Regnbågens dal/Kapitel 27

Trots den nya synpunkt, som fröken Cornelia anlagt, kunde hon inte låta bli att känna sig en smula tvehågsen och förbryllad över prästgårdsbarnens nästa bedrift. Inför sina vänner och bekanta höll hon styvt på sin egen ståndpunkt och tystade alla elaka och skvallrande tungor just med de argument, som Anne använt den kvällen, då de gula narcisserna stodo i sitt flor. Och hon sade ifrån på ett så kraftigt och vältaligt sätt, att prästgårdsbarnens belackare blevo helt häpna och själva började tycka, att det gjordes alltför stor affär av några halvvuxna barnungars egentligen rätt oskyldiga påhitt. Men privatim unnade sig fröken Cornelia lättnaden att få utgjuta sina känslor för Anne.

— Go’a du, vad tycker du, i torsdags kväll hade de en konsert på kyrkogården, medan metodisterna höll sitt bönemöte straxt bredvid. Di satt på Hezekiah Pollocks gravhäll och sjöng i en dryg timme. Det lär nu ha varit mest psalmer och andliga sånger de sjöng, och det hade ju gått an, bara de kunnat nöja sig med det. Men så har man sagt mig, att de som allra sista nummer sjöngo hela »Hallå, du käcke sjömatros, var kommer du ifrån?» Det är rysligt att tänka sig, att den visan sjöngs inne på en kyrkogård. Med alla sina verser.

— Jag passerade just där förbi den kvällen, inföll Susan, och fastän jag inte sa någonting till doktorinnan, så tyckte jag ändå det var bra synd, att de skulle sitta där och sjunga om sjömatrosen, som gångar sig i land, allt uti sina blåa kläder. Men så kom fru Baxter ut och började himla sej och sa: Du min skapare, att man ska få bevittna [ 260 ]så’nt här! Då sa jag: Jag önskar, att de i fruns sångkör hade så klara röster som de här; jag har haft tillfälle att höra dem nå’n gång, men sanningen att säga föreföllo de mej bra nog ostämda. — Då blev hon spak och sa aldrig ett kvitt mera. Jag skulle ha snäst åt henne ännu värre, bara inte ungarna just gapat och skrikit så starkt om sin käcke sjömatros.

— Många av dem, som vila på kyrkogården, ha säkert i livet sjungit om den käcke sjömatrosen, Susan. Och de kanske tycker om att höra den visan ännu i dag, sade Gilbert.

Fröken Cornelia tittade förebrående på honom och föresatte sig, att hon vid något tillfälle längre fram, när det lämpade sig, skulle ge Anne en vink om att doktorn borde bli tillhållen att inte säga så där … Det skulle kunna skada hans praktik. Folk skulle kunna få för sig, att han inte vore fullt ortodox. Nog för att Marshall brukade säga än värre saker, men se han var då inte praktiserande läkare.

— Mig har det sagts, återtog fröken Cornelia, att fadern hela tiden satt inne i sin studérkammare med fönstret öppet utan att ändå höra ett dugg. Han var naturligtvis som vanligt fördjupad i nå’n bok. Men jag sa min mening rent ut till honom i går, när han var uppe hos oss ett tag.

— Men hur tordes ni det, fru Elliott? sade Susan förebrående.

— Törs och törs! Det är verkligen tid på att någon törs nå’nting. Folk säger ju, att han inte vet ett smack om Faiths öppna brev i Veckobladet, just därför att ingen kommit sig för med att tala om det för honom. Han tittar naturligtvis aldrig i en så’n tarvlig tidning, han har ju sina teologiska tidskrifter. Men jag är inte så blyg av mej, [ 261 ]jag. Jag tyckte, att han borde veta om brevet, så att så’nt här inte mera upprepar sig. Och han sa sedan, att han skulle »resonera med barnen i ämnet». Men den föresatsen glömde han naturligtvis, så fort han kom utanför vår grind. Han måtte i alla fall inte ha något vidare sinne för humor, Anne. Förra söndagen predikade han om »de spädas fostran». Det var verkligen en utmärkt vacker predikan — men jag är övertygad om, att varenda åhörare i kyrkan tänkte i sitt stilla sinne: det är ändå bra synd, att du inte kan leva som du lär.

Fröken Cornelia bedömde pastor Meredith orätt, när hon trodde, att han genast skulle glömma det hon berättat för honom. Han gick hem mycket fundersam och bekymrad, och när barnen senare på kvällen kommo in från Regnbågens dal, så pass sent, att de ej borde ha fått vara ute, kallade han dem in till sig i sin studérkammare.

De kommo, smått rädda. Det var så ovanligt, att fadern på detta sätt kallade in dem. Vad ämnade han säga till dem? De försökte erinra sig huruvida de nyligen begått någon forsyndelse av den art, att den kunde motivera en extra rannsakning och dom. Karl hade spillt ut en tallrik med saftkräm på fru Flaggs klänning, när hon för två dagar sedan på tant Marthas inbjudan stannat kvar till kvällsvarden, men pastorn hade inte märkt det, och fru Flagg, som var en godmodig själ, hade inte gjort någon affär av olyckshändelsen. För resten hade Karl redan fått sitt straff, i det han av Snällhets-Klubben blivit dömd att under den återstående delen av kvällen gå i en gammal kasserad flickklänning, som en gång tillhört Una.

Una fick plötsligt en ingivelse. Kanske fadern tänkte berätta för dem, att han ämnade gifta sig med fröken West. Hennes hjärta började våldsamt bulta, och knäna darrade under henne. Då märkte hon, att fadern såg både [ 262 ]sträng och bedrövad ut. Nej, det kunde omöjligen vara det …

— Barn, sade pastor Meredith, jag har fått höra någonting, som gjort mig mycket ledsen. Är det sant, att ni förra torsdagskvällen sutto ute på kyrkogården och sjöngo slagdängor, medan ett bönemöte hölls inne i metodistkyrkan straxt bredvid?

— Ja, snälla pappa, inte kom vi ihåg, att de hade bönemöte, utbrast Jerry i ångerfull ton.

— Då är det alltså sant — ni har gjort det?

— Jag vet inte vad pappa menar med slagdängor. Vi sjöng psalmer och andliga sånger — vi höll ju konsert … Vad var det för ont i det? Och jag kan försäkra, att vi aldrig ett ögonblick tänkte på att metodisterna hade sitt möte. De brukade ju förr i tiden alltid hålla det tisdagskvällar, och det är svårt att komma ihåg, att de nu ändrat om det till torsdagen.

— Sjöng ni ingenting annat än andliga sånger?

— Jo, sade Jerry och blev röd, vi sjöng allra sist: »Hallå, du käcke sjömatros, var kommer du ifrån?» Faith sa: Nu ska vi ta nå’nting muntert som avslutning. Men vi mente ingenting illa — jag kan försäkra, att det gjorde vi inte, pappa.

— Konserten var min idé, pappa, sade Faith, som var rädd att fadern skulle lägga all skulden på Jerry. — Vi sjöng alla de psalmer och andliga sånger vi kunde — vi hade verkligen så stor repertoar, att vi blev förvånade själva. Och du satt härinne i ditt rum vid skrivbordet, fortfor hon, och du sa aldrig ett ord. Du kunde ju ha kommit ut och förbjudit oss, om det var så anstötligt.

— Mitt barn, jag hade tankarna på annat håll. Jag märkte inte vad ni hade för er. Det är möjligt, att jag hörde er sjunga, men jag reflekterade inte över var ni höllo [ 263 ]till. Men det är naturligtvis ingen ursäkt för mig. Jag är mera att klandra än ni, det inser jag nog. Men varför sjöng ni den där skräniga sjömansvisan till sist?

— Vi tänkte oss inte för, mumlade Jerry. Han kände, att det var en mycket klen ursäkt, ty hade han inte själv läxat upp Faith riktigt på skarpen i Snällhets-Klubben för att hon aldrig tänkte sig för? — Vi är så rysligt ledsna, pappa, det är vi verkligen. Nyp oss duktigt eller lugga oss — det har vi mer än väl förtjänt.

Men pastor Meredith varken nöps eller luggades. Han satte sig ned och samlade sina små syndare tätt omkring sig och talade en stund med dem, ömt och klokt. De blevo överväldigade av blygsel och samvetskval och kände, att aldrig mer skulle de bli så dumma och tanklösa …

— Nu är vi tvungna att straffa oss själva för detta, och det så det riktigt känns, viskade Jerry, när de sakta smögo sig uppför trappan. — Vi ska ha klubbsammanträde så fort vi kommer på benen i morgon bittida och bestämma vad det ska bestå uti. Jag har aldrig sett pappa så tagen … Jag önskar verkligen, att metodisterna ville hålla sig till en enda bestämd dag i veckan och inte ha sina möten än då och än då.

— Jag är i alla fall glad, att det inte var det, som jag var rädd för, sade Una med låg röst till sig själv.

Men nere i sin ensliga studérkammare hade pastor Meredith åter satt sig framför sitt skrivbord, och där lutade han ansiktet i händerna.

— Gud hjälpe mig, sade han. — Jag är en dålig far. Viljan har jag nog, men förmågan … O Rosemary — om du bara hade velat …