DSjK

1930 konstruerade Vasilij Degtjarov en tung kulspruta som fick namnet DK (Degtjarjov Krupnokalibernyj). Den var en uppskalning av DP 28 och matades från ett trummagasin om 30 patroner. Behovet av magasinsbyten gav dålig ihållande eldhastighet och vapnet kompletterades 1938 med en bandmatning konstruerad av Georgij Sjpagin och fick därmed namnet DSjK.

Den nya konstruktionen visade sig vara mycket lyckad och började snabbt tillverkas i stor skala. Dess lavett designades likt många samtida lavetter för användning både för luftvärn och som understödsvapen med hjul för infanteri. Mot slutet av kriget monterades den också ovanpå tunga stridsvagnar som IS-2 och ISU-152 och som huvudvapen på den lätta stridsvagnen T-40.

Efter andra världskriget genomgick konstruktionen en modernisering och försågs bland annat med en ny bandmatning. Den moderniserade modellen kallas DSjKM eller DSjK 1938/46 och används som huvudbeväpning på bland annat BRDM-1. Den tillverkas fortfarande på licens i Kina under namnet 12,7 mm Typ 54.

DSjK är ett helautomatiskt, luftkylt vapen med gaslås som avfyras från öppet slutstycke. Gascylindern sitter under pipan och pistongen sitter fast monterad mot slutstycket. Till skillnad från många andra luftkylda kulsprutor har DSjK inte utbytbar pipa. Pipan kan visserligen bytas ut, men är en omständlig process som tar flera minuter och kräver verktyg och åtskilliga handgrepp. I stället är pipan försedd med kylflänsar.

•  
  En DSjK monterad på en rumänsk URO VAMTAC vid skjutfältet Babadag.
•  
  En DSjK i markkonfiguration.
•  
  Två soldater från Luftwaffe med en erövrad DSjK.
•  
  PKK gerillakrigare bakom en DSjK.

• Degtyarov - Shpagin DShK / DShKM 12.7 heavy machine gun Modern Firearms
• Terry Gander (1993) (på engelska). The Machine Gun – A modern survey. Sparkford: Patrick Stephens Limited. sid. 71–72. ISBN 1-85260-356-9 

•   Wikimedia Commons har media som rör DSjK.
  Bilder & media