Vladimir Horowitz

Vladimir Horowitz föddes 1 oktober 1903 i Kiev i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina). Åren 1912–1920 studerade han musik på Kievs konservatorium.^[2] Inledningsvis låg hans intresse kring komposition.^[2] Bland hans lärare märks Feliks Blumenfeld.^[3] I efterdyningarna av ryska revolutionen 1917 blev familjen av med de flesta av sina ägodelar.^[1] För att försörja familjen började Horowitz att spela offentligt.^[1] 1923 spelade han 70 konserter, varav 23 i Petrograd.^[3] När Horowitz som 21-åring lämnade Sovjetunionen, under förespegling att studera i Berlin i sex månader, var han redan en känd pianist.^[4]

Horowitz spelade i Berlin 1925–1926.^[2] Efter detta följde en Europaturné där han spelade i Tyskland, Frankrike, Italien och Schweiz.^[2] Turnén varade i två år.^[1] Impressarion Arthur Judson förde Horowitz till USA.^[1] Han gjorde sin debut där 1928 med New York Philharmonic Orchestra.^[5] Han träffade Wanda Toscanini, dotter till dirigenten Arturo Toscanini, 1932 och paret gifte sig året därpå. Som bröllopsgåva gav företaget Steinway & Sons paret en piano.^[6] Samma år som Horowitz gifte sig beskrevs han efter en konsert i London som "den största pianisten död eller levande".^{[7][en 1]}

Efter att uppträtt nästan 100 gånger 1935 var Horowitz utmattad.^[1] Han led av en långsam återhämtning efter en blindtarmsoperation.^[1] Horowitz drog sig tillbaka från spelandet och tillbringande de närmaste två åren ensam i Frankrike och Schweiz.^[1] Under tiden gick rykten om att han skulle vara svårt sjuk och att hans karriär var slut.^[3]

Vladimir Horowitz återupptog spelandet 1938 med ett framträdande i Zürich.^[3] Året därpå spelade han i Paris.^[3] Horowitz återvände till USA 1940 och spelade då på Carnegie Hall.^[1] Under andra världskriget uppträdde Horowitz flitigt tillsammans med Arturo Toscanini för främja köpen av krigsobligationer.^[1] En konsert på Carnegie Hall 25 april 1943 tillsammans med Toscanini och NBC Symphony Orchestra ledde till att krigsobligationer på drygt 10,1 miljoner dollar såldes.^[8] Året därpå blev Horowitz amerikansk medborgare.^[1]

Efter krigsslutet fortsatte han att spela konserter i USA och utomlands.^[1] Han firade 25-årsjublieet av sin amerikanska debut genom att spela en konsert på Carnegie Hall 25 februari 1953.^[2] Efter detta drog sig han tillbaka från spelandet och gick in i en period av nästan fullständig isolering.^[2] Horowitz var sjuk och enligt läkare överarbetad.^[9]

Efter en period isolering började Horowitz att ge ut skivor igen.^[2] Vissa av dessa har sagts vara bland hans bästa.^[1] Horowitz gav undervisning till fem elever under denna period.^[3] Han var ingen flitig lärare och det har sagts att han inte vara särskilt duglig på att undervisa.^[1] Musikproducent Thomas Frost och Horowitz möttes 1962.^[10] Horowitz och Frost samarbetade under 1960-talet fram till 1973, då Horowitz bytte skivbolag.^[10] Samarbetet återupptogs över ett decennium senare.^[10]

Funderingar kring att börja uppträda offentligt igen ledde till att Horowitz spelade ett antal provkonserter inför vänner på Carnegie Hall 1964.^[1] Det var även där han 9 maj 1965 började spela offentligt igen.^[2] Senare kommenterade han sin frånvaro från scenen och menade "jag tänkte att ta ett sabbatsår. Det var underbart och jag älskade det."^{[9][en 2]} Under tiden träffade Horowitz vänner, spelade kortspel, diskuterade filosofi och läste böcker, bland annat.^[9]

De följande åren spelade han ett antal konserter.^[1] Inspelningar från konserter i januari och februari 1968 sändes i television senare under året.^[2] Under en spelning i Boston 1969 insjuknade Horowitz i en allvarlig förkylning och drog sig tillbaka från offentliga framträdanden ännu en gång.^[9]

Efter att behandlats med chockterapi 1973 inledde Horowitz en USA-turné 1974.^[1][2] Senare under året blev han den första att spela piano på nya Metropolitan Opera House.^[1] Risë Stevens, som var en mångårig vän till Horowitz, bjöd in honom att arbeta på Mannes College of Music 1975 där hon var president.^[11] Året därpå tackade Horowitz ja till inbjudan och motiverade detta med att det skulle snart ha gått 50 år sedan hans debutspelning i USA och att han ville bidra till landet.^[11] Hans tid på skolan var kort och han lämnade när Stevens sa upp sig som president.^[1]

Vladimir Horowitz spelade två konserter på Royal Festival Hall i London 1982.^[2] Konserterna blev hans första spelningar utanför USA på 30 år.^[12] I Juni 1983 spelade han två konserter på NHK Hall i Japan.^[12] Beslutet att spela i Japan hade fattats bara fem veckor tidigare och krävde ombokningar på hallen.^[12] De japanska konserterna blev en publiksuccé och det kommenterades att publiken jublade entusiastiskt och på ojapanskt vis.^[13] Konserterna sågades dock av kritikerna; en skrev att han "kunde finna endast en fragment av den legendariske Horowitz."^[13] Efter detta drog sig Horowitz tillbaka för fjärde gången under sin karriär.^[2] Han kom senare att skylla den dåliga prestationen på att ätit för mycket mat och för många sömnpiller samt att ha druckit för mycket.^[13]

Horowitz spelade konserter i London och Milano 1985.^[14] Samma år släpptes dokumentärfilmen Vladimir Horowitz: The Last Romantic av Albert och David Maysles.^[15] Under året bytte Horowitz även bolag till Deutsche Grammophon.^[10] Thomas Frost, som tidigare producerat verk av Horowitz anlitades som konsult och arbetade med fem album.^[10] Samarbetet mellan Horowitz och Frost gav 18 Grammy Awards under Horowitz levnadstid.^[10] I april 1986 gjorde han ett uppmärksammat besök i Sovjetunionen. Han hade sex år tidigare förklarat att han aldrig skulle återvända dit.^[16] Han spelade en konsert på Moskvakonservatoriet inför en publik på 1800 åskådare.^[16] Konserten spelades in för television av amerikanska CBS.^[16] Det var också en konsert i Leningrad.^[2] När Horowitz senare under året mottog presidentens frihetsmedalj tackade Ronald Reagan Horowitz för att han agerat som "välviljans sändebud å USAs vägnar gentemot Sovjetunionens folk" och att ha varit "vår hjärtats ambassadör".^{[17][en 3]}

Inspelning av ett nytt album inleddes i oktober 1987.^[2] Inspelningen skedde, likaså det tidigare albumet Horowitz at Home, i hans hem.^[10] Horowitz avled i en hjärtinfarkt i sitt hem i New York 5 november 1989.^[18] Horowitz ligger begravd på Cimitero Monumentale i Milano tillsammans med sin hustru Wanda^[19] och dotter Sonia i familjen Toscaninis grav.^[18] Svärfadern, Arturo Toscanini, ligger också begravd i mausoleet.^[18] Albumet, The Last Recording, släpptes postumt.^[10]

Vladimir Horowitz gifte sig med Wanda Toscanini (1907–1998) i Milano 21 december 1933.^[20] De hade träffat varandra när Toscanini var 25 år.^[20] Hon kommenterade senare att hon uppskattade hans utseende och spelande.^[20] Paret separerade 1949, men hon började att följa med på mannens turnéer 1951.^[20] De förlikade sig 1953 efter att han hade insjuknat.^[20] Paret fick en dotter tillsammans, Sonia, som avled i januari 1975 40 år gammal.^[2]

 

Horowitz har nominerats till Grammy Award 45 gånger och vunnit vid 25 tillfällen.^[21] Horowitz belönades även med President's Merit Award 1988 och Lifetime Achievement Award 1990.^[21] Hans konserter har också belönats med fem Grammy Hall of Fame Awards, varav en tillsammans med svärfadern Arturo Toscanini som dirigent.^[22]

Grammy Award för Best Classical Album

• 1962 – Columbia Records Presents Vladimir Horowitz^[21]
• 1965 – Horowitz At Carnegie Hall - An Historic Return^[21]
• 1971 – Horowitz Plays Rachmaninoff (Etudes-Tableaux Piano Music; Sonatas)^[21]
• 1977 – Concert Of The Century^[21]
• 1986 – Horowitz - The Studio Recordings, New York 1985^[21]
• 1987 – Horowitz In Moscow^[21]

Grammy Award för Best Classical Performance - Instrumental Soloist or Soloists (with or without orchestra)

• 1967 – Horowitz In Concert (Haydn, Schumann, Scriabin, Debussy, Mozart, Chopin)^[21]
• 1968 – Horowitz On Television (Chopin, Scriabin, Scarlatti, Horowitz)^[21]
• 1986 – Horowitz - The Studio Recordings, New York 1985^[21]

Grammy Award för Best Instrumental Soloist(s) Performance (with orchestra)

• 1978 – Rachmaninoff: Con. No. 3 In D Minor For Piano (Horowitz Golden Jubilee)^[21]
• 1988 – Mozart: Piano Concerto No. 23^[21]

Grammy Award för Best Instrumental Soloist Performance (without orchestra)

• 1962 – Columbia Records Presents Vladimir Horowitz^[21]
• 1963 – The Sound Of Horowitz^[21]
• 1964 – Vladimir Horowitz Plays Beethoven, Debussy, Chopin^[21]
• 1965 – Horowitz At Carnegie Hall - An Historic Return^[21]
• 1971 – Horowitz Plays Rachmaninoff (Etudes-Tableaux Piano Music; Sonatas)^[21]
• 1972 – Horowitz Plays Chopin^[21]
• 1973 – Scriabin: Horowitz Plays Scriabin^[21]
• 1976 – Horowitz Concerts 1975/76^[21]
• 1978 – The Horowitz Concerts 1977/78^[21]
• 1979 – The Horowitz Concerts 1978/79^[21]
• 1981 – The Horowitz Concerts 1979/80^[21]
• 1987 – Horowitz In Moscow^[21]
• 1990 – The Last Recording^[21]
• 1992 – Horowitz - Discovered Treasures (Chopin, Liszt, Scarlatti, Scriabin, Clementi)^[21]

• 1998 – Tchaikovsky: Piano Concerto No. 1 (Live Performance) (1943, tillsammans med Arturo Toscanini)^[22]
• 1999 – Mussorgsky: Pictures at an Exhibition (1951)^[22]
• 2002 – Horowitz at Carnegie Hall – An Historic Return (1965)^[22]
• 2004 – Golden Jubilee Concert: Rachmaninoff Concerto No. 3 (1978)^[22]
• 2008 – Liszt: Sonata in B Minor (1932)^[22]

• 1982 – Wolfpriset i konst^[23]
• 1986 – Presidentens frihetsmedalj^[17]

•   Wikimedia Commons har media som rör Vladimir Horowitz.
  Bilder & media