Ur (runa)

Namn	Urgermanska	Fornengelska		Fornnordiska
	*ūruz / *ūrą	ūr	ȳr	úr
	”uroxe” / ”vatten”	”uroxe”	?	ur(väder) / slagg
Fuþark	Äldre	Anglofrisisk		Yngre
	24-typig fuþark	28/33-typig fuþorc		16-typig fuþark
Runtyp	–	–	–	Normal	Stungen
Ordningsföljd	2	2	27	2₁	2₂
Ätt	Frejs ätt	1:a ätten	4:e ätten	1:a ätten
Form
Unicode	ᚢ U+16A2	ᚢ U+16A2	ᚣ U+16A3	ᚢ U+16A2	ᚤ U+16A4
Translitteration	u	u	y	u	y
Transkription	u, ū	u, ū, o	y	u, o, y, ö w / v	y, ö v
IPA	[uː] (fil)	[uː] (fil)	[yː] (fil)	[uː] (fil) [øː] (fil) [yː] (fil) [œː] (fil) [v] (fil) [w] (fil)	[yː] (fil) [øː] (fil) [v] (fil)

ᚢ [ur] eller [u-runan] är den andra runan i futharkerna, återfunnen i äldre futharken, anglofrisiska futharken och yngre futharken, samt i de medeltida runorna, och hör till Frejs ätt (1:a rungruppen). Det motsvaras i det latinska alfabetet av bokstaven u men bär även andra ljudvärden, särskilt i yngre futharken, där det motsvarar vokalerna: u, o (/u/), y och ö, samt konsonanterna: v (/v/) och w (/w/) i det svenska alfabetet. Alternativa ljudvärdet /v/ delades även med runan ᚠ [fyr].

Ursprunget för runan är oklart. Det förekommer redan på det äldsta runfyndet, Svingerudsstenen, vilken daterats till runt första århundradet efter Kristus (ca. 25–120 e.Kr.). Runan uppträder också som 16:e bokstaven i det gotiska alfabetet (𐌿).

Den anglofrisiska futharken hade en modifierad ᚢ-runa där ett vertikalt friliggande streck placerats i runans innandöme: ᚣ [yr], vilken höll ljudvärdet /y/ och motsvarade bokstaven y i det latinska alfabetet.

Dess position i den anglofrisiska runsekvensen skiljer sig mellan källor och standardiserades förmodligen aldrig, men idag är den generellt placerad på position 27.

På 1000-talet infördes en ny skrivregel för yngre futhark i form av stungna runor, vilket innebar att prickar (”sting”) kunde läggas till på runor för att ange ett sekundärt ljudvärde. Stungna runor är inte separata runor från sin grundform i futharksekvensen och har därmed samma ordningsföljd som sin omodifierade motsvarighet. I det medeltida runalfabetet, som följer den latinska sekvensen, har de istället positionen för sin motsvarande latinska karaktär.

ᚤ [stungen ur] bar i första hand ljudvärdet /y/ och motsvarar bokstaven y i det latinska alfabetet, men den bar också ljudvärdet för ö (/œ/) och stundom v (/v/), det senare delat med ᚡ [stungen fyr]. Under denna sena yngre Futhark-period bars ljudvärdet /y/ även synonymt av runan ᛦ [yr], eftersom dess tidigare ljudvärde, /ʀ/, gavs till runan ᚱ (reið). I det följande medeltida runalfabetet täcktes ljudvärdet /œ/ av en egen runa, en omvänd ᚯ [oss].

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ur (rune), 22 juli 2024.