Grönsiska

Grönsiska Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Familj	Finkar Fringillidae
Släkte	Spinus
Art	Grönsiska S. spinus
Vetenskapligt namn
§ Spinus spinus
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde Gult - Häckningsområde Grönt - Året runt Blått - Vinterkvarter
Synonymer
Carduelis spinus
Adult hona

Grönsiska (Spinus spinus) är en liten fågel i familjen finkar som förekommer i norra Europa och Asien.^[2] Arten häckar mestadels i högstammig barrskog och ses ofta vintertid i stora flockar födosökande i alar. Den placerades tidigare i släktet Carduelis, men lyfts numera ut till släktet Spinus tillsammans med himalayasiskan och en större grupp nord- och sydamerikanska siskor. Grönsiskan är talrik och anses vara livskraftig.

Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konformad och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa. Den adulta honan och juveniler saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

De tvåstaviga, visslande locklätena har karakteristisk klang, det ena fallande, "tilö", det andra stigande, "tluih". Även ett knattrande småläte hörs. Sången är en kvittrande och drillande ramsa med inslag av härmningar, återkommande avbrutna av en utdragen, nästan kiknande ton.

Grönsiskan har en nordlig palearktisk utbredning och förekommer från Irland i väst och så långt österut som till Japan. Den är delvis en flyttfågel och övervintrar så långt söderut som i Medelhavsområdet, Kina och Ryukyuöarna.^[2] Tillfälligt har den påträffats i Bahrain, Oman, Qatar och Saudiarabien på Arabiska halvön, i Afghanistan, Mongoliet, Nepal och Filippinerna och dessutom i USA och i den lilla ögruppen Saint Pierre och Miquelon utanför kanadensiska Newfoundland men tillhörande Frankrike.^[1]

Grönsiskan häckar i hela Sverige förutom i fjällen och den är allmän i södra och mellersta Sverige. Delar av den svenska populationen flyttar så långt söderut som till Tyskland och Frankrike medan andra övervintrar.

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae.^[3] Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini.

Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis, men genetiska studier visar att det är kraftigt parafyletiskt.^[4] Grönsiskan tillhör en grupp där även asiatiska himalayasiskan samt de amerikanska siskorna ingår. Denna står närmare Serinus än typarten för Carduelis, steglitsen. Grönsiska med släktingar förs därför numera till ett eget släkte, Spinus.^[2] Dess allra närmaste släktingar utgörs av artparet tallsiskan (Spinus pinus) och svartkronad siska (S. atriceps) i Nord- och Centralamerika samt hispaniolasiskan (Spinus dominicensis) i Västindien. Trots sin stora utbredning delas grönsiska vanligtvis inte upp i några underarter.^[2]

Grönsiskan häckar helst i högstammig barrskog, med tillgång till al och björk. Den är en rörlig fågel som drar vida kring, även under häckningen, men är ändå rätt oskygg. Vintertid ses den ofta i stora flockar och lever då framför allt av alfrön. Dessutom äter den frön av ört- och gräsvegetation, och insekter. Ungarna matas troligen med insekter.

Boet byggs i mindre träd. När grönsiskorna häckar lever de parvis. De häckar från april till juli. Grönsiskan lägger 4–6 ägg och de ruvas i ungefär 13 dagar. Ungarna lämnar boet efter 13–15 dagar. Grönsiskan föder ofta upp två kullar per häckningssäsong.

Grönsiskan har ett mycket stort utbredningsområde som uppskattas till mer än 20 000 km². Världspopulationen är stor men dess storlek är bara grovt uppskattad utifrån beräkningar på den Europeiska populationen som uppgår till 10 000 000–18 000 000 häckande par vilket skulle innebär ungefär 30 000 000–54 000 000 individer. Europa utgör i sin tur 75–94 % av det totala utbredningsområdet och vid extrapolering ger detta en grov uppskattning på 31 900 000–72 000 000 individer. Utbredningsområdet fluktuerar i storlek och populationstrenden är olika i olika delar av utbredningsområdet men arten anses inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig.^[1]

Även i Sverige anses grönsiskan vara livskraftig och det finns inga tecken på betydande populationsförändringar.^[5] 2018 uppskattades det svenska beståndet till 817 000 par.^[6]

I fångenskap kan den korsas med kanariefågeln.^[7] Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.^[8]

I sin bok Göteborgs & Bohusläns Fauna från 1877 kallar A. W. Malm arten kort och gott för siska.^[9]

Delar av texten bygger på en översättning av norskspråkiga (bokmål) wikipedias artikel Grønnsisik, läst 5 juni 2005

• Sisksläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
• Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 380. ISBN 978-91-7424-039-9 

• Sveriges Radio: P2-fågeln - Grönsiska
• Dansk ornitologisk forening (danska)
• Wikimedia Commons har media som rör grönsiska.
  Bilder & media
• Wikispecies har information om grönsiska.
  Artförteckning
• Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
• Bilder och filmer på Internet Bird Collection
• Läten på xeno-canto.org