Mannen och kvinnan

Adam sade till Eva:
”Du leda, du lystna hynda,
jag gitter ej släpa och sträva
för dig, som lärde mig synda!
Förbannelsens frukt har du plockat
med dina förbannade händer,
till lustar har du lockat
med dina nakna länder,
din däjlighet har försänkt mig
i låga begär bland djuren,
från Eden har du stängt mig,
det flammar eld från muren!
Din tunga är ormen som stiftar
allt ont med sin hatfulla träta,
ditt tal är en tand som förgiftar
min mat, när jag vill äta!
Och ville jag slå dig till jorden,
min kraft av din däjlighet tämjes,
en krypande hund är jag vorden,
jag vämjes, ve, jag vämjes,
förbannad vare du!”

Men kvinnan log i sin vrede
och hånade mannen och sade:
”Rätt så att du ger dig, du lede,
de namn, som på mig du lade!
Du själv är en orm som stiftar
allt ont, om ock i tystnad,
du själv är en tand, som förgiftar
du själv är en hund i din lystnad,
du hatar, men vågar ej bräcka
det kärl, där din lusta vill dricka,
din törst med min kropp vill du släcka,
och därför min hand må du slicka!
Din livsfrukt du gav mig att bära
i ångest under mitt hjärta,
ditt barn med min blod må jag nära
och föda i smälek och smärta,
förbannad vare du!”

Och mannen knöt sina händer
och slog henne blodig om kinden,
och kvinnan bet sina tänder
tillsamman och flydde som hinden
och satte sig ned på en tuva
vid Phrath för att se i dess strömmar
och sörja och lida och ruva
i hatfulla, hämndfulla drömmar.
Men mannen lade sig neder
och borrade hjässan i jorden
och skälvde i alla leder
av sorg för de bittra orden,
i anden han såg henne blöda
och smärtsamt förvrida dragen
och grät sina ögon röda
av skam för de blodiga slagen
och mindes med ånger den möda
hon gjort sig alltjämt för hans trevnad,
och huru hon redde hans föda
och var till en hjälp för hans levnad,
och huru i hatet hon hyste,
var kärlek och smärta under,
och hur hennes ögon lyste
av vemod i trätans stunder,
och huru med kärlek hon ledde
den sonen, han givit henne,
och huru med omsorg hon redde
om aftonen bädden åt tvenne,
och huru, när sista flamman
av solen försjunkit i fjärran,
de slingrade lemmarna samman
i lust och i skräck för Herran.
Och Adam stod upp för att söka
och varsnade droppar av bloden
och såg hennes fotspår kröka
sig ned mot den heliga floden
och såg henne sitta vid stranden
med Kain, hans son, vid sin sida
och vara bedrövad i anden
och sörja och hata och lida.
Och Adam gick henne nära
och sade: ”Vi skulle jag slå dig,
du blöder om kinden, min kära,
med vatten av Phrath vill jag två dig,
med läkande blad vill jag hela
de sår, i ditt hjärta jag skurit,
din sorg vill jag sörja och dela
de tungsamma bördor, du burit.
Jag gitter ej känna mig ensam,
förbannad och driven från Eden,
vår nöd som vår lust är gemensam,
gemensam den ödsliga leden,
där allting, som lever, vill gräva
oss gravar, varhelst vi blicke”
— så talade Adam till Eva,
men Eva svarade icke.
Och Adam vart stum och sänkte
förbittrad sitt huvud mot barmen,
och åter på hämnd han tänkte,
på nytt vart han gripen av harmen.

Då veknade kvinnan och trängde
sig tätt intill mannen och lade
sin arm om hans skuldra och hängde
sig fast vid hans hals och sade:
”Jag gitter ej banna och klandra,
jag gitter ej se hur du gråter,
vi måste förlåta varandra,
när icke vår Herra förlåter!
Vi äro som hund och hynda,
så låter oss synda och vämjas,
så låter oss samfällt lida
och sörja vårt livs elände
och hata och träta och strida
och älska till världens ände!”

Och mannen och kvinnan drogo
tillsamman ut i livet
och uppfyllde jorden och dogo
av ålder och år, är det skrivet.
Men så, medan tiderna farit
med väldiga vingeslag,
ha mannen och kvinnan varit
allt intill denna dag.