Schweizergardet

Påven Julius II irriterades över att vara tvungen att be om hjälp varje gång Kyrkostaten hotades. Hans farbror Sixtus IV hade 24 år tidigare ingått en allians med Schweiziska edsförbundet, vilket av påven gavs möjlighet rekrytera schweiziska legosoldater. 1506 marscherade de första 150 soldaterna in i Vatikanen. Drygt ett halvt år senare erövrade påven Bologna utan strid. 1512 kastade kardinalen Matthäus Schiner med en 12 000 man stark armé fransmännen ur Milano.

Den 6 maj 1527 visade gardet sitt mod under Roms skövling, då staden plundrades av kejsar Karl V:s armé på 20 000 man. 189 gardister samlades i Peterskyrkan för att försvara Vatikanen mot inkräktarna. 42 andra gardister höll tillbaka fienden medan påven flydde genom Passetto di Borgo, en hemlig gång som går till fästningen Castel Sant'Angelo. Alla gardister massakrerades.

Den 22 januari 2006 välsignade Benedictus XVI sitt garde på 500-årsdagen av dess upprättande. I april och maj 2006 gick en grupp veteraner på en månadslång resa från Schweiz till Vatikanen för att visa påven sin trohet och för att fira att det var 500 år sedan gardet bildades.

Schweizergardets huvuduppgift är att skydda påven och hans residens. Gardet skall även eskortera påven på hans resor, bevaka tillträdet till Vatikanstaten och medverka till att ordningen upprätthålls inne i Vatikanen. Därför har de tränats för att besvara terroristangrepp, och de har en modern beväpning.^[2] I praktiken är gardets tjänstgöring uppdelat i vakttjänst, paradtjänst, ordningstjänst och personskydd. Tjänstespråket är tyska.

Schweizergardet är organiserat i en stab och tre skvadroner (av plutons storlek). Gardeskommendanten, en överste, är chef. Det finns även en överstelöjtnant som ställföreträdande chef och utbildningschef, en gardeskaplan (med överstelöjtnants tjänsteställning) som ansvarig för själavården, en major som stabschef, två kaptener som kvartermästare och en fältväbel som gardesadjutant och fanförare.

En av kaptenerna är tillika chef för första skvadronen (tyskspråkig), överstelöjtnanten är tillika chef för andra skvadronen (franskspråkig) och majoren är tillika chef för tredje skvadronen (flerspråkig; gardesmusiken tillhör huvudsakligen denna skvadron). Fältväbeln är tillika fanförare vid parader. Alla officerare tjänstgör även som vakthavande befäl. Officerarna och fältväbeln tjänstgör vanligen i civila kläder. Uniform bär de endast vid exercis och parader.

De sex vaktmästarna (sergeanterna) är ställföreträdande skvadronchefer, de tio korpralerna gruppchefer och de tio vicekorpralerna ställföreträdande gruppchefer. De 77 meniga gardisterna kallas hillebardiärer.

 

 

Faneden avläggs den 6 maj. För att bli schweizergardist måste man vara schweizisk medborgare av manligt kön och vara praktiserande katolik, ha genomgått schweizisk militär grundutbildning, vara högst 30 år gammal, minst 174 cm lång, ogift och ha genomgått en treårig yrkesutbildning. Anställningen sker för en kontraktsperiod om två år.^[3] Under anställningstiden genomgås en fem veckors lång rekrytskola med tyngdpunkt på exercis och italienska språket. Den som kvarstår i tjänst ett tredje år kan i Schweiz avlägga prov för att bli auktoriserad väktare.^[4] Lönen ligger på ca 13 000 kr/månaden (2006) och är skattefri.

Grad	Grad (tyska)	Antal gardister med denna grad	Gradbeteckningar	Basker	Hjälm	Vapen
Överste	Oberst	1				-
Överstelöjtnant	Oberstleutnant	1(+1)				-
Major	Major	1				-
Kapten	Hauptmann	2				-
Fältväbel	Feldwebel	1				-
Sergeant	Wachtmeister	5				-
Korpral	Korporal	10
Vicekorpral	Vizekorporal	10
Hillebardiär	Hellebardier	77		-
Trumslagare	Tambour					-

En vanligt förekommande men felaktig uppfattning är att Michelangelo är skapare av Schweizergardets uniformer. Den nuvarande uniformen utarbetades av gardeskommandanten Jules Répond (1910—1921) med utgångspunkt i tidigare uniformer samt med inspiration från Rafaels målningar. Paraduniformens färger gult, blått och rött finns i familjen Medicis vapen och minner om påven Clemens VII och det mod gardet uppvisade under Roms skövling (1527).

•  
  Schweizergardist i paraddräkt med hjälm och harnesk.
•  
  Schweizergardist i liten parad med hjälm, men utan skyddsvapen.
•  
  Schweizergardist i liten parad med barett och utan skyddsvapen.
•  
  Schweizergardist i daglig dräkt.
•  
  Schweizergardist i kappa med pellerin.
•  
  Schweizergardist i mantel.
•  
  Schweizergardets kommendant i morion med vita hjälmfjädrar (här överste Elmar Mäder).
•  
  Schweizergardist i morion med röda hjälmfjädrar.

Det första fältet i fanan består av den regerande påvens sköldemärke; det fjärde fältet av påven Julius II sköldemärke; där korsarmarna möts är gardeskommendantens heraldiska vapen inom en lagerkrans.

•  
  Fana med påve Franciskus sköldemärke och överste Christoph Grafs heraldiska vapen.
•  
  Fana med påve Franciskus sköldemärke och överste Daniel Anrigs heraldiska vapen.
•  
  Fana med påve Benedictus XVI sköldemärke och överste Elmar Mäders heraldiska vapen.
•  
  Fana med påve Johannes Paulus II sköldemärke och överste Elmar Mäders heraldiska vapen.
•  
  Fana med påve Johannes Paulus II sköldemärke och överste Franz Pfyffer von Altishofens heraldiska vapen.

•  
  Överste Anrigs vapen inom en lagerkrans.
•  
  Överste Mäders vapen inom en lagerkrans.

 

Schweizergardet är utrustad med traditionella vapen för ceremoniellt bruk, men de är även utrustade med moderna vapen.

De traditionella vapnen är svärd, batong, bardisan, flamberg och harnesk. De moderna vapnen utgörs av SIG Sauer P220, Glock 19, Heckler & Koch MP5, Heckler & Koch MP7, SIG SG 550 och SIG SG 552.

• Vatikanstatens militär
• Vatikanstatens gendarmeri
• Livgarde

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

• Officiell webbplats
• Schweizergardets gradbeteckningar