Predikaren (Fröding)

Predikaren

Sjuhundra äro hustrurna och frillorna väl föga färre
och jungfruskarans mångfald utan tal,
all Tyri prakt är strödd i sal vid sal,
att sprida härlighet kring Syriens herre.

”Så smyckom oss, I Moabs döttrar, skönt
med purpursnören och med gyllne spännen,
behängom oss med nyutsprunget grönt
och slingom kransar kringom våra ännen
och övom oss i dans, att ej på skam
idag vi komma må, och bärom fram
det kylda vinet och den friska honungen,
att vi må hälsa rätt vår herra, konungen!”

Och härligt strålar Moabs döttrars prakt,
men när slavinnan, som vid dörrn har vakt,
går fram och säger: ”Si, vår herra nalkas”,
då tiga alla de, som le och skalkas,
av fröjd och skräck förändra de sin hy
och vilja endels stå och endels fly.

               *

Stor är kung Salomo, hans växt är lik
de högsta cedrarna på Libanon,
hans anlete är skönt, hans dräkt är rik
av ädelstenar komna fjärran från,
hans makt är utbredd och hans namn går vida
och hundra folkslag tävla om hans nåd,
och många hedningarnas kungar bida
hans visa domar och hans visa råd.

Men böjd var konungen, när in han steg,
och ingens fägring kom hans blick att stanna,
han såg ej kvinnorna, hans tunga teg
och det låg mörker på den vises panna.

”Vi äro några här, som smyckat oss,
vi vilja dansa för vår herra konungen,
vi hava tillrett spis och upptänt bloss,
si vinet här och si den friska honungen
och dessa strängaspel av alla slag
och bädden redd, vår herra till behag!”

Men konung Salomo gick bort från dessa
och gick därifrån och sökte överallt,
och när han såg sin älskades gestalt,
i hennes knän han lutade sin hjässa.

Si, konung Salomo, du är för tung,
hon är för liten och för mycket ung,
för vek i höfterna att bära dig,
för svart i hyn, fast ganska täckelig,
si, dina kvinnor äro legio,
vi sökte du dig hit, kung Salomo?

               *

Och konungen var led vid all sin ära
och vid all härlighet på denna jord,
och gat ej se med kärlek till sin kära
men började att tala visa ord:

”Jag sade till min själ: var glad, min själ,
ty allt har lyckats dig och gått dig väl
och du är rik och är en folkens förste
och nämns bland jordens konungar den störste
— men intet gladde mig, ty si, jag vet,
att allt är vind och tom fåfänglighet.”

”— Jag var den visaste på jordens ring
och all Egypti visdom visste jag
och alla stjärnors gång och alla ting,
som hänt från Noe tid till denna dag,
men vad kan visdom båta den som vet
att allt är vind och allt fåfänglighet?”

”— Med guld och koppar har jag smyckat husen
och gjort till ögnalust Jerusalem,
jag hade kvinnor hundraden och tusen
och sade: jag vill fröjda mig med dem,
ty ljuv är kärleken, men si, jag vet
att kvinnors kärlek är fåfänglighet.”

Men hon, som konung Salomo har kär,
fastän hon späd och ganska liten är,
sig böjde fram att se predikarns panna
och mellan händerna hans huvud tog
och såg och såg och ville icke tro
att dessa visa orden voro sanna
— då teg kung Salomo och log.
”Vi ler du, konung Salomo?”