Minggravarna

När Mingdynastins tredje kejsare Yongles kejsarinna Xu avled 1407, började Yongle sökandet efter en lämplig begravningsplats, och platsen för Minggravarna valdes. Uppbyggnaden av gravfältet började 1409 med graven Changling där kejsarinnan Xu begravdes 1413. Kejsare Yongle dog och begravdes i samma grav 1424. Utbyggnaden av gravfältet med ytterligare tolv kejsargravar pågick fram till 1644, då Mingdynastin föll.^[1][2] I samband med dynastins fall förstörde, plundrade och brände Li Zicheng delar av Minggravarna under sin väg söderut mot Peking.^[3]

Tre av Mingdynastins kejsare ligger inte begravda i Minggravarna. Dynastins grundare, kejsar Hongwu, är begravd i Xiaoling i Nanjing. Dynastins andre kejsare (Jianwen) har ingen grav eftersom han försvann i samband med att Yongle tog makten 1402. Mingdynastins sjunde kejsare Jingtai blev av politiska skäl begravd i Jingtailing, i Pekings nordvästra utkant.^[4]

Minggravarna listas sedan år 2000 tillsammans med de övriga Ming- och Qingdynastiernas kejserliga gravar som världsarv.^[5]

 

I dalen längs foten av Tianshouberget i Changpingdistriktet 45 km^[6] norr om centrala Peking i Kina är de tretton Minggravarna uppförda. Utöver kejsargravarna finns även sju satellitgravar för konkubiner och eunucker. Gravarna och dess tillhörande byggnader är jämfört med kinas äldre kejsargravar väl bevarade.^[1] Platsen för gravarna är noga utvald och är optimal ur ett feng shui-perspektiv med omslutande berg på norra sidan och vatten i söder.^[4] Gravfältet upptar en yta av totalt 80 kvadratkilometer.^[1]

Utförandet på varje kejsargrav varierar i storlek och komplexitetsnivå med grundlayouten är snarlik för alla gravarna. Varje grav är byggd i riktning mot en kulle och inleds med en stenbro. Därefter följer huvudporten och en stele. Graven fortsätter med Ling'enporten och därefter Ling'enpalatset (隆恩殿). Ling'enpalatset är en offersal och användes när en efterföljande kejsare visade sin vördnad för sina förfäder. Efter Ling'enpalatset kommer ytterligare en port, Lingxingporten, som följs av ett stenaltare. Efter stenaltaret står Andetornet (明楼) som omges av en kvadratisk borg. Den kvadratiska borgen ansluter till den Runda borgen eller Skattborgen (宝城) som är en cirkulär mur som omsluter gravhögen. Gravhögen är en konstgjord cirkulär kulle av packad jord. Under gravhögen finns det underjordiska palatset där de gravsatta vilar.^[7]

 

Från södra delen av Minggravarna upp mot Changling leder en drygt 7 km lång processionsväg. Processionsvägen inleds med en stor och mycket detaljrikt utsmyckad stenport med fem ingångar som leder rakt mot Changling och den högsta toppen av Tianshouberget. En dryg kilometer efter stenporten följer Stora röda porten med tre genomgångar som är huvudentrén in till Minggravarna. Fortsätter man genom Stora röda porten kommer man till Stelepaviljongen som är en paviljongbyggnad innehållande en hög stele som bärs av en sköldpadda av sten. Efter Stelepaviljongen kommer processionsvägens mest karakteristiska del där vägen är kantad av 30 stenstatyer av drakar, lejon, kameler, elefanter, hästar, generaler och tjänstemän. Slutligen passerar processionsvägen en stenbro men sju halvcirkelformade brospann innan vägen fortsätter fram till Changling. Det leder även mindre processionsvägar till de övriga gravarna som ansluter mot huvudprocessionsvägen.^[2]

 

Dingling är den första kejsargrav i Kina som officiellt har öppnats och grävts ut av de kinesiska myndigheterna. Det finns andra kejsargravar som är utgrävda, men de har initialt öppnats av gravplundrare och har senare formellt grävts ut. Med start i maj 1956 och under ett år framåt grävdes Dingling ut och över 3 000 föremål hittades i det underjordiska palatset. Föremålen var huvudsakligen konstskatter av guld, silver, jade och porslin. Det påträffades även kejserliga kläder som gav värdefull information om Mingdynastins begravningsriter. År 1959 öppnades det underjordiska palatset för allmänheten.^[2]

Utgrävningen av Dingling har kritiserats för att inte ha varit så planerad och strukturerad som officiellt påstås. Det råder tveksamheter om huruvida gravöppningen var formellt godkänd. Dessutom har hanteringen av de upphittade fynden kritiserats. Framför allt kritiseras det sätt på vilket de kejserliga kvarlevorna och annat organiskt material såsom träkistor och kläder omhändertogs. En stor del av det organiska materialet förstördes efter att ha utsatts för fukt. Resterna av träkistorna slängdes efter att replikor producerats och de kejserliga skeletten brändes 1966 av rödgardister under inledningen av Kulturrevolutionen. Den misslyckade utgrävningen av Dingling har använts som argument mot att öppna andra kejserliga mausoleer såsom Qianling från Tangdynastin och den första kejsaren Qin Shi Huangdis mausoleum.^[8][3]

I dag är Minggravarna ett av Pekings populäraste turistmål och besöktes under åren 1981 till 2000 årligen av ungefär 5 000 000 turister, varav som mest 40 000 per dag.^[5] Tre av kejsargravarna är öppna för turism: Changling, Zhaoling och Dingling, där man även kan gå ner i Dinglings underjordiska palats. Även processionsvägen med dess stenskulpturer är öppen för turister.^[9] Minggravarna besöks ofta i kombination med besök på kinesiska muren som passerar precis norr om gravfältet.

•  
  Stelepaviljongen på processionsvägen.
•  
  Flygfoto över Changling.
•  
  Den centrala kammaren i Dinglings underjordiska palats där kejsare Wanli vilade med sina båda kejsarinnor.
•  
  En av de 3 000 föremålen som hittats under utgrävningen av Dingling.
•  
  Målning över Minggravarna. I förgrunden syns processionsvägen och längs bergsfoten ligger alla gravarna.
•  
  Dinglings Andetorn.
•  
  Ling'enporten i Changling.
•  
  Muren runt Dinglings Skattborg.
•  
  Historiskt foto av Ling'enpalatset i Changling.
•  
  Stelen i Dinglings Andetorn.

• Ming- och Qingdynastins kejserliga gravar
• Östra Qinggravarna
• Västra Qinggravarna

• Wang, Yonglin (2011) (på engelska). Thirteen Imperial Tombs of the Ming Dynasty. Peking: Foreign Languages Press. ISBN 978-7-119-06755-1 
• Lu, Baouchun (2006) (på engelska, kinesiska). Imperial mausoleums of China 中国皇帝陵. China national art photograpg publishing house. ISBN 7-80069-732-0 
• Paludan, Ann (1991). The Ming Tombs. Hong Kong: Oxford University Press. ISBN 0195850033 

• Brown, J. D.; Mapps John, Rydén Bo, Nowitz Richard (2005). Beijing: [med fakta om förbjudna staden, Himmelska fridens torg, Sanlitun, Sommarpalatset, kinesiska muren, Minggravarna och mycket mer!]. Berlitz reseguide, 99-0191263-6 (1. uppl.). Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 9941851. ISBN 91-46-21358-9 

• ”Minggravarna - officiell webbplats”
•   Wikimedia Commons har media som rör Minggravarna.