ti

ti

1. (överkalixmål) tio

ti (oböjligt)

1. (musik) en stavelse som används vid solmisation för att representera den sjunde tonen i en durskala

   Varianter: si

   Jämför: do, re, fa, so, la, ti

2. (västgötska) tid

   1940: Gamlegårdsfôlket: Kulturbilder i fyra akter på västgötadialekt från 1800-talets Bäreberg, sida 8, Anders Johansson:

   Tia ä så långer nôr en sa legga på dä häringa vist.

ti

1. du

ti

1. grundtalet tio

 

Etymologi: Av fornnordiska tíu, av urgermanska *tehun, av urindoeuropeiska *déḱm̥t

ti

1. (ålderdomligt) ty

ti

1. hus

   Sammansättningar: arc'hanti, karrdi, klañvdi, levrdi, ranndi

   Etymologi: Av urkeltiska *tego-, av urindoeuropeiska *teg-os (”tak, täcke”). Jämför kymriska tŷ och korniska chi.

ti

1. grundtalet tio

 

Etymologi: Av fornnordiska tíu, av urgermanska *tehun, av urindoeuropeiska *déḱm̥t

ti

1. du

ti

1. du

ti

1. dig (akusativ)

ti

1. du

   Se även: ти

ti

1. (vardagligt/informellt) ni

   Se även: maguk