Ätran

Namnet kommer från urgermanska aitrą^[3] och betyder svällande, ättrig. Det är först belagt från den halländska delen. I den västgötska delen har flera namn använts som bl.a. Laffwa å/Lagan (från lagher^[4]) och Forsan. I den halländska delen har även eda^[5] förekommit. Även namn som anknyter till lokala orter som Svenljungaån och Falkenbergs ström har använts.^[6]

Berggrunden i Ätrans avrinningsområde är urberg bestående av röd, alkalin, gnejs där Ätran flyter fram i ett sprickdalslandskap.^[7][8] I dess nordliga delar har den dock sitt ursprung i kambrosilur och består av kalksten, sandsten och lerskiffer.^[7] Då Ätran ligger norr om Tornquistzonen har berggrunden varit stabil under mycket lång tid. Det har därför funnits vattendrag som runnit från Västergötland och Småland och genom Halland under denna tid. De exakta sträckningarna för Ätran och övriga vattendrag har dock uppkommit som ett resultat av den senaste istiden. På berggrunden ligger material som deponerats under istiden, som morän. Större delen ligger ovan högsta kustlinjen. Det gick en havsvik upp till strax ovan Yngeredsfors. Marina leror och sand finns därför deponerat nedströms därifrån.^[9] Som lägst låg kustlinjen (för omkring 11 000 år sedan) nära 10 meter lägre än nuvarande nivå. Vattendraget gick alltså då ut i Kategatt något till väster om den nuvarande kustlinjen.^[6]

Området delas ofta in i tre eller fyra naturgeografiska typer.^[10][6]

Den översta delen ligger mellan Falbygden och sydsvenska höglandet. Den domineras av morän, är kalkrik och till stora delar uppodlad och består annars av mycket lövskog. Där finns platåberg.^[7][8][6]. Därefter följer sydsvenska höglandets västsida med kärvare klimat och jordmån. Detta område är till stor del bevuxet med barrskog och innehåller mycket myrmark. Denna del har historiskt varit svårgenomtränglig och landskapsgränsen mellan Västergötland och Halland (och därmed den tidigare landsgränsen mellan Sverige och Danmark) ligger här. I de nedre delarna består jordarterna av sand och grus som överlagrats med lera under senaste istiden. Dessa delar är åter mer bördiga med mycket uppodlad mark samt lövskog.^[7][8][6]

I avrinningsområdet är 64 procent av marken skog, 6 procent sjö, 7 procent myr, 11 procent åker och 12 procent övrigt. De största sjöarna i avrinningsområdet är Åsunden (33,9 km²), Fegen (24,2), Sämsjön (9,2), Lönern (7,7) och Kalven (6,6). Totalt finns det omkring 200 km² sjö inom avrinningsområdet.

Ätran transporterar i snitt omkring 2 000 ton kväve och 40 ton fosfor, med en möjligen minskande tendens och betydande årliga variationer. Kväve- och fosfortillförseln är störst i de nedersta delarna samt de allra översta, som bägge domineras av jordbruksbygd. För kväve varierar halterna mellan måttligt höga halter, höga halter och mycket höga halter (vilket är de mittersta tre kategorierna) för de olika mätpunkterna. För fosfor har de flesta mätpunkterna hög status (den bästa kategorin). Tillförseln sker främst som diffusa källor, där jordbruket står för över 50 % av de antropogena (människoskapade) utsläppen av både kväve och fosfor. Tillförseln från enskilda punktkällor är låg omkring 94 ton kväve och 1,2 ton fosfor 2023. Reningsverken i Ulricehamn och Tranemo var de största punktkällorna, följt av Svenljunga.^[11][12][13]

Det östra delarna av avrinningsområdet har kalkrika jordlager, medan övriga delar kalkas. Därigenom är dess pH i allmänhet tillfredsställande även om de förekommer att enskilda lokaler har lågt pH. De norra delarna av Ätran passerar genom kalkrik mark och är mindre känsliga för försurning. Halterna av tungmetaller är låga eller mycket låga och överskrider inga gränsvärden. Halterna av totalt organiskt kol är måttligt höga (med variationer).^[11][12][13]

En stor del av den lax som finns i Halland finns i Ätran.^[14]

Större delen av Ätran nedströms Ätrafors kraftverk (som är ett definitivt vandringshinder) är långsamtflytande över en bottenbädd bestående finfördelat material. Det har blivit rensat i varierande omfattning.^[15]

En vattenvårdskommitté bildades på initiativ av länsstyrelsen 1970 och ett vattenvårdsförbund har funnits sedan 1973, sedan 2006 som Ätrans vattenråd.^[14] Ätrans källa Äranmoosen är ett naturreservat. Längs ån finns flera andra naturreservat som Önnarps naturreservat. I Falkenbergs kommun finns Påvadalen, Bergs naturskog och Yttra Berg.

Ätrans källa är Äramossen, varifrån flera bäckar rinner ut och snart förenar sig för att bilda Ätran. Därifrån rinner vattendraget först norrut i riktning mot Falköping. Den tar här emot vatten från fler mossar och passerar igenom mindre sjöar.^[6] I Västergötland passerar den de mindre sjöarna Sörsjön, Nordsjön, Vinsarpasjö och Lönern. Fram till Åsunden (som är den största sjö den paserar) är den 1–2 meter djup och 6–10 meter bred. När den börjar närma sig Åsunden får den en flatt och meandrande sträckning. Vid Åsunden ligger Ulricehamn, som är den största orten i övre Ätradalen.

Bifloden Assman (även kallad Lillån), ansluter nära Örsås kyrka och Kalvån (även den kallad Lillån) ansluter nära Östra Frölunda kyrka. Efter att de bägge biflödena anslutit ökar dess storlek betydligt. När vattendraget lämnar Västergötland och kommer in i Halland får det ett stridare förlopp.^[16] Strax söder om Ätraforsdammen ansluter Högvadsån som är det största biflödet. Därefter flyter vattendraget främst genom jordbruksmark och dess förlopp blir lugnare.

Avrinningsområdet omfattar större delarna av Falkenbergs, Svenljunga, Tranemo och Ulricehamns kommuner, samt mindre delar i Falköpings, Borås, Gislaveds, Marks, Hylte och Varbergs kommuner.

Vid Yngeredsfors kraftverk har vattenföringen journalförts. Under perioden 1909–1967 var den i snitt 37,2 m³/s. Det högsta den varit vid något tillfälle är 275 m³/s, medan den som lägst varit 5–7 m³/s. Avrinningen är 460 mm/år.

 

 

Befästningar (grönt) och slag (rött) längs Ätran. För befärstningarna avser årtal inom parentes tid då de använts eller omnämnts

Dalgången runt Ätran benämns vanligen Ätradalen. Vår kunskap om dess äldsta historia har tillkommit på olika sätt i övre och nedre Ätradalen. De nedre delarna har exploaterats i större omfattning i modern tid (som t.ex. vid bygge av E6 och Västkustbanan. Detta har medfört fler arkeologiska utgrävningar, men också att lämningar förstörts. I de övre delarna har däremot arkeologisk information främst tagits fram genom inventeringar. De äldsta mänskliga fynden längs Ätran är från Marbäcks socken i dess övre delar. Där har delar av ett 10 000 år gammalt skelett hittats. När människor blir bofasta i området skedde bebyggelsen först nära vattnet för att under bronsåldern söka sig upp mot högre belägna områden. Området längs vattendraget är rikt på fornlämningar från brons- och järnåldern.^[8] De övre delarna tillhör tillsammans med Falbygden de forminnesrikaste områdena i Sverige och visar tecken på långväga handel. I närheten av Ätrans utlopp fanns vid Stomma kulle under lång tid sannolikt lokala makthavare.^[6]

Medan både övre och nedre Ätradalen tidigt bildade sammanhängande bygder var området emellan relativt obefolkat. Vid bronsålderns början bodde där uppskattningsvis 30-50 person medan det vid medeltidens början hade ökat till 366-530 personer, motsvarande 1-2 personer per kvadratkilometer. Från delarna i Västergötland finns totalt 34 runstenar bevarande. Dessa tillhör de yngre i landskapet (som generellt är runstensrikt med 270 runstenar) och av de 34 runstenar har 28 korstecken och anses därför vara resta kristna eller av kristendomen påverkade personer. Från den halländska delen finns inga runstenar bevarade (landskapet har enbart fyra runstenar totalt). När kristendomen kom byggdes de mest påkostade kyrkorna i nedre och övre delen av Ätradalen, medan de i mellanbygden var mindre påkostade, sannolikt avspeglande de ekonomiska förhållandena i respektive område.^[6]

I äldre västgötalagen nämns en gränsdelning som ska ha utförts av sex män från Danmark och Sverige^[6], bland annat med en sten i Danabäck inom vattendragets avrinningsområde.^[17] Det glesbefolkade gränsområdet betraktades dock även lång tid därefter som allmänning med begränsat kungligt inflytande från något håll. Först med att både Sverige och Danmark utvecklades till nationalstater under 1500-talet fick gränser större praktisk betydelse i vardagslivet.^[6] På grund av dalgångens militära betydelse har det funnits flera befästningar på bägge sidor om landsgränsen och fler viktiga militära slag har skett i dess närhet som slaget vid Åsle (där Drottning Margareta vann en avgörande seger mot Albrekt av Mecklenburg) och slaget på Åsundens is (där Sten Sture den yngre, vilket bidrog till att Kristian II blev kung i Sverige).

 

När de lokala organisatoriska förhållandena först blir kända finns på den halländska sidan enligt kung Valdemars jordebok två kungalev: Faurås och Sjönevad medan Vartofta bo fanns i Västergötland. I Hallands fanns Faurås (norrsidan) och Årstads härad (sydsidan) med det i Västergötland fanns Kinds (mellersta) och Redvägs härad (övre Ätradalen). Som lokala makthavare kom Stenbock med en maktbas i Kinds härad och Torpa stenhus och Tott (med Hjuleberg som lokal bas) att vara viktiga under lång tid. Även om jordinnehaven var koncentrerade på respektive sida av gränsen hade de, som många andra adelsätter mark i bägge länderna.^[6]

Jämfört med många andra områden hade digerdöden en i sammanhanget liten långsiktig påverkan på markanvändning. Detta hjälptes av att boskapsskötseln under samma period växte till sig och blev en viktig exportprodukt till främst norra Tyskland. Mycket av boskapsexporten skedde från Västergötland via Ätran. Efter att Gustav Vasa tagit makten i Sverige och Kalmarunionen upplösts strävade han efter att rikta om handeln. Totalt 22 tullstationer etablerades. I Ätradalen låg den i Klev, Mårdaklev och i Högvadsånm i Gamlered, Älvsered. Uppmaningar och om driva handeln mot bergslagen, snarare än danska Halland, fick effekt. Däremot inte den mer drastiska befallningen att invånarna i Bogesund (numera Ulricehamn) skulle flytta till Nya Lödöse (1535) respektive Jönköping (1543). Senare kom dock attityden till staden att förändras och den fick sitt första privilegiebrev 1605. Handeln längs Ätran var omfattande, av tullstationerna vid gränsen mot Halland/Danmark hade den i Klev näst störst registrerat varuflöde. Återkommande skrivelser visar att en betydande handel dock inte registrerades då kontrollen till stor del sköttes av lokala bönder som hade föga intresse av att det togs upp tull. Sedan 1622 fanns även i Sverige lilla tullen, som var en stadstull.^[6]

Dalgången drabbades åter av stridshandlingar under nordiska sjuårskriget (1563-1570). Under 1564 skövlades den halländska delen av Ätradalen av trupper under Knut Håkansson (Hand) och under 1565 brände trupperna ner Falkenberg. Senare under 1565 möttes svenska och danska trupper i slaget vid Axtorna. Det var ett stort slag med många döda på bägge sidor, men brukar räknas som en dansk seger. År 1566 kom danska trupper att bränna ner Bogesund (Ulricehamn) och skövla omgivande områden. Efter krigshandlingar på andra ställen återvände 1569 kriget till den västgötska delen av Ätradalen, som skövlades av danska trupper. Under Kalmarkriget (1611-1613) skövlades gränslandskapen, men Ätradalen slapp undan strider. Under Torstensonska kriget gick svensk trupp under Fredrik Stenbock genom Ätradalen även om de huvudsakliga krigshandlingarna skedde på andra ställen och som ett resultat av kriget blev Halland svenskt (först på trettio år).^[6]

Då Halland blev svenskt på trettio år gällde att danska lagar och sedvänjor fortsatte skulle tillämpas. De olika stånden hade dock möjlighet att välja att juridiskt bli svenska, vilket i flera fall skedde. Vad gäller handeln medförde detta och den gräns vid vilken stora tullen betalades inte längre gick mellan Västergötland och Halland utan vid den plats vid kusten från vilken varorna exporterades eller till vilken de importerades.^[18] I Sverige hade inte alla hamnstäder rätt att bedriva internationell handel, enbart så kallade stapelstäder hade den rättigheten. Falkenbergs status som stapelstad var osäker och mellan 1724 och 1866 saknade staden den rättigheten.^[19] Exporten av djurprodukter minskade medan den tilltog av produkter från skogen (trä, tjära, pottaska). Statsmakterna hade stora svårigheter att driva in lilla tullen i Västergötland. Borås anlades 1621 i syfte att stävja handeln på landsbygden och kom att bli en viktig konkurrent till handeln längs Ätran samt mer specifikt till Bogesund. Bogesund förlorade sin handelsrättigheter 1739, men fick tillbaka dem 1742, efter att bland annat ha bytt namn på staden till Ulricehamn, efter drottning Ulrika Eleonora. Handeln på landsbygden fortsatte och över tid kom bönderna i sjuhäradsbygden att få större lagliga rättigheter till handel på landsbygden jämfört med resten av Sverige. De (liksom handlare från Borås) kom att verka även i Halland och mer eller mindre monopolisera handeln av med olika textilvaror som producerats ute på gårdarna för att komplettera jordbruket.^[6][18]

En av de som kom att bedriva handel var Hans Perhsson (1789-1833) och inte minst hans son Anders Hansson. Från gårdarna Hid och Mölneby i Östra Frölunda kom de att bedriva omfattande förlagsverksamhet med textil, t.ex med 55 hushåll som höll på med vävning. Under 1880-talet gick textilverksamheten över till brodern Pehr Johan medan Anders kom att gå över till skog och skogsprodukter. Han köpte upp betydande arealer skog. När ångsågen i Herting gick i konkurs 1869 köpte Hansson upp den och likaså den i Rävigeforsen när gick i konkurs 1884. Under senare halvan av 1800-talet hade alltså det industriella utnyttjandet av skogen längs Ätran tagit fart, efter att tidigare försök runt 1800 av Jacob Bagge misslyckats. Transport från skog till sågverk skedde genom flottning. Då tekniken för elproduktion från vattenkraft under 1900-talet blev mogen innebar denna en uppdämning som hindrade flottning. Mölnebys anläggningar drabbades av brand och kom inte att byggas upp längs vattendraget (däremot anlades ett ångkraftverk i orten Ätran, i närheten av vattendraget). Efter en del tidiga initiativ från företaget kom det att blir andra företag som kom att bygga ut (el)vattenkraften längs Ätran medan Mölnebybolaget såldes till andra aktörer 1914 och därefter kom att styckas upp.^[6]

Laxfiske har under lång tid förekommit i vattendraget. Under 1800-talet började det förekomma fisketurism med framförallt turister från England.^[20]

Kraftverk	Fallhöjd (meter)[21]	Byggd (år)[22]	Magasin (106 m2)[21]	Kraftverkens läge längs vattendraget
Ljungafors	5,3		-
Axelfors	11	-
Skåpanäs	18	1957	2,7
Skogsforsen	14	1937	1,4
Bällforsen	14,7	1952	1,1
Yngeredsfors	28,3	1964	1,1
Ätrafors	23,5	1918	1,9
Herting	5,3	1903[23]	-

Vattnets energi har använts under lång tid. Ätran har varit ett kvarntätt område. Senare har en del av dessa kvarnar ersatta av kraftverk.^[8]

Den totala fallhöjden från Åsunden till havet är 164 meter. Av denna används 120 meter i vattenkraftverk.^[21] Längs Ätran finns det åtta vattenkraftverk, främst i dess nedre delar. Längs dess biflöden ytterligare två. Vattenkaftverken i Ätran hade 1972 en total maxeffekt på ungefär 63 MW.^[21]

Av naturliga skäl är vattendraget generellt mer utmanande att ta sig över ju större det blir närmare dess utlopp. I de övre delarna finns åtminstone sedan 1600-talet en bro i Norra Åsarps socken. Vadställen över nedre Ätran finns i Falkenberg, Vessigebro och Gunnarp.^[24][25] I Gunnarp finns en bro omnämnd första gången 1540.^[25] I Vessigebro byggdes bro över Ätran 1878. Innan dess fanns färjeförbindelse över ån där, vilken finns omnämnd från 1700-talet och framåt.^[24] Där gick passerade också tidigare en viktig vägförbindelse floden.^[26] Att Ätran är svårare att ta sig över i dess nedre delar har medför att den i större omfattning fungerat som gräns där (framförallt mellan socknar.^[6] Under 1300-talet var den halländska delen av Ätran vid flera tillfällen riksgräns.

Ätran är inte själv farbar.^[9] Det fanns under 1700- och 1800-talet planer på att göra Ätran farbar, men dessa genomfördes inte.^[8] Däremot har den använts för flottning.^[9][8]

Längs Ätran har hålvägen Redvägen gått, den har bestått av flera stigar/vägar snarare än en enskild. Förbindelserna längs vattendraget har dock sannolikt varit av högre kvalitet än de som går längs Viskan då mycket tyder på att handeln mellan Varberg och Borås i början främst gick längs Ätran.^[6] I modern tid går länsväg 154 till stor del i Ätradalen. Tidigare hade Falkenbergs järnväg också en sträckning som delvis följde Ätran (samt liksom för länsväg 154, Högvadsån) i dess nedre delar, medan Ulricehamn–Vartofta järnväg gick i de övre delarna. De bägge järnvägarna var ursprungligen smalspåriga. Falkenbergs järnväg förblev så, medan Ulricehamn–Vartofta järnväg gjordes om till normalspår som del av västra centralbanan.

Vattendraget korsas av E6, länsväg 153, länsväg 156 och riksväg 40.

Volleybollklubben Ätradalens VK (numera Falkenbergs VBK) använde namnet. I turismsammanhang används Ekomuseum nedre Ätradalen för platser nedströms Svenljunga.^[27]

De halländska åarna, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan är kända. Det finns ramsor för att komma ihåg dessa:

• vi ska äta, ni ska laga
• laga ni, äta vi.

Den första varianten räknar upp floderna norrifrån, den andra söderifrån.

• Ätrans vattenvårdskommitté. Ätrans vattenvård 
• Peter Nolbant (1998). Från källa till hav - källfördelning av näringstillförsel i Ätrans vattensystem [...]. Ätrans Vattenvårdsförbund 

• Översvämningskartering längs Ätran (  PDF)
• Naturvårdsverket Natura 2000