Rambeslut
Ett rambeslut är en typ av bindande rättsakt som tidigare kunde antas av Europeiska unionens institutioner. Rättsakten användes för att utfärda europeiska ramlagar för att harmonisera de nationella lagstiftningarna inom unionen i frågor som rörde polissamarbete och straffrättsligt samarbete.[1] Även om sådana rättsakter inte längre kan antas består rättsverkan för tidigare antagna rambeslut till dess att de upphävs eller ersätts.[2]
De fortfarande gällande rambesluten liknar direktiv; de är bindande för unionens medlemsstater med avseende på det resultat som ska uppnås, men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. De saknar dock under alla omständigheter direkt effekt,[1] och kan således inte åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.
Rambeslut inrättades som en typ av rättsakt genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, och ersatte den tidigare typen av rättsakt gemensam åtgärd, som hade inrättats genom Maastrichtfördraget den 1 november 1993. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, överfördes polissamarbete och straffrättsligt samarbete till överstatlig nivå och möjligheten att anta rambeslut upphörde. Sedan dess har många rambeslut ändrats, upphävts eller ersatts av direktiv eller, i vissa fall, förordningar, medan andra fortfarande är i kraft i oförändrad form.
Rättslig form och grund
redigeraDen rättsliga formen för rambeslut reglerades ursprungligen av artikel 34.2 i fördraget om Europeiska unionen:[1]
| ” | Rådet skall på lämpligt sätt och enligt den ordning som anges i denna avdelning vidta åtgärder och främja samarbete som bidrar till att unionens mål uppnås. För detta ändamål får rådet genom enhälligt beslut på initiativ av en medlemsstat eller kommissionen (...) b) fatta rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; de skall inte ha direkt effekt, (...) |
„ |
| – Artikel 34.2 i fördraget om Europeiska unionen efter Amsterdamfördragets ikraftträdande | ||
Även om denna artikel upphävdes genom Lissabonfördraget den 1 december 2009 består rättsverkan enligt denna bestämmelse för tidigare antagna rambeslut.[2] I likhet med direktiv är de fortfarande gällande rambesluten således endast bindande för unionens medlemsstater och enbart med avseende på det resultat som ska uppnås. Till skillnad från direktiv saknar dock rambesluten under alla omständigheter direkt effekt.[1]
Rambeslut antogs av Europeiska unionens råd med enhällighet på initiativ av en medlemsstat eller Europeiska kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet.[1]
Utformning
redigeraDe fortfarande gällande rambesluten är utformade enligt vissa gemensamma bestämmelser för rättsakter. Ett rambeslut består av tre delar: ingressen, artikeldelen och eventuella bilagor.[3] Artikeldelen utgör den normativa delen av rättsakten och är uppdelad i artiklar.[4] Till skillnad från direktiv och beslut innehåller rambesluten ingen avslutande artikel som fastställer till vem eller vilka de riktar sig eftersom rambesluten alltid riktar sig till medlemsstaterna.
Ikraftträdande och genomförande
redigeraDe sista rambesluten antogs den 30 november 2009, dagen innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Ett rambeslut trädde i kraft den dag som angavs i rättsakten, i regel samma dag som dess offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning. EG-domstolen var behörig att granska lagenligheten av ett rambeslut om en medlemsstat eller Europeiska kommissionen väckte talan om ogiltigförklaring inom två månader från den dag då rambeslutet hade offentliggjorts.[5]
Medlemsstaterna var förpliktade att sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att genomföra ett rambeslut. Varje rambeslut fastställde den tidsfrist inom vilken medlemsstaterna var tvungna att ha vidtagit alla nödvändiga genomförandeåtgärder. I regel var denna tidsfrist minst ett år. Alla genomförandebestämmelser var tvungna att innehålla en hänvisning, eller åtföljas av en hänvisning, till rambeslutet. Medlemsstaterna skulle underrätta Europeiska unionens råd och kommissionen om de genomförandeåtgärder de vidtog och överlämna texten till alla genomförandebestämmelser till rådet och kommissionen.
Rättsverkan
redigeraDe fortfarande gällande rambesluten är endast rättsligt bindande för medlemsstaterna. De saknar direkt tillämplighet och deras bestämmelser har därför först behövt införlivas av medlemsstaterna i deras nationella lagstiftningar för att få full rättsverkan. Rambeslut saknar även direkt effekt och kan därför inte åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.[1][6][7] Till skillnad från direktiv saknar ett rambeslut direkt effekt även om det inte har införlivats korrekt av en medlemsstat. Däremot kan ett rambeslut ha indirekt effekt enligt EU-domstolens rättspraxis.[8]
Institutionernas befogenheter i förhållande till rambeslut
redigeraEuropeiska kommissionen och EG-domstolen hade ursprungligen begränsade befogenheter i förhållande till rambeslut. Kommissionen saknade möjlighet att väcka talan om fördragsbrott vid EG-domstolen mot en medlemsstat som inte införlivade ett rambeslut korrekt. EG-domstolen var endast behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av rambeslut som inte kunde lösas av Europeiska unionens råd inom sex månader. EG-domstolen saknade även behörighet att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut på begäran av en nationell domstol, utom i de medlemsstater som hade medgett detta genom en särskild förklaring.[9] Samtliga dåvarande medlemsstater utom Danmark, Frankrike, Irland och Storbritannien avgav dock sådana förklaringar i samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande.[10] Senare avgav även Frankrike samt Cypern, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovenien, Tjeckien och Ungern sådana förklaringar.[11][12][13][14] Bulgarien, Estland, Malta, Polen och Slovakien avgav däremot inga sådana förklaringar efter att de hade anslutit sig till unionen.
Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, upphörde möjligheten för Europeiska unionens råd att anta rambeslut. De tidigare antagna rambesluten fortsatte dock att gälla.[2] Under en övergångsperiod på fem år fortsatte kommissionen och EU-domstolen att ha begränsade befogenheter i förhållande till rambeslut, såvida inte ett rambeslut ändrades. Vid övergångsperiodens slut den 1 december 2014 upphörde dessa övergångsbestämmelser och därmed fick kommissionen och EU-domstolen samma befogenheter i förhållande till de fortfarande gällande rambesluten som till andra rättsakter.[15][16] På grund av en särskild undantagsklausul hade Storbritannien möjlighet att utträda ur de rambeslut som landet inte längre ville omfattas av på grund av institutionernas utökade befogenheter.[15]
I en särskild förklaring som fogades till Lissabonfördraget uppmanade den regeringskonferens som antog fördraget att unionens institutioner skulle sträva efter att i lämpliga fall ändra eller ersätta de fortfarande gällande rambesluten under den femåriga övergångsperioden.[17] En del rambeslut har sedan dess ändrats, upphävts eller ersatts, men många är fortfarande i kraft.
Lista över rambeslut
redigeraNedan anges en fullständig förteckning över de rambeslut som antogs av Europeiska unionens råd mellan Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 och Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009.
Se även
redigeraReferenser
redigera- ^ [a b c d e f] ”Artikel 34.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 321 E, 29.12.2006, s. 26. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:C2006/321E/01.
- ^ [a b c] ”Artikel 9 i protokoll 36 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 325. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL.
- ^ ”2. Rättsakternas struktur”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. 1 juni 2021. https://publications.europa.eu/code/sv/sv-120000.htm. Läst 8 mars 2024.
- ^ ”2.3 Artiklar (artikeldel)”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. 11 maj 2022. https://publications.europa.eu/code/sv/sv-120300.htm. Läst 8 mars 2024.
- ^ ”Artikel 35.6 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 321 E, 29.12.2006, s. 28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:C2006/321E/01.
- ^ ”Punkterna 26–31 i domstolens dom av den 29 juni 2017 i mål C-579/15, Popławski, ECLI:EU:C:2017:503”. Rättsfallssamling för Europeiska unionen. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:62015CJ0579.
- ^ ”Punkt 69 i domstolens dom av den 24 juni 2019 i mål C-573/17, Popławski, ECLI:EU:C:2019:530”. Rättsfallssamling för Europeiska unionen. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:62017CJ0573.
- ^ ”Punkt 34 i domstolens dom av den 16 juni 2005 i mål C-105/03, Pupino, ECLI:EU:C:2005:386”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:62003CJ0105.
- ^ ”Artikel 35.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 321 E, 29.12.2006, s. 27. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:C2006/321E/01.
- ^ ”Information rörande tidpunkten för Amsterdamfördragets ikraftträdande”. EGT L 114, 1.5.1999, s. 56. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_1999_114_R_0056_031.
- ^ ”Förklaring av Tjeckien om artikel 35 i EU-fördraget”. EUT L 236, 23.9.2003, s. 980. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:2578ec46-e068-4949-b290-fbd013e18e6c.0011.02/DOC_39&format=PDF.
- ^ ”Information rörande förklaringarna från Republiken Frankrike och Republiken Ungern om godtagande av domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden om de rättsakter som avses i artikel 35 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT L 327, 14.12.2005, s. 19. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32005X1214(01).
- ^ ”Information rörande förklaringarna från Republiken Ungern, Republiken Lettland, Republiken Litauen och Republiken Slovenien om godtagande av domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden om de rättsakter som avses i artikel 35 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT L 70, 14.3.2008, s. 23. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32008X0314(01).
- ^ ”Information rörande förklaringarna från Republiken Cypern och Rumänien om godtagande av Europeiska unionens domstols behörighet att meddela förhandsavgöranden om de rättsakter som avses i artikel 35 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT L 56, 6.3.2010, s. 14. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32010X0306(01).
- ^ [a b] ”Artikel 10 i protokoll 36 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 325–326. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL.
- ^ ”Lissabonfördraget och Europeiska unionens domstol”. Europeiska unionens domstol. https://curia.europa.eu/jcms/jcms/P_69328/sv/. Läst 9 mars 2024.
- ^ ”Förklaring till artikel 10 i protokollet om övergångsbestämmelser”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 354. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL.
| EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |