Huset Welf

Welf var en tysk adelssläkt med stor makt under medeltiden, som genom gifte blev en gren av huset Este.

Huset Welf
Heraldiskt vapen En vit sachsenspringare (Sachsenross) användes som symbol av flera welfare och återfinns nu i den tyska delstaten Niedersachsens vapen
Ursprung	Tyskland
Utgrenad i	von Platen-Hallermund
Adel i Tyskland
Naturaliserad	Uradel
Värdighet	Hertig av Braunschweig och Lüneburg. Furstlig
† Utslocknad i Tyskland
Utslocknad	?

Släkten regerade i Braunschweig-Lüneburg 1235–1692, genom kurfurstarna i Kurfurstendömet Braunschweig-Lüneburg och kungariket Hannover 1692–1866 (under tiden 1714–1837 i personalunion med Storbritannien, se Huset Hannover), i Storbritannien och Irland 1714–1901 samt i hertigdömet Braunschweig 1913–1918.

I släkten fanns också hertigar av Sachsen och Bayern och kejsare av Tysk-romerska riket.

Släkten Welf hade sitt ursprung i två dynastier som hängde samman genom kvinnoled. Den äldre, som är känd sedan 700-talet, hade sina ursprungliga stamgods vid Maas och Mosel och senare i Schwaben. Greve Welf (död cirka 820), som var brorson till kejsar Ludvig den frommes mor, blev morfar till kejsarna Karl den skallige och Karl den tjocke.

Till en annan gren av samma släkt hörde hertig Welf III (död 1055) av Kärnten; med honom dog den äldre dynastin ut på manssidan. Welf III:s syster, Kunigunda, gifte sig med markgreve Alberto Azzo Este och blev mor till hertig Welf I av Bayern (död 1101). Han var farfar till Henrik den stolte av Bayern och Sachsen. Dennes son, Henrik Lejonet, fråntogs 1180 både Bayern och Sachsen. Henrik Lejonet var far till kejsar Otto IV, vars brorson Otto Barnet (1204–1252) blev hertig av Braunschweig-Lüneburg 1235. Från honom härstammade på manssidan kurfurstarna (från 1692) och kungarna (1814–1866) av Hannover och regenterna i Storbritannien 1714–1901.