Köpenskapen och Prästerskapet med Adeln och att de båda lyckliga paren tillsammans ägde en magnifik delfin[1] av guld, som de förklarade sig vilja tillerkänna den skönaste. Följaktligen strövade de omkring i världen och letade och forskade efter denna skönhet, och efter att efter vartannat ha rätat drottningen av Golkonda, prinsessan av Trapezunt, dottern till storkanen av Tartariet o.s.v. hade Arbete och Prästerskap, Adel och Köpenskap till sist slagit sig ned på marmorbordet, där de inför den hedervärda publiken framlade så många maximer och tänkespråk, som om det gällt en examen,
Allt det där var verkligen mycket vackert.
Men i hela denna folkmassa, som de fyra allegorierna uttömde de vackraste metaforer över, fanns det intet öra, som var uppmärksammare, intet hjärta, som klappade fortare, intet öga, som var ivrigare, ingen hals, som hölls mera sträckt, än poetens, den hederlige Pierre Gringoire, mannen som strax förut inte kunnat neka sig nöjet att omtala sitt namn för de två söta flickorna. Han hade dragit sig några steg tillbaka från dem och stod nu bakom sin kolonn och hörde, såg och njöt. De välvilliga applåder, som hälsat början av hans prolog återljöd ännu i hans inre, och han var helt och hållet försjunken i denna extatiska kontemplation, varmed en författare hör sina tankar en i sänder uttalas från en aktörs läppar under ett stort auditoriums tystnad. Präktige Pierre Gringoire!
Det gör oss ont att behöva omtala det, men denna första sällhet tog ett mycket hastigt slut. Gringoire hade nätt och jämnt fört denna berusande glädje- och triumfbägare till sina läppar, förrän en droppe malört blandades i den.
En trasig tiggare, som inte fått någonting, där han stod mitt i trängseln och som otvivelaktigt inte funnit någon gottgörelse i sina grannars fickor, hade kommit på den idén att klättra upp till någon annan mera synlig plats, där han kunde vinna uppmärksamhet och allmosor. Till följd därav hade han under de första verserna av prologen med tillhjälp av estradens pelare klättrat ända upp till kornischen, som kantade nedre delen av balustraden, och där slog han sig ned och sökte väcka mängdens uppmärksamhet och medlidande medelst sina trasor och ett ohyggligt sår på högra armen. För övrigt sade han inte ett ord.
Tack vare den tystnad han iakttog, fortgick prologen obehindrat, och ingen märkbar oordning hade uppstått, om olyckan inte hade velat, att studenten Joannes från sin kolonn hade fått syn på tiggaren och hans tilltag. Ett gapskratt undslapp den unge odygdspåsen, och utan att bekymra sig om att han avbröt skådespelet och störde den allmänna uppmärksamheten, ropade han glatt:
— Titta på den där slipade tiggaren, som begär allmosor!
- ↑ Delfin heter på franska dauphin, vilket även var namnet på franske kronprinsen.
24
