Diskussion:Ordaccent
allt i denna artikeln stod bättre i ordton så jag slog ihop dem Viktorvoigt (diskussion) 29 november 2006 kl. 10.28 (Signatur tillagd i efterhand av <span id=".7B.7Banv.7C—CÆSAR.7D.7D">none.)
- Ordton och ordaccent är inte samma sak, det behövs två artiklar. --sanna 29 november 2006 kl. 12.11 (CET)
- Ordton och tonal ordaccent (tonaccent) är samma sak, fast det ser olika ut i olika språk. Tonaccent och tryckaccent är däremot skilda saker, även om de som i svenskan kan samspela, varför "ordaccent" är ett olämpligt artikelord. Förslagsvis have tryckaccent en egen artikel medan stavelserelativ tonaccent och mer absolut ordton stånde i samma. En gemensam (tonaccent) existerar redan sedan tidigare parallellt med denna, men är inte utvecklad till det stora och finna den skulle kunna vara. Skvattram 20 februari 2007 kl. 00.27 (CET)
- Nu är visserligen min fonetik lite rostig... men "läroboksdefinitionen" på vad som skiljer ordton och ordaccent fokuserar vanligen på dessas funktion i språket; i båda fallen är det frågan om kontrastiva F0-kurvor, men vad gäller ordaccent så är dessa betingade av andra fonologiska regler i språket, medan vad gäller ordton så är tonen i sig lexikalt betingad. Tonspråk brukar då användas om språk som har ordton, men mera sällan om språk med ordaccent. Svenskans accenter är ordaccenter, kinesiskans toner är ordtoner; svenskan är sålunda ett accentspråk medan kinesiskan är ett tonspråk. Ordton och tonal ordaccent är alltså fonologiskt sett inte samma sak. --sanna 20 februari 2007 kl. 10.07 (CET)
- Efter att ha bläddrat i ett större antal lingvistikböcker idag konstaterar jag att lingvisterna inte riktigt är överens i frågan. Nästan alla lingvistiklexikon etc jag tittade i tog upp även "ordaccent" under uppslagsordet tone (De var på engelska) men huruvida man anser att det är något helt skilt från ordton av t.ex. kinesisk och vietnamesisk typ, något närbesläktat med det eller en lite speciell variant av det, tycks variera. När jag slog upp Swedish skrev någon att svenskan har två toner, någon annan använde pitch accents. Det var en kort sumering. Jag har antecknat vad som stod i olika källor för att kunna beskriva dessa varierande uppfattningar på ett välnyanserat sätt i artikeln. Märk att regel i betydelsen låsanordning och regel i betydelsen lag eller föreskrift är två helt oböjda ordformer som skiljs åt primärt av tonförloppet, dvs lexikala tonförhållanden. Dessa ord har dessutom samma accent genom hela sina respektive böjningsmönster (av vars åtta former fyra är "gemensamma": regel, regels, regeln, regelns) Skvattram 21 februari 2007 kl. 00.13 (CET)
- Jag har återställt till versionen före Viktors. Du får jättegärna påpeka skillnaden i artiklarna så att det framgår. Jag är själv inte tillräckligt bevandrad i terminologin, men noterar att artiklarna har olika motsvarigheter på andra språk. —CÆSAR 29 november 2006 kl. 13.46 (CET)
- huvudsaken är att exakt samma information om accent i svenskan inte förkommer i två artiklar. nu har ni satt båda de gamla artiklarna rubrik. jag plockar bort den gamla artikeln som låg här så bara den sammanslagna texten blir kvar. Viktorvoigt 29 november 2006 kl. 14.42 (CET)
Tonaccent
redigeraEtt annat begrepp man möter är tonaccent. Syftar det på ordton, ordaccent eller både och? Skvattram 27 december 2006 kl. 12.53 (CET)
"Pluralböjda substantiv på -er får akut: saker, lokaler"
redigeraDet finns väl ganska många er-pluraler som har grav accent också, t.ex. zoner, vader, koner, böner, löner, smeder, stoder, noder, vaser, faser och turer. Skvattram 8 juni 2007 kl. 13.22 (CEST)
Saker är väl ett mycket dåligt exempel-ord för akut accent, över huvud taget? För jag tror att de flesta uttalar det med grav accent i västsverige där jag bor. Komplettera gärna med mer om detta... huruvida båda uttalen är vanliga. --Andreas1974 (diskussion) 26 juni 2019 kl. 17.06 (CEST)
Syd- och västsvenskt uttal
redigeraDe uttalsregler och exempel som står här gäller bara för västsvenskt uttal. Är det någon som vill diskutera detta eller ska jag redigera på eget bevåg? Skåningiexil 25 januari 2010 kl. 17.44 (CET)
Västsvenskt uttal
redigeraJag tycker att första meningen är för kategorisk: I västsvenska dialekter går tonhöjden alltid upp på sista stavelsen. Det stämmer kanske för ett enskilt uttalat ord, men gäller det verkligen för alla flerstaviga ord i en hel uttalad mening, när eftertryck och tonalitet blir mindre markanta i praktiken? Ibland blir ju flera ord i en fras helt utan eftertryck, följer verkligen inte tonaliteten med också? Jag tvivlar...--Micke 2 februari 2012 kl. 05.53 (CET)
Accent i svenskan
redigeraStämmer det verkligen att ordningsvakten uttalas med stigande tonhöjd från 'ning' till 'vakt'? I vilka dialekter gäller detta? I skånska, blekingska och andra dialekter jag kan komma på har första stavelsen en något högre ton och de tre sista samma ton. Lite mer sjungande dialekter som olika norrländska dialekter, kanske? I min mun låter det mycket märkligt att höja tonhöjden på 'vakt'...
Att det är något mer tryck (ljudstyrka) på 'vakt', för att betona att det är ett sammansatt ord, är sin sak.
- Javisst gör det väl det? Vid grav accent har ju den efterföljande stavelsen med bitrycket en högre tonhöjd än huvudstavelsen. Åtminstone uttalar jag det så (jag kommer från Mellansverige). De "sjungande" norrländska dialekterna däremot har det fallande uttalet med akut accent som du anger för de Sydsvenska dialekterna.
- Kjell André 17 september 2011 kl. 09.41 (CEST)
- Håller inte med. Detta stycke är inte tillräckligt generellt, jag uppfattar inte att det beskriver "rikssvenska". Jag tycker dessutom att det är problematiskt att beskrivningen av eftertryck och tonalitet (samt exemplen) är så sammanflätade, i och med att detta skiljer sig åt så mycket i dialekterna. Tabellen under Sydsvenskt uttal uppfattar jag som bättre - kanske skulle alla tonalitetsexempel beskrivas i en sådan tabell? Jag tror inte heller att man kan uttala sig så generellt om tonaliteten t ex vid grav accent. I riktiga talade exempel (och vid ammansatta ord), blir ofta eftertrycken mindre markanta än när man uttalar ett ord enskilt, likaså tonaliteten. Vidare varierar både eftertrycken och tonaliteten avsevärt beroende på sammanhanget, t ex om det är ett påstående eller en fråga eller om man uttrycker ironi. För övrigt menar du väl tvärtom: att vid grav accent är tonaliteten hög-låg (som det också står i artikeln nu). Hur efterföljande stavelser uttalas kan nog variera, men jag har fortfarande svårt att tänka mig att någon dialekt stiger på "vakt" i exemplet ordningsvakten. --Micke 2 februari 2012 kl. 05.53 (CET)
- Visste inte att det var nån större skillnad på "rikssvenska" och sydsvenskt uttal när det gäller grav accent, men tydligen är det så. Jag tycker att artikeltexten i början stämmer: "Någon av de stavelser som inte har huvudtrycket, och som är placerad efter huvudtrycksstavelsen, får ett bitryck och denna uttalas med en högre tonhöjd jämfört med det huvudtrycksstavelsen sänkte sig till". I alla de exempel på minimala par som listas i artikeln uttalar jag den andra stavelsen (med "bitrycket") med något högre tonhöjd än första (även innan denna faller lite mellan stavelserna). För mej har tonhöjsdkurvan dubbla toppar där den andra är betydligt högre än den första, och för mej är beteckningen "dubbelaccent" på grav accent väldigt träffande. Lyssna gärna på uttalen på engelska wiki: en:Swedish_phonology#Stress and pitch för hur jag uttalar de båda "anden". Visst är det väl högre ton i slutet på den andra varianten?
- -- Kjell André (disk) 29 juni 2012 kl. 12.30 (CEST)
- Ditt rikssvenska uttal av "anden" verkar rimligt för ett isolerat ord och absolut är det en högre ton. Dock tycker jag att man kan kalla det ett "ordboksuttal", ganska skilt från verkligt talspråk. En hel mening med så överbetonade stavelser och stor skillnad i tonhöjd låter nog ganska märklig. Det är ju dock ett bra exempel på skillnaden mellan grav och akut accent. När jag med min Blekinge-skånska uttalar uttalar "anden" med grav accent låter jag helt monoton, medan orden i tabellen under sydsvensk melodi stämmer med mitt uttal, förutom paraply som jag uttalar enligt normal-normal-låg, där den låga sista stavelsen är stigande, så markant att y-et nästan får två stavelser: paraply-y, eller likt en långsam diftong paraplö-ij. Å andra sidan uttalar jag det i andra situationer enbart normal-normal-låg, utan någon stigning. Egentligen är jag inte speciellt kritiskt till något på sidan, möjligen kan jag tycka att man man kan tona ner några kategoriska "alltid" i texten; jag tror det finns ganska stora variationer - individuella variationer, variationer inom olika dialektgrupper, variationer beroende på vilken kontext ordet sägs i. De flesta ord och kanske speciellt viktiga småord som "och", "inte", "aldrig" kan t ex ha fundamentalt olika tonalitet och även tryck beroende på sammanhanget, för en enskild talare av en dialekt. Själv uttalar jag "inte" på minst fyra olika kontextberoende sätt. Det hade varit intressant med en belysning av dessa talspråksmönster. Egentligen mer intressant än skoluttal av isolerade ord. --Micke Andersson (disk) 1 juli 2012 kl. 01.17 (CEST)
Grav accent och Akut accent
redigeraFörgreningarna Grav accent och Akut accent pekar hit. Bland annat Viska (fonetik) behöver en mer global beskrivning. Maundwiki (diskussion) 17 juli 2015 kl. 00.17 (CEST)