Joseph de Maistre

 

Maistre föddes 1753 i Chambéry i hertigdömet Savojen, som vid den tiden tillhörde kungariket Sardinien. Hans släkt var av franskt ursprung och hade bosatt sig i Savojen århundradet dessförinnan. De hade så småningom erhållit hög ställning i samhället med adlig värdighet. Hans far hade tjänat som president i Savojens senat, och hans yngre bror, Xavier de Maistre, skulle senare bli officer i armén och populär skönlitterär författare. Maistre gick troligen i jesuitskola. Efter revolutionen försvarade han deras orden häftigt, varmed han i tilltagande grad kom att förknippa revolutionens anda med jesuiternas fiender, jansenisterna. Efter juridisk skolning och praktik, gick han i sin faders fotspår och blev senator 1787.

Efter franska revolutionens utbrott 1789, började Maistre författa samtidsskildringar och analyser, av vilka det mest framstående är Considerations sur la France (1796). Revolutionen inträffade, enligt Maistre, på grund av att det gamla styret och den franska societeten hade förespråkat de destruktiva ateistiska doktrinerna som härrörde från 1700-talets filosofer i stället för att använda den franska civilisationens inflytande till att hjälpa mänskligheten. Maistre menade att Frankrike hade ett gudomligt uppdrag. Brotten som begicks under skräckväldet berodde enligt Maistre på upplysningens upphöjelse av människan till Gud och han ansåg att det var den logiska konsekvensen av "1700-talets fördärv", och vidare var revolutionen Guds straff för detta.^[10]

När den franska revolutionsarmén intog Savojen år 1792 flydde Maistre till Schweiz, där han besökte Germaine de Staëls salong och diskuterade politik och teologi med henne. År 1803 utsågs han till envoyé för kungen av Sardinien vid den ryske tsarens hov i Sankt Petersburg. Från 1817 till sin död var han kungadömet Sardiniens minister i Turin.

 

För Maistre är traditionen vad som bör avgöra politik, varför filosofiska spekulationer avvisas som beslutsgrund.^[11] Traditionen ser han som religiöst betingad. Hans lilla verk Essai sur le principe générateur (1809) koncentreras till idén att en konstitution inte är en artificiell produkt, som kan analyseras, utan att den kommer i rätt tid och under rätta former från Gud, som sakta bringar den mognad under tysthet.

Han betonar också att det viktiga inte är vilken lag som står skriven i lagboken, utan vilken lag som står skriven i människornas hjärtan. Ett moraliskt folk kan upprätthålla de moraliska lagarna i samhället utan hänvisningar till stelnade bokstäver i gamla böcker, medan ett omoraliskt folk ändå inte kommer att efterleva bokens ord. Den brittiska konstitutionen är stark, endast för att människorna i det landet känner stark gemenskap och har ett välfungerande civilsamhälle, och i det forna Sparta kunde man skryta med att inte ha någon nedskriven konstitution överhuvudtaget – för man var inte i behov av det. Ett kopiöst register av lagar är tvärtom ett tydligt tecken på att kulturen ifråga håller på att förfalla och att man desperat försöker hålla ihop den medelst rationalistiska lösningar.

Efter att 1816 ha utgivit en fransk översättning av Plutarkos, utkom han med sitt mästerverk Du Pape (1819). Arbetet är indelat i fyra delar. I den första argumenterar han för påvens suveränitet i Kyrkan och menar att det är ett essentiellt kännetecken på all suveränitet att beslut inte kan överklagas. Följaktligen är påven höjd över all kritik och ofelbar i sin lära, eftersom det är i sin lära som han utövar sin suveränitet. I de återstående delarna utreder Maistre relationen mellan påven och den världsliga makten, civilisationen och nationernas välfärd samt schismerna i Kyrkan. Han hävdar att nationerna behöver skyddas mot maktmissbruk, vilket åstadkoms genom att en suverän är överställd andra suveräner, och denna suveränitet borde vara påvens – historiens räddare och grundaren av den europeiska kulturen. Vad beträffar schismen mellan kyrkorna, ansåg Maistre att de andra med tiden skulle återkomma till påvens härd, eftersom katolicismen var den enda religion som var fullt kapabel att vara förenlig med vetenskapen.^[12]

Del av en serie om Konservatism
Varianter
Frihetlig · Grön · Kultur · Liberal Medkännande · Moderat · National Social · Ultra · Värde
Principer
Auktoritet · Disciplin · Elitism (Aristokrati Meritokrati) · Familj (Könsroller) · Folk Förfädersdyrkan · Heder · Hierarki · Historism Kultur (Arv · Kanon) · Lagstyre · Lojalitet Monarkism (Rojalism) · Ortodoxi · Patriotism Plikt · Statskyrka · Suveränitet · Tradition
Filosofer
Bonald · Burke · Carlyle · Chateaubriand Coleridge · Evola · Hegel · Hume · Jünger Kirk · Maistre · Newman · Oakeshott Peterson · Röpke · Schmitt · Scruton Sowell · Spengler · Taine · Tocqueville
Statsmän
Adams · Adenauer · Bismarck · Churchill De Gasperi · Disraeli · Dollfuss · Franco de Gaulle · Horthy · Mannerheim · Metternich Pinochet · Reagan · Salazar · Thatcher
Denna tabell: visa • redigera

Soirées de St. Pétersbourg (1821) behandlar teodicéproblemet i en platonsk dialog,^[13] där Greven i berättelsen får tjäna som språkrör eller resonör för Maistre, själv greve i verkliga livet. Han framför sin egen lösning på det urgamla problemet med ondskans existens. För honom kastar ondskan ljus över Guds skapelse; den moraliska världen och den fysiska är sammantvinnade och hänger ihop. Fysisk ondska är den nödvändiga manifestationen av moralisk ondska, vilken människan sonar och förminskar genom bön och offerriter. Blodsutgjutelse, syndernas förlåtelse genom den oskyldige, är för Maistre en lag som är lika mystisk som obestridlig, principen som vägleder människan i återkomsten till Gud samt förklaringen till att krig finns och aldrig upphör att finnas. Maistre bejakade till och med våldet när han hävdade att "Kriget är i sig heligt, ty det ingår i världsalltets ordning."^[14]

En passus ur dialogen handlar om skarprättaren, vars samhällsfunktion i äldre tider var att utsätta brottslingar för tortyr och avrättning. Här får han stå som symbol för statens våldsmonopol i allmänhet. Det går även att tolka skarprättaren som symbol för Djävulen så som han ofta representeras i kristendomen: en Guds trogne tjänare, vars öde det är att utdela straff åt alla dem som misslyckas med att efterleva de gudomliga lagarna. Maistre beskriver uttrycksfullt det lugubra arbete skarprättaren genomför, det vämjeliga intryck det gör på omgivningen samt den grundläggande funktion det trots allt har för samhället:^[15]

Förutom en riklig korrespondens har Maistre efterlämnat två postuma verk. Ett av dessa, L'examen de la philosophie de Bacon (1836), utvecklar en andlig epistemologi ur kritiken mot Francis Bacon,^[16] vilken Maistre betraktade som pionjär till upplysningen i dess destruktiva form.^[17]

 

 

Maistre och den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke brukar räknas som lärofäderna till den europeiska konservatismen.^[18][19] Maistre utövade stort inflytande över den spanske politiske tänkaren Juan Donoso Cortés,^[20] den franske monarkisten Charles Maurras och dennes kontrarevolutionära politiska rörelse Action française^[21] samt den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt.^[13]

Enligt idéhistorikern Carolina Armenteros, som har skrivit fyra böcker om Maistre, påverkade hans författarskap dock inte bara konservativa tänkare, utan också de utopiska socialisterna.^[22] Tidiga sociologer som Auguste Comte och Henri de Saint-Simon erkänner uttryckligen ett inflytande från Maistre i deras tänkande vad gäller källorna till social sammanhållning och politisk auktoritet.^[23]

Maistre har varit mindre populär bland liberaler. Isaiah Berlin räknar Maistre som en av liberalismens sex ärkefiender i boken Freedom and Its Betrayal (2002) och hävdar att Maistre utgjorde den sista kvarlevan av den medeltida feodalismen, vilken försökte hindra den progressivitet som utstakats av upplysningen.^[24] Den liberalt sinnade litteraturkritikern Émile Faguet beskrev Maistre som "en våldsam absolutist, rasande teokrat, omedgörlig legitimist, apostel för en monstruös treenighet av Påven, Kungen och Bödeln, alltid och överallt förkämpen för den hårdaste, snävaste och mest orubbliga dogmatism, en mörk gestalt från medeltiden, delvis lärd doktor, delvis inkvisitor, delvis skarprättare".^[25]

Maistre förknippas med kulturströmningen romantiken.^[26][27][28] Bland dem som beundrade Maistre återfinns Charles Baudelaire – den främste franske romantiske poeten – som beskrev sig som discipel till den store kontrarevolutionären och hävdade att Maistre hade lärt honom att tänka.^[29] Det är mycket tack vare Maistres skicklighet som stilist och polemiker som han fortfarande läses. En inflytelserik kritiker på 1800-talet, Matthew Arnold, jämförde Maistres stil med Edmund Burkes enligt följande:

Den engelske litteraturhistorikern George Saintsbury kallade Maistre "obestridligen en av 1700-talets främsta tänkare och författare".^[31] Den svenske religionsfilosofen Tage Lindbom gav uttryck åt samma uppfattning och berömde Maistre för hans "djupsinne och tankeskärpa".^[32]

• Nobilis Ioseph Maistre Camberiensis ad i.u. lauream anno 1772. die 29. Aprilis hora 5. pomeridiana (1772)
• Éloge de Victor-Amédée III (1775)
• Lettres d'un royaliste savoisien à ses compatriotes (1793)
• Étude sur la souveraineté (1794)
• De l'État de nature, ou Examen d'un écrit de Jean-Jacques Rousseau (1795)
• Considérations sur la France (1796)
• Intorno allo stato del Piemonte rispetto alla carta moneta (1797–1799)
• Essai sur le Principe Générateur des Constitutions Politiques (1814)
• Du Pape (1819)
• De l'Église Gallicane (1821)
• Les Soirées de Saint-Pétersbourg ou Entretiens sur le Gouvernement Temporel de la Providence (1821)
• Lettres à un Gentilhomme Russe sur l'Inquisition Espagnole (1822)
• Examen de la Philosophie de Bacon, ou: l'on Traite Différentes Questions de Philosophie Rationnelle (1836)
• Lettres et Opuscules Inédits du Comte Joseph de Maistre (1853)
• Mémoires Politiques et Correspondance Diplomatique (1859)

•   Wikiquote har citat av eller om Joseph de Maistre.

  Citat
•   Wikimedia Commons har media som rör Joseph de Maistre.
  Bilder & media