François Adrien Boïeldieu

François Adrien Boieldieu, född 16 december 1775 i Rouen, död 8 oktober 1834 i Jarcy, var en fransk tonsättare.

François Adrien Boïeldieu
Född	16 december 1775[1][2] Rouen[2]
Död	8 oktober 1834[3][4][5] (58 år) Varennes-Jarcy[2], Frankrike
Begravd	Père-Lachaise
Medborgare i	Frankrike
Sysselsättning	Operakompositör, musikpedagog, universitetslärare, musikvetare, dirigent, kompositör[6]
Arbetsgivare	Conservatoire de Paris
Noterbara verk	Vita frun
Maka	Jenny Philis-Bertin (g. 1827–)
Partner	Antoinette Lemonnier
Barn	Adrien Louis Victor Boïeldieu (f. 1815)
Utmärkelser
Riddare av Hederslegionen (1820)
Redigera Wikidata

Boïeldieu undervisades i musik i hemstaden av organisten Broche och vann redan 1793 bifall med en operett, i vilken han tagit Grétry till mönster. Uppmuntrad därav vandrade han till Paris, vartill han till en början måste försörja sig genom klaverstämning, men småningom för sina romanskompositioner vann han ett erkännande, som ännu mer förstorades genom operan La dot de Suzette (1798). Därefter följde en rad av operor, som gavs med stigande lycka. Calife de Bagdad (1800) hade stormande framgång och bibehöllit sin ställning under ett århundrade. Cherubini, som var närvarande vid uruppförandet, påpekade den svaga instrumenteringen för Boïeldieu och sade: Skäms ni inte över en sådan oförskylld framgång?. Boïeldieu visste dock redan om sina brister i instrumentationen och kom att förbättra sin teknik i Sankt Petersburg.

Ma tante Aurore (1803) visar en renare stil och skickligare anläggning samt röjer intryck av italienarna. 1800 blev Boïeldieu professor i pianospel vid konservatoriet. Olycklig i sitt äktenskap med en dansös, Clotilde Mafleuroy, övergav han henne 1803 och begav sig till Sankt Petersburg, där han blev kejserlig kapellmästare och stannade i åtta år. Han skrev där en mängd operor, av vilka ingen bibehållit sig. Under denna tid vann emellertid hans teknik, till en del genom bekantskapen med den tyska musiken, en fasthet och verkningskraft, som den till följd av brist på ordnad undervisning dittills saknat. Efter återkomsten till Paris uppträdde Boieldieu med Jean de Paris (1812) som uppenbarar nämnda företräden, men även en viss kyla i lycklig tävlan med den då och där allenahärskande Isouard.

Ännu mera mogen är operan Le petit chaperon rouge (1818), vilken, liksom den 1813 komponerade Le nouveau seigneur de village, länge hållit sig uppe. 1817 utnämndes Boieldieu till medlem av Institut de France. Angripen till sin hälsa drog han sig nu tillbaka och framträdde sedan (om man undantager några obetydliga tillfällighetsoperor) först 1825, och då med sitt mästerverk Vita frun. Till en underhållande text av Scribe sammansatt ur Walter Scotts romaner Monastery och Guy Mannering diktade han en musik, som genom melodiernas romantiska innerlighet och friskhet, arbetets musikaliska gedigenhet och dramatiska kraft (till exempel i den berömda auktionsscenen) samt instrumentationens finhet och glans tillförsäkrat honom en plats bland alla tiders operakompositörer.

Trots att detta verk röjer inflytande såväl av Mozart som av Rossini, är det likväl äktfranskt, och dess inhemska popularitet bevisas bäst därav, att det 1876 gavs i Paris för 1,367:e gången, ett faktum, som torde vara sällsynt inom teaterhistorien. Boïeldieus sista arbete, Les deux nuits (1829), slog däremot icke an. Efter sin första hustrus död, 1825, gifte Bieuldieu om sig med sångerskan Phillis, med vilken han hade en son, som även blev operakompositör. Genom julirevolutionen råkade han i ekonomiskt trångmål, därför att man för en tid undandrog honom en pension.

Under sina sista år hade han även att kämpa mot en sjukdom, för vilken han förgäves sökte bot genom resor till Italien och södra Frankrike. Boieldieu komponerade även instrumentalstycken för klaver, harpa med mera. Flera operor skrev han i förening med andra, såsom Cherubini, Catel med flera. Av hans arbeten är i Stockholm uppförda: Kalifen i Bagdad (1808), Min tant Aurora (1813), Den nye egendomsherrn (1818), Johan av Paris (1819), Vita frun (1827) och De bägge talismanerna, Le chaperon, 1830. Mindre kvick och pikant, men också mindre raffinerad än Auber, betecknar Boieldieu fransmännens esprit från dess mera hjärtevinnande och graciösa sida. Hans biografi skrevs av Arthur Pougin (1875).