Surrealism

Riktningens grundare och främste teoretiker André Breton definierade 1924 surrealismen som

Ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning.^[1]

Upplevelser av en sorts religiös eller andlig automation är kända sedan antiken. Surrealisterna ersatte däremot det öppet övernaturliga inslaget med den psykoanalytiska teoribildningen och tekniken kring det omedvetna. Surrealismen avsåg att kombinera upplysningstidens filosofi med romantiken, Hegel med Gérard de Nerval. De flesta surrealister var också politiskt engagerade. I likhet med dadaisterna före dem tog de avstamp i känslan av den västerländska kulturens sammanbrott under första världskriget. Det franska kommunistpartiet var ett alternativ för många i kamp mot en framväxande, reaktionär fascism i flera europeiska länder. Inre konflikter med Franska kommunistpartiets stalinism uppstod dock på 30-talet, bland annat efter revolutionsledaren Lev Trotskijs landsförvisning från Sovjetunionen 1929 och efter de senare Moskvarättegångarna, men också av estetiska skäl. Surrealisternas betonande av fantasins frihet krockade med den socialistiska realismens ideal. Surrealismens intresse för ockultism och exotism uppfattades som flummigt, närheten till psykoanalys som alltför individcentrerat.

Utöver automatismen som metod, kunde olika slumpmässiga metoder förekomma. Kollektivt skapande, collageteknik och enkäter var även vanliga.

Att låta slumpen inverka på skapandet har varit ett återkommande moment. Surrealismen är en urban rörelse snarare än en naturromantisk. Stadsvandringar med slumpvis upphittade föremål var vanligare än natursvärmeri, men det fanns också ett kraftigt inslag av primitivism, då naturfolken ansågs ha bevarat ett mer levande sätt att bilda analogier. Ett illustrativt exempel på surrealismens strävan efter autenticitet var deras inställning till Raymond Roussels roman Locus Solus, ett verk som till en början hyllades, men när Roussell avslöjade att han hade använt sig av diverse regler för att framställa texten uppfattades den av surrealisterna som alltför styrd.^{[källa behövs]}

Från att ha varit en kontroversiell rörelse kantad av skandaler (exempelvis pamfletten Ett kadaver, en smädesskrift mot Frankrikes mest firade författare Anatole France efter hans död), blev surrealismen alltmer mondän. Den har haft ett avsevärt inflytande på reklamspråket, Beatles och Monty Python. Efter det andra världskriget kom surrealismen som rörelse att stå tillbaks för andra konstnärliga strömningar, även om den hade ett litet uppsving i Paris 1968.

Surrealismen har kritiserats för att ha en alltför simplistisk syn på ett autentiskt psyke, obefläckat av en västerländsk "korruption". Som många modernistiska rörelser har den under den postmoderna eran kommit att betraktas som alltför naiv. Det har också invänts att trots att den avvisade idén om en litterär stil, teknik eller mode, så kom den själv att i högsta grad bli en identifierbar stil. Samtidigt har den blivit erkänd för att ha kommit med intressanta bidrag till kognitions- och perceptionsforskningen.

Inom litteraturen företräds surrealismen av exempelvis den ursprunglige idégivaren André Breton, poeten och teatermannen Federico García Lorca, Pablo Neruda, Octavio Paz, Dylan Thomas, Aimé Césaire, Adonis, bara för att nämna några. Även Lewis Carroll och Jonathan Swift kan sägas vara surrealister avant la lettre. Germaine Dulac och Luis Buñuel har gjort surrealistiska filmer. Salvador Dali har bidragit med en berömd drömsekvens i Alfred Hitchcocks film Trollbunden.

Den surrealistiska kärntruppen splittrades vid andra världskriget, men riktningen fortsatte att utöva ett starkt inflytande på konst och litteratur även därefter.^[2] Många yngre begåvningar anslöt till gruppen i Paris efter 1947, då Breton återkom från sin landsflykt. Surrealismens andra generation har de kallats.^[3] Bland dessa fanns författarna Sarane Alexandrian, Jean-Pierre Duprey (även skulptör), Georges Goldfayn, Radovan Ivšić, André Pieyre de Mandiargues, Joyce Mansour och Jean Schuster.

Den senare tidens surrealism utmärks av bildskepsis.

Ett surrealistiskt måleri inbegrep att konstnären tagit sig förbi logiken, som betraktas som ett konstens hinder, för att låta undermedvetna "vrickade" kombinationer av ting löpa samman. När förnuftet skjuts åt sidan släpper exempelvis de spärrar som fått ett ägg att vara mindre än solen eller ett bord att ha en normal slät yta. Istället kan en meningsfull koppling mellan till exempel en grön varmkorv och en gigantisk kam äga rum i avsaknaden av logik. En vaken betraktare åser ofta genom sitt filter av förnuft ett surrealistiskt konstverk som en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten.

Breton insåg tidigt att dadakonstnärerna med sin kult av det absurda var användbara, och på den första surrealistiska utställningen 1925 medverkade dadaister som Max Ernst och Hans Arp. Dadaismen var dock inte surrealismens enda föregångare. Giorgio de Chirico hade med sin ”pittura metafisica” – där robotaktiga figurer rör sig stelt över gator och torg – öppnat en väg till det undermedvetnas värld, likaså Marc Chagall med sina irrationella drömbilder från barndomens Ryssland. Chagall slöt sig dock aldrig till surrealismen.^[2]

Man inspirerades även av äldre mästare som Hieronymus Bosch, Arcimboldo, Blake och Füssli.^[2]

Den surrealistiska konsten skulle liksom dikten vara resultat av spontana impulser, som intellektet inte hunnit sovra eller påverka. Max Ernst skapade det surrealistiska collaget genom att göra ”synliga dikter” av klipp ur 1800-talstidningar. Hans Arp och Kurt Schwitters gjorde slumpartat sammanställda collagekompositioner. André Masson uppfann (enligt Breton) det ostyrda klottrandet.^[2]

I den första surrealistutställningen 1925 deltog utöver de nämnda även Picasso, Miró, Klee och Man Ray. Mot slutet av 1920-talet slöt sig Salvador Dali till surrealismen, som därmed fick en ny sida, ”den rationella surrealismen”, som var en intellektuellt medveten sammanställning – eller deformering – av verklighetsstoffet. Mest framträdande representanter utöver Dali blev Yves Tanguy, René Magritte och Paul Delvaux och i Sverige Halmstadgruppen.^[2]

Elva större internationella surrealistutställningar arrangerades åren 1935–1965, i Köpenhamn 1935, London 1936, Paris 1938, Mexico City 1940, New York 1942, Paris och Prag 1947, Paris 1959, New York 1960, Milano 1961 och Paris 1965.^[4][5]

I den svenska litteraturen är Gunnar Ekelöfs debutdiktsamling sent på jorden (1932) ett tydligt och sammanhållet första försök i denna riktning. Artur Lundkvist fortsatte introducera den litterära surrealismen genom essäer, egna dikter och förord till tolkningsvolymer från franska och spanska. På 1940-talet hämtade främst Erik Lindegren och Gösta Oswald sitt formspråk från den internationella surrealismens litteratur. Paul Andersson förvaltade detta arv på 1950-talet, tillsammans med bland andra Lasse Söderberg och Tomas Tranströmer. Den unge Lars Norén var en solitär utövare under 1960-talet. På 1990-talet framträdde en surrealistgrupp kring Aase Berg och Carl-Michael Edenborg.

Inom svenskt måleri brukar Halmstadgruppen framhållas som en tidig företrädare, med medlemmar som Erik Olson, Waldemar Lorentzon och Esaias Thorén. Senare enskilda svenska konstnärer som tagit starka intryck av den traditionella surrealismens formspråk är Hans Arnold, Hans TB Hansson och Lars Sjöström.

• Automatism
• Automatisk skrift
• Dadaism
• Psykoanalys
• Art brut
• Lettrism
• Potlatch (tidskrift)
• Situationism
• Surrealism?

• André Breton: Surrealismens manifest (Sphinx bokförlag, 2011). Innehåller fyra centrala essäer (1924–1942)
• Bengt Holmqvist: Poesins förvandlingar II: Surrealismen tur och retur. Ingår i Bengt Holmqvist: Den moderna litteraturen (Bonniers, 1966), s 113-161
• Octavio Paz: Surrealismen (Lyrikvännen nr 5/1992)
• José Pierre: L'Univers surréaliste (Paris: Somogy, 1983)
• José Pierre (red.): Surrealister om sex. Undersökningar av sexualiteten. Samtal mellan surrealister 1928-1932 (Korpen, 1997)
• Gunnar Qvarnström: Surrealismen manifesterar sig. Analytiskt referat av manifestet 1924 Ingår i Moderna manifest. Litteratur- och konstrevolutionen 1909-1924. En introduktion (Almqvist & Wiksell, 1973), sid 64-98
• Gunnar Qvarnström (red.): Moderna manifest 2: Surrealism (1973). Nio essäer av André Breton, bland andra Surrealismen och måleriet (1928), Konstens politiska ståndpunkt i dag (1935) och Den vansinniga kärleken (1937).
  • Moderna manifest 3: Surrealism (1973). Essäer av bland andra Giorgio de Chirico, Antonin Artaud, Louis Aragon, René Magritte, Salvador Dalí, Tristan Tzara, Alberto Giacometti, Max Ernst och Paul Éluard.

•   Wikimedia Commons har media som rör Surrealism.
  Bilder & media
• Böcker i ämnet på svenska bibliotek. Libris.