Versmått

I de flesta språk finns en naturlig växling mellan långa och korta stavelser, eller betonade och obetonade stavelser. I vanligt tal (prosa) uppträder dessa på måfå, eftersom innehållet är viktigare än formen. En poet som arbetar med versmått ska däremot välja och sortera sina ord så att de formar ett vackert, återkommande mönster. Regelbundenheten får texten att upplevas som poetisk. Mönstret gör att ord och fraser upplevs som särskilt betydelsefulla och uttrycksstarka då de fokuseras eller parallellställs i versbygget.

För den skull uppfann grekerna begreppet versfot som den minsta metriska byggstenen i en poetisk text. De namngav alla möjliga kombinationer av två till fyra stavelser. I senare europeisk verslära ligger fokus på de fem vanligaste: jamb, troké, daktyl, anapest, amfibrachi och i någon mån spondé och pyrrhicus.

Begreppet cesur sammanhänger inte med versfot. Cesurer är logiska pauser som i ett och samma ställe i varje versrad delar den i två halvrader för att förstärka rytmen och göra texten mer musikalisk.

En stavelse kan i tal vara betonad, halvbetonad eller obetonad. En betonad stavelse är mer betonad än en halvbetonad, som är mer betonad än en obetonad. Och detta utgör grunden för versfyllnaden. På en plats i versen som kräver "betonad stavelse" måste stavelsen i det valda ordet vara lika betonad som eller mer betonad än de båda kringliggande: på en plats i versen som kräver "obetonad stavelse", måste stavelsen i det valda ordet vara lika obetonad som eller mindre betonad än de båda kringliggande.

Skillnaden mellan vers och prosa består framför allt i att versen är versindelad (radbruten), inte styckeindelad. En grupp med versfötter bildar en versrad eller helt enkelt en vers. Flera verser bildar en strof. Versmåttet får sitt namn efter antalet rader som dess mönster omfattar - enrading, tvårading etcetera. Enradiga versmått kallas stikiska, flerradiga kallas strofiska.

Versfötterna kombineras till en versrad, ofta baserat på ett förutbestämt antal versfötter. De vanligaste versraderna kallas:

Tetrameter - fyrmått

Pentameter - femmått

Hexameter - sexmått

Jambisk pentameter är med andra ord ett versmått där varje versrad består av fem jamber. Att räkna versfötter på det sättet kallas metrik.

Aristoteles ansåg att olika versmått var lämpade för olika ändamål: Hexameter för episk lyrik, jambisk metrik för dans etcetera.

Poesi som inte följer något versmått, men ändå inte är ren prosa, kallas fri vers.

• Blankvers (hos till exempel Shakespeare) består av oregelbunden jambisk pentameter.
• Alexandrinen (vanlig hos Bellman) består av jambisk hexameter
  • Svensk - stikiskt versmått rimmad utan strofer.
  • Fransk - ett sexfotat versmått, med rader med stigande rytm.
• Sapfisk vers - tre elvastaviga rader som avslutas med en adonisk versrad.
• Ottave rime - femtaktig jambisk strof i åtta rader rimställning a b a b a b c c.
• Canzona - konstfullt italienskt versmått.
• Runometer (i Kalevala och finsk folkdiktning) består av fyrtaktiga trokeiska versrader.
• Daktylisk hexameter (för långa episka dikter, till exempel av Homeros i Odysséen och Iliaden, av Vergilius i Aeneiden, av Longfellow i Hiawatha)
• Distikon - ett versmått som växlar mellan hexameter och pentameter.
• Trimeter - en sexfotad och orimmad jambisk vers utan fasta cesurer.

• Haiku består av fast antal teckenljud (som ofta motsvarar en stavelse men som ibland är kortare än en stavelse), nämligen (17) med ett fast fördelningsschema (5-7-5) men de är alla likvärdiga i styrka, längd, tonhöjd etcetera, så begreppet versfot kan inte användas och versmått passar dåligt på en komplett treradig dikt.
• Knittel består av tre-fyra betonade stavelser per versrad. Däremot kan antalet obetonade stavelser växla.
• En limerick är metrisk endast i ett avseende: rad 3+4 skall vara minst en stavelse kortare än övriga. Viktigast är dock dess rimschema.
• I det fornnordiska drottkvätt behövs det minst
  • 3 till 4 symboler för rim (dubbelt så många för att uttrycka att ett rim skall skilja sig från samma sorts rim i nästa strof)
  • ett tecken for "stavelse utan ljudvärde" som fixerar rimmens position
  • och minst två rader

När flera versrader binds ihop bildar de en strof (i vardagligt tal "en vers"). Det är först på den här nivån som rim (slutrim) kommer in. Dikter brukar bland annat delas in efter vilket rimmönster de har. En sonett, till exempel, kan ha det komplicerade rimmönstret:

a-B-B-a, a-B-B-a, C-d-C, e-e-d

Det finns även olika typer av rim: manligt rim (enstavigt), kvinnligt rim (tvåstavigt), och löpande rim (trestavigt). Manligt rim betecknas med gemen och kvinnligt med versal.

Under antiken var all poesi i första hand rytmisk.

Snorre Sturlasson säger att "stavelser är långa eller korta, hårda eller mjuka" och nämner ett visst antal stavelser per rad som kännetecknande för en särskild typ av dikt. Han använder dock inte begreppet versfot (eller motsvarande), för den har ingen grundläggande betydelse för fornnordisk och fornengelsk poesi.

Från och med renässansen spred sig det klassiska synsättet även till folk som från början hade andra kriterier för poesi. Antika värderingar påverkade sättet att skriva vers, men i än högre grad sättet att beskriva vers.

I Esaias Tegnérs versepos Frithiofs saga från 1825 är de 24 dikterna alla skrivna på olika versmått.

Versmåttstänkandet har blivit mindre dominerande i den poetiska praktiken i och med den modernistiska poesins genombrott. Det skedde samtidigt som poesi alltmer avsågs att läsas innantill och inte deklameras inför publik. Den traditionella poesins verkningsmedel rim och rytm kom att ersättas av andra sätt att skapa poetisk effekt - grammatikbrott, grafiska mönster, djärva metaforer och idéassociationer, allusioner till andra texter. Under 1900-talet har dessa nästan helt trängt ut versmåttstänkandet. Behovet av betonings- och stavelseräkning och ett vackert ljudmönster lever dock kvar men återfinns mestadels i enklare genrer: i sångtexter, dagsvers och annan tillfällighetsdiktning.

En uppvärdering av versmått i seriös poesi kan emellertid från 1980-talet skönjas i samtida amerikansk poesi, i den så kallade New Formalism-skolan, där framstående poeter som Dana Gioia, Timothy Steele, Robert Shaw, Marilyn Hacker, Bill Coyle och Michael Lind bland annat använder sig av versmått och rim. På skandinavisk botten finns samma uppskattning för versmått och meter sedan 1995 i retrogardistiska kretsar, primärt samlade kring tidskriften Aorta.

• Alf Henrikson (1982): Verskonstens ABC. Atlantis.
• Eva Lilja (2006): Svensk metrik. Norstedts.