sträng och bedrövad ut. Nej, det kunde omöjligen vara det …
— Barn, sade pastor Meredith, jag har fått höra någonting, som gjort mig mycket ledsen. Är det sant, att ni förra torsdagskvällen sutto ute på kyrkogården och sjöngo slagdängor, medan ett bönemöte hölls inne i metodistkyrkan straxt bredvid?
— Ja, snälla pappa, inte kom vi ihåg, att de hade bönemöte, utbrast Jerry i ångerfull ton.
— Då är det alltså sant — ni har gjort det?
— Jag vet inte vad pappa menar med slagdängor. Vi sjöng psalmer och andliga sånger — vi höll ju konsert … Vad var det för ont i det? Och jag kan försäkra, att vi aldrig ett ögonblick tänkte på att metodisterna hade sitt möte. De brukade ju förr i tiden alltid hålla det tisdagskvällar, och det är svårt att komma ihåg, att de nu ändrat om det till torsdagen.
— Sjöng ni ingenting annat än andliga sånger?
— Jo, sade Jerry och blev röd, vi sjöng allra sist: »Hallå, du käcke sjömatros, var kommer du ifrån?» Faith sa: Nu ska vi ta nå’nting muntert som avslutning. Men vi mente ingenting illa — jag kan försäkra, att det gjorde vi inte, pappa.
— Konserten var min idé, pappa, sade Faith, som var rädd att fadern skulle lägga all skulden på Jerry. — Vi sjöng alla de psalmer och andliga sånger vi kunde — vi hade verkligen så stor repertoar, att vi blev förvånade själva. Och du satt härinne i ditt rum vid skrivbordet, fortfor hon, och du sa aldrig ett ord. Du kunde ju ha kommit ut och förbjudit oss, om det var så anstötligt.
— Mitt barn, jag hade tankarna på annat håll. Jag märkte inte vad ni hade för er. Det är möjligt, att jag hörde er sjunga, men jag reflekterade inte över var ni höllo
