[go: up one dir, main page]

Hoppa till innehållet

Beostare

Från Wikipedia
Beostare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljStarar
Sturnidae
SläkteGracula
ArtBeostare
G. religiosa
Vetenskapligt namn
§ Gracula religiosa
AuktorLinné, 1758
Utbredning

Beostare[2] (Gracula religiosa) är en fågel i familjen starar inom ordningen tättingar.[3] Fågeln är svart med gula öronområden och känd för sin goda förmåga att härma olika ljud. Den är monogam (lever i par), men lever gärna i flock när det inte är häcksäsong.

Beostaren finns i Sydostasien – i östra Indien, södra Kina, Vietnam, Thailand, Malaysia och på Filippinerna,[4] där den trivs i regnskogarna. Den har introducerats och etablerat sig i Florida, USA, Hawaii, Puerto Rico och Japan.[5][6]

Beostaren blir 27–30 centimeter lång och har en fjäderdräkt som till största delen är svart och i starkt ljus skimrar den i violett och grönt, framförallt området runt huvudet och ner över vingarna. Från kinderna och runt bakhalsen hänger nakna gula skinnflikar. Handpennorna har vita teckningar.[7]

Som de flesta starar är beostaren allätare och äter såväl nektar, frukt som insekter.

Det som gör beon till en så omtyckt burfågel är dess förmåga att lära sig härma ljud, läten, ord och kortare meningar. Registret sträcker sig även till mobiltelefoner, tvättmaskiner och övriga husdjur i familjen, som katter och hundar. Den blir snabbt mycket tam och tillgiven. I fångenskap skall beostarar serveras tärnad frukt, grönsaker, universalfoder med lågt järninnehåll, beopellets och levande foder (bland annat insekter och mjölmask). Den här typen av foder ger rikligt med lös avföring så buren måste ofta rengöras. Under häckningen lägger honan 2-6 ägg som ruvas under tolv till femton dygn. Efter kläckning bör fåglarna serveras mer levande foder än tidigare. Ungarna blir flygfärdiga runt en månads ålder och kan leva i mer än tio år.

Det vanligaste hälsoproblemet bland beostarar är gapmask.

Geografisk fördelning i Asien av beostarens underarter och närmaste släktingar.

Beostaren har sju underarter och en inte helt klar avgränsning mot de nära besläktade arterna ghatsbeostare, niasbeostare och engganobeostare.[8][3]

Ägg från beostare.

Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen Internationella naturvårdsunionen venerata som den egna arten Gracula venerata men inkluderar istället engganobeostare (Gracula enganensis) i beostaren.[1]

IUCN kategoriserar arten som livskraftig. De inkluderar dock engganobeostaren i bedömningen, men inte underarten venerata.[1]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2016 Gracula religiosa Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Common Hill Myna – Gracula religiosa – Mainate religieux. http://www.oiseaux.net/birds/common.hill.myna.html. Läst 28 oktober 2014 
  5. ^ ”Gracula religiosa — Overview – Common Hill Myna” (på engelska). EOL – Encyclopedia of Life. http://eol.org/pages/922307/overview. Läst 28 oktober 2014. 
  6. ^ ”Beostare (Gracula religiosa) Linnaeus, 1758”. Avibase. http://avibase.bsc-eoc.org/species.jsp?avibaseid=5CF6F8EBAB1D0743. Läst 28 oktober 2014. 
  7. ^ K. Sims (6 november 2000). ”Gracula religiosa – hill myna” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Gracula_religiosa/. Läst 28 oktober 2012. 
  8. ^ Salim Ali och Sidney Dillon Ripley (1983). Bird Numbers 1015-1017 (Hill mynas) i Handbook of the Birds of India and Pakistan (2:a upplagan, volym 5). Oxford University Press, New Delhi. sid. 191-194 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]