Tukthus

Tukthus (ty. Zuchthaus) var förr benämning för större straff- eller tvångsarbetsanstalter. Genom "tukt", det vill säga sträng disciplin och ordnad sysselsättning, skulle fångarna göras till nyttiga samhällsmedlemmar.^[1]

De första tukthusen tillkom under 1500-talets senare hälft i England och Nederländerna. Med dessa förebilder anlades sedan tukthus i så gott som i alla europeiska länder.^[2] Motivet var den stora vinst, som tukthusen gav eller sades ge. En tid lär tukthusen ha gett dubbelt så mycket i intäkt som de kostade. Det som utmärkte dessa anstalter, åtminstone de bättre av dem, var att fångarna hölls i konstant arbete.

Detta ledde till att tukthusen inte hade det uppfostrande och förbättrande inflytande som avsetts, utan i själva verket blev högskolor för laster och brott. Även efter de stora förändringar som senare gjordes på fångvårdsanstalterna fortsatte benämningen tukthus att användas. I tysk, finländsk och dansk lag betecknade tukthusstraff (tukthusarbete) det som den svenska lagen kallade straffarbete.

Ett fångförvar ordnades i Stockholm år 1624 under tuktmästaren Joachim Firbrandt, då kung Gustaf II Adolf beordrade denne att anlägga ett barnhus med 100 platser för värnlösa och övergivna ungdomar.^[3]

Officiellt fanns tukthusstraffet kvar i Finland fram till 1975.^[4][1]

• Tukthus i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1920)