Arabförbundet

 

 

Arabförbundet grundades i Kairo 1945 av Egypten, Irak, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Transjordanien (Jordanien efter 1946), samt Jemen. Antalet medlemmar ökade under den senare halvan av 1900-talet, med ytterligare 15 arabiska stater och tre stater med observatörsstatus.

Egyptens medlemskap upphörde år 1979 efter att de signerat det egyptisk-israeliska fredsavtalet, och förbundets högkvarter flyttades från Kairo till Tunis i Tunisien. 1987 återupptog arabiska länder sina diplomatiska relationer med Egypten och landet återupptogs i Arabförbundet 1989 och förbundets högkvarter flyttade åter tillbaka till Kairo. I september 2006 antogs Venezuela som ett observatörsland och likaså Indien 2007.

Israel är inte en medlem trots att 20 % av dess befolkning har arabiskt ursprung, och över hälften av den judiska populationen härstammar från judar från arabiska länder, och arabiska är ett av Israels officiella språk. Inte heller är Tchad en medlem, trots att arabiska är ett av landets officiella språk och modersmål för många i landet.

De nuvarande medlemmarna och observatörerna av Arabförbundet listas nedan tillsammans med deras antagningsdatum.

 

Egypten[1]   Irak[2]   Jordanien[3](**)   Libanon[4]   Saudiarabien[5]   Syrien[6] 22 mars 1945 (*)   Jemen 5 maj 1945   Libyen 28 mars 1953(***)   Sudan 19 januari 1956   Marocko(****)   Tunisien 1 oktober 1958   Kuwait 20 juli 1961   Algeriet 16 augusti 1962

Förenade arabemiraten 12 juni 1972   Bahrain   Qatar 11 september 1971   Oman 29 september 1971   Mauretanien 26 november 1973   Somalia 14 februari 1974   Palestina[7](*****) 9 september 1976   Djibouti 9 april 1977   Komorerna 20 november 1993   Eritrea observatör sedan 2003[8]   Venezuela observatör sedan 2006[9][10]   Indien observatör sedan 2007[11]

Noter: (*) Datum för grundläggandet. (**) Som Transjordanien. (***) Libyen annonserade sitt avhopp från Arabförbundet den 24 oktober 2002, vilket skulle ha blivit verkningsfull ett år senare; Libyen drog dock tillbaka sitt beslut om dra sig ur den 16 januari 2003, beslutade sig åter för att dra sig ur den 3 april 2003, för att slutligen åter besluta sig för att stanna i förbundet den 25 maj 2003. (****) Västsaharas självständighet tvistas mellan Marocko och Front Polisarios Sahariska arabiska demokratiska republikens regering. Arabförbundet räknar det som en del av Marocko. (*****) Representanter från Palestinska befrielseorganisationen (PLO).

• 1945–1952, Abdul Rahman Hassan Azzam, Egypten
• 1952–1972, Abdul Khlek Hassouna, Egypten
• 1972–1979, Mahmoud Riad, Egypten
• 1979–1990, Chedi Klibi, Tunisien
• 1991–2001, Dr. Ahmad Esmat Abd al Meguid, Egypten
• 2001–2011, Amr Musa, Egypten
• 2011–2016, Nabil al-Arabi, Egypten
• 2016–, Ahmed Aboul Gheit, Egypten

 

Arabförbundet är en kulturell och etnisk mångfaldig sammanslutning med 22 medlemsstater, även om en stor majoritet av förbundet består av araber. Den 1 januari 2007 levde omkring 314 miljoner människor i arabförbundets medlemsstater. Dess befolkning växer snabbare än i de flesta andra globala regioner. Detta hotar att minska den långsamma ekonomiska tillväxten i förbundets utvecklingsländer.

Den folkrikaste medlemsstaten är Egypten, med en befolkning på omkring 80 miljoner. Den minsta medlemsstaten befolkningsmässigt sett är Djibouti, med omkring 500 000 invånare. De flesta staterna vid Persiska viken har en stor befolkning av utländska arbetare. Förenade arabemiratens arabiska befolkning är mindre än 20 procent av den totala befolkningen, medan 50 procent kommer från Sydasien, även om de inte är medborgare. Vissa stater vid Persiska viken importerar även billig arabisk arbetskraft, främst från Egypten och Jemen.

Eftersom de största delarna av arabförbundet är öken, är befolkningen koncentrerad i och omkring städer där den främsta handeln och industrin bedrivs. Den största staden i arabförbundet är Kairo, följt av Bagdad, Khartoum, Damaskus, Riyadh, Alexandria och Casablanca.

Av Arabförbundets 22 medlemsländer har i dag endast två någon form av demokratiskt system med fria val: Irak och Libanon. I båda länderna är dessutom den politiska situationen ytterst instabil. Med undantag av Tunisien, Egypten och Libyen, där ledarna störtats under Arabvåren (och vars framtid måste betecknas som oviss) styrs övriga arabiska länder av auktoritära monarker eller presidenter vid makten, ofta sedan decennier tillbaka.

•   Wikimedia Commons har media som rör Arabförbundet.
  Bilder & media
• Den ursprungliga fördragstexten (i engelsk version).
• Organisationens officiella webbplats (eng)