Orson Welles

	Orson Welles
	Orson Welles, 1937. Foto: Carl Van Vechten.
Född	George Orson Welles; 6 maj 1915; Kenosha, Wisconsin, USA
Död	10 oktober 1985 (70 år); Los Angeles, Kalifornien, USA
Utbildad vid	Todd Seminary for Boys och School of the Art Institute of Chicago
Aktiva år	1934–1985
Maka	Virginia Nicholson (1934–1940); Rita Hayworth (1943–1947); Paola Mori (1955–1985)
Partner	Dolores del Río (1938–1941); Oja Kodar (1966–1985)
Betydande roller
	Charles Foster Kane i En sensation (1941); Harry Lime i Den tredje mannen (1949); Hank Quinlan i En djävulsk fälla (1958)
	Oscar Bästa originalmanus ; 1942 – En sensation ; Heders-Oscar ; 1971
Signatur
	IMDb SFDb

Orson Welles som den korrumperade polisen Hank Quinlan i *En djävulsk fälla* (1958).

Sergej Bondartjuk och Orson Welles 1969.

George Orson Welles, född 6 maj 1915 i Kenosha i Wisconsin, död 10 oktober 1985 i Los Angeles i Kalifornien, var en amerikansk skådespelare, regissör, manusförfattare och producent, som arbetade inom teater, radio och film. Hans mest kända film är En sensation (Citizen Kane, 1941) som ofta ansetts som den bästa filmen genom tiderna.^[1]

Biografi

George Orson Welles föddes i Kenosha, Wisconsin, av modern Beatrice (född Ives; 1882 eller 1883, död 1924) och fadern Richard Hodgdon Head Welles (född 1873, död 1930). Orson Welles far var uppfinnare och fabrikör, tills spriten tog överhanden och den alkoholiserade fadern försvann ur hans liv. Modern var pianist, men avled när Welles var nio år. Men redan innan moderns död hade Orson Welles fått en beskyddare, läkaren Maurice Bernstein. Denne såg till att han fick börja i Todd School i Woodstock, Illinois.

I skolan fick Orson Welles sitt första möte med teatern. Redan vid tolv års ålder spelade han titelrollen i Shakespeares Julius Caesar, som Welles även regisserade, allting med stor framgång. Femton år gammal reste han till Irland för teaterstudier vid Gate Theatre i Dublin. Han hade ett stort självförtroende och var duktig på att ta för sig och såg snabbt till att han fick ledande roller vid teatern. När han reste tillbaka till USA förväntade han sig att Broadway skulle ta emot honom med öppna armar, men han blev väldigt besviken när så inte skedde och reste istället till Marocko.

Där hade han tagit på sig uppgiften att redigera Shakespeares samlade verk. Tillbaka igen i New York 1934 lyckades han på olika sätt bli medlem av Katherine Cornells teatergrupp och följde med på deras turné. 1935 träffade han John Houseman och tillsammans med honom satte han upp Shakespeares Macbeth. Alla roller spelades av svarta och handlingen utspelade sig på Haiti istället för Skottland.

Framgången fortsatte med en uppsättning av Dr. Faustus av Christopher Marlowe, med Welles själv i titelrollen. 1937 kunde han och John Houseman öppna sin Mercury Theatre, och de satte där upp Julius Caesar i modern tappning. Welles fick snart rykte om sig som en sensationsmakare; på söndagkvällen den 30 oktober 1938 spelade han upp en radiopjäs baserad på H.G. Wells bok Världarnas krig. Han inledde pjäsen som om det rörde sig om en nyhetssändning om att rymdvarelser skulle ha invaderat Grovers Mills, New Jersey, och orsakade därmed panik bland allmänheten - många flydde sina hem.

År 1939 kom han till Hollywood. Han började först skriva på ett manuskript efter Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, men han övergav det och började arbetet på En sensation. Det var tänkt att filmen skulle ha premiär i februari 1941, men premiären sköts upp flera månader, eftersom tidningsmagnaten William Randolph Hearst, på vilken rollkaraktären Kane delvis byggde, utövade sitt stora inflytande för att bannlysa filmen; bland annat förbjöd han allt omnämnande om filmen i sina tidningar. Förbudet hävdes senare och istället började Hearst-tidningarna att angripa filmen. En sensation hade premiär på biograferna i maj 1941 och Welles skrev därmed filmhistoria.

Hans nästa film var De magnifika Ambersons (1942), men hans konstnärliga frihet blev beskuren och hans fortsatta karriär som regissör kom att bli en ständig kamp mot oförstående producenter. Många av de senare filmer han regisserade blev kommersiella fiaskon, och Welles tog sin tillflykt till Europa, där han var bosatt 1948–1975.

Som skådespelare gjorde han en av sina allra bästa roller som Harry Lime i Den tredje mannen (1949).

I sitt andra av tre äktenskap var han åren 1943–1947 gift med skådespelaren Rita Hayworth; deras stormiga äktenskap fyllde skvallerspalterna. I äktenskapet föddes dottern Rebecca (1944–2004).

Welles var mycket omskriven i pressen på grund av sin betydande dryckenskap och omåttliga matvanor – vid sin död vägde han närmare 175 kilo. Han älskade lyx, kvinnor och stora cigarrer.

Orson Welles aska begravdes i Ronda i Andalusien.

Filmografi i urval

År	Filmtitel	Regissör	Manusförfattare	Producent	Skådespelare/röst	Noter
1937	The Spanish Earth				Ja	Berättarröst
1940	Skeppsbrottet vid den öde ön				Ja	Berättarröst (ej krediterad)
1941	En sensation	Ja	Ja	Ja	Ja	Originaltitel: Citizen Kane Manus i samarbete med Herman J. Mankiewicz
1942	De magnifika Ambersons	Ja	Ja	Ja	Ja	Berättarröst
1943	Farlig medpassagerare	Ja	Ja	Ja	Ja	Ej krediterad för varken manus, regi eller produktion
1943	Jane Eyre				Ja
1944	Hollywood dansar och ler				Ja	Spelar sig själv
1946	I morgon och för alltid				Ja
1946	Främlingen	Ja	Ja		Ja	Ej krediterad för manus
1946	Duell i solen				Ja	Berättarröst (ej krediterad)
1947	Lady från Shanghai	Ja	Ja	Ja	Ja
1948	Macbeth	Ja	Ja	Ja	Ja
1949	Den tredje mannen				Ja
1949	Skälmarnas furste				Ja
1950	Svarta rosen				Ja
1951	Othello	Ja	Ja	Ja	Ja
1955	Napoleon - soldat och kejsare				Ja
1955	Herr Satan själv	Ja	Ja		Ja	Även art director och kostymdesign
1956	Moby Dick				Ja
1956	I Love Lucy				Ja	TV-serie, avsnittet "Lucy Meets Orson Welles"
1957	Djävulsranchen				Ja
1958	Lång, het sommar				Ja
1958	En djävulsk fälla	Ja	Ja		Ja
1958	Vikingarna				Ja	Berättarröst (ej krediterad)
1958	Himlens rötter				Ja
1959	Brottslig drift				Ja
1959	Färja till Hongkong				Ja
1960	David och Goliath				Ja
1960	Austerlitz				Ja
1961	Konungarnas konung				Ja	Berättarröst (ej krediterad)
1962	Processen	Ja	Ja		Ja
1963	Hotel International				Ja
1963	Ro.Go.Pa.G.				Ja	delen "La ricotta"
1965	Falstaff	Ja	Ja		Ja	Även kostym
1966	Brinner Paris?				Ja
1966	En man för alla tider				Ja
1967	Casino Royale				Ja
1968	En odödlig historia	Ja	Ja		Ja
1969	Slaget vid Neretva				Ja
1970	Brevet till Kreml				Ja
1970	Vackert, brorsan!				Ja	Berättarröst
1970	Moment 22				Ja
1970	Waterloo				Ja
1970	Is It Always Right to Be Right?				Ja	Berättarröst
1973	B som i bluff	Ja	Ja		Ja	Spelar sig själv
1974	Tio små negerpojkar				Ja	Röst
1975	Rikki-Tikki-Tavi				Ja	Röst
1976	De fördömdas resa				Ja
1979	Mupparna				Ja
1980	Shogun				Ja	TV-miniserie, berättarröst
1980	Tajna Nikole Tesle				Ja
1981	Det våras för världshistorien del 1				Ja	Berättarröst
1986	The Transformers: The Movie				Ja	Röst

Referenser

^ TT Spektra (2 augusti 2012). ”'Studie i brott' världens bästa film”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/studie-i-brott-varldens-basta-film_7390752.svd. Läst 1 januari 2015.

Vidare läsning

Carl-Johan Charpentier: Jakten på Harry Lime. 2013. ISBN 978-91-637-3172-3

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Orson Welles.
Bilder & media
Orson Welles på Internet Movie Database (engelska)
Orson Welles på Svensk Filmdatabas

[1] TT Spektra (2 augusti 2012). ”'Studie i brott' världens bästa film”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/studie-i-brott-varldens-basta-film_7390752.svd. Läst 1 januari 2015.

[1]