Gråsiding
Gråsiding (Clethrionomys rufocanus) är en art i underfamiljen sorkar och släktet skogssorkar. Inga underarter finns listade.[3]
| Gråsiding Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Familj | Hamsterartade gnagare Cricetidae |
| Släkte | Skogssorkar Clethrionomys |
| Art | Gråsiding C. rufocanus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Clethrionomys rufocanus | |
| Auktor | Sundevall, 1846 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde enligt IUCN | |
| Synonymer | |
| Craseomys rufocanus[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Beskrivning
redigeraGråsidingen är karakteristiskt tecknad med rödbrun rygg, blågrå sidor och kinder och ljusgrå buk. Den är en av de största skogssorkarna i Sverige: Kroppslängden ligger mellan 90 och 135 millimeter, den mellan 25 och 40 millimeter långa svansen oräknad. Vikten är mellan 20 och 50 gram. Svansen är kort, upptar omkring 25% av kroppslängden.[4] Arten väger mellan 20 och 55 g.[5]
Utbredning
redigeraGråsidingen är en nordlig art och förekommer i Skandinavien från Rogeland i Norge, sydligaste Norrland i Sverige samt i Finland från 65 grader N.[4] Vidare finns den österut via norra Ryssland och Sibirien till Mongoliet, nordöstra Kina, Nordkorea och norra Japan (Hokkaido)[1].
Även om den fortfarande är klassificerad som livskraftig ("LC") i Sverige av Sveriges Lantbruksuniversitet[6] har den minskat mycket påtagligt i norra Skandinaviens och Rysslands skogslandskap sedan 1980-talet[1], något som anses bero på en kombination av ett mildare klimat som leder till isbarksbildning i stället för snö på marken, och en ökad skogsavverkning med skapande av kalhyggen som leder till habitatförlust för arten.[7][8] Minskningen förväntas fortsätta[9]. I Finland är gråsidingen redan fridlyst.[10]
I övriga delar av utbredningsområdet har inte rapporterats några hot, men IUCN rekommenderar att delpopulationen i den nordvästra delen av utbredningsområdet övervakas.[1]
Ekologi
redigeraGråsidingen lever i höglänt barr- och björkskog, gärna nära floddalar i klippig terräng. Den har också påträffats på torra torvmossar och fjällängar[1] samt tundra med buskvegetation. Arten kan undantagsvis tränga in i byggnader.[5] I Fennoskandia kan den gå upp till 1 170 m, i Nordasien till 2 700 m.[1] Speciellt i norr kan den även finnas i lägre, kustnära områden. Den gräver inte gångar i marken, men kan gräva långa gångsystem i snön, ovan markytan.[4]
Det klotformiga boet konstrueras av gräs, kvistar, barkstrimlor och mossa[4]. Det placeras på markytan under rötter och stenar, ibland uppe i träd.[5]
Den är främst aktiv under skymningen, men kan under sommaren även vara i rörelse på dagen.[4]
Gråsidingen äter framför allt blad och örter.[4] Även olika bär och kottar förtärs.[5]
Fortplantning
redigeraFortplantningstiden sträcker sig från tidig sommar till augusti/september.[4] Hanens revir omfattar flera honrevir. Honorna samsas inbördes, medan hanarna är aggressiva gentemot varandra.[5] Honan föder 2–10 (vanligtvis 5–6) ungar per kull. Tre till fyra kullar kan produceras per år, unga honor producerar dock högst två.[4]
Taxonomi
redigeraNamnet Myodes har föreslagits för släktet.[1] Se Skogssorkar.
Referenser
redigera- ^ [a b c d e f g] Sheftel, B. & Henttonen, H. 2016 Clethrionomys rufocanus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 22 augusti 2019.
- ^ Wilson, Lacher Jr. & Mittermeier, red (2017). ”Craseomys rufocanus”. Handbook of the Mammals of the World. "7 - Rodents II". Barcelona: Lynx Edicions. sid. 299−300. ISBN 978-84-16728-04-6
- ^ Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A. & Didžiulis V. (red.) (23 november 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/clethrionomys+rufocanus/match/1. Läst 7 juni 2014.
- ^ [a b c d e f g h] Jensen, Birger (1993). Nordens däggdjur. Stockholm: Norstedts. sid. 152-155. ISBN 91-1-933262-9
- ^ [a b c d e] S. Aulangnier, P. Haffner, A.J. Mitchell-Jones, F. Moutou & J. Zima (2008). Mammals of Europe, North Africa and the Middle East. London: A&C Black Publishers. sid. 194–195. ISBN 978-1-4081-1399-8
- ^ Oskar Kindvall (17 mars 2004). ”Clethrionomys rufocanus – gråsiding”. Dyntaxa. Artdatabanken. https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/206019?changeRoot=True. Läst 7 juni 2014.
- ^ ”Skogsaverkning kan hota sorkarten gråsiding”. Pressmeddelande från Umeå universitet. forskning.se. 16 oktober 2006. Arkiverad från originalet den 14 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140714124344/http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pmimportocharkiv/pressmeddelandenarkiv2006/skogsaverkningkanhotasorkartengrasiding.5.228598451158a6a024080001419.html. Läst 26 maj 2014.
- ^ Birger Hörnfeldt (14 april 2014). ”Resultat från smågnagarövervakningen 2013” (PDF, 154 kB). Sveriges Lantbruksuniversitet. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305193752/http://www.slu.se/Documents/externwebben/overgripande-slu-dokument/miljoanalys-dok/rapporter/2014/Sm%C3%A5gnagarrapport2013_SLUx.pdf. Läst 7 juni 2014.
- ^ Åsa Gustafsson (2006). ”Klimathotet och skogens biologiska mångfald” (PDF, 1,07 MB). Skogsstyrelsen. http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098/art11/4646111-bad034-1756.pdf. Läst 7 juni 2014.
- ^ ”Riktgivande värden på fridlysta djur och växter”. Miljöministeriet, Finland. 3 januari 2002. http://www.ymparisto.fi/download/noname/%7BFD360219-DFBC-4FE7-AA21-9E8A6C061F0A%7D/78224. Läst 26 maj 2014.