möjlighet att under synnerligen mildrande omständigheter ådöma fängelse. 1937 medgavs i SL 22: 11 straffets höjande till fyra års straffarbete under synnerligen försvårande omständigheter. Trots att sålunda straffskalan i SL 25: 11 sänkts medan däremot straffsatsen i SL 22: 11 betydligt skärpts, är dock förstnämnda lagrum alltjämt avsevärt strängare. Man har alltså velat, då ämbetsman begår förskingring, ej blott tillägga avsättningspåföjden för tjänstefelet utan även skärpa det allmänna förskingringsstraffet, tydligen på grund av att den särskilda förtroendeställning ämbetsmannen intager är att beakta som en försvårande omständighet. Härtill kommer att i SL 25: 12 stadgas ännu mycket strängare straffarbetsstraff för sådant fall att ämbetsmannen sökt dölja förskingringen genom falska räkenskaper eller böcker, såsom att han uteslutit influtna medel eller upptagit dem såsom restantier eller å räkning uppfört utbetalningar som icke skett eller att han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer "eller förövat annat sådant bedrägeri", med vilket sistnämnda uttryck lagstiftaren torde avsett annat missbruk av bevismedel. I SL 25: 12 var straffminimum ursprungligen sex år; det sänktes 1890 till fyra eller vid synnerligen mildrande omständigheter två år, 1918 till två år sex månader eller för mildrande fall ett år samt 1937 till ett år eller för mildrande fall sex månader. De i SL 25: 12 avsedda fallen innefatta förutom ämbets- och förskingringsbrott även ett förfalskningsbrott, vilket dock ofta har formen av blott intellektuell förfalskning och vilket enligt hittills gällande rätt i allt fall icke, bedömt för sig, skulle hava medfört en så kraftig straffhöjning som den i SL 25: 12 angivna.
De nu angivna skälen för ämbetsmannaförskingringens särbehandling bortfalla, om bestämmelserna angående förskingring erhålla den utformning kommittén föreslår. Det allmänna förskingringsstraffet blir strängare för alla ämbets- och tjänstemän i mera ansvarsfull ställning på grund av den i 22: 3 av kommitténs förslag upptagna regeln, att förskingring kan anses som grov, om gärningsmannen missbrukar ansvarsfull tjänsteställning. I sistnämnda lagrum har även upptagits en mot SL 25: 12 svarande grund att anse brottet grövre, nämligen att gärningsmannen begagnar falsk handling eller vilseledande bokföring. Straffet enligt 22: 3 i kommitténs förslag är straffarbete i högst sex år; straffmaximum är alltså detsamma som i SL 25: 12. Straffminimum i 22: 3 av kommitténs förslag är två månaders straffarbete, men i det fall som avses i SL 25: 12 sammanträffa två uttryckligen angivna straffskärpningsgrunder, varför straffet sällan kan väntas bliva lägre än det nu i SL 25: 12 angivna minimum. Vad angår den nu i SL 25: 11 upptagna möjligheten att vid synnerligen mildrande omständigheter ådöma fängelse, är det enligt kommitténs förslag möjligt att, om tjänstemännen icke har någon mera ansvarsfull ställning och gärningen ej är av särskilt farlig beskaffenhet, anse förskingringen icke vara grov och alltså med tillämpning av 22: 1 i kommitténs förslag döma till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Då det allmänna straffet för ämbetsmannaförskingring sålunda lämpligen
