accent

accent

• uttal: akˈsent eller mer sällan akˈsaŋ

1. (lingvistik) betoning, intonation

   Vilken stavelse tar accenten i det ordet?

2. (lingvistik) brytning eller dialekt

   Han talade med en lätt fransk accent.

   Vanliga konstruktioner: behålla (bevara) sin accent

3. (typografi) diakritiskt tecken som används i text för att ge anvisningar om hur ett ord uttalas

   Du har glömt accenten över e:et.

   Synonymer: accenttecken

   Hyponymer: akut accent (tecknet ´), grav accent (tecknet `)

   Sammansättningar: accenttecken

4. (inredning) kontrast

   Den röda kudden blir en pigg accent mot den vita soffan.

5. överförd betydelse, betoning, tyngdpunkt

   Å andra sidan ger hon en ny accent åt rollen; en bräckligare och inte så pådrivande Kristina, vars hemlighet vi aldrig helt får förklarad.

6. (musik) markering av vissa toner för att ange tonvikten (ex. med ett tecken ovanför not i notbilden)

   Kompositörer bör noga vinnlägga sig om att låta musikens accent följa sångtextens.

Sammansättningar: accentfärg, accentförskjutning, enstavighetsaccent, färgaccent, huvudaccent, ordaccent, satsaccent, tonaccent, tryckaccent, tvåstavighetsaccent

Besläktade ord: accentuera, accentuerad, accentuering

(2) sedan 1700, (1) sedan 1814.^[1] Via tyska och franska accent från latinska accentus, som är ett översättningslån av grekiska προσῳδία (varav prosodi).^[2] Accentus av cantus, "sjungande", presensparticip av canere, "sjunga", och prefixet ad-.^[3]

accent

1. accent, betoning, intonation
2. (typografi) symboler som signifierar dessa betoningar
3. brytning