Ringaren i Notre-Dame/Första boken
| ← Författaren förord |
|
Andra boken → |
DEN STORA SALEN
Det är i dag trehundrafyrtioåtta år, sex månader och nitton dagar sedan parisarna väcktes av dånet från stadens alla klockor, som ringde av alla krafter i stadens tre delar, la Cité, l'Université och la Ville.
Och dock är den 6 januari 1482 inte en dag, vars minne historien bevarat. Det var inte någon tilldragelse av vikt, som tidigt på morgonen satte Paris’ klockor och invånare i rörelse. Det var varken något anfall av picarder eller bourgignoner eller ett relikskrin, som fördes i procession, inte heller något upplopp av studerande eller vår allernådigste herres och konungs intåg eller det trevliga skådespelet av manliga och kvinnliga tjuvar, som skulle ställas inför rättvisan i Paris. Och inte heller väntade man ankomsten av någon ambassad i guldbroderade dräkter och med vajande plymer. Det var knappt två dagar sedan en kavalkad av detta slag, den flamländska som hade i uppdrag att avsluta giftermålet mellan dauphin (kronprinsen) och Marguerite av Flandern, hade hållit sitt intåg i Paris, till stor förtret för kardinalen av Bourbon, som för att vara kungen till lags hade måst visa sig älskvärd mot denna skara tölpaktiga flamländska borgmästare och i sitt Hôtel Bourbon roa dem med ett mycket vackert skådespel och ett lustspel, under det att ett strömmande hällregn genomdränkte de storartade mattorna utanför hans port.
Vad som den 6 januari ”försatte Paris’ hela befolkning i uppståndelse”, som Jean de Troyes säger, var den dubbla högtid, som sedan urminnes tider firats samtidigt, nämligen heliga tre konungars fest och narrarnas fest.
Denna dag skulle det tändas lusteldar på Grèvetorget, en majstång resas vid Braquekapellet och ett mysteriespel uppföras i Justitiepalatset. Detta hade föregående dag under trumpetfanfarer utropats av prevotens män, iförda vackra jackor av violett kamlott med stora vita kors på bröstet.
Därför strömmade redan tidigt på morgonen stora skaror av borgare jämte hustrur från alla delar av staden förbi tillbommade hus och butiker till någon av de tre uppgivna platserna. Var och en hade bestämt sig för något av dessa tre nöjen, lustelden, majfesten eller mysteriespelet. Det måste till de gamla parisarnas heder sägas, att största delen av folkmassan styrde sina steg mot lustelden, som passade utmärkt ihop med årstiden, eller mot mysteriespelet, som skulle uppföras i Justitiepalatsets väl ombonade stora sal, och att de nyfikna var ense om att låta den stackars majstången med sina ynkliga blommor stå ensam och darra av köld under januarihimlen på Braquekapellets kyrkogård.
Framför allt strömmade folkmassorna fram på de gator, som ledde till Justitiepalatset, ty man visste, att de flandriska ambassadörerna, som anlänt två dagar tidigare, ämnade bevista uppförandet av mysteriespelet och korandet av narrpåve, som ävenledes skulle äga rum i stora salen.
I dag var det inte lätt att tränga sig in i stora salen, som då för tiden ansågs vara den största festsal i världen. Palatstorget, där det rådde en fruktansvärd trängsel, erbjöd de nyfikna i fönstren anblicken av ett hav, i vilket fem eller sex gator för varje ögonblick utspydde nya vågor av människor. Dessa ständigt tilltagande böljor bröt sig mot hörnen på husen, som sköt ut här och var liksom klippuddar i den oregelbundna insjö, som torget bildade. På den stora trappan mitt på palatsets höga, gotiska fasad drog utan uppehåll en dubbel ström som efter att ha kluvits mitt itu av avsatsen i breda vågor utgöt sig i dess två sidosluttningar, så att trappan liknade en fors, som störtar sig ned i en insjö. Ropen, skratten, trampandet av dessa tusentals fötter framkallade stort larm och oväsen. Gång på gång fördubblades detta larm och oväsen; folkströmmen, söm trängde fram mot stora trappan, hejdades, trängdes tillbaka, bringades i oordning, då någon av vakterna utdelade en kolvstöt eller lät sin häst stegra sig för att återställa ordningen.
I portar, i fönster, i gluggar uppe på hustaken syntes tusentals lugna och godmodiga borgaransikten, som betraktade palatset och folkvimlet och inte begärde något mer, ty många av det goda folket i Paris nöjer sig med att beskåda åskådarna, och för oss är det redan intressant att se på en mur, bakom vilken det händer någonting.
Om läsaren inte har något däremot, skall vi försöka återge det intryck, som skulle ha bemäktigat sig denne, om han tillsammans med oss hade trätt över tröskeln till denna stora sal och kommit mitt in i trängseln.
I första ögonblicket surrar det för våra öron och skimrar för våra ögon. Över våra huvuden höjer sig ett dubbelt spetsvalv, smyckat med träsniderier och gyllene liljor på asurblå botten; under våra fötter ett golv av omväxlande svarta och vita marmorplattor. Några steg från oss höjer sig en väldig kolonn, så ännu en, en tredje, genom salens hela längd inalles sju som uppbär dubbelvalvet. Runt omkring de fyra närmaste kolonnerna små stånd med glasvaror och annan grannlåt. Omkring de tre bortre kolonnerna står ekbänkar, nötta och polerade av advokaternas rockar och allmänna åklagarnas kåpor. Längs efter salens höga väggar och i vrårna mellan dörrarna, fönstren och kolonnerna står uppradade bildstoder av alla franska konungar ända sedan Pharamond — somliga, de dådlösa, med hängande armar och sänkt blick, andra åter, de dådlystna och krigiska, med huvud och händer höjda mot himlen. Längre bort bländas våra ögon av de mångfärgade fönsterrutorna i spetsbågsfönstren; vid salens breda utgångar prunkar de dyrbara, med vackra skulpturer prydda dörrarna, och allt detta, valv, väggar, dörrposter, gesimser, dörrar, bildstoder, uppifrån och ända ned i en strålande belysning av blått och guld, som, något fördunklat vid denna tidpunkt, försvunnit nästan helt och hållet under damm och spindelväv. nådens år 1559, då Du Breul ännu beundrade det av tradition.
Må man nu föreställa sig denna väldiga, avlånga sal, upplyst av en januaridags bleka dager, inkräktad av en brokig och larmande folkmassa, som böljar fram utefter väggarna och kring de sju kolonnerna, och man har redan fått en otydlig föreställning om helhetsintrycket av denna tavla, vars mest framträdande detaljer vi nu skall försöka skildra mer ingående.
Säkert är, att om Ravaillac inte hade lönnmördat Henrik IV, så hade det inte funnits några handlingar från den Ravaillacska rättegången förvarade i Justitiepalatsets arkiv; inga medbrottslingar, i vilkas intresse det låg att låta dessa handlingar försvinna, och följaktligen inte heller några mordbrännare, i brist på bättre medel nödsakade att bränna upp arkivet för att bränna upp handlingarna och att bränna upp Justitiepalatset för att bränna upp arkivet; och då hade det följaktligen inte heller förekommit någon mordbrand år 1618. Det gamla palatset hade alltjämt stått kvar med sin stora sal, och jag hade kunnat säga till läsaren: ”Gå och se på det”, och vi hade båda sluppit, jag att göra, han att läsa denna beskrivning, sådan den nu är. Vilket bevisar den nya sanningen, att stora händelser har oberäkneliga följder.
De båda ändpunkterna av denna väldiga sal upptogs, den ena av det berömda marmorbordet, så långt, så stort och så tjockt, att man aldrig, såsom det heter i de gamla skrifterna, sett ett liknande marmorblock här i världen; den andra av kapellet, där Ludvig XI fanns skulpterad, knäböjande framför den heliga jungfrun, och dit han, utan att bekymra sig om att han lämnade två nischer tomma i den långa raden av kungliga bildstoder, låtit flytta dem av Karl den store och Ludvig den helige, två helgon, som han i deras egenskap av franska konungar tillskrev stort inflytande i himlen. Detta kapell, som ännu var nytt, ty det hade byggts knappa sex år tidigare, var uppfört i en sällsynt vacker stil och prytt med underbara skulpturer.
Mitt i salen, alldeles mitt emot stora ingången, var invid väggen uppförd en med guldbrokad överklädd estrad, till vilken man berett en särskild ingång genom ett fönster, som vette mot den till den förgyllda kammaren ledande gången. Denna estrad var avsedd för de flandriska ambassadörerna och andra personer av rang, och för åskådandet av mysteriespelet.
Detta skulle enligt gammal sedvänja uppföras på marmorbordet. Redan tidigt på morgonen hade allt ordnats i och för detta ändamål; den praktfulla men av skrivarna rispade marmorskivan uppbar en ganska hög, hoptimrad bur, vars övre plan var synligt överallt i salen och skulle tjänstgöra som scen, under det att dess inre, som doldes av draperier, skulle tjänstgöra som klädloge för de agerande. En stege, som helt naivt placerats utanför, skulle utgöra förbindelsen mellan scen och klädloge, såväl vid entréer som sortier. Där förekom det inga oförutsedda uppdykanden, inga oväntade scenförändringar, inga teaterkupper, utan att de först hade tagit sig uppför stegen.
Fyra av palatsfogdens män, sin plikt likmätigt övervakare av alla folknöjen såväl på festdagarna som vid avrättningarna, hade fattat posto vid marmorbordets fyra hörn.
Föreställningen skulle inte taga sin början, förrän det sista tolvslaget förklingat från palatsets stora klocka. Detta var visserligen något för sent för en teaterföreställning, men man hade måst taga den tid som lämpade sig för ambassaden.
Folkmassan väntade nu sedan tidigt på morgonen. Många av dessa hederliga, nyfikna människor hade sedan dagens inbrott stått och frusit nedanför palatsets stora trappa; några försäkrade till och med, att de stått hela natten och väntat utanför porten för att vara säkra på att komma in bland de första. Trängseln tilltog för vart ögonblick, och likt en flod, som stiger över sina bräddar, började människorna stiga högre och högre invid väggarna och omkring pelarna, utbreda sig över kornischerna, fönsterutsprången, de arkitektoniska utsmyckningarna och skulpturerna. Också förlänade obehaget, otåligheten, förtreten och den frihet, som medföljer en åt cynismen och dårskapen helgad dag, sådan som narrfesten, en frän bismak åt trätorna, som framkallades här och var av en vass armbåge eller en järnskodd klack, bland alla dessa människor och detta långt före den tid, då ambassadörerna borde ha anlänt. Man hörde ingenting annat än klagomål och förbannelser över flamländarna, åldermannen i köpmansgillet, kardinalen av Bourbon, palatsfogden, Margareta av Österrike, fogdens män, kölden, värmen, det dåliga vädret, biskopen av Paris, narrpåven, kolonnerna, bildstoderna, den stängda dörren, det öppna fönstret; allt detta till stor fröjd och gamman för de skaror av studenter och lakejer, som var spridda här och var och uppblandade all denna missbelåtenhet med sina elakheter och sin odygd och med sina nålstyng uppeggade det allmänna dåliga humöret.
Bland alla andra fanns där en grupp av dylika muntra odygdspåsar, som efter att ha slagit sönder rutorna i ett fönster helt fräckt slagit sig ned på fönsterbrädan och därifrån kastade sina blickar och sina kvickheter omväxlande bland människorna inne i salen och dem, som stod utanför. Av deras kvickheter och gapskratt samt de skämt, de växlade med sina kamrater från ena ändan av salen till den andra, var det lätt att förstå, att dessa unga män inte delade de övriga närvarandes leda och trötthet, utan förstod att på sitt särskilda sätt njuta av det skådespel, som erbjöd sig för deras blickar och som gjorde det lätt för dem att invänta det andra.
— Min själ, det är ju du, Joannes Frollo de Molendino! ropade en av dem till en liten, blond tjuvpojke med ett vackert, odygdigt ansikte, som klängt sig fast vid bladverket på ett kapitäl. Du kallas med rätta Jean du Moulin (Johan från kvarnen), ty dina två armar och dina två ben påminner om fyra kvarnvingar, som drivs av vinden. Hur länge har du varit här?
— Vid djävulens barmhärtighet, i över fyra timmar, svarade Joannes Frollo, och jag hoppas att de skall räknas av på min tid i skärselden. Jag hörde kungens av Sicilien åtta sångare klockan sju stämma upp första delen av högmässan i Sainte-Chapelle.
— Fina sångare, svarade den andre, vars röster är ännu spetsigare än deras huvudbonader! Innan han instiftade en mässa åt den helige herr Johannes, borde kungen ha tagit reda på huruvida den helige herr Johannes tycker om latinska psalmer med provensalsk brytning.
— Det är just för att bereda sysselsättning åt kungens av Sicilien fördömda sångare, som han gjort det! utbrast med gäll röst en gammal kvinna i folkhopen nedanför fönstret. Jag säger bara, jag: Tusen livres för en mässa! Och omkostnaderna därför faller på fiskmånglerskorna i hallarna!
— Tyst, gumma! inföll en grovt byggd, tjock man, som stod bredvid fiskmånglerskan och höll sig för näsan. Det var ju nödvändigt, att mässan blev instiftad. Eller vill ni kanske, att kungen skulle ha återfallit i sin sjukdom?
— Bra talat, mäster Gilles Lecornu, kunglig hovkörsnär! utropade den lille studenten, som klängde sig fast vid kapitälet.
En skrattsalva från alla studenterna hälsade den stackars hovkörsnärens olycksaliga namn.
— Lecornu! Gilles Lecornu! sade somliga.
— Cornutus et hirsutus (behornad och luden), inföll en annan.
— Nå, än sen då! fortsatte den lille demonen uppe på kolonnen. Vad är det att skratta åt? Den hederlige Gilles Lecornu, bror till mäster Jehan Lecornu, förste grindvakt vid Vincennesskogen, allesammans parisborgare, allesammans gifta från far till son!
Munterheten fördubblades. Utan att svara ett ord försökte den tjocke buntmakaren undandraga sig de blickar, som riktades mot honom från alla håll, men han svettades och stånkade förgäves; han satt fast som en kil i ett trästycke, och alla hans ansträngningar bidrog till att mellan grannarnas axlar ännu säkrare klämma fast hans stora, apoplektiska ansikte, purpurrött av förtret och vrede.
Till sist kom en av dem, lika kort och tjock och vördnadsbjudande som han själv, honom till undsättning.
— Det är en styggelse, att studenter talar på detta sätt till en borgare! När jag var ung, hade de fått en bastonad, så att det svidit ordentligt i skinnet!
Hela skaran gapskrattade.
— Hallå! Vem är det som sjunger i den tonen? Vad är det för en olycksfågel?
— Åh, jag känner igen honom! sade en av dem. Det är mäster Andry Musnier.
— Mäster kantänka, därför att han är en av universitetets edsvurna bokhandlare! sade en annan.
— Allt går i fyra i den butiken! ropade en tredje. Fyra nationer, fyra fakulteter, fyra festdagar, fyra kuratorer, fyra elektorer och fyra bokhandlare.
— Musnier, vi skall bränna upp dina böcker.
— Musnier, vi skall klå upp din dräng.
— Musnier, vi skall vända upp och ned på din hustru.
— Den tjocka, präktiga mademoiselle Oudarde.
— Som är lika pigg och glad som om hon vore änka.
— Måtte fan ta er! brummade mäster Andry Musnier.
— Mäster Andry, svarade Jehan, alltjämt klängande sig fast vid sitt kapitäl, håll dig tyst, annars faller jag ned på ditt huvud!
Mäster Andry höjde blicken, tycktes mäta kolonnens höjd, skämtarens tyngd och i tankarna multiplicera denna tyngd med kvadraten på hastigheten och teg.
Jehan som nu var herre på slagfältet, fortsatte i triumferande ton:
— Det är just vad jag skulle göra, fastän jag är bror till en ärkedjäkne!
— Fina herrar, de där vid universitetet, som inte ens respekterar våra privilegier en sådan dag som denna! I la Ville bjuds det på majstång och lusteldar, i la Cité på narrpåve och flamländska ambassadörer, men i l'Université ingenting!
— Och dock är Mauberttorget tillräckligt stort, inföll en av studenterna, som slagit sig ned på fönsterbrädan.
— Ned med rektorn, kuratorerna och elektorerna! skrek Joannes.
— I kväll borde det göras upp en lusteld av alla mäster Andrys böcker på Gaillardfältet, föreslog en annan.
— Ned med dem! upprepade lille Jehan med sin djupaste basröst. Ned med mäster Andry, pedellerna och skrivarna, teologerna, medicinarna och dekretisterna, kuratorerna, elektorerna och rektorn!
— Världens undergång står för dörren! mumlade mäster Andry och täppte till öronen.
— Apropå rektorn, så kommer han nu gående över torget! ropade en av dem i fönstret.
Allas blickar riktades åt det hållet.
— Är det verkligen vår vördnadsvärde rektor, mäster Thibaut? frågade Jehan Frollo du Moulin, som alldenstund han satt hopkrupen på en pelare inne i salen, inte kunde se, vad som försiggick utanför.
— Ja, ja, svarade alla de andra. Det är verkligen han, rektorn, mäster Thibaut.
Och det var verkligen rektorn och alla de övriga universitetsdignitärerna, som kom i procession före ambassaden och i detta ögonblick passerade över palatstorget. Studenterna, som skockade sig vid fönstret, hälsade dem med sarkasmer och ironiska applåder. Rektorn, som marscherade i spetsen, fick taga emot den första salvan; den var svår.
— Goddag, rektorn! Hallå! Hör ni inte — goddag!
— Hur har han burit sig åt att kunna vara här, den gamle spelorren? Har han således svikit sina tärningar?
— Så han travar i väg på sin åsna! Hon har mindre öron än han!
— Hallå! Goddag, rektor Thibaut! Gamle idiot! Gamle spelorre!
— Måtte Gud bevara er. Har ni slagit många dubbelsexor i natt?
— Åh, så han ser ut, utlevad och utmärglad av sin kärlek till spel och tärningar!
Och sedan kom turen till de andra dignitärerna.
— Ned med pedellerna! Ned med stavbärarna!
— Hör du, Robin Poussepain, vem är den där?
— Det är Gilbert de Suilly. Gilbertus de Soliaco, kanslär vid Aurum-kollegiet.
— Här har du min sko. Du står bättre än jag. Släng den i skallen på honom.
— Ned med de sex teologerna och deras vita mässkjortor!
— Är det där teologerna? Jag trodde, de var de sex vita gäss, som Sankta Genoveva skänkte staden i gengäld för förläningen av Roogny.
— Ned med medicinarna!
— Ned med deras disputationer!
— Där har du din mössa, Sankta Genovevas kanslär! Du har varit orättvis mot mig! Det är sant! Han har givit min plats vid den normandiska nationen åt den där lilla Ascanio Falbaspada, som är från provinsen Bourges, eftersom han är italienare.
— Det är orättvist, sade alla studenterna. Ned med Sankta Genovevas kanslär!
— Hallå, filosofie magistrar! Allesammans riktigt fina i svarta eller röda kåpor!
— De bildar en fin svans åt rektorn.
— Man skulle kunna tro, att det vore en hertig av Venedig, som skall gå och fira sin förmälning med havet.
— Kamrater! Mäster Simon Sanguin, elektor för Picardies nation, som har sin hustru bakom sig i sadeln!
— Spotta upp dig, mäster Simon!
— En sådan tur de har, som får se allt det där! sade med en suck Joannes de Molendino som alltjämt satt uppkrupen bland bladverket på sitt kapitäl.
Under tiden lutade edsvurne universitetsbokhandlaren Andry Musnier sig ned och viskade i örat på hovkörsnären mäster Gilles Lecornu:
— Jag säger er, min herre, att världens undergång står för dörren. Det har aldrig förr setts ett sådant uppträdande hos den studerande ungdomen. Det är århundradets fördömda uppfinningar, som förstör allt. Kanonerna, fältslungorna, krigsmaskinerna och framför allt boktryckarkonsten, denna pest från Tyskland. Inte längre några handskrifter, inte längre några böcker. Boktryckarkonsten dödar bokhandeln! Det är världens undergång, som kommer!
— Det märker jag mycket väl på den stigande efterfrågan på sammetstyger, svarade buntmakaren.
I samma ögonblick slog klockan tolv.
— Åh, utbrast hela folkmassan som med en röst. Studenterna tystnade. Så följde ett skrapande med fötter och ett vändande på huvuden och ett allmänt användande av näsdukar; alla ställde sig till rätta, sträckte på sig, grupperade sig; alla halsar förblev sträckta, alla munnar öppna, alla blickar riktade mot marmorbordet. Där syntes ingenting. Fogdens fyra män stod alltjämt kvar, styva och orörliga som fyra bildstoder. Allas blickar vändes mot estraden, som var reserverad för den flamländska ambassadens räkning. Dörren var alltjämt stängd och estraden tom. Sedan morgonen hade denna folkmassa väntat på tre saker, middagstimman, den flamländska ambassaden, mysteriespelet. Endast middagstimman hade infunnit sig på klockslaget.
Det blev verkligen för mycket.
Man väntade en, två, tre, fem minuter, en kvart. Ingenting hände. Estraden förblev tom, teatern stum. Otåligheten efterträddes av vrede. Vredgade ord började cirkulera — visserligen ännu med sänkta röster. Mysteriespelet! mumlade man dovt. Man började ilskna till. En storm, som än så länge endast mullrade, drog fram över detta människohav. Det var Jehan du Moulin, som framkallade den första gnistan.
— Mysteriespelet och åt helvete med flamländarna! ropade han med sina lungors hela styrka, i det han slingrade sig som en orm kring sitt kapitäl.
Folkmassan applåderade.
— Mysteriespelet! upprepade den. Och åt helvete med Flandern!
— Vi vill se mysteriespelet och det med ens! återtog studenten. I annat fall tycker jag, att vi bör hänga palatsfogden, oss till nöje och uppbyggelse.
— Bra talat! ropade folket. Låt oss börja med att hänga hans män! Väldiga instämmanden följde. De fyra stackars krakarna bleknade och tittade på varandra. Folkmassan trängde sig fram mot dem, och de såg redan, hur det bräckliga träräcket började svikta under mängdens tryck.
Ögonblicket var kritiskt.
— I galgen med dem! I galgen med dem! ropades det från alla håll.
I samma ögonblick upplyftes förhänget till klädlogen, som vi redan beskrivit, och fram kom en person, vars blotta åsyn gjorde slut på uppståndelsen och liksom med ett trollslag kom folkmassans vrede att förvandlas till nyfikenhet.
— Tystnad! Tystnad!
Föga lugnad och darrande i hela kroppen, gick denne person ända fram till kanten av marmorbordet, under djupa bugningar, som, allteftersom han kom närmare, mer och mer påminde om knäfall.
Under tiden hade lugnet så småningom återställts. Man hörde endast detta svaga sorl, som alltid uppstiger från en folkmassa i tystnad.
— Herrar borgare, sade han, och fruar borgarinnor, vi skall nu ha den äran att för hans eminens kardinalen deklamera och uppföra ett mycket vackert skådespel, som heter ”Jungfru Marias goda dom”. Det är jag, som har Jupiters roll. Hans eminens är just nu i sällskap med hertigens av Österrike hedervärda ambassad, som för ögonblicket är upptagen av att vid Baudetsporten åhöra ett tal av herr universitetsrektorn. Vi skall börja, så fort hans eminens kardinalen anlänt.
Det är då säkert, att det inte hade erfordrats något mindre än Jupiters mellankomst för att rädda palatsfogdens stackars fyra män. För övrigt var Jupiters kostym mycket vacker och bidrog inte så litet till att lugna mängden genom att fängsla dennas hela uppmärksamhet. Jupiter var iförd en pansarskjorta, överklädd med svart sammet och prydd med förgyllda knappar; på huvudet bar han en hjälm, kantad med knappar av förgyllt silver, och om det inte hade varit för sminket och det stora skägget, som täckte var sin hälft av hans ansikte, och den med glitterguld förgyllda pappskiva, som han bar i handen och i vilken varje uppövat öga igenkände blixten, samt dessutom hans ben varit iförda köttfärgade strumpor och hans fötter grekiska sandaler, hade man tack vare hans stränga uppsyn kunnat taga honom för en bretagnisk bågskytt vid monsieur de Berrys livvakt.
PIERRE GRINGOIRE
Men medan han talade, skingrades så småningom den allmänna beundran, som framkallats av hans kostym, och när han kom till de olycksaliga slutorden: ”Vi skall börja, så fort hans eminens kardinalen anlänt”, drunknade hans röst i en orkan av skratt och visslingar.
— Börja med detsamma! Mysteriespelet med detsamma! ropade folkmassan. Och bland alla dessa röster urskilde man Joannes de Molendinos, som genomträngde larmet som en visselpipa. Börja genast! gallskrek studenten.
— Ned med Jupiter och kardinalen av Bourbon! skrek Robin Poussepain och de övriga studenterna i fönstret.
— Föreställningen med detsamma! upprepade folkmassan. Ögonblickligen! Genast! I galgen med komedianterna och kardinalen!
Den förfärade stackars Jupiter, som bleknade under sminket, släppte sin blixt och tog sin hjälm i handen. Så bugade han sig och stammade:
— Hans eminens… ambassadörerna… madame Margareta av Flandern…
Han visste inte vad han skulle säga. I djupet av sitt hjärta fruktade han, att han skulle bli hängd i vilket fall som helst.
Hängd av folkmassan, om han lät den vänta, hängd av kardinalen, därför att han inte hade väntat, och följaktligen såg han en avgrund, d.v.s. en galge, på ömse sidor om sig.
Lyckligtvis kom det i detta ögonblick någon, som hjälpte honom ur klämman och själv tog på sig ansvaret.
En individ, som hållit sig innanför balustraden i tomrummet kring marmorbordet och som ingen än så länge hade lagt märke till, därför att hans långa, gängliga gestalt helt och hållet utplånats av kolonnen, mot vilken han stått lutad, en lång, mager, blek, blond man, ännu ung, fastän med veck i pannan och på kinderna, med strålande ögon och en leende mun, klädd i en blanksliten gammal rock, närmade sig marmorbordet och gjorde ett tecken åt den stackars olycksfågeln. Men denne såg honom inte.
Nykomlingen gick ett steg närmare och sade:
— Jupiter — min käre Jupiter!
Den andre hörde fortfarande inte.
Den långe, blonde, som nu blev otålig, ropade nästan i hans öra:
— Michel Giborne!
— Vem ropar på mig? frågade Jupiter och spratt till, som om han vaknat.
— Jag, svarade den svartklädde.
— Ah! sade Jupiter.
— Börja nu! återtog den andre. Uppfyll folkets önskan. Jag åtar mig att blidka fogden, som i sin tur får blidka kardinalen.
Jupiter drog ett andetag av lättnad.
— Herrar medborgare, ropade han med sina lungors hela styrka till mängden, som fortsatte att vissla. Vi skall genast börja.
— Evoë, Jupiter! Applådera, medborgare! ropade studenterna, och folket jublade:
Öronbedövande applåder följde och även sedan Jupiter redan hade försvunnit in i klädlogen, skakade salen alltjämt under bifallsyttringarna.
Under tiden hade den okände, som på ett så underbart sätt besvurit stormen, blygsamt dragit sig tillbaka i skuggan av kolonnen, och han hade otvivelaktigt förblivit osynlig, orörlig och stum som förut, om han inte hade ryckts därifrån av två unga flickor i första ledet av åskådarna, som lagt märke till hans samtal med Michel Giborne-Jupiter.
— Mäster, sade den ena av dem, i det hon gav honom ett tecken att komma närmare.
— Tyst, min kära Liénarde, sade hennes granne, söt, fräsch och stolt i hågen tack vare sin söndagsstass. Han är inte någon klerk, utan lekman, så han kallas inte mäster, utan min herre.
— Min herre, sade Liénarde,
Den okände trädde fram till balustraden.
— Vad önskar damerna? frågade han ivrigt.
— Åh, ingenting, svarade Liénarde förvirrad. Det är min granne Gisquette de la Gencienne, som vill tala med er.
— Visst inte, inföll Gisquette rodnande. Det var Liénarde, som sade mäster till er, och jag sade henne, att man säger min herre.
De båda unga flickorna slog ned ögonen. Mannen, som inte önskade något högre än att inlåta sig i samtal med dem, betraktade dem leende.
= Ni har således ingenting alls att säga mig?
— Nej, ingenting alls, svarade Gisquette.
— Ingenting, sade Liénarde.
Den långe, blonde unge mannen tog ett steg för att draga sig tillbaka. Men de två nyfikna flickorna hade ingalunda för avsikt att släppa sitt byte.
— Min herre, utbrast livligt Gisquette med impulsiviteten hos en kvinna, som fattat sitt beslut, känner ni således soldaten, som skall spela den heliga jungfruns roll i mysteriespelet?
— Ni menar väl Jupiters roll? sade den okände. Ja, mademoiselle.
— Ja visst! O, vad hon är dum! sade Liénarde. Känner ni således Jupiter?
— Han har ett väldigt skägg! sade Liénarde.
— Är det något vackert som de skall läsa upp? frågade Gisquette blygt.
— Mycket vackert, mademoiselle, svarade den okände utan minsta tvekan.
— Vad blir det då? sade Liénarde.
— Jungfru Marias goda dom, en moralitet, mademoiselle.
— Åh, det var en annan sak, sade Liénarde.
Så följde en kort tystnad, som bröts av den okände:
— Det är en alldeles ny moralitet, som aldrig förr blivit uppförd.
— Det är således inte den, sade Gisquette, som uppfördes för två år sedan vid herr legatens intåg, i vilken tre vackra flickor spelade med…
— Som sirener, sade Liénarde.
— Och alldeles nakna, tillade den unge mannen.
Liénarde slog med pryd min ned ögonen. Gisquette såg på henne och gjorde likadant. Han fortsatte leende:
— Det var mycket vackert att se på. I dag är det en moralitet, som skrivits enkom till madame la mademoiselles av Flandern ära.
— Kommer man att sjunga kärleksvisor i den? frågade Gisquette.
— Fy då! I en moralitet! Det duger inte att blanda ihop de olika slagen. Om det vore en ”sortie”, kunde det gå för sig.
— Det var stor skada, återtog Gisquette. Den där gången vid Ponceau-fontänen fanns det vilda män och kvinnor, som kämpade med varandra och sjöng alla möjliga visor och sånger.
— Det som passar för ett påvligt sändebud, sade den okände torrt, passar inte för en prinsessa.
— Och dessutom, inföll Liénarde, spelades det vackra melodier på instrument.
— Och för att förfriska åskådarna, fortsatte Gisquette, sprutade fontänen genom tre öppningar ut vin, mjölk och hippokras, som vem som helst fick dricka av.
— Och bortom Ponceau, vid la Trinité, fortsatte Liénarde, uppfördes ett passionsspel av personer, som inte talade.
— Ja, det kommer jag ihåg! utropade Gisquette. Frälsaren på korset och de båda rövarna till höger och vänster om honom.
Och de båda små pratmakerskorna, som upplivades av minnet av herr legatens intåg, började prata i munnen på varandra.
— Och när legaten passerade bron, släppte man lös över tvåhundra dussin fåglar av alla möjliga slag. Det var mycket vackert, Liénarde.
— Det blir ännu vackrare i dag, inföll till sist deras interlokutör, som tycktes höra på dem med största otålighet.
— Lovar ni oss, att det här mysteriespelet blir vackert? sade Gisquette.
— Ja, mycket, svarade han. Så tillade han med ett visst eftertryck: Mina damer, det är jag, som har författat det.
— Verkligen, sade de unga flickorna förvånade.
— Javisst! svarade poeten och bröstade sig litet. Det vill säga, vi är två — Jehan Marchand, som har uppfört scenen, och jag, som skrivit pjäsen. Jag heter Pierre Gringoire.
Våra läsare bör redan ha kunnat märka, att det nu förflutit en god stund sedan det ögonblick, då Jupiter dragit sig tillbaka in i klädlogen och tills författaren av den nya moraliteten avslöjade sig för Gisquette och Liénarde.
Sällsamma sak: hela denna folkmassa, som några minuter tidigare varit så tumultuarisk, väntade nu lugnt på komediantens ord, vilket bevisar att det bästa sättet att förmå publiken att vänta tåligt är att försäkra den, att föreställningen genast skall börja.
Men studenten Joannes var inte den, som lät sig sövas.
— Hallå! ropade han plötsligt mitt i den fridfulla väntan, som efterträtt bråket och larmet. Jupiter, den heliga jungfrun, fördömda taskspelare! Driver ni med oss? Pjäsen! Pjäsen! Börja, annars sätter vi igång igen!
Och något mer behövdes inte. En musik av diverse instrument stämde upp i träställningens inre, förhänget drogs upp, och fyra personer, brokigt klädda och sminkade, kom ut och klättrade uppför den branta stegen till scenen, där de ställde upp sig på ett led och hälsade publiken med djupa bugningar. Då tystnade musiken, och mysteriespelet började.
Efter att ha mottagit rikliga applåder för sina bugningar började de fyra aktörerna under en vördnadsfull tystnad en prolog. Alla fyra var iförda till hälften vita, till hälften gula kåpor, som inte skilde sig från varandra annat än genom tygets kvalitet; den första var av guld- och silverbrokad, den andra av siden, den tredje av ylle och den fjärde av linne. Den första personen bar i högra handen en värja, den andra två guldnycklar, den tredje en vågskål och den fjärde en spade, och för att hjälpa de tröga förståndsgåvor på traven, som inte genomskådade dessa genomskinliga attribut, stod att läsa i stora svarta broderade bokstäver längst ned på brokadkåpan: ”Jag heter-Adel”, på sidenkåpan: ”Jag heter Prästerskap”, på yllekåpan: ”Jag heter Köpenskap”, och på linnekåpan: ”Jag heter Arbete”. De båda manliga allegoriernas kön angavs tydligt för varje åskådare med urskillning genom kåpornas mindre längd och de huvudbonader de bar, under det att de båda kvinnliga allegorierna, som var iförda längre kåpor, bar kvinnliga huvudbonader.
Det skulle också ha erfordrats en mycket hög grad av bristande vilja för att inte av prologens poesi förstå, att Arbetet var förmält med Köpenskapen och Prästerskapet med Adeln och att de båda lyckliga paren tillsammans ägde en magnifik delfin[1] av guld, som de förklarade sig vilja tillerkänna den skönaste. Följaktligen strövade de omkring i världen och letade och forskade efter denna skönhet, och efter att efter vartannat ha rätat drottningen av Golkonda, prinsessan av Trapezunt, dottern till storkanen av Tartariet o.s.v. hade Arbete och Prästerskap, Adel och Köpenskap till sist slagit sig ned på marmorbordet, där de inför den hedervärda publiken framlade så många maximer och tänkespråk, som om det gällt en examen,
Allt det där var verkligen mycket vackert.
Men i hela denna folkmassa, som de fyra allegorierna uttömde de vackraste metaforer över, fanns det intet öra, som var uppmärksammare, intet hjärta, som klappade fortare, intet öga, som var ivrigare, ingen hals, som hölls mera sträckt, än poetens, den hederlige Pierre Gringoire, mannen som strax förut inte kunnat neka sig nöjet att omtala sitt namn för de två söta flickorna. Han hade dragit sig några steg tillbaka från dem och stod nu bakom sin kolonn och hörde, såg och njöt. De välvilliga applåder, som hälsat början av hans prolog återljöd ännu i hans inre, och han var helt och hållet försjunken i denna extatiska kontemplation, varmed en författare hör sina tankar en i sänder uttalas från en aktörs läppar under ett stort auditoriums tystnad. Präktige Pierre Gringoire!
Det gör oss ont att behöva omtala det, men denna första sällhet tog ett mycket hastigt slut. Gringoire hade nätt och jämnt fört denna berusande glädje- och triumfbägare till sina läppar, förrän en droppe malört blandades i den.
En trasig tiggare, som inte fått någonting, där han stod mitt i trängseln och som otvivelaktigt inte funnit någon gottgörelse i sina grannars fickor, hade kommit på den idén att klättra upp till någon annan mera synlig plats, där han kunde vinna uppmärksamhet och allmosor. Till följd därav hade han under de första verserna av prologen med tillhjälp av estradens pelare klättrat ända upp till kornischen, som kantade nedre delen av balustraden, och där slog han sig ned och sökte väcka mängdens uppmärksamhet och medlidande medelst sina trasor och ett ohyggligt sår på högra armen. För övrigt sade han inte ett ord.
Tack vare den tystnad han iakttog, fortgick prologen obehindrat, och ingen märkbar oordning hade uppstått, om olyckan inte hade velat, att studenten Joannes från sin kolonn hade fått syn på tiggaren och hans tilltag. Ett gapskratt undslapp den unge odygdspåsen, och utan att bekymra sig om att han avbröt skådespelet och störde den allmänna uppmärksamheten, ropade han glatt:
— Titta på den där slipade tiggaren, som begär allmosor!
Var och en, som kastat en sten i en groddamm eller avlossat ett skott i en fågelsvärm, kan göra sig en föreställning om verkan av dessa ord mitt i den allmänna uppmärksamheten. Gringoire ryckte till, som om han fått en elektrisk stöt. Prologen upphörde plötsligt, och alla vände sig under den största uppståndelse mot tiggaren, som i stället för att tappa kontenansen däri såg ett utmärkt tillfälle till en god skörd och med halvslutna ögon ropade i ömklig ton:
— En allmosa! En allmosa!
— Vid min själ, det är ju Clopin Troulliefou! utbrast Joannes. Hallå, min vän! Generade såret dig på benet, eftersom du flyttat upp det till armen?
Vid dessa ord kastade han med en apas vighet en liten vit slant i den flottiga mössan, som tiggaren höll med sin sjuka arm. Tiggaren höll till godo med slanten och sarkasmen, utan att förändra en min, och fortsatte i sin jämmerliga ton:
— En liten allmosa! En liten allmosa!
Denna episod hade i betydlig grad distraherat åskådarna, och ett stort antal av dem, med Robin Poussepain och alla de andra studenterna i spetsen applåderade ivrigt den duett, som de improviserat i prologen, studenten med sin gälla diskant och tiggaren med sin entoniga gnällande röst.
Gringoire var mycket missbelåten. Så fort han hämtat sig från sin första bedövning, ropade han till de fyra personerna på scenen:
— Fortsätt! Fortsätt för fan! utan att ens värdigas kasta en blick av förakt på de två, som avbrutit pjäsen,
I samma ögonblick kände han, att någon drog honom i rocken. Han vände sig om, inte utan en viss förtret och kände ingen lust att småle. Men det oaktat måste han göra det. Det var Gisquette de la Gencienne, som sträckte sin vackra arm över balustraden och på detta sätt påkallade hans uppmärksamhet.
— Min herre, sade den unga flickan, skall de inte fortsätta?
— Jo visst, svarade Gringoire, smått förargad över frågan.
— Vill ni i så fall, fortsatte hon, ha vänligheten att förklara för mig…
— Vad de kommer att säga? avbröt Gringoire henne. Hör bara på!
— Nej, sade Gisquette, men det, som de hittills har sagt!
Gringoire ryckte till så, som man gör, då någon berör ett öppet sår.
— För katten, en sådan liten idiot! sade han mellan sina hopbitna tänder.
Från och med detta ögonblick hade Gisquette sjunkit ohjälpligt i hans aktning.
Under tiden hade aktörerna åtlytt hans tillsägelse, och publiken, som såg, att de åter började tala, gjorde sig redo att höra på. Så småningom återställdes lugnet, studenten tystnade, tiggaren räknade slantarna i sin mössa, och pjäsen kunde åter göra sig gällande.
Det var verkligen ett mycket vackert stycke, som man, sedan några små förändringar vidtagits, skulle kunna uppföra än i dag. Uppränningen, en smula lång och bred, d.v.s. enligt reglerna, var enkel, och Gringoire beundrade dess klarhet. Såsom man lätt kan förstå, kände de fyra allegoriska personligheterna sig litet trötta efter att ha genomströvat de tre världsdelarna, utan att ha funnit någon, åt vilken de kunde överlämna sin gulddelfin. Sedan följde ett lovtal över den underbara fisken, späckat med tusentals finkänsliga antydningar om Margaretas av Flandern unge trolovade, som just då befann sig i enformig tillbakadragenhet i Amboise och näppeligen anade, att Arbete och Prästerskap, Adel och Köpenskap för hans skull företog en resa över hela jorden. Nyssnämnda delfin var ung, mycket vacker, stark, och framför allt (härliga ursprung till alla kungliga dygder!), han var son till Frankrikes lejon. Jag försäkrar, att denna djärva bild är beundransvärd och att teaterns naturalhistoria på en kunglig förmälningsdag inte behöver låta skrämma sig av tillkännagivandet av att en delfin är son till ett lejon. Det är just dylika sällsynta och högtravande blandningar, som bevisar entusiasm. Men för att även spela rollen av kritiker, så måste jag säga, att poeten borde ha kunnat utveckla denna vackra tanke på mindre än tvåhundra verser. Det är visserligen sant, att mysteriespelet skulle räcka från tolv till fyra, enligt prevostens befallning, och att det till följd därav måste sägas något. För övrigt hörde man tåligt på.
Mitt i ett gräl mellan mademoiselle Köpenskap och madame Adel, i samma ögonblick, som mäster Arbete deklamerade denna beundransvärda vers:
”Ett modigare djur man aldrig såg i skogen!”
hörde man plötsligt, hur den dörr, som till allmänhetens förtret hittills hållits stängd, nu till ännu större förtret öppnades och dörrvakten med skallande stämma anmälde:
— Hans eminens monseigneur kardinalen av Bourbon.
HERR KARDINALEN
Stackars Gringoire! Larmet av alla de stora sprängsatserna vid midsommarfesten, avlossandet av tjugu hakebössor på en gång och detonationen av den ryktbara fältslungan i Billytornet, som under belägringen av Paris den 29 september 1465 dödade sju bourgignoner på en gång, och explosionen av allt det krut, som förvarades i magasinet vid Templeporten, hade inte i detta högtidliga och dramatiska ögonblick skurit honom så i öronen som de ord, som just uttalats av dörrvaktaren: ”Hans eminens monseigneur kardinalen av Bourbon”.
Det berodde inte därpå att Pierre Gringoire fruktade kardinalen eller brast i vördnad för honom. Han kände varken denna svaghet eller denna förmätenhet. En verklig eklektiker, såsom man skulle säga nu för tiden, var Gringoire en av dessa upphöjda och starka andar, sansade och lugna, som alltid förstår att hålla medelvägen, utrustade med gott förstånd och frisinnad filosofi, som visar kardinalerna skyldig vördnad.
Det låg således varken hat mot kardinalen eller förakt för hans närvaro i den känsla, som hans ankomst väckte till liv hos Pierre Gringoire. Snarare tvärtom; vår poet besatt tillräckligt mycket sunt förnuft och en alltför skamfilad rock för att inte lägga en särskild vikt vid mången antydan i hans prolog och alldeles särskilt vid att hans förhärligande av delfinen såsom son av Frankrikes lejon hördes av ett så uppsatt öra. Det är emellertid inte egoism, som dominerar ädla naturer. Låt oss anta, att poetens väsen representeras av talet tio och att om en kemist skulle analysera och farmakopera den, såsom Rabelais säger, så skulle han i denna sammansättning finna en tiondel egennytta mot nio tiondelar egenkärlek. Men just i det ögonblick då dörren öppnades för kardinalen, hade den allmänna beundran stigit till en otrolig grad, så att den nästan omärkliga molekylen egennytta, som vi nyss urskilde i poeternas konstitution, helt och hållet försvunnit — för övrigt en dyrbar ingrediens, en barlast av verklighet, utan vilken de inte skulle finna fotfäste här på jorden. Gringoire njöt av att se, så att säga att känna, hur hela denna åhörarskara — visserligen bara patrask, men vad betydde det? — stod som bedövad, förstelnad, kvävd av de ojämförliga tirader, som för varje ögonblick översvämmade hans bröllopskväde. Jag försäkrar, att han själv delade den allmänna hänförelsen och att han, i motsats till Lafontaine, som vid uppförandet av hans komedi ”Florentin” frågade: ”Vilken tosing har skrivit den här smörjan?” gärna hade velat fråga sin granne: ”Av vem är detta mästerverk?” Därav kan man sluta sig till, vilken verkan kardinalens plötsliga och olägliga ankomst måtte ha haft på honom.
Och det han kanske fruktat, inträffade också. Hans eminens ankomst så att säga vände upp och ned på publiken. Alla vände sig mot estraden. Det var omöjligt att längre höra någonting.
— Kardinalen! Kardinalen! upprepade alla munnar.
Den stackars prologen avbröts plötsligt för andra gången.
Kardinalen stannade ett ögonblick på tröskeln till estraden. Medan han lät sin ganska likgiltiga blick vandra över publiken, fördubblades uppståndelsen. Alla ville se honom bättre. Var och en sträckte på halsen för att kunna se över grannarnas axlar.
Och det var verkligen en högt uppsatt person, värd att beskådas lika väl som varje annat skådespel. Carl, kardinal av Bourbon, ärkebiskop och greve av Lyon, Galliens primas, var samtidigt besläktad med Ludvig XI genom sin bror, Pierre, herre till Beaujeu, som hade äktat kungens äldsta dotter, och med Carl den djärve genom sin mor, Agnes av Burgund. Men det mest framträdande karaktärsdraget hos Galliens primas var hans fikande efter hovgunst och hans kryperi för de makthavande. Man kan därav sluta sig till vilka otaliga bekymmer detta dubbla släktskap berett honom och alla de världsliga blindskär, mellan vilka hans andliga farkost haft att kryssa sig fram, så att den inte skulle krossas vare sig mot Ludvig eller Carl, detta Charybdis och detta Scylla, som hade uppslukat hertigen av Nemours och konnetabeln av Saint-Pol. Men himlen vare lovad, han hade rett sig lyckligt och väl och kommit fram till Rom. Men fastän han befann sig i hamn eller kanske just därför att han befann sig i hamn, tänkte han aldrig utan ängslan på sitt långa och mödosamma politiska livs skiftande bana. Han brukade också säga, att året 1476 för honom hade varit svart och vitt, varmed han menade, att han det året hade förlorat sin mor, hertiginnan av Bourbonnais, och sin kusin, hertigen av Burgund och att den ena förlusten hade länt honom till tröst över den andra.
För övrigt var han en hygglig karl. Han förde ett glatt kardinalsliv, drack gärna ett glas gott vin, gav hellre en allmosa åt en vacker flicka än åt en gammal gumma, och av alla dessa anledningar var han mycket omtyckt av populasen i Paris. Han var alltid omgiven av ett litet hov av biskopar och abbéer, riktiga festprissar, så att det hänt mer än en gång, att de fromma människorna i Saint-Germain d'Auxerre, då de på kvällen passerat förbi Bourbonpalatsets upplysta fönster, känt sig skandaliserade av att höra samma röster, som på dagen mässat under aftonsången, nu vid glasens klang skråla backanalen av Benedikt XII, denne påve som lagt en tredje krona till sin tiara — ”Bibamus papaliter”.[2]
Det berodde otvivelaktigt på denna så välförtjänta popularitet, att han inte blev ovänligt mottagen av denna folkmassa, som ögonblicket förut hade varit så missnöjd och som kände föga benägenhet för att visa vördnad för en kardinal samma dag, som han skulle väljas till påve. Men parisarnas vrede går fort över och dessutom hade ju de goda borgarna genom att på eget bevåg låta föreställningen börja tagit försteget framför kardinalen, och denna triumf var tillräcklig för dem. För övrigt var kardinalen av Bourbon en vacker karl och iförd en vacker röd mantel, som han uppbar mycket bra, och det var liktydigt med att han på sin sida hade alla kvinnorna, dvs. mer än hälften av publiken. Det hade alldeles säkert varit orättvist och opassande att vissla åt en kardinal, för att han låtit vänta på sig vid en teaterföreställning, då han var en vacker karl och väl uppbar sin röda mantel.
Han kom således in, hälsade publiken med detta leende, som tycks gå i arv hos de högt uppsatta, när de hälsar på folket, och gick långsamt och med uppsynen hos den, som tänker på något annat, fram till sin med scharlakansröd sammet överklädda länstol. Hans följe eller vad vi nu för tiden skulle kalla hans stab av biskopar och abbéer, strömmade efter honom in på estraden under fördubblad uppståndelse och nyfikenhet bland folkmassan. Alla ville peka ut eller namnge åtminstone en av dem, som de kände igen: en kände igen biskopen av Marseille, Alaudet, om jag inte missminner mig, en annan domprosten i Saint-Denis, en annan åter Robert de Lespinasse, abbé i Saint Germain-de-Prés, den utsvävande brodern till en av Ludvig XI:s älskarinnor, alla under glåpord och tillmälen. Vad studenterna beträffar, så svor de. Det var deras dag, deras narrfest, gatans och skolans årligen återkommande orgie. Det fanns ingen skändlighet, som det inte var deras oförytterliga rättighet att uttala. Och dessutom fanns det en massa glada näbbgäddor i folkmassan. Simone Quatrelivres, Agnes la Gadine, Robine Piédébou. Det var väl det allra minsta att man kunde svära efter behag och missbruka Guds namn litet en sådan vacker dag i så gott sällskap av höga präster och glädjeflickor. Också var det heller ingen som försummade att begagna sig av tillfället, utan där uppstämdes en ohygglig kakofoni av hädelser och annat av alla dessa lössläppta tungor, som hölls bundna återstoden av året av fruktan för den helige Ludvigs glödheta tänger. Stackars helige Ludvig, så man struntade i honom i hans eget justitiepalats! Var och en bland studenterna hade åt sig utsett en kaftan bland nykomlingarna på estraden — en svart eller grå eller vit eller violett.
Alla dessa detaljer försvann emellertid så i den allmänna uppståndelsen, att de utplånats, innan de hunnit fram till den reserverade estraden. För övrigt skulle kardinalen inte ha känt sig något vidare illa berörd av dem, då denna dags friheter helt och hållet övergått till sedvänja. Dessutom hade han, och det framgick även av hans bekymrade uppsyn, ett annat bekymmer, som följde honom tätt i hälarna och beträdde estraden nästan samtidigt med honom. Detta bekymmer var den flamländska ambassaden.
Inte så att han var någon djupsinnig politiker, som tänkte på de möjliga följderna av en förmälning mellan hans kusin Margareta av Burgund och hans kusin Carl, kronprinsen av Frankrike, hur länge denna hoplappade vänskap mellan hertigen av Österrike och kungen av Frankrike skulle vara, hur kungen av England skulle upptaga det förakt, som visats hans dotter, allt det där oroade honom mycket litet, och han drack varje kväll sitt kungliga Chaillotvin utan att ana, att några buteljer av detta samma vin (visserligen en smula ”reviderat och korrigerat” av läkaren Coictier), hjärtligt erbjudet av Ludvig XI till Edward IV, en vacker dag skulle befria Ludvig XI från Edward IV. Den högt ärade ambassaden från hertigen av Österrike beredde kardinalen inga bekymmer i den vägen, men den kom honom olägligt i ett annat hänseende. Det kändes nämligen litet hårt för honom, att han, Carl av Bourbon, skulle vara nödsakad att högtidligt mottaga och krusa för några vanliga, simpla borgare, han kardinalen, för rådmän, han, den levnadsglade fransmannen pokulera med flamländska öldrickare, och allt detta offentligt. Detta var ett av de beskaste piller, han måste svälja för att vara kungen till lags.
Han vände sig emellertid mot dörren med den förbindligaste uppsyn i världen (så väl han instuderat denna uppsyn!) då dörrvaktaren med ljudlig röst anmälde:
— Herr hertigens av Österrike herrar sändebud.
Det är onödigt att omtala, att hela den övriga salen gjorde likadant.
Nu anlände två och två, med ett allvar i uppträdandet, som stod i sällsam kontrast till självsvåldet hos Carls av Bourbon prästerliga svit, Maximilians av Österrike fyrtioåtta ambassadörer, anförda av högvördige pater Johan, abbot i Saint-Bertin, kanslär vid Gyllene skinnets orden, och Jakob van Goy, herre till Dauby, överborgmästare i Gent. I folkmassan uppstod en tystnad, som då och då bröts av halvkvävda skratt vid åhörandet av dessa löjliga namn och alla dessa titlar, som var och en av dessa personer med orubbligt allvar uppgav för den anmälande, vilken i sin tur slängde dem vidare huller om buller och helt och hållet förvanskade. Där var mäster Loys Roelof, rådman i staden Louvain, herr Clays Etuelde, rådman i Bryssel, herr Paul von Baeust, herre till Voirmizelle, president i Flandern, mäster Johan Coleghens, borgmästare i staden Antwerpen, mäster Georg van der Moere, rådman i Gent, Gheldolf van der Hage, icke lagfaren rådman i sistnämnda stad, och herr van Bierbecque och Johan Pinnock och Johan Dymaerzelle, o.s.v., o.s.v., fogdar, rådmän, borgmästare, borgmästare, rådmän, fogdar, allesammans stela, strama och uppblåsta, helgdagsklädda i sammet och damast och baretter av svart sammet, prydda med tjocka guldsnören; präktiga flamländska typer med värdiga och stränga uppsyner av det slag, som Rembrandt låter blicka så självmedvetna och allvarliga från den mörka tavelduken.
Det gavs dock ett undantag. Det var ett fint, intelligent ansikte, ett slags blandning av apa och diplomat, som kardinalen gick tre steg till mötes och hälsade med en djup bugning och som dock endast uppgav sig vara Willem Rym, rådman och pensionär i staden Gent.
Få människor visste då, vem denne Willem Rym var — ett sällsynt snille, som under revolutionstider med glans skulle ha svingat sig upp till maktens tinnar men som på 1400-talet såg sin verksamhet reducerad till att intrigera i skymundan och arbeta som sappör, såsom hertigen av Saint-Simon säger. För övrigt blev han vederbörligen uppskattad av Europas förste sappör, ty han samarbetade med Ludvig XI och hjälpte denne med utförandet av många av hans hemliga planer.
Allt detta var emellertid något alldeles obekant för den folkmassa, som blev mycket förvånad över den artighet, som kardinalen visade den oansenlige flamländske rådmannen.
MÄSTER JAKOB COPPENOLE
Medan rådspensionären i Gent och hans eminens växlade en bugning och några ord med sänkta röster, kom en högväxt, bredaxlad man med brett ansikte fram för att stiga upp på estraden efter Willem Rym — man hade kunnat säga en bulldogg bredvid en räv. Hans filtmössa och skinntröja verkade som en smutsfläck bland all denna sammet och siden. Dörrvakten, som tog honom för något slags stalldräng, hejdade honom.
— Hör på, min vän, här kommer man inte fram.
Mannen i skinntröjan knuffade honom tillbaka.
— Vad vill den där idioten mig? frågade han med så hög röst, att hela salens uppmärksamhet riktades på detta sällsamma samtal. Ser du inte, att jag är en av dem?
— Ert namn? frågade dörrvakten.
— Jakob Coppenole.
— Era titlar?
— Strumpvävare med skylten ”Tre Strumpeband” i Gent.
Dörrvakten studsade. Att anmäla rådmän och borgmästare kunde ju gå an, men en strumpvävare det var för mycket. Kardinalen satt som på nålar. Hela åskådarskaran hörde och såg. I två dagar hade hans eminens bemödat sig om att göra dessa flamländska björnar en smula presentabla, då de uppträdde offentligt, men den där drummeln var alltför svår! Med sitt fina leende trädde Willem Rym fram till dörrvakten och sade med sänkt röst till honom:
— Anmäl mäster Jakob Coppenole, skrivare vid den berömda staden Gents råd.
— Dörrvakt, återtog kardinalen med hög röst, anmäl mäster Jakob Coppenole, skrivare vid den berömda staden Gents råd.
Detta var ett missgrepp av honom, ty endast Willem Rym hade kunnat klara denna svårighet. Men Coppenole hade hört kardinalens ord.
— Nej, vid Guds kors! utbrast han med sin dånande röst. Jakob Coppenole, strumpvävare. Vid Guds kors, strumpvävare är tillräckligt fint. Ärkehertigen har mer än en gång handlat hos mig.
Skratt och applåder följde på dessa ord. Frispråkighet blir alltid uppskattad i Paris och följaktligen alltid applåderad.
Låt oss tillägga, att Coppenole var en man av folket. Till följd därav hade det genast inträtt förståelse mellan dem och honom. Denna den flamländska strumpvävarens morskhet att stuka till alla dessa hovmän hade hos alla dessa plebejiska själar väckt till liv, jag vet inte vilket slags känsla av värdighet, som under 1400-talet ännu var vag och otydlig. Han var en jämlike denne flamländske strumpvävare, som med högburet huvud trädde fram inför kardinalen — en särdeles angenäm reflektion för alla dessa stackars satar, som var vana att visa aktning och lydnad mot abbotens i Sankta Genoveva lakejer, vilken sistnämnde herre var en av kardinalens släpbärare.
Coppenole hälsade stramt på hans eminens, som besvarade hälsningen av denne allsmäktige borgare, fruktad till och med av Ludvig XI. Under det att Willem Rym, en vis och illmarig man, såsom Philippe de Comines säger, betraktade dem med ett ironiskt och överlägset leende, intog båda sina platser, kardinalen stukad och bestört, Coppenole lugn och högdragen och utan tvivel tänkande, att när allt kom omkring, så var hans titel av strumpvävare lika god som någon annan och att Marie av Burgund, mor till den Margareta, som Coppenole i dag gifte bort, skulle ha känt mindre fruktan för kardinalen än för strumpvävaren. Ty det var inte en kardinal, som hade uppeggat Gents invånare mot favoriterna hos Carl den djärves döttrar, det var inte en kardinal, som med ett enda ord hade förhärdat folkmassan mot hennes tårar och böner, då prinsessan av Flandern begav sig ända till foten av schavotten för att bönfalla folket om nåd för dem, under det att strumpvävaren endast hade behövt höja sin skinnbeklädda arm för att få huvudena att falla på de två lysande herrarna Guy d'Hymbercourt och kanslären Willem Hugonet!
Därmed var emellertid saken inte slut för den stackars kardinalen, ty han måste ända till dräggen tömma kalken att befinna sig i ett så dåligt sällskap.
Läsaren har måhända inte glömt den fräcke tiggaren, som vid prologens början klängt sig fast vid kanten av kardinalens estrad. De förnämsta gästernas ankomst hade ingalunda förmått honom att släppa taget, och under det att prelater och ambassadörer packade ihop sig som sannskyldiga holländska sillar uppe på tribunen, satt han där helt komfortabelt och hade morskt lagt benen i kors på tvärbjälken. Detta var en oerhörd fräckhet, men i första ögonblicket hade ingen givit akt därpå, då alla ägnade sin uppmärksamhet åt något annat. Han å sin sida såg ingenting av det, som försiggick i salen, utan satt endast och vaggade med huvudet med en neapolitansk tiggares oberördhet och upprepade gång på gång mekaniskt:
— En liten allmosa!
Och det är i varje fall säkert, att han var den enda i hela denna församling, som inte hade nedlåtit sig till att vända på huvudet vid ordväxlingen mellan Coppenole och dörrvakten. Men av en slump föll det sig så, att strumpvävarmästaren från Gent, med vilken folket redan sympatiserade så livligt och på vilken allas blickar var riktade, slog sig ned på första bänken alldeles ovanför tiggaren. Och det väckte inte måttlig förvåning, när man såg, hur den flamländske ambassadören, efter att ett ögonblick ha betraktat den lustiga figuren, som satt alldeles under hans ögon, helt vänskapligt klappade trashanken på axeln. Tiggaren vände sig om, hans uppsyn förrådde överraskning, förtjusning o.s.v. Och utan att bekymra sig om alla åskådarna, började strumpvävaren och tiggaren att samtala med varandra, i det de höll varandra i handen och Clopin Trouillefous trasor hängde över estradens guldbrokad, där de tog sig ut som en mask på en pomerans.
Detta sällsamma skådespel framkallade en sådan storm av munterhet i salen, att kardinalen inte kunde undgå att lägga märke till den. Han lutade sig fram litet, och alldenstund han från den plats, där han satt, endast mycket ofullständigt kunde se Trouillefous ruskiga rock, inbillade han sig naturligt nog, att tiggaren begärde allmosor, och upprörd av denna fräckhet, utropade han:
— Herr palatsfogde, låt kasta den där slusken i floden.
— Guds kors, herr kardinal, sade Coppenole utan att släppa Clopins hand, det är en av mina vänner.
— Bravo! Bravo! ropade folkmassan. Och från och med detta ögonblick hade mäster Coppenole i Paris liksom i Gent blivit ytterst populär bland folket, ”ty”, säger Philippe de Comines, ”män av det slaget får alltid mycket medhåll när de visar sig så ogenerade”.
Kardinalen bet sig i läppen. Han lutade sig fram till sin granne, abboten i Sainte-Geneviève och viskade till honom:
— Fina ambassadörer, som ärkehertigen skickat till oss för att anmäla madame Margareta!
— Ers eminens, svarade abboten, kastar bort sina artigheter på dessa flamländska grymtare. Margaritas porcos.[3]
— Säg snarare, svarade kardinalen leende: ”Porcos ante Margaritam”.[4]
Hela det lilla kaftanklädda hovet föll i extas över denna ordlek. Kardinalen kände sig en smula tröstad; han var kvitt med Coppenole, ty även han hade fått en kvickhet applåderad.
Från och med det ögonblick kardinalen kommit in, hade Gringoire inte upphört att oroa sig för sin prologs välfärd. Först hade han uppmanat aktörerna, som stod där alldeles villrådiga, att fortsätta och att höja rösten; sedan, när han märkte att ingen hörde på, hade han hejdat dem, och under hela den kvarts timme som avbrottet varade, hade han inte upphört att stampa i golvet, nedlåta sig till att vädja till Gisquette och Liénarde samt att uppmuntra sina grannar till att påyrka prologens fortsättning — allt förgäves. Ingen vågade knysta mot kardinalen, ambassaden och estraden, den allmänna medelpunkten för allas blickar. Det är ävenledes troligt, att prologen började tråka ut publiken en smula i det ögonblicket då hans eminens anlände och ådrog sig uppmärksamheten på ett sådant pinsamt sätt. När allt kommer omkring, så hade estraden att uppvisa samma skådespel som marmorbordet: konflikten mellan Arbete och Prästerskap, Adel och Köpenskap. Och många människor tyckte bättre om att se dem livs levande, rörande sig, armbågande sig fram, i kött och blod i denna flamländska ambassad, i detta biskopliga hov under kardinalens mantel, under Coppenoles skinntröja än att se dem sminkade och utstyrda, talande på vers och så att säga emballerade i de gula och vita tunikor i vilka Gringoire hade styrt ut dem.
Men när vår poet såg lugnet återställas litet, uttänkte han en krigslist som skulle kunna ha räddat allt.
— Min herre, sade han i det han vände sig till en av sina grannar, en stor tjock karl med godmodig uppsyn, hur skulle det vara om man nu började?
— Vad då? sade grannen.
— Mysteriespelet, naturligtvis, sade Gringoire.
— Som ni vill, svarade grannen.
Detta halva gillande var tillräckligt för Gringoire, och han började ropa av alla krafter:
— Börja mysteriespelet! Börja!
— För fan! sade Joannes de Molendino, vad är det nu de tjuter om där nere? (ty Gringoire åstadkom lika mycket oväsen som fyra). Säg, kamrater, är skådespelet således inte slut? De vill, att det skall börja. Det är inte rättvist.
— Nej, nej! ropade alla studenterna. Ned med mysteriespelet! Ned med det!
Men Gringoire skrek ännu högre:
— Börja! Börja!
Dessa rop ådrog sig kardinalens uppmärksamhet.
— Herr palatsfogde, sade han till en lång svartklädd man som stod på några stegs avstånd från honom, varför för dessa idioter ett sådant helvetiskt oväsen?
Palatsfogden var ett slags amfibie bland ämbetsmän, ett slags flädermus inom domarkåren, till hälften råtta, till hälften fågel, till hälften domare och till hälften soldat.
Han trädde fram till hans eminens och redogjorde stammande och inte utan stor fruktan för hans missnöje för folkets ombytlighet, att middagstimmen hade kommit före hans eminens och att komedianterna hade blivit tvingade att börja utan att invänta hans eminens.
Kardinalen brast i skratt.
— På min ära, herr rektorn vid universitetet hade gärna kunnat göra likadant. Vad säger ni därom, Willem Rym?
— Monseigneur, svarade Willem Rym, låt oss glädja oss åt att vi har sluppit ifrån hälften av komedien. Därmed är alltid något vunnet.
— Får de kräken där borta fortsätta med sina upptåg? frågade fogden.
— Fortsätt, fortsätt, sade kardinalen. Det är mig alldeles likgiltigt. Under tiden skall jag läsa mitt breviarium.
Fogden trädde fram till kanten av balustraden och ropade, efter att med en åtbörd ha påbjudit tystnad:
— Borgare, lantbor och andra, för att tillfredsställa dem, som vill att man skall börja, och dem som vill att man slutar, befaller hans eminens, att man skall fortsätta.
Båda parterna måste naturligtvis hålla till godo med detta. Det oaktat hyste både författare och publik länge agg mot kardinalen.
Personerna uppe på scenen återupptog nu sina roller, och Gringoire hoppades, att man åtminstone skulle åhöra resten av hans verk. Men detta hopp skulle skingras liksom hans övriga illusioner; tystnaden hade visserligen återställts något så när bland publiken, men Gringoire hade inte observerat, att i det ögonblick då kardinalen givit befallning om att fortsätta, estraden var långt ifrån fylld och att efter de flamländska ambassadörerna följde en massa andra personer som tillhörde deras uppvaktning och vilkas namn och titlar dörrvaktaren slängde fram mitt i hans dialog och sålunda störde denna på ett betänkligt sätt. Må man föreställa sig under en teaterföreställning en vaktmästare som slänger in mitt emellan två rim, ofta mitt i en vers, parenteser sådana som dessa:
— Mäster Jacques Charmolue, konungens prokurator i andliga domstolen!
— Jehan de Harlay, stallmästare, adjutant hos chefen för staden Paris’ nattvakt!
— Herr Galiot de Genoilhac, riddare, herre till Brussac, konungens fälttygmästare!
— Mäster Dreux-Raguier, uppsyningsman över konungens vår herres vattendrag och skogar i Frankrike, Champagne och Brie!
— Herr Louis de Graville, riddare, kungligt råd och kammarherre, amiral av Frankrike, överhovjägmästare!
— Mäster Denis Le Mercier, beskyddare för de blindas hus i Paris, o.s.v.
Detta blev outhärdligt.
Detta sällsamma ackompanjemang som gjorde det svårt att följa med pjäsen, väckte så mycket större förtrytelse hos Gringoire, som han inte kunde undgå att se, att intresset alltjämt tilltog och att hans verk endast behövde höras för att göra lycka. Det var i sanning svårt att föreställa sig en fyndigare och mera dramatisk utveckling. De fyra personligheterna i prologen beklagade sig över sin dödliga otur, då Venus i egen person trädde fram inför dem, iförd en vacker klänning, prydd med ett skepp, staden Paris vapen. Hon kom för att göra anspråk på delfinen, som var utlovad åt den skönaste. Jupiter, vars åska man hörde mullra inne i klädlogen, understödde gudinnan i hennes anspråk och denna var nära att lyckas, det vill säga att bli gift med kronprinsen, då en ung flicka, klädd i vit damast och hållande i handen en pärla (en lätt genomskådad personifikation av mademoiselle av Flandern) trädde fram för att tävla med Venus. Teatereffekt och nya förvecklingar. Efter att ha tvistat en stund kom Venus, Margareta och aktörerna överens om att hänskjuta frågan till den heliga jungfruns avgörande. Där fanns ännu en vacker roll, don Pedro, konung av Mesopotamien. Men under alla dessa avbrott var det mycket svårt att få klart för sig, vad han hade där att göra. Alla dessa personer hade bestigit träställningen.
Men ingenting hjälpte. Ingen av dessa skönheter blev bemärkt eller förstådd. Vid kardinalens inträde hade man kunnat säga att en osynlig och magisk tråd helt plötsligt dragit allas blickar bort från marmorbordet till estraden, från salens södra ända till dess västra sida. Ingenting förmådde rycka åhörarna ur denna förtrollning. Allas blickar förblev fastnitade där, och de nyanlända och deras olycksaliga namn och deras ansikten och deras kläder utgjorde en ständig förströelse. Det var så att man kunde bli utom sig. Med undantag av Gisquette och Liénarde som vände sig om gång på gång, när Gringoire ryckte dem i armen, med undantag av den storväxte, tjocke grannen med den godmodiga uppsynen, hörde ingen på eller kastade ens en blick på den stackars övergivna pjäsen. Gringoire såg ingenting annat än profiler.
Med vilken bitterhet såg han inte hela sin byggnad av ära och ryktbarhet som skal ramla bit för bit! Och att tänka sig, att detta folk varit nära att göra uppror mot fogden av idel otålighet att få höra hans verk! Nu när man hade det framför sig, brydde man sig inte om det. Denna samma föreställning, som hade börjats på grund av ett så enhälligt yrkande! O, folkgunst med din ständiga ebb och flod! Att tänka sig att man hade varit nära däran att hänga fogdens knektar! Vad hade han inte velat ge för att ännu befinna sig mitt uppe i denna smekmånad!
Dörrvaktens brutala monolog upphörde dock till sist. Alla hade anlänt, och Gringoire drog ett andetag av lättnad. Aktörerna fortsatte modigt. Men då föll det sig så, att mäster Coppenole, strumpvävaren, plötsligt reste sig upp och att Gringoire mitt i den allmänna uppmärksamheten hörde honom hålla detta avskyvärda tal:
— Herrar borgare och gode män i Paris! Jag vet vid Guds kors inte vad vi har här att göra. Jag ser visserligen på träställningen i hörnet där borta människor som ser ut, som om de ville slåss. Jag vet inte om det är vad ni kallar ett mysteriespel, men det är inte roligt. De bara grälar och det blir ingenting mer. Sedan en kvarts timme tillbaka väntar jag på att första slaget skall falla. Ingenting kommer. De är fega som endast överöser varandra med förolämpningar. Ni borde skaffa hit slagskämpar från London eller Rotterdam, då skulle ni få se knytnävsslag, som man kunde höra nere på torget. Men de där väcker ens medömkan. De borde åtminstone bjuda oss på en morisk dans eller något annat upptåg! De där är inte vad man hade lovat mig. Man hade lovat mig en narrfest med val av påve. Vi har också vår narrpåve i Gent och vid Guds kors därvidlag står vi inte efter någon. Men vet ni, hur vi gör det? Man samlar ihop en massa patrask liksom här. Sedan går var och en i sin tur fram och sticker ut huvudet genom ett hål och gör en grimas åt de andra. Den, som gör den fulaste grimasen, väljes till påve. Det är allt; det är mycket roligt. Vill ni, att vi skall välja en påve, såsom det göres i mitt hemland? Det blir alltid mindre enformigt än att höra på de där pratmakarna. Om de vill göra sina grimaser i luckan, så får de göra det. Vad säger ni, herrar borgare? Det finns här en tillräckligt ful samling galgfåglar av båda könen, för att man skulle kunna få sig ett flamländskt skratt.
Gringoire hade velat svara. Men häpnad, vrede, förtrytelse berövade honom målföret. För övrigt blev den populäre strumpvävarens förslag mottaget med en sådan entusiasm av dessa borgare, som kände sig smickrade av att bli kallade gode män, att allt motstånd hade varit gagnlöst. Det fanns ingenting annat för honom att göra än att följa med strömmen. Gringoire dolde ansiktet i händerna, ty han var inte nog lycklig att liksom Agamemnon ha en mantel att dölja huvudet under.
QUASIMODO
Inom ett ögonblick var allt redo i och för utförandet av Coppenoles förslag. Borgare, studenter och alla andra grep sig verket an. Det lilla kapellet, som var beläget mitt emot marmorbordet, utsågs till grimasplats. En sönderslagen ruta i det vackra rosettfönstret ovanför dörren lämnade fri en stencirkel, genom vilken man kom överens om att de tävlande skulle sticka huvudet. För att nå upp dit behövde man endast stiga upp på två tunnor, som man skaffat, jag vet inte varifrån, och ställt ovanpå varandra, så gott sig göra lät. Det bestämdes, att varje kandidat, man eller kvinna (ty man kunde även kora en kvinnlig påve) skulle, på det att grimasen skulle göra ett livligt och odelat intryck, skyla sitt ansikte och hålla sig gömd inne i kapellet ända till det ögonblick han eller hon visade sig. Inom ett ögonblick var kapellet uppfyllt av tävlande och dörren stängd.
Coppenole från sin plats ordnade och dirigerade allt. Under uppståndelsen hade kardinalen, som blivit lika illa berörd som Gringoire, avlägsnat sig med hela sitt följe, utan att folkmassan, som tagit ett sådant djupt intryck av hans ankomst, bekymrade sig det minsta om att han gick sin väg. Willem Rym var den ende, som lade märke till hans eminens utbrott. Den allmänna uppmärksamheten fullföljde sin bana på samma sätt som solen; den började i ena änden av salen och efter att ha stannat en stund i dess mitt fortsatte den nu till den andra änden. Marmorbordet och den med brokad överklädda estraden hade haft sina ögonblick, nu hade turen kommit till Ludvig XI:s kapell. Nu var fältet fritt för varje dårskap. Där fanns bara flamländarna och patrasket kvar.
Grimaserna började. Det första ansiktet, som visade sig i luckan, med det röda av ögonlocket vänt utåt, munnen på vid gavel och pannan i djupa veck framkallade ett sådant gapskratt, att Homerus hade tagit alla åskådare för gudar. Emellertid var den stora salen allt utom en Olymp, vilket Gringoires stackars Jupiter visste bättre än någon. En andra, en tredje grimaserande följde efter, så ännu en och ytterligare en, och skratten och applåderna fördubblades alltjämt. Det låg i detta skådespel något sällsamt, något, jag vet inte vad, som berusade och fascinerade. Något som det skulle vara svårt att ge vår tids läsare en föreställning om. Må man föreställa sig en rad ansikten, som efter varandra framställde alla slags geometriska figurer från triangeln ända till trapetsen, från konen till månghörningen; alla slags mänskliga uttryck från vrede till brånad; alla åldrar från den nyföddes rynkor till den vid gravens brant stapplande gummans, alla slags religiösa från faun till Belsebub; alla slags djurprofiler från trynet till fågelnäbben. Må man föreställa sig att alla de hemska stenbilderna på Pont Neuf fått liv och klivit fram en i sänder och stirrat på en med glödande ögon, eller att alla maskerna på karnevalen i Venedig följde efter varandra — korteligen: ett mänskligt kalejdoskop.
Orgien blev så småningom allt mer och mer flamländsk. Allt uppgick i det allmänna självsvåldet. Den stora salen var ingenting annat än en väldig ugn av fräckhet och munterhet, där varje mun var ett rop, varje öga en blixt, varje ansikte en grimas, varje individ en gyckelmakare. Alla ropade och skrek. De sällsamma ansikten, som i tur och ordning visade sig i luckan och gnisslade med tänderna, var som eldbränder, inkastade i ugnen. Och från hela denna jäsande massa utströmmade, liksom ångan ur ångpannan, ett gällt, skarpt, väsande ljud.
— Åh, fy tusan!
— Nej, men titta på det där ansiktet!
— Det duger inte!
— Nästa!
— Guillemette Maugerepuis, titta på den där buffelmulen, den saknar ingenting annat än hornen. Är det inte din man?
— Nästa!
— Vid påvens buk! Vad är det där för grimaser?
— Det där är skoj! Man får inte visa annat än ansiktet.
— Perrette Callebotte är en tusan! Hon kan, hon!
— Bravo! Bravo!
— Jag storknar av skratt.
Och titta, där är en, som inte kan få öronen igenom öppningen!
Vi måste emellertid göra vår vän Jehan rättvisa. Under hela denna häxsabbat satt han som en jungman i en masttopp. Han uppförde sig som en galning. Hans mun var vidöppen, och ut ur den kom ett tjut, som ingen kunde höra, inte därför att det överröstades av det allmänna oväsendet, hur intensivt detta än var, utan framför allt därför att det uppnådde gränsen för de urskiljbara höga tonerna.
Vad Gringoire beträffar, så hade han samlat sig litet, sedan det första ögonblicket av nedslagenhet gått över. Han hade stålsatt sig mot motgången. ”Fortsätt!” hade han sagt för tredje gången till sina komedianter, som talade fullständigt mekaniskt. Medan han sedan med långa steg promenerade av och an vid marmorbordet, hade han kommit på den idén att i sin tur titta ut genom det lilla kapellfönstret, och detta endast för att få göra en grimas åt detta otacksamma folk.
— Men nej, det vore ovärdigt! Ingen hämnd! Låt oss kämpa ända till slutet! upprepade han. Poesiens makt är stor över folket. Vi skall se, vem som avgår med segern — grimaserna eller den dramatiska konsten.
Ack, han var numera den ende åskådaren av pjäsen.
Nu var det ännu värre än strax förut. Han såg ingenting annat än ryggar.
Men jag misstar mig. Den långa, tjocka karlen med den godmodiga uppsynen, som han redan förut rådfrågat i ett kritiskt ögonblick, stod alltjämt vänd mot teatern. Vad Gisquette och Liénarde beträffar, så hade de för länge sedan övergivit honom.
Gringoire kände sig djupt rörd av denna den ende åskådarens trofasthet. Han gick fram till honom och sade några ord, i det han lätt ruskade honom i armen, ty den präktige mannen stod lutad mot balustraden och halvsov.
— Min herre, sade Gringoire, jag tackar er.
— För vad? frågade den tjocke mannen med en gäspning,.
— Jag ser, vad det är, som tråkar ut er, återtog poeten. Det är allt det här oväsendet och larmet, som hindrar er att höra riktigt. Men var lugn, ert namn skall övergå till eftervärlden. Ert namn, om jag får lov att fråga?
— Renault Château, sigillbevarare vid Châtelet i Paris, till er tjänst.
— Min herre, ni är här den ende, som representerar muserna, sade Gringoire.
— Ni är mycket vänlig, min herre, svarade sigillbevararen vid Châtelet.
— Ni är den ende, återtog Gringoire, som har åhört pjäsen med vederbörlig uppmärksamhet. Vad tycker ni om den?
— Eh? svarade den tjocke ämbetsmannen halvvaken. Jo, den är ganska lustig.
Gringoire måste åtnöja sig med detta beröm, ty en åska av applåder, uppblandad med bifallsskrän, gjorde plötsligt slut på samtalet. Narrpåven var korad.
— Bravo! Bravo! ropade människorna från alla håll.
Det var i sanning en underbar grimas, som i detta ögonblick blev synlig i det lilla fönstret. Efter alla de femsidiga, sexsidiga och vidunderliga ansikten, som följt tätt på varandra i gluggen, utan att uppfylla det ideal av grotesk fulhet, som den av orgien uppeggade fantasien skapat sig, erfordrades det ingenting mindre än den sublima grimas, som nu bländade församlingen. Till och med mäster Coppenole applåderade, och även Clopin Trouillefou, som också hade deltagit i tävlingen (och Gud skall veta, att han var ful, så att det förslog!) erkände sig besegrad. Vi skall inte försöka ge läsaren en föreställning om denna tetraederformiga näsa, denna hästskoformiga mun, detta lilla vänstra öga, skymt av det borstlika röda ögonbrynet, under det att det högra ögat helt och hållet försvann under en väldig vårta, om dessa huller om buller sittande tänder med stora gluggar emellan, liksom kreneleringen på en fästning, om denna tjocka läpp, över vilken en av dessa tänder stack fram likt beten på en elefant, och framför allt om den blandning av ondska, förvåning och sorgsenhet som präglade denna fysionomi.
Bifallet var enhälligt. Man rusade fram mot kapellet. I triumf förde man ut den lycklige narrpåven därifrån. Men det var först då, som förvåningen och beundran nådde höjdpunkten. Grimasen var hans vanliga ansikte!
Eller snarare: hela hans person var en grimas. Ett stort huvud, beklätt med rött hår, mellan de båda axlarna en enorm puckel, till vilken man kunde se en motsvarighet framtill, ett system av ben och lemmar så sällsamt hopsatt, att de inte kunde mötas annat än vid knäna och sedda framifrån påminde om ett par svängda skäror, som går ihop vid skaftet, stora fötter, enorma händer och med all denna vanskaplighet något, som antydde fruktansvärd styrka, vighet och mod — sällsamma undantag från den eviga regeln, att styrkan liksom skönheten är resultatet av harmoni. Sådan var den påve, som narrarna just korat åt sig.
Man hade kunnat säga, att han var en sönderslagen och illa hopsatt jätte.
Då denna cyklop blev synlig på tröskeln till kapellet, orörlig, undersätsig och nästan lika bred som lång och klädd i en. rock till hälften röd, till hälften violett, och kantad med små silverbjällror, blev han, främst tack vare sin fulländade fulhet, med ens igenkänd av alla, som ropade med en röst:
— Det är Quasimodo, klockringaren! Det är Quasimodo, puckelryggen i Notre-Dame! Quasimodo, den enögde! Quasimodo, den krokbente! Hurra, hurra!
Såsom man ser, hade den stackars karlen öknamn att välja på.
— Må alla havande kvinnor ta sig i akt! ropade studenterna.
Och kvinnorna slog verkligen händerna för ansiktet.
— O, en sådan hemsk apa! sade en;
— Lika elak som ful! tillade en annan,
— Det är djävulen! tillade en tredje.
— Jag har den olyckan att bo invid Notre-Dame. Hela nätterna hör jag honom ränna omkring på takrännorna.
— I sällskap med katterna.
— Han håller alltid till på våra tak.
— Han kastar trolldom på oss genom skorstenarna.
— Häromkvällen gjorde han en grimas åt mig genom takluckan. Jag trodde, att det var en karl, Åh, vad jag blev rädd!
— Jag är säker på att han är med om häxsabbaten. En gång lämnade han kvar en kvast utanför mitt fönster.
— O, den motbjudande puckelryggen!
— Buh!
Männen däremot var hänförda och klappade i händerna.
Quasimodo, föremålet för all denna uppståndelse, stod alltjämt kvar vid kapelldörren, bister och allvarlig, och lät sig beundras.
En student, Robin Poussepain, tror jag, ställde sig alldeles framför honom och skrattade honom rätt i ansiktet. Quasimodo nöjde sig med att gripa tag i hans bälte och kasta honom tio steg tillbaka mot folkmassan. Allt detta utan att säga ett enda ord.
Mäster Coppenole, som var utom sig av beundran, trädde fram till honom.
— Guds kors! Helige fader! Du har verkligen det fulaste ansikte, jag sett i hela mitt liv. Du förtjänar att vara påve i Rom likaväl som i Paris.
I det han sade detta, lade han glatt sin hand på Quasimodos axel. Denne rörde sig inte. Coppenole fortsatte:
— Du är en rolig bror, som jag gärna skulle vilja dricka ett glas med, om det också kostade mig en massa pengar. Vad säger du om det?
Quasimodo svarade inte.
— Guds kors! sade strumpvävaren. Är du döv?
Han var verkligen döv.
Han började emellertid bli förargad över Coppenoles uppträdande och vände sig om mot honom, i det han gnisslade så hemskt med tänderna, att den flamländske jätten ryggade tillbaka som en bulldog inför en katt.
På grund av den fruktan och respekt han ingav, uppstod omkring denna sällsamma person en cirkel med minst femton stegs radie. En gammal gumma omtalade för Coppenole, att Quasimodo var döv.
— Döv! sade strumpvävaren med sitt bullrande flamländska skratt. Guds kors! Det här är ju en fulländad påve!
— Hej! Jag känner honom, utbrast Jehan, som äntligen stigit ned från sin kolonn för att betrakta Quasimodo på närmare håll. Det är min bror ärkedjäknens klockringare. Goddag, Quasimodo!
— En sådan satans karl! sade Robin Poussepain, som ännu kände sig öm i kroppen efter sin luftresa. Han visar sig: han är puckelryggig. Han går: han är krokbent. Han tittar på en: han är enögd. Man tilltalar honom: han är döv. Vad gör han således med sin tunga, denne Polyfem?
— Han kan tala, när han vill, sade gumman. Han har blivit döv av att ringa i klockorna. Han är inte stum.
— Detta är det enda, som fattas honom, anmärkte Jona
— Och dessutom har han ett öga för mycket, tillade Robin Poussepain.
— Visst inte, sade Jehan. En enögd är illa värre däran än en blind, ty han ser, vad han saknar.
Under tiden hade alla tiggarna, alla lakejerna och alla ficktjuvarna i förening med studenterna i procession begivit sig till rustkammaren för att söka rätt på narrpåvens papptiara och kåpa. Utan att förändra en min lät Quasimodo sig iföras dem. Sedan lät man honom taga plats på en brokig bår. Tolv officianter i narrarnas brödraskap lyfte upp båren på sina axlar, och cyklopens vresiga ansikte upplystes av ett slags bitter och föraktfull glädje, då han under sina missbildade fötter såg alla dessa välskapade och vackra människors huvuden. Så satte denna skränande och trasiga procession i gång för att enligt gammal sedvänja företaga en rundtur genom palatsets gallerier, innan den började sin promenad genom gator och torg.
ESMERALDA
Till vår förtjusning kan vi omtala för våra läsare, att Gringoire och hans pjäs ”stått rycken” under hela denna scen. Pådrivna av honom, hade hans skådespelare inte upphört att läsa upp sina roller, och han själv hade inte slutat att höra på. Han hade tagit sitt parti och beslutat att härda ut ända till slutet, ty han misströstade ingalunda om att en del av publiken åter skulle ägna den sin uppmärksamhet. Denna hoppets stråle upplivades ytterligare, när han såg Quasimodo, Coppenole och narrpåvens följe under larm och oväsen lämna salen. Pöbeln rusade ivrigt efter.
— Bra! sade han för sig själv. Nu går alla bråkmakare härifrån. Olyckligtvis utgjordes hela publiken av bråkmakare. Inom ett ögonblick låg stora salen tom och övergiven.
För att säga sanningen så fanns det dock ännu några åskådare kvar, somliga stående för sig själva, andra i grupper kring kolonnerna; kvinnor, gubbar eller barn, som fått nog av allt larmet och oväsendet. Några studenter satt ävenledes kvar på fönsterbrädan och tittade ned på torget.
— Gott! tänkte Gringoire. Ändå så många, som behövs för att höra slutet på mitt mysteriespel. De är inte många, men det är en utvald och litterärt intresserad publik.
Ögonblicket efteråt hände det, att en symfoni, som skulle göra den allra största effekt vid den heliga jungfruns ankomst, mankerade. Gringolre uppdagade, att hans musikanter ryckts med i narrpåvens följe.
Ni måste hjälpa er dem förutan, sade han stoiskt.
Han gick fram till en grupp borgare, som, tyckte han, talade om hans pjäs. Här är ett fragment av samtalet, som han uppfångade:
— Ni känner väl till Hôtel de Navarre, mäster Cheneteu, som monsieur Nemours rådde om?
— Ja, mitt emot Braquekapellet.
— Nåväl, skattkammarämbetet har hyrt ut det till Guillaume Alexandre, hävdatecknaren, för sex livres och åtta sous per år.
— Så hyrorna stiger!
— Vi skall se, om de andra hör på! sade Gringoire med en suck.
— Kamrater! ropade plötsligt en av de unga odygdspåsarna vid fönstret. Esmeralda! Esmeralda är där nere på torget!
Dessa ord hade en magisk verkan. Alla, som fanns kvar i salen, rusade fram till fönstren och klängde efter väggarna för att kunna se, i det de samtidigt upprepade:
— Esmeralda! Esmeralda!
Samtidigt hördes därnerifrån stormande applåder.
— Vad är meningen med detta ”Esmeralda”? sade Gringoire, i det han i sin ensamhet knäppte ihop händerna. Ah, min Gud, det ser ut, som om turen nu kommit till fönstren.
Han återvände till marmorbordet och såg nu, att föreställningen avbrutits. Jupiter stod orörlig nedanför teatern.
— Michel Giborne! utbrast poeten retligt. Vad gör du där? Och din roll? Stig genast upp på scenen!
— Ack, svarade Jupiter, en student tog nyss bort stegen.
Gringoire tittade efter. Det var endast alltför sant. Varje sammanhang mellan pjäsens inledning och avslutning var avbruten.
— Den lymmeln! mumlade han. Och varför tog han bort stegen?
— För att kunna titta på Esmeralda, svarade Jupiter i ynklig ton. Han sade: Titta, en stege som inte gör någon nytta, och så tog han den.
Detta var nådastöten. Gringoire tog emot den med resignation.
— Måtte fan ta er! sade han till komedianterna. Om jag får betalt, skall ni också få det.
Och sedan tog han till reträtten, med sänkt huvud men som den siste, likt en general, som blivit besegrad.
Och hela tiden, medan han gick nedför palatsets slingrande trappor, mumlade han mellan tänderna:
—En fin samling åsnor och drumlar, dessa parisare. De kom hit för att höra ett mysteriespel och de hörde ingenting! De är intresserade av allt möjligt, av Clopin Trouillefou, av kardinalen, av Coppenole, av Quasimodo, av djävulen! Men av den heliga jungfrun — nej, inte ett dyft! Om jag hade vetat det, skulle jag ha givit er en massa jungfru Marior, fårskallar! Och jag, som kommit hit för att se ansikten, jag får inte se något annat än ryggar! Att vara poet och ha ungefär lika mycken framgång som en apotekare! Det är visserligen sant, att Homerus vandrade omkring bland Greklands städer och tiggde och att Nason dog i landsflykt bland moskoviterna, men ta mig tusan, om jag förstår, vad de menar med sitt ”Esmeralda”. Först och främst: vad är det för språk? Det måtte vara egyptiska!