för borgenärerna. Tydligt är sålunda, att paragrafen icke kan vara tillämplig t. ex. i det fall att en gäldenär köper en livränta, därest denna är utmätningsbar, eller att en gäldbunden lantbrukare säljer sin gård till sin son mot skäligt vederlag i undantagsförmåner som äro utmätningsbara. Straff bör emellertid icke heller inträda där gäldenären använder sina tillgångar till att skaffa sig utmätningsfri egendom, t. ex. en icke utmätningsbar livränta. Om ett sådant förfaringssätt anses ej böra tolereras, ligger det närmare till hands att ändra reglerna om utmätningsfrihet än att kriminalisera förfarandet. En gäldenär kan skaffa sig utmätningsfri tillgång även på det sättet att han tager livförsäkring. Under vissa förutsättningar, som angivas i 116 § lagen om försäkringsavtal, är nämligen rätten enligt sådant avtal utmätningsfri; enligt 117 § samma lag äga det oaktat borgenärerna i vissa fall återkräva en del av det erlagda premiebeloppet. Genom dessa regler får lagstiftningen anses hava skilt mellan gäldenärens och borgenärernas intressen, varför det icke är motiverat att stadga ansvar för gäldenär som skaffar sig livförsäkring borgenärerna till förfång. Annorlunda ter sig emellertid åtgärden, om gäldenären insatt förmånstagare och gentemot honom förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. En sådan rättshandling måste behandlas såsom gåva, ty genom att oåterkalleligt insätta annan som förmånstagare frånhänder sig gäldenären ett honom tillhörigt värde.
Ansvaret har begränsats till de fall, då gärningen avser egendom av betydenhet. Detta uttryck bör tolkas under hänsynstagande till boets ställning och gäldenärens förhållanden.
Gärningen skall hava till följd, att gäldenären kommer på obestånd eller att han. om han redan är på obestånd. får detta förvärrat. Innebörden härav har belysts vid kapitelrubriken.
I subjektivt avseende kräves uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit. Eventuellt uppsåt är tillfyllest. Om, för att taga ett exempel, en frånskild man med underhållsskyldighet gentemot sin förra hustru överlåter tillgångar till en annan kvinna. med vilken han ämnar ingå nytt äktenskap, i så stor omfattning att han därigenom blir oförmögen att betala underhållsbidraget. kan han bliva att fälla till ansvar enligt förevarande lagrum, även om han skulle hysa förhoppningar om att kunna förtjäna tillräckligt för att trots överlåtelsen kunna betala underhållsbidraget. Inser han risken av att överlåtelsen skall sätta honom ur stånd att göra detta och äro förhållandena sådana att det måste antagas att han skulle verkställt överlåtelsen även om han varit säker på att den skulle göra honom insolvent, handlar han nämligen med eventuellt uppsåt att försätta sig på obestånd genom åtgärden. Sådant uppsåt föreligger i regel, eftersom motivet för avhändelsen oftast torde vara att säkerställa den nya hustrun för den händelse gäldenären icke skulle lyckas förtjäna tillräckligt för att bestrida underhållsbidraget åt sin förutvarande hustru. Det är dock att märka att ansvar, såsom vid kapitelrubriken framhållits, icke kan inträda, där avhändelsen med hänsyn till gäldenärens förvärvsmöjligheter är ekonomiskt försvarbar.
I andra stycket hava upptagits bestämmelser avseende uppsåtligt oriktiga uppgifter i samband med exekutiv förrättning.
Gärningen angives i första punkten av stycket vara den, att gäldenär vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. Brottsbeskrivningen omfattar även det fall att gäldenären med skenavtal eller eljest med oriktig handling söker styrka sådan vilseledande uppgift, likaså att gäldenären uppgiver en fordran till för lågt belopp eller en skuld till för högt. Det är vidare tydligt, ehuru det icke såsom i gällande lag uttryckligen stadgas, att bestämmelsen drabbar gäldenär som med orätt vidgår skuld vari någon påstår honom häfta. Till de straffbelagda gärningarna hör vidare uppdiktande av omständighet som grundar panträtt eller förmånsrätt. Eftersom förteckning till utmätningsed blott skall innehålla uppgift om gäldenärens tillgångar, kan emellertid oriktighet i sådan förteckning endast hava avseende på tillgångarna. Det fordras för straffbarhet icke att den oriktiga uppgiften övat inflytande på konkursens. ackordsförhandlingens eller utmätningens resultat.
Uttryckligen stadgas, att gäldenären skall gå fri från ansvar om den oriktiga uppgiften, på föranledande av honom själv eller annan, rättas innan den blivit beedigad. Detta stadgande har införts för att gäldenären ej må av straffhotet avhållas från att rätta oriktig uppgift eller medgiva oriktighet som annan påpekar. Med tanke på det fall att edgång ej kommer till stånd, t. ex. emedan gäldenären undandrager sig att beediga bouppteckningen, har med beedigande jämställts att uppgiften eljest lagts till grund för förfarandet.
I andra punkten av andra stycket har ansvar stadgats för gäldenär, som i samband med annan exekutiv förrättning än konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet. Stadgandet gäller varje offentlig förrättning som avser att tillföra borgenär betalning eller säkerhet, alltså förrättningar sådana som utmätning, införsel, exekutiv försäljning, kvarstad och skingringsförbud, däremot ej förrättning som avser t. ex. att återställa viss sak till ägaren, ej heller vräkning. Gärningen behöver ej nödvändigtvis företagas vid förrättningen; även åberopande av oriktig handling i besvär över förrättningen faller sålunda under straffbudet. För att brottet skall vara fullbordat kräves, att förrättningen helt eller delvis misslyckas.
I tredje stycket hava upptagits bestämmelser om ansvar under vissa förutsättningar för gäldenär som bortför egendom ur riket med uppsåt att hålla den undan konkurs eller som, om han kommit i konkurs, undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen egendom.
För att bortförande av egendom till utlandet skall vara straffbart kräves, att gäldenärens ekonomiska läge är så dåligt att konkurs är förestående. I regel torde denna förutsättning icke kunna styrkas, om ej konkurs verkligen inträffar inom kort tid efter gärningen. Undantagsvis torde förutsättningen emellertid få anses uppfylld även då gäldenären lyckas avvärja eller uppskjuta konkursen, nämligen om det är en helt oväntad händelse, t. ex. ett opåräknat arv, som befriar honom ur hans trångmål. Liksom enligt första stycket skall gärningen avse tillgång av betydenhet. I subjektivt hänseende fordras uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit, samt därutöver uppsåt att hålla egendom undan konkurs. Eventuellt uppsåt är tillräckligt.
Bestämmelsen om ansvar för gäldenär som undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen egendom är tillämplig både i fråga om egendom som fråntagits gäldenären och beträffande egendom som gäldenären tillåtits att själv alltjämt hava om händer. Den är även tillämplig i sådana fall, där gäldenären underlåter att till konkursförvaltningen redovisa medel som han uppbär och som skola tillföras konkursboet, t. ex. Iön, arv eller lotterivinst.
Straffet enligt 1 § har, liksom straffet för stöld och bedrägeri i medelsvåra fall, bestämts till straffarbete i högst två år eller fängelse. För grova fall av oredlighet mot borgenärer har en särskild straffskala stadgats i 2 §.
För det fall att brott som i 1 § sägs är grovt har i denna paragraf stadgats en särskild straffskala med en övre gräns av sex års straffarbete. Samma straffmaximum gäller enligt förslaget för grov stöld. grovt bedrägeri och grov förskingring samt enligt de nuvarande bestämmelserna i SL 23: 1.
Bland omständigheter av beskaffenhet att föranleda att oredlighet mot borgenärer skall anses som grov har kommittén främst nämnt, att gäldenären beedigat oriktig uppgift. Det i 1 § andra stycket omförmälda brottet att en gäldenär vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed lämnar oriktig uppgift blir i regel fullbordat i och med att gäldenären beedigar uppgiften och alltså begår mened. Då meneden är ett regelmässigt brukat medel för gäldenärsbrottets begående, har det synts kommittén mindre lämpligt alt, såsom i nuvarande rättstillämpning sker, utmäta straff med tillämpning av såväl SL 23 kap. som SL 13 kap. Enligt kommitténs mening bör i stället ansvar ådömas allenast för oredlighet mot borgenärer men detta brott bedömas som grovt med hänsyn till att gäldenären begått mened. Därvid bör dock SL 13: 1 citeras, ty straffet skall sättas högre än minsta straffet för mened, vilket är straffarbete ett år eller vid synnerligen mildrande omständigheter straffarbete sex månader. Återkallar gäldenären, på sätt i SL 13: 3 sägs, meneden innan skada skett, torde gäldenärsbrottet i regel icke böra bedömas strängare än efter 23: 1 i förslaget.
Såsom exempel på grov oredlighet mot borgenärer nämnes vidare att gäldenären begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring. Därav följer, att den som begår brott enligt förevarande paragraf genom att förfalska sina handelsböcker eller föra dem på vilseledande sätt skall fällas till ansvar enligt denna paragraf allena och ej tillika enligt SL 12 kap. Detta överensstämmer med den tankegång som ligger till grund för bestämmelserna om liknande fall i 21: 3 och 22: 3 av kommitténs förslag ävensom med vad nyss anförts om förhållandet mellan mened och gäldenärsbrott. Däremot skiljer sig stadgandet från den nu gällande bestämmelsen i SL 23: 1 p. 3, vari falsk bokföring uppställes såsom ett självständigt fall av bedrägeri mot borgenärer. För att felaktigheter beträffande bokföringen skola kunna föranleda ansvar enligt förevarande paragraf i kommitténs förslag fordras nämligen, att någon av brottsbeskrivningarna i 1 § är tillämplig. Straff enligt 2 § kan således inträda för den som i sin bokföring undandöljer tillgång och, när han sedan råkar i konkurs, ej uppger densamma. Beträffande fall som ej äro hänförliga under någon av brottsbeskrivningarna i 1 § – gäldenären har t. ex. fört sina böcker så att de visa bättre ställning än den verkliga – hänvisar kommittén till 23: 5 i sitt förslag.
Grov oredlighet mot borgenärer bör slutligen anses föreligga, om brottet är av betydande omfattning. Kommittén tänker framför allt på fall i vilka det sammanlagda skuldbeloppet i konkursen är stort samt därjämte det brottsliga förfarandets inverkan på utdelningen betydande. Av en gäldenär som, med utnyttjande av sina kreditmöjligheter, rör sig med stora tillgångar och stora skulder måste man kräva ett större ansvar än av en gäldenär i små förhållanden. Varje brott av en gäldenär i stora förhållanden kan dock icke betecknas som grovt; rör brottet ett belopp som är ringa i förhållande till boet; omfattning och gäldenärens ställning, blir förevarande paragraf icke tillämplig.
I denna paragraf behandlas, under beteckningen vårdslöshet mot borgenärer, en grupp av brott som i förhållande till de i 1 § upptagna innefatta ett mindre grovt åsidosättande av borgenärernas intressen. I 1 § förutsättes att gäldenären uppsåtligen skadar sina borgenärer. 3 § omfattar dels åtgärder genom vilka gäldenären icke uppsåtligen utan endast av vårdslöshet åsidosätter sina borgenärers intressen, dels även vissa uppsåtliga gärningar. Skillnaden emellan de båda paragraferna hänför sig nämligen icke endast till uppsåtet, utan gärningsbeskrivningarna äro i flera hänseenden olika.
Första stycket motsvarar såtillvida första stycket i l §, att fråga i båda fallen är om verkliga förmögenhetsminskningar, genom vilka gäldenären försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd. De avsedda åtgärderna beskrivas emellertid olika. 1 § avser förstörande, gåva och åtgärd som till sin följd därmed lika är. I 3 § talas om att gäldenären för ett slösaktigt levnadssätt eller fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd.
I motsats till 1 § omfattar 3 § främst gärningar av beskaffenhet att fortgå under längre eller kortare tid. Till denna grupp av gärningar hör slösaktigt levnadssätt, d. v. s. att gäldenären för personliga behov förbrukar avsevärt större belopp än med hänsyn till hans yrke och ställning samt övriga omständigheter år tillbörligt. Även om gäldenären icke lever högre än andra, kan han straffas. då han fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Detta stadgande svarar mot bestämmelsen i SL 23: 3 p. 4 om ansvar för gäldenär som, sedan han kommit på sådant obestånd att han bort inse det han ej kunde göra rätt för sig, i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs fortsätter sin rörelse och därunder upplånar penningar eller varor. Stadgandet åsyftar i första hand sådana fall, då en gäldenär fortsätter en förlustbringande rörelse under utnyttjande av den möjlighet att erhålla fortsatt kredit som han har därför att han driver en rörelse. Förfarandet liknar i viss mån bedrägeri, eftersom borgenärerna lämna kredit i förlitande på rörelsen som kreditbas men denna i själva verket bjuder föga säkerhet. I ytterlighetsfall, t. ex. om gäldenären vanemässigt köper varor på kredit till högre pris än det för vilket han sedan säljer dem, kan också bedrägeriansvar ifrågakomma, men i det stora flertalet av dylika fall saknar gäldenären säkerligen bedrägeriuppsåt. På grund därav har han hittills varit straffbar endast om hans avsikt varit att fördröja utbrott av konkurs. Denna förutsättning torde emellertid vara för snäv. I stället fordras därför enligt förslaget, att gäldenären genom att fortsätta rörelsen under otillbörlig medelsförbrukning framkallar eller förvärrar obestånd. Det krav på samband mellan rörelsens fortsättande och obeståndet som ligger häri innebär, att kredit skall hava upptagits med rörelsen som kreditbas samt att kreditgivarnas säkerhet avsevärt försämras genom rörelsens fortsättande. Kommittén har vidare ansett sig höra utvidga det straffbara området genom att borttaga fordran att gäldenären skall fortsätta sin rörelse under upptagande av ny kredit. Straff synes nämligen böra drabba exempelvis även den som skaffat sig ett varulager på kredit och därefter, utan att stifta ny gäld, håller affären gående så länge tillgångarna förslå under uttagande av alltför stora belopp ur rörelsen. Framför allt av affärsmän och fabrikanter som fått kredit av sina leverantörer kan man fordra, att de icke driva sin rörelse på sådant sätt att den blir förlustbringande för leverantörerna. Så är tydligen händelsen både då rörelsen i och för sig icke är ekonomiskt bärkraftig och då gäldenären för främmande ändamål uttager större belopp än rörelsen förmår bära. För eget behov får gäldenären icke uttaga mer än rörelsens ekonomi tillåter, även om beloppen ej skulle överstiga en i betraktande av hans arbete skälig avlöning. Inser han att rörelsen icke kan avlöna hans arbete med så stora belopp som dem han uttager, måste det fordras av honom att han upphör antingen med dessa uttag eller med rörelsen. Bestämmelsen kan också tillämpas på den som driver rörelse i aktiebolagsform och själv uppbär lön såsom verkställande direktör. Mera sällan kan bestämmelsen bliva tillämplig på hantverkare eller jordbrukare i små förhållanden eller på advokater, läkare eller dylika yrkesutövare, ty dessa anlita vanligen icke verklig förlagskredit i sådan utsträckning att de kunna anses pliktiga använda tillgängliga medel i första hand till rörelsens nytta. Av sådana yrkesutövare fordras blott, att de ej skada borgenärernas intressen genom att föra ett slösaktigt levnadssätt. Det förtjänar erinras, att bestämmelsen blir att tillämpa även där gäldenär gör utgifter som komma hans rörelse tillgodo men äro för stora för att rörelsen skall kunna bära sig. Emedan fordran att utgifterna ej skola lända rörelsen till motsvarande nytta, enligt vad i det följande utföres, skall vara täckt av uppsåt, inträder emellertid icke ansvar där gäldenären gör utgifter som väl objektivt sett äro oförsvarliga men som han själv tror åtminstone på lång sikt vara fördelaktiga. Han ikläder sig exempelvis alltför stora utgifter för lokalhyra, reklam eller representation men tror själv, att dessa utgifter äro motiverade med hänsyn till rörelsens framtida utveckling.
I första stycket har vidare såsom straffbart upptagits, att gäldenär inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarförbindelse. Såsom framgår av brottsbeskrivningen, erfordras för ansvar, att gärningsmannen redan före gärningens förövande häftar i skuld. Bestämmelsen avser nämligen fall, där någon vidtager åtgärd från vilken han bort avhålla sig av hänsyn till de borgenärer han redan har. Däremot är ej meningen med bestämmelsen att straffa någon för det han ådrager sig skulder som han ej kan betala. Enligt vad vid kapitelrubriken framhållits, inträder sålunda ej ansvar enligt detta lagrum i det fall, att en person som saknar nämnvärda skulder inlåter sig på ett äventyrligt företag, vilket medför att han ådrager sig en i förhållande till hans tillgångar övermäktig skuldbörda. Givet är vidare, att bestämmelsen icke heller avser att straffa en gäldenär för vilken som helst riskfylld transaktion. Det är uppenbart, att risken måste vara höggradig. Det är också tydligt, att storleken av den risk en gäldenär får taga är beroende av hans ekonomiska ställning i det hela. Det får ytterst ankomma på en prövning i det särskilda fallet, huruvida en gäldenär med viss åtgärd överskridit gränsen till det straffbara området, därvid med ledning av gängse åskådningssätt är att taga hänsyn till hans tillgångar, hans tidigare skulder och de nya skulder som han ådrager sig genom transaktionen. Såsom exempel på äventyrligt företag må nämnas ett fall ur rättspraxis, vars rätta bedömande enligt gällande lag var föremål för delade meningar: en person, som i det närmaste saknade egna medel, köpte samtliga aktier i ett försäkringsbolag och lånade, för att kunna erlägga köpeskillingen, så gott som alla bolagets disponibla tillgångar med påföljd att bolaget kom i konkurs (NJA 1923 s. 500).
Under första stycket i 3 § falla ej blott de nu angivna, närmare beskrivna förfarandena utan även varje "annan sådan åtgärda Härmed avses åtgärder som medföra verklig minskning av gäldenärens förmögenhet. De i 1 § första stycket angivna åtgärderna, att förstöra eller bortgiva egendom eller göra något som till sin följd därmed lika är, kunna alltså falla under gärningsbeskrivningen jämväl i 3 § första stycket. Sådana åtgärder skola bestraffas enligt 1 §, därest gäldenären uppsåtligen försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, men enligt 3 §, om det är av vårdslöshet som gäldenären framkallar eller förvärrar obestånd. Att icke uppsåt men väl vårdslöshet i detta hänseende kan läggas gäldenären till last torde emellertid vara mera sällsynt vid bortgivande eller förstörande än vid de i 3 § som exempel nämnda fallen.
På den subjektiva sidan kräves, att gäldenären uppsåtligen eller av vårdslöshet framkallar eller förvärrar obestånd. Själva de brottsliga handlingarna skola förövas uppsåtligen. Däri ligger krav på ett visst mått av insikt rörande gärningens ekonomiska innebörd. I det fall att gäldenär fortsätter sin rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen fordras sålunda, att gäldenären har klart för sig att rörelsen blir förlustbringande eller att han åtminstone misstänker detta och måste antagas hava velat fortsätta rörelsen, även om han vetat att den skulle gå med förlust. Enahanda mått av insikt fordras i de andra straffbelagda fallen, alltså t. ex. angående företags äventyrlighet. Det är alltså endast i förhållande till obeståndet som oaktsamhet är tillfyllest.
I andra stycket har upptagits en motsvarighet till bestämmelsen i 1 § andra stycket första punkten. Här åsyftas emellertid ej såsom i sistnämnda lagrum uppsåtlig gärning utan sådan som sker av grov vårdslöshet. Vid kapitelrubriken har anförts, att det ansetts påkallat att införa straffansvar för gäldenär som under konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller vid uppgörande av förteckning till utmätningsed av grov försumlighet underlåter att skaffa sig kännedom om sina tillgångar och skulder.
I SL 23: 3 p. 4 stadgas straff för gäldenär som, sedan han kommit på sådant obestånd att han bort inse att han ej kan göra rätt för sig, gynnar någon borgenär till de övrigas förfång med betalning, pant eller annan säkerhet för fordran. som ej varit förfallen eller varför viss förfallotid ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett. För ansvar förutsättes, att gäldenären sedermera kommer i konkurs eller att offentlig ackordsförhandling kommer till stånd.
Det synes kommittén vara väl motiverat. att det sålunda för vissa fall stadgas ansvar för gäldenär som betalar borgenärs fordran eller lämnar säkerhet för densamma, ehuru hans ställning är sådan att han bort avträda sin egendom till konkurs eller på annat sätt sörja för att även andra fordringsägare erhålla del av tillgångarna. En bestämmelse härom torde göra nytta ej blott för att motverka benägenhet hos en gäldenär att förfara illojalt utan även för att giva gäldenären stöd mot otillbörliga påtryckningar från borgenärerna. Den omfattning, i vilken hithörande åtgärder skola ådraga gäldenären ansvar, bör enligt kommitténs mening något utvidgas, vilket torde kunna ske utan att alltför stora krav ställas på gäldenärens förmåga och vilja att behandla sina borgenärer rättvist.
Det torde sålunda icke vara erforderligt att såsom enligt gällande rätt begränsa ansvaret till de fall, där gäldenär betalar eller ställer säkerhet för fordran som han ej varit skyldig att omedelbart betala. Även genom sådan åtgärd beträffande förfallen fordran kan gäldenär göra sig skyldig till straffvärd illojalitet, i det att övriga borgenärers utsikter till betalning därigenom minskas. Att göra skillnad i förevarande avseende mellan förfallen och icke förfallen gäld är för övrigt även av den orsaken mindre välgrundat, att det numera mycket ofta beträffande mera betydande fordringar träffas sådana anordningar att fordran förfaller när gäldenären råkar i ekonomiskt trångmål. I förslaget har den straffbara gärningen för den skull angivits så, att gäldenär betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt.
Den i gällande rätt beträffande detta liksom övriga brott i 23 kap. upptagna förutsättningen, att konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs senare kommer till stånd, har icke heller ansetts behövlig. För begränsning av de straffbara fallen har det ansetts tillräckligt att förutsätta, att gärningen sker antingen då konkurs är förestående, vilket är första punktens fall, eller, därest gäldenären är bokföringsskyldig, då han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar, ett fall som behandlas i andra punkten. Rörande innebörden av uttrycket att konkurs är förestående hänvisas till vad ovan anförts beträffande samma uttryck i 1 § tredje stycket.
I subjektivt hänseende fordras uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit. Gäldenären skall alltså i första punktens fall inse, att konkurs är förestående samt att betalningen eller ställandet av säkerhet avsevärt förringar övriga borgenärers rätt eller också, om han ej förstår allt detta, inse möjligheten därav och tillika hava sådan inställning därtill, att det måste antagas att han skulle hava företagit gärningen, även om han förstått det. Även i andra punktens fall är eventuellt uppsåt tillräckligt.
Vid sidan av de nu behandlade stadgandena har i andra stycket upptagits en särskild straffbestämmelse för gäldenär, som förfar ohederligt i samband med ackord eller ackordsförhandling. Någon direkt motsvarighet härtill finnes icke i gällande lag, men dylikt förfarande kan dock i viss utsträckning bestraffas såsom bedrägeri. Reglerna därom äro emellertid tillämpliga allenast då det kan bevisas att gäldenären ingivit borgenärerna en oriktig föreställning om de förhållanden som äro av betydelse för ackordsförhandlingen. Med hänsyn därtill har i förevarande stycke upptagits en
bestämmelse om ansvar för gäldenär, som hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån för att främja ackord. Det fordras ej, att gärningen förringar övriga borgenärers rätt. Ansvar inträder alltså t. ex. i det fall att en gäldenär hemligen uppskriver viss borgenärs fordran för att förmå honom att gå med på ackord, även om utomstående person tillskjuter den därav föranledda merkostnaden. Ansvar inträder däremot naturligtvis ej i det fall, att utomstående köper upp fordringar tillhöriga sådana borgenärer som ej vilja medgiva ackord och därefter såsom fordringsägare ansluter sig till ackordet. Den föreslagna bestämmelsen har viss motsvarighet i 166 § konkurslagen och
32 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs, enligt vilka lagrum hinder mot att ackord fastställes av rätten bland annat föreligger, då gäldenären eller annan med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans avgörande.
I subjektivt hänseende kräves avsikt att främja ackord, något som innebär att gäldenären vidtager den ifrågavarande åtgärden för att avlägsna eller omstämma en borgenär, som är eller förmodas vara ovillig att biträda ackordsöverenskommelsen.
Såsom beteckning för brott enligt förevarande paragraf har valts uttrycket mannamån mot borgenärer, vilket framhåller det för brottet utmärkande.
Straffet är enligt förslaget i huvudsak lika med straffet för oredlighet mot borgenärer enligt gällande lag.
I vad mån borgenär, som medverkar till gäldenärsbrott av ifrågavarande slag, bör straffas för delaktighet däri, framgår av 7 § andra stycket.
Straffbestämmelser avseende oriktig bokföring finnas i SL 23: 1 och 3. Förutsättning för straffbarhet är enligt båda dessa lagrum. att gäldenären varit bokföringsskyldig samt att han kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs. Straffbestämmelsen i SL 23: 1 avser gäldenär, som finnes hava övat bedrägeri mot sina borgenärer på sådant sätt att han fört falska böcker eller svikligen förändrat sina böcker eller uppsåtligen förstört eller undanstuckit dem eller gjort dem oläsliga. Enligt SL 23: 3 straffas gäldenär som prövas hava visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom, att han icke ordentligen fullgjort sin bokföringsskyldighet. Såsom redan vid kapitelrubriken erinrats, hava beträffande innebörden av dessa bestämmelser yppats olika meningar, om och i vad mån för straffbarhet erfordras att oriktigheten i bokföringen varit ägnad att öva inverkan på konkursutredningen. De båda anförda bestämmelserna äro emellertid ej de enda som kunna komma i fråga då det gäller ansvar för gärning som innefattar oriktig bokföring, ty i den mån gärningen innebär annat brott, t. ex. bedrägeri, äro naturligtvis bestämmelserna om ansvar för detta brott att tillämpa.
Även enligt förslaget kommer brott beträffande bokföring mången gång att föranleda ansvar enligt en straffbestämmelse, som icke är uteslutande avsedd för brott genom fel i bokföringen eller som avser gärning, i vilken oriktig bokföring stundom ingår som ett led. Liksom SL 12 kap. redan är tillämpligt på positiv förfalskning av handelsböcker, så blir den som förstör eller undandöljer sina handelsböcker eller gör dem obrukbara straffbar enligt 12: 5 a i förslaget. Vidare har i 12: 5 b i förslaget införts en straffbestämmelse för s. k. intellektuell handlingsförfalskning. Enligt nämnda lagrum inträder ansvar för den som i enskild handling – och till enskilda handlingar räknas handelsbok – lämnar oriktig uppgift och sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra begagnar eller till sådant begagnande utlämnar handlingen. Enligt 6 § andra stycket i samma kapitel straffas den som, i sådan avsikt, begagnar handling som han vet innehålla oriktig uppgift. En annan i förslaget nyinförd straffbestämmelse av betydelse i detta sammanhang är bestämmelsen om svindleri i 21: 9. Detta brott torde i ej ringa utsträckning ske på sådant sätt, att oriktig bokföring ingår såsom led i den brottsliga gärningen. Åtskilliga förfaranden i vilka oriktig bokföring ingår komma vidare att falla under brottsbeskrivningen i 1 § i förevarande kapitel. Enligt 2 § kan i så fall brottet bedömas såsom grov oredlighet mot borgenärer.
Gemensamt för de brott som enligt det sagda kunna utföras medelst oriktig bokföring är, att den brottsliga gärningen utöver själva bokföringen innehåller något ytterligare moment, såsom offentliggörande eller begagnande av oriktiga eller förstörande av riktiga uppgifter. Det synes emellertid önskvärt att jämte dessa straffbestämmelser äga tillgång till ett lagbud, som i viss omfattning stadgar ansvar redan för åsidosättandet av bokföringsskyldighet. En bestämmelse av denna innebörd har därför upptagits i förevarande paragraf. Bokföringsskyldighetens omfattning och innebörd anges främst i bokföringslagen, beträffande aktiebolag jämväl i aktiebolagslagen. Förevarande lagrum tjänar därför i viss utsträckning till sanktion av dessa och andra regler. Bokföringsskyldighet kan åsidosättas ej blott genom positiv åtgärd, såsom införing i böckerna av icke existerande tillgång eller skuld eller införing av en post under oriktig beteckning eller till oriktigt värde, utan även genom underlåtenhet att göra erforderlig införing. Att förstöra något som enligt bokföringslagen skall förvaras hör även under brottsbeskrivningen. Det är att märka, att bokföring omfattar ej blott handelsböckerna utan även bilagor till dem samt korrespondens som enligt bokföringslagen skall bevaras. Ansvar har emellertid icke ansetts böra stadgas för varje sådant åsidosättande av bokföringsskyldighet som nu antytts. Straffbarheten har begränsats till de fall, där på grund av bokföringsfelet ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Det förutsättes alltså, att felet är sådant att vid granskning av böckerna rätta sammanhanget lätt undandrager sig uppmärksamheten. Naturligtvis föreligger straffbarhet, om sanningen väl kan utrönas av böckerna men först efter mödosam forskning.
Enligt det sagda inträder ej ansvar för obetydliga oriktigheter i bokföringen. Tekniska ofullkomligheter äro icke heller i och för sig av beskaffenhet att föranleda ansvar. Att inventariet icke är underskrivet bör sålunda ej i och för sig medföra straff, och ej heller andra oordentligheter, så länge de icke inverka på bedömandet. l stor utsträckning komma oriktiga värdeuppgifter i bokföringen ej heller att vara straffbara. I fråga om värderingen av tillgångarna innehålla de i bokföringslagen och aktiebolagslagen meddelade bestämmelserna – utöver det i bokföringslagen upptagna stadgandet att bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av god köpmannased – huvudsakligen regler om beaktande dels av tillgångarnas verkliga värde och dels av kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning.
Att tillgångar upptagits över sitt verkliga värde torde redan av den orsaken endast i begränsad omfattning föranleda ansvar enligt ifrågavarande lagrum, att dylika värderingsfrågor ofta i sådan grad äro omdömesfrågor att det är svårt att med erforderlig säkerhet fastställa att övervärdering ägt rum och att gäldenären bort inse att så varit förhållandet. Värderingen kompliceras därav, att den i stor utsträckning innefattar vanskliga avskrivningsfrågor. Därtill kommer, att ett fel med avseende å värderingen i allmänhet ej hindrar ett bedömande med ledning av böckerna. Tydligt är emellertid, att där värdebestämningen skall hänföras exempelvis till vissa å marknaden gängse varupriser, en väsentlig övervärdering kan medföra ansvar. Detsamma gäller om upptagande av tillgång över anskaffnings- eller tillverkningskostnaden, vilket kan verka i hög grad vilseledande. Det motsatta fallet, nämligen att undervärdering ägt rum, torde mera sällan falla under ifrågavarande straffbestämmelse. Något uttryckligt stadgande mot undervärdering innehåller bokföringslagen icke, och det anses i stor utsträckning tillåtet eller t. o. m. förtjänstfullt, att tillgångar nedskrivas under sina rätta värden. Detta sammanhänger med att undervärdering kan vara till nackdel för borgenärerna endast om den drives därhän, att den gör bokföringen i huvudsak oanvändbar som upplysningskälla angående företagets ställning och gång, något som sällan torde inträffa.
Ehuru straffbestämmelsen allenast i ytterlighetsfall blir tillämplig beträffande undervärdering, torde den av skäl som nu antytts från borgenärernas synpunkt vara tillräcklig såsom skydd mot oriktigheter av denna art. För delägare i företaget åter kan undervärdering även i andra fall vara till men. i det att den kan medföra att de ej erhålla tillbörlig utdelning eller att de underskatta värdet av sina andelar. För delägarna är det dock mindre bokföringens svårläsbara beskaffenhet än oriktigheter hos de publicerade eller delägarna meddelade uppgifterna som äro till skada. Det synes därför riktigt, att delägarintresset skyddas icke av förevarande bestämmelse utan av de bestämmelser om svindleri och intellektuell handlingsförfalskning som berörts i det föregående. Att förevarande bestämmelse icke avser att skydda delägarintresset framgår ock av att den upptagits bland bestämmelserna om gäldenärsbrott.
Från undervärdering bör väl skiljas det fall, att ställningen i bokföringen gives utseende av att vara sämre än den är genom att tillgångar visserligen icke undervärderas men i stället ej alls upptagas i bokföringen. Ett sådant förfarande innebär, att bokföringen ej giver möjlighet till skälig kontroll över att tillgångarna komma borgenärerna till godo.
Av samma skäl fordras enligt bestämmelsen att bokföringen måste, låt vara endast i stora drag, utvisa rörelsens gång, d. v. s. att affärshändelserna och tiden då de företagits skola på det hela taget framgå av bokföringen i kontinuerlig följd.
Kravet på kontinuitet i bokföringen får emellertid ej drivas därhän, att det icke skulle stå öppet för den bokföringsskyldige att, så länge bokföringen för viss tidsperiod ej är avslutad, genom att rätta förelupna fel undgå ansvar för dem. Om t. ex. balansräkningen för ett aktiebolag i anledning av revisorernas erinringar rättas innan den framlägges, böra felen således ej föranleda ansvar enligt förevarande lagrum. Sedan bokföringsåtgärd blivit definitiv, kan däremot rättelse icke ske med verkan att fritaga den bokföringsskyldige från ansvar.
På den subjektiva sidan fordras uppsåt eller vårdslöshet. Ursäktliga fel vid bokföringen medföra alltså ej ansvar.
Straffet för ifrågavarande brott, vilket betecknats såsom bokföringsbrott, har för normala fall bestämts till fängelse.
Då brottsbeskrivningen enligt paragrafen icke innehåller något krav på att den oriktiga bokföringen framlagts inför utomstående, har det, såsom vid kapitelrubriken närmare motiverats, ansetts lämpligt att genom bestämmelse i andra stycket begränsa åtalsmöjligheten till vissa fall, i vilka det uppstått anledning att granska gäldenärens bokföring. Det har sålunda stadgats, att bokföringsbrott icke må åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Åtal kan naturligtvis anställas även efter det att sådan omständighet upphört, blott brottet icke blivit preskriberat. I SL 5: 16 har upptagits ett stadgande, att tiden för åtalspreskription skall räknas från den tidpunkt då beslut om egendomsavträde meddelas eller åtal eljest tidigast kan ske. Förslaget intager således samma ståndpunkt beträffande bokföringsbrott som gällande rätt intager med avseende på de fall där brott ej må åtalas innan det är dömt till återgång i äktenskap, nämligen att tiden för åtalspreskriptionen icke börjar löpa förrän möjlighet till åtal inträtt. För att förhindra att åtal anställes alltför lång tid efter det brottet förövades, har emellertid tillika stadgats, att bokföringsbrott ej må åtalas där ej gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar inom fem år från det brottet förövades.
Vad beträffar det fall att gäldenär begagnar vilseledande bokföring såsom medel för bedrägeri, förskingring eller oredlighet mot borgenärer, skall enligt 21: 3, 22: 3 och 23: 2 bedrägeriet, förskingringen eller
oredligheten i sådant fall kunna betraktas såsom grovt brott. Det avses att därmed angiva, att oriktig bokföring som allenast är medel för bedrägeri, förskingring eller oredlighet mot borgenärer icke skall föranleda tillämpning av förevarande paragraf. Av sakens natur torde följa, att vid svindleri medelst oriktig bokföring, som endast är medel för svindleriet, på enahanda sätt allenast 21: 9 och icke tillika förevarande paragraf skall tillämpas. Däremot är det, såsom framgår av straffskalorna, förevarande paragraf och icke 12: 5 b eller 6 som skall tillämpas, om en gärning uppfyller förutsättningarna för ansvar såväl för bokföringsbrott som för intelektuell handlingsförfalskning. Vid materiell förfalskning av handelsböcker, inbegripet förstörande av sådana böcker, kunna emellertid både 12: 4 eller 12: 5 a och förevarande paragraf bliva att tillämpa.
Denna paragraf innehåller bestämmelse om straff för försök till vissa gäldenärsbrott, vid vilka den brottsliga gärningens beskaffenhet lämnar utrymme för försöksstraff, nämligen de brott som behandlas i 1 § tredje stycket. Till motivering av bestämmelsen må framhållas, att det skulle vara föga tillfredsställande, om försök att bortföra egendom ur riket, därest det upptäcks och förhindras – kanske först vid gränsen – skulle lämnas utan straffrättslig reaktion, då enligt förslaget ansvar för fullbordat brott skall inträda om försöket lyckas. Det synes också vara välgrundat att stadga straff för konkursgäldenär som söker men ej lyckas tillgripa egendom från konkursförvaltningen eller tillgodogöra sig egendom vilken han fått omhänder för konkursboets räkning; sådana fall te sig ej olika försök till stöld eller förskingring, vilka enligt förslaget äro straffbelagda.
I de brottsbeskrivningar, som lämnas i de särskilda paragraferna i förevarande kapitel, har subjektet vid brottet genomgående angivits vara en gäldenär. Vid kapitelrubriken har närmare utvecklats, hurusom kommittén därmed har velat angiva att straffbestämmelserna i 23 kap. avse gärningar stridande mot den hänsyn som hör visas fordringsägare. För att brott enligt detta kapitel skall föreligga kräves därför, att ett gäldenärsförhållande består. Däremot kan icke fordras, att gärningen förövas av gäldenären själv.
Att ett gäldenärsbrott måste kunna föreligga ehuru gäldenären själv icke företagit någon gärning som omtalas i förevarande kapitel ligger i öppen dag i de fall där gäldenären är ett särskilt bildat rättssubjekt. Det är sålunda tydligt, att dettas organ höra underkastas sådant ansvar för sina handlingar. Liknande måste gälla i vissa fall där gäldenären är en fysisk person. Att en legal ställföreträdare., t. ex. en förmyndare, företager en i kapitlet såsom brottslig angiven handling måste sålunda kunna konstituera ett gäldenärsbrott. Jämväl i andra fall där en gäldenär företrädes av annan person bör en gärning av den senare vara tillräcklig. Att en förtroendeman som har att självständigt sköta gäldenärens affärer avhänder denne egendom såsom i 1 § angives bör sålunda otvivelaktigt anses konstituera gäldenärsbrott, oaktat gäldenären själv ej medverkat. Vad nu sagts överensstämmer med vad som utvecklats beträffande vissa av de i trolöshetskapitlet behandlade brotten (se motiven till nämnda kapitels rubrik). Det torde gälla enligt sakens natur och kräver icke någon uttrycklig föreskrift.
Bestämmelsen i SL 23: 11 att styrelseledamot eller annan som är satt att leda bolags eller förenings angelägenheter och som förbryter sig mot dess borgenärer skall straffas som vore han gäldenär, är sålunda enligt kommitténs mening varken tillräckligt omfattande eller behövlig.
Ett gäldenärsbrott synes emellertid böra anses föreligga även i andra fall där någon för gäldenärens räkning företager en såsom sådant brott betecknad gärning. Om exempelvis gäldenärens hustru bortgiver honom tillhörig egendom som hon har i sin besittning, bör hon kunna straffas för gäldenärsbrott. Ett annat exempel är, att en hos gäldenären anställd bokförare denne ovetande för oriktiga böcker utan att gäldenären kan göras ansvarig för försummad tillsyn. Om i sådana fall gäldenärsbrott icke ansåges föreligga, skulle förfarandena i avsevärd utsträckning vara straffria, något som skulle innebära en kännbar lucka i straffskyddet. Vad angår Särskilt bildade rättssubjekt torde det icke böra ankomma allenast på den privaträttsliga organställningen. Även den som, utan att intaga sådan ställning att han genom rättshandling kan förplikta den juridiska personen, likväl självständigt handlar för denna bör anses kunna begå gäldenärsbrott. Med hänsyn till det anförda synes det motiverat att intaga den ståndpunkten, att gäldenärsbrott föreligger oavsett huruvida gärningen företages av gäldenären själv eller av annan som intager sådan ställning att han kan handla i gäldenärens ställe. Detta bör gälla vare sig denna ställning anförtrotts honom av gäldenären eller han utan dennes anmodan ingriper för att tillvarataga hans angelägenheter. På liknande sätt är det enligt kommitténs förslag för bedrägeriansvar tillräckligt i förevarande avseende, att den vilseledde har möjlighet att företaga en disposition med omedelbar verkan för annan. För att giva uttryck åt den anförda ståndpunkten har i första stycket upptagits en bestämmelse av innehåll, att om någon som är i gäldenärs ställe begår gärning som i kapitlet sägs, han skall straffas som vore han själv gäldenär.
Bestämmelsen är avfattad med tanke på det fall, att gäldenären själv icke förövat någon gärning som avses i kapitlet. Har han däremot gjort sig skyldig till sådan gärning, kan han naturligtvis icke undgå ansvar för denna genom att åberopa att någon som är i hans ställe medverkat. I ett sådant fall bliva båda att straffa. För gäldenären kommer därvid gärningsmannaansvar i fråga i större utsträckning än fallet är vid brott i allmänhet. Att hithörande gärningar såsom nyss framhållits äro straffbelagda ur synpunkten att de strida mot den hänsyn som bör visas i ett gäldsförhållande föranleder nämligen, att gäldenären ådrager sig gärningsmannaansvar även i fall där annan faktiskt står närmare effekten. Om en köpman givit sin bokhållare order att bokföra viss transaktion felaktigt, måste sålunda köpmannen anses såsom gärningsman till brottet, fastän gärningen utförts av bokhållaren. Även bokhållaren kan emellertid bliva att straffa såsom gärningsman, nämligen såvida han intager så självständig ställning att han ej kan betraktas endast såsom medhjälpare. Jämväl i de praktiskt viktiga fall, där det enda som kan läggas gäldenären till last är att han icke övat nödig tillsyn över bokföringen, bör gäldenären dömas såsom gärningsman. Bokföraren kan, även om han intager ganska underordnad ställning, bliva ansvarig såsom gärningsman till bokföringsbrott, såvida brottet förövats på ett område som han har att självständigt sköta; han begår exempelvis av slarv en mängd småfel som göra bokföringen oöverskådlig.
Till ytterligare belysning av det sagda må beträffande bokföringen i ett aktiebolag framhållas, att verkställande direktören eller annan som har befogenhet att giva order om bokförande av affärshändelserna blir såsom gärningsman ansvarig för införingar som ske i enlighet med hans order. Den som sköter bokföringen kan jämväl själv bliva såsom gärningsman ansvarig för felföringar, såvida han, såsom förekommer i större förhållanden, har att självständigt sköta bokföringen. Även en bokförare i underordnad ställning kan emellertid, efter vad ovan framhållits, bliva ansvarig såsom gärningsman för fel vid utförandet av sina åligganden. Därest det kan anses åligga verkställande direktören att övervaka bokföringen, får han svara såsom gärningsman för försummelse därutinnan, även om han ej beordrat viss oriktig bokföringsåtgärd. Viss skyldighet att sörja för att bolaget har tillfredsställande bokföring åligger städse bolagsstyrelsen, varför dennas ledamöter eller vissa av dem kunna för bristande tillsyn bliva ansvariga för brister i detta hänseende. Allt efter förhållandena blir någon av de nu nämnda personerna eller flera av dem att fälla till ansvar för fel som begåtts.
Bestämmelsen i första stycket avser icke att begränsa ansvaret för gäldenärsbrott, så att endast gäldenär och den som år i gäldenärs ställe skulle kunna bestraffas. Enligt kommitténs redan uttalade uppfattning (s. 35) bör, så snart någon av de till brottet medverkande befinner sig i den angivna särskilda ställningen, jämväl envar annan med kännedom därom medverkande kunna straffas.
Det är sålunda enligt kommitténs mening intet som hindrar att en person, vilken ej tillhör den angivna kretsen, blir dömd såsom medelbar gärningsman. Ett exempel härpå är att en intressent i ett bolag för att undanhålla bolagets borgenärer viss egendom undandöljer den, så att den ej anträffas vid inventering som företages i samband med bolagets konkurs, och direktören för bolaget därför i god tro beedigar bouppteckning i vilken egendomen icke upptagits. Intressenten dömes i så fall jämlikt 1 §, medan direktören, därest han har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, bör dömas enligt 3 §. Kan sådan vårdslöshet ej läggas honom till last, skall han frikännas. Gäldenärsbrott i medelbart gärningsmannaskap föreligger jämväl, där någon förmår en sinnessjuk gäldenär att skänka honom egendom till sådant värde att gäldenären därigenom kommer på obestånd (jfr NJA 1939 s. 472).
Beträffande delaktighetsansvar äro reglerna i SL 3 kap. att tillämpa vid gäldenärsbrotten liksom vid de flesta andra brott. Det är icke uteslutet att använda dessa regler även vid tillämpningen av sådana straffbestämmelser vilka icke förutsätta uppsåt, nämligen bestämmelserna om bokföringsbrott och om vårdslöshet mot borgenärer. Det är givet att om någon som förövar ett av dessa brott handlar med uppsåt det kan komma i fråga att döma annan för delaktighet i brottet enligt samma regler som eljest gälla beträffande delaktighet i uppsåtliga gärningar. Är gärningsmannens brott ouppsåtligt, inställer sig emellertid viss svårighet som strax skall belysas.
Vad först beträffar bokföringsbrott är det enligt det sagda tydligt, att delaktighetsansvar i regel bör komma i fråga för bokförare som enligt order av verkställande direktören bokför transaktion felaktigt, såvida han icke intager sådan ställning att han enligt det förut anförda bör dömas såsom gärningsman. I viss utsträckning torde emellertid de allmänna reglerna om straffrihet för gärning som skett på förmans befallning föranleda. att bokförare som ej gjort annat än lytt order går fri från ansvar.
För revisor i aktiebolag stadgas i 132 § p. 7 lagen om aktiebolag straff. där han i berättelse eller utlåtande eller annan handling, som framlägges å stämma eller annorledes hålles tillgänglig för aktieägarna, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift rörande bolagets angelägenheter eller uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av honom granskats. Liknande stadganden finnas t. ex. i lagen om bankrörelse (251 § p. 7), lagen om försäkringsrörelse (258 § p. 7) och lagen om ekonomiska föreningar (84 § p. 4). Genom rådgivande verksamhet eller genom att i sin revisionsberättelse underlåta att anmärka på en oriktighet som därigenom kommer att kvarstå i de definitivt fastställda räkenskaperna för året kan en revisor jämväl ådraga sig ansvar för delaktighet i ett bokföringsbrott. Den antydda svårigheten att avgöra, huru vid ouppsåtligt brott medverkan av annan än gäldenären bör bedömas, gör sig emellertid gällande, då fråga uppstår huruvida revisor är straffbar även om det blott kan läggas honom till last att han ej utfört sin revision så omsorgsfullt att han upptäckt oriktighet i böckerna eller annan oegentlighet. Enligt en åsikt skulle ansvar för sådan medverkan ej kunna inträda, emedan revisorn ej haft uppsåt att medverka till brottet.[4] Enligt en annan åsikt skulle det, förutsatt att det ifrågavarande brottet är straffbart i oaktsamhet, kunna komma i fråga att döma honom till ansvar såsom gärningsman till ett genom oaktsamhet begånget brott, åtminstone om hans medverkan varit av avgörande beskaffenhet, d. v. s. sådan att gärningen därigenom skett.[5] Denna fråga kan tydligen ej lösas utan att man ingår på en närmare granskning av delaktighetsreglerna, något som ligger utanför kommitténs uppgift.
I fråga om vårdslöshet mot borgenärer äro enahanda synpunkter att anlägga. Det bör sålunda icke anses uteslutet att för medverkan till sådant brott döma annan än gäldenären, detta vare sig brottet är uppsåtligt eller ej. Man kan alltså straffa den som förlett gäldenären till slösaktigt levnadssätt eller äventyrligt företag, givetvis dock endast under förutsättning att han haft sådan insikt om gäldenärens ekonomi som lagrummet förutsätter, något som endast undantagsvis torde vara händelsen. Det är också givet att anställda i ett företag endast i begränsad omfattning kunna göras ansvariga såsom delaktiga i företagsledningens åtgärder, ehuru något principiellt hinder däremot icke förekommer.
För visst fall har det ansetts påkallat att genom uttrycklig bestämmelse göra undantag från den nyss berörda principen om ansvar enligt vanliga regler för medverkan vid gäldenärsbrott. Brottet mannamån mot borgenärer, vilket behandlas i 4 §, förutsätter normalt, att borgenär medverkar genom att mottaga eller låta sig utlova betalning eller säkerhet. Det skulle emellertid vara att gå för långt att av en borgenär kräva lika stor hänsyn till medborgenärernas intressen som av gäldenären i hans förhållande till borgenärerna. Det ankommer nämligen i första hand på gäldenären att se till att förefintliga tillgångar användas till borgenärernas förnöjande efter rättvisa grunder. En borgenär bör i allmänhet kunna mottaga betalning eller säkerhet utan att behöva pröva, huruvida därigenom medborgenärerna bliva lidande. Enligt sakens natur bör en borgenär också utan att behöva befara rättsliga efterräkningar kunna inom vissa gränser öva påtryckningar på gäldenären för att förmå honom att fullgöra sin förpliktelse. Endast om borgenärens tillvägagångssätt präglas av uppenbar illojalitet mot medborgenärerna, synes det böra komma i fråga att inskrida med straff emot honom. Det har därför i andra stycket stadgats, att borgenär som tager eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån skall straffas endast om han brukat otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gäldenären. Beträffande frågan när hot får anses otillbörligt kan ledning hämtas av vad kommittén vid 21: 4 yttrat angående utpressning. Såsom exempel på otillbörligt löfte om förmån må nämnas löfte om anställning ät gäldenären. Däremot åsyftas självfallet icke en affärsmans löfte, att gäldenären skall få köpa nya varor på kredit om han betalar förut levererade. Bestämmelsen om ansvar för borgenär som skaffar sig betalning i hemligt samförstånd med gäldenären drabbar borgenär som vid ackordsförhandling träffar hemligt avtal med gäldenären, t. ex. genom att utfärda s. k. sidolöpare.
Med hänsyn till de regler om borgenärs ansvar för vilka nu redogjorts har viss begränsning vidtagits i straffbestämmelserna i 213 § konkurslagen och 50 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs.
24 KAP.
Kommittén föreslår, att SL 24 kap. upphäves. Åverkansbrotten skola enligt förslaget mista sin särställning och, på sätt motiveringen till 20: 7 närmare utvisar, inordnas bland de vanliga förmögenhetsbrotten, varvid brott beträffande fastighet i annans besittning komma att falla under 20 kap. och brott beträffande fastighet som man själv innehar under 22 kap. Emellertid skall bestämmelsen i SL 24: 9 överflyttas till 59 § ägofredslagen och SL
24: 11 delvis erhålla sin motsvarighet i en ny § 12 a i SL 11 kap. Beträffande olovligt jagande och fiskande hänvisas till punkt 4 i övergångsbestämmelserna samt beträffande stadganden av privaträttslig betydelse i SL 24 kap. till övergångsbestämmelserna punkterna 5 och 6.
25 KAP.
Jämlikt SL 25: 11 och 12 skall en ämbets- eller tjänsteman, som gör sig skyldig till förskingring i tjänsten, dömas till såväl avsättning som frihetsstraff. Gitter han genast ersätta det förskingrade eller ställa sådan säkerhet därför att någon skada av gärningen ej kan komma, blir straffet dock allenast avsättning. Thyrén (VII 7 § och s. 180) föreslår inga mera väsentliga ändringar i dessa regler.
Att det förmögenhetsbrott och det ämbetsbrott, varav ämbetsmannaförskingringen består, upptagits till gemensam behandling torde i första rummet bero på att man i motsats till vad som gäller vid vanlig förskingring velat bygga straffbudet på grundsatsen, att den som i kraft av sitt ämbete mottager allmän eller enskild egendom under alla förhållanden handhar denna under förskingringsansvar. Såsom förskingringsbegreppet i kommitténs förslag är utformat, finnes ur nyssnämnda synpunkt ingen anledning att behandla ämbetsmannaförskingringen annorlunda än som vanlig förskingring i förening med tjänstefel.
Ett annat skäl för den nuvarande ordningen är tydligen att man velat sätta straffet högre än ämbetsbrottet och förskingringsbrottet vart för sig skulle hava medfört. Ämbetsbrottet, vilket som nämnt nu alltid medför avsättning, skulle, om särskilt stadgande ej funnes, bedömas jämlikt SL 25: 16. I vanliga fall blir straffet även enligt detta lagrum avsättning, men under vissa omständigheter, nämligen om det var av förhastande som ämbetsmannen förgick sig och därav kom ingen eller ringa skada, kan dock straffet nedsättas till böter eller mistning av ämbete på viss tid. Vad förskingringsbrottet angår, var vid strafflagens tillkomst straffet enligt SL 25: 11 straffarbete från och med sex månader till och med fyra år men enligt SL 22: 11 blott böter eller fängelse. 1890 skedde en utjämning genom att i sistnämnda lagrum straffarbete i högst två är tillades samtidigt som i SL 25: 11 infördes möjlighet att under synnerligen mildrande omständigheter ådöma fängelse. 1937 medgavs i SL 22: 11 straffets höjande till fyra års straffarbete under synnerligen försvårande omständigheter. Trots att sålunda straffskalan i SL 25: 11 sänkts medan däremot straffsatsen i SL 22: 11 betydligt skärpts, är dock förstnämnda lagrum alltjämt avsevärt strängare. Man har alltså velat, då ämbetsman begår förskingring, ej blott tillägga avsättningspåföjden för tjänstefelet utan även skärpa det allmänna förskingringsstraffet, tydligen på grund av att den särskilda förtroendeställning ämbetsmannen intager är att beakta som en försvårande omständighet. Härtill kommer att i SL 25: 12 stadgas ännu mycket strängare straffarbetsstraff för sådant fall att ämbetsmannen sökt dölja förskingringen genom falska räkenskaper eller böcker, såsom att han uteslutit influtna medel eller upptagit dem såsom restantier eller å räkning uppfört utbetalningar som icke skett eller att han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer "eller förövat annat sådant bedrägeri", med vilket sistnämnda uttryck lagstiftaren torde avsett annat missbruk av bevismedel. I SL 25: 12 var straffminimum ursprungligen sex år; det sänktes 1890 till fyra eller vid synnerligen mildrande omständigheter två år, 1918 till två år sex månader eller för mildrande fall ett år samt 1937 till ett år eller för mildrande fall sex månader. De i SL 25: 12 avsedda fallen innefatta förutom ämbets- och förskingringsbrott även ett förfalskningsbrott, vilket dock ofta har formen av blott intellektuell förfalskning och vilket enligt hittills gällande rätt i allt fall icke, bedömt för sig, skulle hava medfört en så kraftig straffhöjning som den i SL 25: 12 angivna.
De nu angivna skälen för ämbetsmannaförskingringens särbehandling bortfalla, om bestämmelserna angående förskingring erhålla den utformning kommittén föreslår. Det allmänna förskingringsstraffet blir strängare för alla ämbets- och tjänstemän i mera ansvarsfull ställning på grund av den i 22: 3 av kommitténs förslag upptagna regeln, att förskingring kan anses som grov, om gärningsmannen missbrukar ansvarsfull tjänsteställning. I sistnämnda lagrum har även upptagits en mot SL 25: 12 svarande grund att anse brottet grövre, nämligen att gärningsmannen begagnar falsk handling eller vilseledande bokföring. Straffet enligt 22: 3 i kommitténs förslag är straffarbete i högst sex år; straffmaximum är alltså detsamma som i SL 25: 12. Straffminimum i 22: 3 av kommitténs förslag är två månaders straffarbete, men i det fall som avses i SL 25: 12 sammanträffa två uttryckligen angivna straffskärpningsgrunder, varför straffet sällan kan väntas bliva lägre än det nu i SL 25: 12 angivna minimum. Vad angår den nu i SL 25: 11 upptagna möjligheten att vid synnerligen mildrande omständigheter ådöma fängelse, är det enligt kommitténs förslag möjligt att, om tjänstemännen icke har någon mera ansvarsfull ställning och gärningen ej är av särskilt farlig beskaffenhet, anse förskingringen icke vara grov och alltså med tillämpning av 22: 1 i kommitténs förslag döma till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Då det allmänna straffet för ämbetsmannaförskingring sålunda lämpligen kan utmätas inom straffsatserna för vanlig förskingring i kommitténs förslag, föreslår komittén, att SL 25: 11 och 12 upphävas. Detta förslag innebär tydligen ingen ändring beträffande ämbetsmans skyldighet att hålla medel avskilda; erinras må, att blotta sammanblandandet av egna och anförtrodda medel understundom medför straff enligt 22: 4 i kommitténs förslag. I stället för SL 25: 11 och 12 skola dels 2221 eller 3 i kommitténs förslag, dels ock SL 25: 16 tillämpas. Gärningen kommer i regel att liksom hittills utöver frihetsstraff även medföra avsättning, ty endast i sällsynta undantagsfall kan det tänkas vara lämpligt att med tillämpning av regeln i SL 25: 16, för det fall att ämbetsmannen förgick sig av förhastande och ingen eller ringa skada uppkom, i stället för avsättning döma till böter eller mistning av ämbete på viss tid.
Möjligheten för ämbetsman att undgå frihetsstraff genom att lämna ersättning har bortfallit i kommitténs förslag. Det måste nämligen anses stötande, att ämbetsmän genom ersättning skola kunna undgå straff i fall, då det icke är möjligt för enskilda. Vid strafflagens tillkomst framträdde icke denna motsättning, eftersom förskingring då var målsägandebrott och den brottslige följaktligen alltid genom överenskommelse med målsäganden kunde hindra åtal. Sedan förskingring numera kommit under allmänt åtal och ansvar ådömes även i fall då ersättning lämnats, måste det anses uteslutet att låta ämbetsmän undgå det allmänna förskingringsstraffet i dylikt fall.
Den av kommittén beträffande ämbetsmannaförskingring föreslagna ordningen, nämligen att skärpt straff för förmögenhetsbrottet skall ådömas jämte straff enligt SI. 25: 16, är uttryck för en genomgående tanke. Samma tanke finnes i gällande rätt uttalad för ett speciellt fall, nämligen för kronans uppbördsman eller av offentlig myndighet antagen mätare som beträdes med att uppsåtligen göra orätt i mätande, vägande eller räknande; för dylikt fall stadgas ett särskilt strängare straffminimum i SL 22: 5. Detta lagrum har icke bibehållits i kommitténs förslag, utan gärningen blir enligt allmänna regler att bedöma som bedrägeri eller försök därtill. Att ett grovt fall av bedrägeri föreligger, om ämbetsman övar bedrägeri i tjänsten, framgår av 21: 3 i kommitténs förslag, där det heter att bedrägeri kan anses som grovt, om gärningsmannen missbrukar allmänt förtroende. Att trolöshet mot huvudman i tjänsten bör föranleda straff enligt såväl SL 25: 16 som 22: 5 i kommitténs förslag har framhållits vid sistnämnda lagrum. Vid vissa brott. t. ex. stöld, har missbruk av förtroendeställning ej nämnts som exempel på grovt brottsfall, därför att sådana fall där äro sällsynta; det är emellertid utan vidare klart, att en stöld âr grövre, om den förövats av tjänsteman i tjänsten.
I avseende på lagstiftningens införande torde, såsom vid strafflagstiftning i allmänhet är vanligt, principerna i 1864 års förordning om strafflagens införande böra vinna tillämpning. På sätt 5 § nämnda förordning innehåller bör alltså brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller ej varder överklagad, straffas efter nya lagen, om det straff, som bör ådömas efter samma lag, är lindrigare än det som i äldre lag eller författning varit stadgat för brottet. I överensstämmelse med 12 § samma förordning böra reglerna om återfall i 4: 14 av kommitténs förslag vinna tillämpning, ändå att straffet för förra brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning. Vad angår sammanträffande av brott böra, i anslutning till principen i 11 § 1864 års förordning, de genom förslaget upphävda SL
20: 8 och 9 icke vidare tillämpas utan de allmänna reglerna gälla även med avseende på äldre brott. Vid ådömande jämlikt nya lagen av gemensamt straff för brott, som förövats före dess ikraftträdande, torde domstolarna utan annat stöd än grunderna för 5 § 1864 års förordning iakttaga att, såsom i 4 punkten av övergångsbestämmelserna till 1938 års konkurrenslagstiftning uttalats, brotten ej må föranleda högre straff än vad därå efter äldre lag kunnat följa.
Punkt 1.
Lagen angående ocker ersättes genom 21: 5 i kommitténs förslag.
Punkt 2.
Regeln att hänvisning till äldre rätt i stället skall anses avse motsvarande bestämmelse l denna lag gäller även övergångsbestämmelserna. Sålunda får exempelvis den i 37 § lagen om gemensamhetsfiske gjorda hänvisningen till allmänna strafflagen anses avse punkt 4 i övergångsbestämmelserna.
Punkt 3.
Den i sista stycket av SL 22: 14 upptagna bestämmelsen om straff för förledande till oskälig rättegång synes icke hava sin rätta plats tillsammans med förmögenhetsbrottet trolöshet mot huvudman. Då det kan ifrågasättas, om stadgandet i sin nuvarande form överhuvud bör bibehållas på någon plats i strafflagen eller om frågan bör lösas i annat sammanhang, har kommittén tillsvidare upptagit stadgandet oförändrat i en övergångsbestämmelse. Frågan torde komma att beaktas vid den allmänna processreformen (jfr 9 kap. i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938: 43 och 44).
Punkt 4.
Såsom i redogörelsen för kommitténs arbetsuppgifter påpekats (s. 28) har kommittén, då bestämmelserna om olovlig jakt nyligen från SL 24 kap. överflyttats till jaktlagen, lämnat dessa bestämmelser väsentligen orubbade. Tydligt är att bestämmelserna om olovligt fiske böra placeras efter samma grunder som bestämmelserna om olovlig jakt. Man har att välja mellan att i båda fallen upptaga bestämmelserna i strafflagen (i kommitténs förslag lämpligen i 20 kap. närmast efter 7 §) eller att hänvisa dem till jakt- och fiskelagarna. För att hålla valet mellan dessa båda möjligheter öppet till en kommande revision av fiskelagstiftningen har kommittén tills vidare placerat bestämmelsen om olovligt fiske i en övergångsbestämmelse.
Den av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen överensstämmer nära med de nu gällande bestämmelserna i SL 24: 14–16. Kommittén föreslår däri allenast sådana ändringar, som ansetts påkallade av ett alldeles påtagligt behov. Sålunda föreslås till en början en skärpning av straffsatsen, som för närvarande endast upptager böter. Fiskerinämnden för Vänern har i skrivelse till Kungl. Maj:t framhållit, att det med nuvarande lindriga straff visat sig synnerligen svårt att övervinna den mångenstädes inrotade benägenheten till olovligt fiske i annans fiskevatten, varigenom icke blott skada tillfogades enskild persons rätt – framförallt klagade de som bedreve yrkesmässigt fiske i närheten av städer och industrisamhällen över förluster – utan även möjligheterna till en rationell skötsel av fisket förminskades. Då genom 28 § i nya jaktlagen möjlighet att ådöma fängelsestraff införts för flera fall av olovlig jakt, har kommittén ansett sig för tillgodoseende av fiskerinämndens önskemål böra föreslå införande av fängelse i högst sex månader i straffsatsen för olovligt fiske. Kommittén har icke angivit vissa former av olovligt fiske som särskilt grova utan som förutsättning för fängelsestraffs ådömande uppställt, att synnerligen försvårande omständigheter föreligga. Den i fiskerinämndens skrivelse framförda tanken att fastställa ett visst icke för lågt bötesminimum som straff för olovligt fiske har icke realiserats av kommittén, då ett sådant minimum tydligen icke kan hänföra sig till allt olovligt fiske; och en uppdelning av olovligt fiske i olika grova former bör, om den anses önskvärd, ske i samband med en revision av fiskelagstiftningen.
Kommittén föreslår vidare, såsom redan i kapitlet om allmänstraffrättsliga frågor framhållits (s. 38), en ändring av åtalsreglerna. De i SL 24 kap. behandlade brotten äro jämlikt 15 § nu, i den mån de endast förnärma enskild persons rätt, målsägandebrott. Sedan olovlig jakt genom nya jaktlagen förändrats från målsägande- till angivelsebrott, har lantbruksstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om motsvarande förändring beträffande olovligt fiske. Det har därvid särskilt framhållits såsom oskäligt betungande för den ofta fattiga fiskarbefolkningen att på egen bekostnad utföra åtal. Då alla övriga tidigare i SL 24 kap. upptagna brott genom kommitténs förslag antingen förläggas under allmänt åtal eller göras till angivelsebrott, kan tydligen olovligt fiske icke rimligen bibehållas som målsägandebrott. Kommittén föreslår därför, att olovligt fiske, i den mån det icke förnärmar annan än enskild rätt och följaktligen faller under allmänt åtal, skall vara angivelsebrott.
Vad angår det nu i SL 24: 16 behandlade fallet att den olovligt fiskande sätter sig till motvärn mot laga självtäkt, skall, på sätt vid 20: 6 i förslaget utvecklats, motvärnet bedömas som ett särskilt brott, egenmäktigt förfarande, vilket föreligger till bestraffande samtidigt med det olovliga fisket. En erinran härom har upptagits i övergångsbestämmelsens sista stycke.
Punkt 5.
I SL 24 kap., som enligt kommitténs förslag skall upphävas, angivas nu vilka naturprodukter det är straffbart att tillägna sig. I 3 § nämnas gräs och torv samt, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter och kåda; i 4 § omtalas vindfälle och annat sådant, som ej till bruk upphugget eller berett är. Av denna uppräkning kan man sluta sig till att det är lovligt att tillägna sig andra naturprodukter.
Thyrén (III 10 och 11 §§) har föreslagit vissa utvidgningar av det straffbara området, men häremot hava starka betänkligheter yppats i de över hans förslag avgivna yttrandena.
Kommittén åter anser, på sätt i det föregående vid 20: 7 berörts, att denna frågas lösande icke tillhör straffrätten utan civilrätten. Enligt kommitténs förslag äro naturprodukter likställda med andra stöldobjekt. Någon uppräkning av vad man får taga eller icke taga lämnas ej, utan avgörandet blir beroende på civilrättens regler om vad som tillhör fastighetsägaren. Då reglerna härom för närvarande äro byggda på uppräkningen i strafflagen, erfordras en uttrycklig erinran om att denna uppräknings bortfallande ej skall medföra ändring i gällande rätt. En sådan erinran upptages i denna övergångsbestämmelse.
Hit har vidare överförts det i SL 24: 1 givna civilrättsliga stadgandet, att vad någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare.
Punkt 6.
Civilrättsliga bestämmelser om rätt till självtäkt finnas, förutom i 31 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt och 19 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, huvudsakligen i strafflagens promulgationslag 16: 6, enligt vilket stadgande man må återtaga stulet eller tappat gods av den som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma eller där stulet gods å färsk gärning finnes. Att laga självtäkt kan förekomma även i andra fall än de i nämnda lagrum uttryckligen omtalade framgår bland annat av SL 24: 16. Där stadgas nämligen straff för åverkansförbrytare som sätter sig till motvärn emot den, som egendomen äger, innehaver eller vårdar, eller emot dess folk, då någon av dem vill honom från gärningen hindra, eller av honom taga åter vad han åtkommit, eller ock fråntaga honom det, som till vedermäle av gärningen kvarhållas må. Motsvarande straffbud i kommitténs förslag, 20: 6, stadgar straff för den som genom motvärn eller annorledes hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller återtaga sak men ger ingen antydan om i vilken utsträckning sådan rätt föreligger eller vem rätten tillkommer. Kommittén har därför ansett sig böra upptaga en särskild övergångsbestämmelse som uttryck för att förslaget icke inskränker eller ändrar självtäktsrätten. Enligt denna övergångsbestämmelse må varje besittningsförhållande, som någon utan rätt rubbat, å färsk gärning återställas av den vars besittning rubbats eller av någon som är i hans ställe. Till stadgandet om rätt att återtaga stulet gods å färsk gärning har alltså lagts uttrycklig föreskrift om rätt att å färsk gärning återställa genom egenmäktigt förfarande rubbat besittningsförhållande, i den mån rubbningen skett utan rätt.
Följdförfattningar.
Förslag till lag angående ändring i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.
Ändringen innebär, att i straffregistret skola upptagas ej blott som nu
böter för snatteri utan samtliga böter för förmögenhetsbrott, alltså jämlikt
20, 21. 22 eller 23 kap. i kommitténs förslag ådömda böter. Denna ändring år
nödvändig på grund av att enligt 4: 14 i kommitténs förslag alla
förmögenhetsbrott gjorts återfallsgrundande. En sådan utvidgning av straffregistret
torde för övrigt även i och för sig vara att räkna som en fördel.
Förslag till lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt.
Såsom i redogörelsen för kommitténs arbetsuppgifter framhållits (s. 28), hava bestämmelserna om olovlig jakt i nya jaktlagen av kommittén lämnats i huvudsak orubbade. Den i 29 § 2 mom. jaktlagen gjorda hänvisningen till SL 24: 6, vilket lagrum ersatts av 20: 7 i kommitténs förslag, har emellertid utbytts mot ett direkt angivande av den nu enligt SL 24: 6 gällande straffsatsen, dagsböter. Vidare har den särskilda straffbestämmelsen i 31 § 2 mom. jaktlagen ersatts med en erinran om att det där avsedda fallet, nämligen att den olovligt jagande sätter sig till motvärn mot laga självtäkt, jämlikt 20: 6 i kommitténs förslag skall anses som egenmäktigt förfarande. Enligt förslaget betraktas nämligen det olovliga jagandet och motvärnet som två skilda brott.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1938 om
ägofred.
Av skäl som angivits vid 20: 7 i kommitténs förslag har bestämmelsen i SL 24: 9 om straff för den som vållar att kreatur olovligen inkommer på annans ägor flyttats till 59 § ägofredslagen. Till vinnande av överensstämmelse med de nya reglerna om sammanträffande av brott har härvid hänvisningen till SL 4: 1 ändrats till att avse SL 4 kap.
Förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 § 3 mom. förordningen
den 29 november 1867 angående forntida minnesmårkens fredande och
bevarande.
Den särskilda straffsatsen, normerade böter, har ersatts med en hänvisning till den tillämpliga bestämmelsen i kommitténs förslag, 22: 8, angående fyndförseelse.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.
Hänvisningen i 15 § bysamfällighetslagen till SL 24: 6 har ändrats till att avse 20: 1–7 i kommitténs förslag. Skälen härför framgå av motiven till 20: 7 i förslaget.
Då brottet enligt förslaget utan vidare lyder under allmänt åtal, har den särskilda bestämmelsen härom borttagits.
Förslag till lag om ändring i lagen den 16 maj 1919 med vissa
bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.
Det enligt 1919 års lag straffbara förfarandet med fondpapper faller till väsentlig del under det i 22: 4 av kommitténs förslag upptagna allmänna förmögenhetsbrottet olovligt förfogande. Den särskilda straffbestämmelsen har därför ersatts med ett stadgande att det angivna förfarandet med fondpapper alltid, oavsett brottsbeskrivningen i 22: 4, skall bedömas såsom olovligt förfogande. Där gärningen är belagd med strängare straff, exempelvis om den innefattar förskingring eller trolöshet mot huvudman, skall dock liksom hittills sådant straff ådömas.
Förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i
spannmål.
Det enligt 18 § lagen om panträtt i spannmål straffbara förfarandet med spannmål faller under det i kommitténs förslag upptagna allmänna förmögenhetsbrottet olovligt förfogande. Den särskilda straffbestämmelsen har därför ersatts med en hänvisning till det lagrum, 22: 4, i kommitténs förslag, som handlar om olovligt förfogande.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konkurslagen
den 13 maj 1921.
I 213 § konkurslagen finnas för närvarande bestämmelser om straff för borgenär som för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig särskilda fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar eller eljest med gäldenären hemligen träffat avtal om någon särskild förmån för sig. Lagrummet torde böra så förstås (se Rydin, Om konkursförbrytelser enligt svensk rätt s. 172 f.), att sista ledet är ett självständigt straffbud. avsett att tillämpas då en borgenär vid ackord tillägges bättre rätt än de andra och i därmed likartade fall. I dylika fall kan emellertid enligt 23: 4 och 7 i kommitténs förslag straff för delaktighet i mannamån mot borgenärer inträda. Bestämmelsen om hemligt avtal med gäldenären har därför ansetts böra utgå ur 213 § konkurslagen.
I samband härmed hava 2l3–2l5 §§ konkurslagen underkastats formella jämkningar för att komma i överensstämmelse med nu gällande böteslagstiftning.. Då bötesstraffet enligt 213 och 214 §§ redan jämlikt den
särskilda böteslagen den 24 september 1931 skall utdömas i dagsböter, har detta uttryckligen angivits i paragraferna; och då strafflagens regler om bötesförvandling ersatts av lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, har hänvisningen till allmänna strafflagen borttagits ur 215 §.
Förslag till lag om ândmd lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 om
ackordsförhandling utan konkurs.
Ändringarna i ackordslagen motsvara de nyss omtalade ändringarna i konkurslagen.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 74 5 checklagen den 13 maj 1932.
74 § checklagen är tillämplig allenast där brottet ej är straffbart enligt SL 22: 1. Vad sålunda stadgas bör om kommitténs förslag upphöjes till lag gälla ej blott då brottet är straffbart såsom bedrägeri enligt 21: 1, 2 eller 8 utan även då det är att anse såsom oredligt förfarande, 21: 7, eller såsom försök till bedrägeri, 21: 8. Hänvisningen till SL 22 :1 föreslås därför ersatt med en hänvisning till hela 21 kap.
- ↑ Se NJA l935 s. 76; jfr beträffande tillämpning av SL 22: 16 i övrigt NJA 1915 s. 371, 1916 s. 378, 1922 s. 539, 1927 s. 313 och 1936 s. 423.
- ↑ Bedömt såsom bedrägeri i NJA 1912 not. B 815. Ett närliggande fall är det, att någon genom att falskeligen utge sig för ägarens ombud förleder depositarie att utlämna godset. Även i sådana fall har dömts för bedrägeri, se NJA 1884 not. B 536, 1907 not. B 357 och 1911 s. 13. Likaså har det dömts för bedrägeri, då någon narrat till sig annans sak av en hos denne inneboende genom uppgift att han skulle hämta den för reparation, se NJA 1896 not. B 262.
- ↑ Se NJA 1925 s. 634 och 1939 s. 472. Angående familjerättsligt underhållsbidrags natur, se justitierådet Stenbecks anförande i rättsfallet NJA 1929 s. 201.
- ↑ Hagströmer, Svensk straffrätt I s. 289 f. och 319 f.
- ↑ Denna åsikt har kommit till uttryck i strafflagskommissionens förslag (SOU 1923: 9 s. 208 f.)