Måns Westfelt

Westfelt var son till violinisten Carl Westfelt och pianisten Greta Sundling.^[2] Han började spela teater under gymnasietiden vid Norra Latin, bland annat i uppsättningar som man gjorde i samarbete med flickläroverket vid Sveaplan (med Gunvor Pontén bland andra) och där han också mötte sin blivande hustru Elsa Prawitz. Han antogs till Dramatens elevskola där han studerade 1949–1951, och engagerades därefter på Dramaten. Mellan 1955 och 1959 var han anställd vid Helsingborgs stadsteater och från 1959 fram till den så kallade manifeststriden i början av 1980-talet vid Göteborgs stadsteater. Efter striden 1983 flyttade Westfelt, och delar av den konstnärliga personalen, som ställt sig bakom manifestet, till Folkteatern i Gävle där han stannade till 1984. Westfelt arbetade därefter på Stockholms stadsteater 1984–1994 och på Dramaten 1994–1996.

Han gjorde en större filmroll som Nils Sture i Karin Månsdotter (1954), och regisserade även bland annat dramatiseringen av Carl Jonas Love Almqvists Det går an för TV 1976, efter Stadsteaterns uppsättning 1975.

På Göteborgs stadsteater spelade Måns Westfelt, under 24 år, i mängder av huvudroller och roller.

På nämnda teater medverkade t.ex. Westfelt i trilogin: Flotten, Hemmet & Sandlådan, 1967-70.

Den första skrevs av Kent Andersson och de andra två skrev Andersson tillsammans med Bengt Bratt.

Dessa pjäser kom att kallas gruppteaterföreställningar och Göteborgs stadsteater blev scen för en ny era och en arbetsprocess som då, för första gången, prövas konsekvent på en institutionsteater.

Ensemblen tog gemensamt ansvar för produktion och texten arbetades fram under repetitionsarbetet. Regissör var skådespelaren Lennart Hjulström. Westfelt medverkade i andra uppmärksammade produktioner såsom i rollen som Armfeldt i "Gustav III", också den i regi av Lennart Hjulström (liksom trilogin) och med Sven Wollter i huvudrollen.

Han var skådespelare i många uppmärksammade uppsättningar av regissören Ralf Långbacka såsom: "Herr Puntila och hans dräng Matti", Onkel Vanja", "Den kaukasiska kritcirkeln", "Heliga Johanna från slakthusen" och många fler.

Westfelt regisserade vid flera tillfällen på Göteborgs stadsteater, t.ex: "Det går an" av C. J. L. Almqvist & "Purpurgreven" av samme författare. Måns Westfelt medverkade i ca 150 radioteaterföreställningar under sin livstid och i otaliga uppläsningar på P1. I kulturprogrammet " Dan före dan", med Gunnar Bohlin och Karsten Thurfjell, (som sänds varje uppesittarkväll i P1) kunde man under många år höra Westfelt läsa texter och dikter.

Westfelt hade till karaktären en diskret stämma och stack sällan ut eller gjorde större väsen av sig, och gjorde därför ofta allvarliga och nedtonade roller som exempelvis den hemsökte prästen i TV-serien Sjätte dagen från 1999–2001 eller högdragna aristokratiska figurer som hovmarskalken i Lars Molins Kunglig toilette från 1986. Han gestaltade även diaboliska figurer som exempelvis syster Gunnel i TV-versionen av Hemmet från 1972, terroristledare i Roland Hassel-filmen Terrorns finger från 1989 eller Doktor Deo i TV-serien Kenny Starfighter från 1997.

Han var gift första gången 1951–1955 med skådespelaren Elsa Prawitz och andra gången från 1955 med Dagmar Grefberg (1929–2012), dotter till kontraktsprosten Hugo Grefberg och gymnastikdirektören Svea Jerdén. I andra äktenskapet hade han barnen Petter (född 1956) och Johanna (född 1959).^[2][3]

•  
  Carl-Erik Boström och Måns Westfelt i Spindelnätet på Helsingborgs stadsteater 1957.

• Svensk Filmdatabas, läst 17 augusti 2009.'
• "Måns Westfelt är död – blev 86 år gammal". Expressen.

• Måns Westfelt på Svensk Filmdatabas
• Måns Westfelt på Internet Movie Database (engelska)
• Måns Westfelt i Dramatens rollbok