[go: up one dir, main page]

Ethelred II av England,[b] född omkring 966/9 i England, död 23 april 1016 i London i England, var kung av England två gånger; först mellan 978 och 1013 och sedan från 1014 till sin död.[1]

Ethelred II
Miniatyr ur Abingdonkrönikorna från ca. 1220
Kung av England
Regeringstid
18 mars 978 – 1013
FöreträdareEdvard Martyren
EfterträdareSven Tveskägg
Regeringstid
1014 – 23 april 1016
FöreträdareSven Tveskägg
EfterträdareEdmund Järnsida
Föddca. 966/9
England
Död23 april 1016 (ca. 50 år)
London, England
BegravdSankt Pauls-katedralen
GemålÆlfgifu av York
(gift ca. 985; död 1002)
Emma av Normandie
(gift 1002; till hans död)
Ättlingar (mer...)Æthelstan · Ecgberht · Edmund · Eadred · Eadwig · Edgar · Eadgyth · Ælfgifu · Edvard · Alfred · Godgifu
KungahusWessex
FöräldrarEdgar av England
Elfrida av England
Signatur
Vapensköld[a]

Biografi

redigera

Enligt den medeltida historikern William av Malmesbury bajsade Ethelred i dopfunten som barn,[2] vilket gjorde att ärkebiskop Dunstan av Canterbury förutspådde att den engelska monarkin skulle besegras under Ethelreds regeringstid.

Ethelred besteg tronen i tioårsåldern efter faderns, kung Edgars, död och det därpå följande mordet på halvbrodern Edvard Martyren. Den engelska formen på tillnamnet "den rådville" ("the Unready") är, ett ord som idag betyder "den som inte är redo", men som på gammalengelska betyder "den som saknar råd", vilket är en ordlek på namnet Ethelred som betyder "ädelråd" eller "den som har ett gott råd".

Ethelred fick åtminstone sexton barn i två äktenskap. Hans första äktenskap var med Ælfgifu av York, dotter till Thored, ålderman av Northumbria, och det andra, från 1002, med Emma av Normandie, som skulle bli gammelfaster till Vilhelm Erövraren som senare skulle använda detta släktskap för sitt tronanspråk. Med första hustrun fick Ethelred sonen Edmund, som efterträdde honom, och med andra hustrun fick han sonen Edvard, som också skulle bli kung av England.

England hade upplevt en lång fredsperiod efter återerövringen av Danelagen under första delen av 900-talet. Ethelred stod dock 991 inför den största vikingaflotta sedan Guthrums ”sommararmé” ett århundrade tidigare. Flottan leddes av Olav Tryggvason. Efter nederlag i slaget vid Maldon lyckades Ethelred nå en överenskommelse med Olaf som återvände till Norge och därmed hade han köpt sig tid, men det kom flera vikingaräder. Han lyckades att hålla dem borta, men i många fall blev han tvungen att göra så som sina föregångare och köpa sig fri, något som kom att kallas danegäld. År 1001 tvingades Ethelred att betala 10 866 kg silver till en vikingastyrka.[3]

Ethelred beordrade en massaker på danskarna som var bosatta i England 13 november 1002, St. Brices Dags-massakern, vilket ledde till att Sven Tveskägg inledde en serie fälttåg för att erövra England, något han lyckades med. Enligt senare medeltida källor var ett offren för massakern kung Svens syster. Dock dog han endast fem veckor efter sin seger.

Ethelred flydde till Normandie 1013 för att söka skydd hos sin svågers son Robert av Normandie då Sven Tveskägg erövrade England. Han kunde dock återkomma till England och dess tron i februari 1014 efter Sven Tveskäggs död. Ethelred dog 23 april 1016 i London där han begravdes. Han efterträddes av sin son Edmund Järnsida.

Trots den stadiga strömmen av vikingaattacker var inte Ethelreds regeringstid den katastrof som en del senare krönikörer beskriver den som, om man ser till hela bilden. Ethelred reformerade det anglosaxiska Englands styrelseform och stod bland annat för sheriffämbetet. Myntens kvalitet, som alltid är en god indikator på rådande ekonomiska förhållanden, är mycket god under hela hans regeringstid.

Referenser

redigera

Anmärkningar

redigera
  1. ^ Ethelred hade egentligen ingen vapensköld, men blev tillskrev en ca. 1255 av munken Matthew Paris. Se "attributed arms"-kategorin för mer information.
  2. ^ Känd som "den villrådige" (engelska: "the Unready"). Olika moderna stavningar inkluderar Ethelred, Æthelred eller Aethelred. Härleds från fornengelskans Æþelræd [ˈæðelræːd] och fornnordiskans Aðalráðr.

Fotnoter

redigera
  1. ^ Weir, Alison (2011). Britain's Royal Families: The Complete Genealogy. Vintage Books. sid. 22–27. ISBN 978-0-09-953973-5. https://books.google.se/books?id=7nZ90l1_IzAC&pg=PA5. Läst 10 februari 2023 
  2. ^ William of Malmesbury: Chronicle of the Kings of England, sidan 166. H. G. Bohn, 1904. Övers. J. Sharpe.
  3. ^ Hubbard, Ben (2018). Vikingar: plundrare, upptäckare och handelsmän. Tukan förlag. sid. 189. ISBN 978-91-7783-272-0. Läst 31 augusti 2024