Tuvsnäppa

	Tuvsnäppa; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Underordning	Vadare; Charadrii
Familj	Snäppor; Scolopacidae
Släkte	Calidris
Art	Tuvsnäppa; C. melanotos
Vetenskapligt namn
	§ Calidris melanotos
Auktor	Vieillot, 1819
Utbredning
	Tuvsnäppans utbredningsområde, där orange beteckningar vistelse häckningstid, blått övervintringsområde och gult områden den passerar under flyttningen.

Tuvsnäppa^[2] (Calidris melanotos) är en vadarfågel som ingår i familjen snäppor.^[3] Den häckar på tundra i Nordamerika och nordöstra Asien, möjligen även in i nordöstligaste Europa. Vintertid flyttar de flesta individer till Sydamerika. Under flyttningen ses den regelbundet i västra Europa, med flera fynd årligen i Sverige. Beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende

Tuvsnäppan är 19–24 centimeter stor, har en vingbredd på 26–45 centimeter och väger 31–126 gram. Den har gråbrun rygg: brunast hos hanen i sommardräkt, och gråast på vintern. Bröstet är grått med en skarp gräns nedåt. Benen är gulaktiga. Ungfåglarna är mer färgstarkt mönstrade på ovansidan med rödbrun färgning och vita mantelstrimmor.

Tuvsnäppa i häckningsdräkt fotograferad i maj i New Jersey.

Tuvsnäppan är lik spetsstjärtad snäppa (Calidris acuminata) som häckar inom en del av tuvsnäppans utbredningsområde, men denna har dock ett annat bröstmönster, diskretare ögonbrynsstreck och gråare hjässa.

Läte

Flyktlätet beskrivs som ett lågt och hårt "drrup" eller "jrrff". Under spelet hörs ett mistlurslikt tutande.^[4]

Utbredning

Tuvsnäppan är en flyttfågel som häckar i nordöstra Asien och Nordamerika. Det sibiriska utbredningsområdet kan sträcka sig västerut in i europeiska delen av Ryssland, åtminstone oregelbundet. Den häckar troligen årligen på Svalbard och har noterats häcka i norra Skottland.^[5]

Tuvsnäppan är en långväga flyttfågel. De nordamerikanska och de flesta asiatiska fåglarna övervintrar i Sydamerika, men några asiatiska häckfåglar övervintrar i Australien och Nya Zeeland. Den flyttar också sällsynt genom Västeuropa.^[5] Spridda fynd har också gjorts i Afrika, Kazakstan, Indien, Malaysia, Indonesien och de flesta delar av Stilla havet.^[6]

Tuvsnäppa under höstflyttningen i Kalifornien.

Tuvsnäppans flyttmönster kan liksom många andra fåglar som häckar i Arktis ha påverkats av växthuseffekten. För hundra år sedan passerade tuvsnäppor genom norra Ohio i början eller mitten av maj och igen i slutet av augusti. Idag ses de allra flesta redan i april och de flesta fåglar återvänder inte förrän mitten av september. ^[7]^[8]

Tuvsnäppan i Europa

Tuvsnäppan observeras ofta i Västeuropa och kategoriseras inte som ovanlig på Irland och i Storbritannien. Möjligen är det asiatiska häckfåglar som passerar Europa på väg till övervintringsområden i Sydafrika.^[9] I Sverige är tuvsnäppan en sällsynt men regelbunden gäst som ses med flera exemplar årligen.^[10]

Systematik

Genetiska studier visar att tuvsnäppan är närmast släkt med de nordamerikanska småvadarna tundrasnäppa och sandsnäppa, men även med den utseendemässigt avvikande prärielöparen. Tidigare troddes den stå nära spetsstjärtad snäppa som den liknar i utseendet, men denna är avlägset släkt och står närmare myrsnäppan och brushanen.^[11]^[12] Tuvsnäppan är monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Ekologi

Tuvsnäppan häckar på sumpig tundra. Under flytten och vintertid påträffas tuvsnäppan normalt vid sötvatten. Den äter mestadels insekter och andra ryggradslösa djur. Under parningsleken blåser hanen upp sitt bröst. Tuvsnäppan lägger sitt bo på marken och lägger oftast fyra ägg.

Man har funnit att tuvsnäppan i mycket sällsynta fall kan hybridisera med spovsnäppa (Calidris ferruginea). Deras avkomma kallas då för coxsnäppa (C. melanotos X C. ferruginea).

Tuvsnäppan och människan

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till 25 000–100 000 individer.^[13]

Namn

Tuvsnäppan beskrevs som art av Louis Jean Pierre Vieillot 1819 som Tringa melanotos. Det vetenskapliga artnamnet ’’melanotos betyder "svartryggad", av grekiskans melas (μελας) för ”svart” och ändelsen -nōtos (-νωτος) för "tillhörande ryggen".^[14] Fågeln har på svenska även kallats gråbröstad snäppa.^[15]

Referenser

Texten bygger bland annat på översättningar från engelskspråkiga Wikipedias artikel Pectoral Sandpiper och finskspråkiga Wikipedia artikel Palsasirri, läst 17 september 2005

Noter

^ [a b c] BirdLife International 2016 Calidris melanotos . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 6 januari 2022.
^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 158. ISBN 0-679-45120-X
^ [a b] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 103. ISBN 978-84-941892-9-6
^ Farmer, A., R. T. Holmes, and F. A. Pitelka (2020). Pectoral Sandpiper (Calidris melanotos), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman, Editor). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.pecsan.01
^ ”Annotated Ohio state checklist”. Ohio Ornithological Society. 2004. Arkiverad från originalet den 18 juli 2004. https://web.archive.org/web/20040718101517/http://www.ohiobirds.org/publications/OBRClist.pdf.
^ Henninger, W.F. (1906). ”A preliminary list of the birds of Seneca County, Ohio”. Wilson Bulletin 18 (2): sid. 47–60. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/wilson/v018n02/p0047-p0060.pdf.
^ Lees, A.C.; Gilroy, J.G. (2004). ”Pectoral Sandpipers in Europe: vagrancy patterns and the influx of 2003”. British Birds 97 (12): sid. 638–646. https://www.researchgate.net/publication/279447311_Pectoral_Sandpipers_in_Europe_vagrancy_patterns_and_the_influx_of_2003.
^ Tuvsnäppa i Artportalen
^ Banks, R.C. (2012), Classification and Nomenclature of the Sandpipers (Aves: Arenariinae), Zootaxa 3513, 86-88.
^ Gibson, R., and Baker, A. (2012) Multiple gene sequences resolve phylogenetic relationships in the shorebird suborder Scolopaci (Aves: Charadriiformes). Molecular Phylogenetics and Evolution 64: 66-72.
^ Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
^ The Key to Scientific Names (J. A. Jobling, editor) i Birds of the World (S. M. Billerman et al. red.), Cornell Laboratory of Ornithology, Ithaca. Hämtad 2022-01-01.
^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Källor

Hayman, Marchant & Prater (1986) Shorebirds: an Identification Guide to the Wader of the World, ISBN 0-7099-2034-2

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör tuvsnäppa.
Bilder & media
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] BirdLife International 2016 Calidris melanotos . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 6 januari 2022.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14

[CC-3] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11

[Sibley-4] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 158. ISBN 0-679-45120-X

[Mitchell-5] [a b] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 103. ISBN 978-84-941892-9-6

[BOW-6] Farmer, A., R. T. Holmes, and F. A. Pitelka (2020). Pectoral Sandpiper (Calidris melanotos), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman, Editor). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.pecsan.01

[OOS-7] ”Annotated Ohio state checklist”. Ohio Ornithological Society. 2004. Arkiverad från originalet den 18 juli 2004. https://web.archive.org/web/20040718101517/http://www.ohiobirds.org/publications/OBRClist.pdf.

[Henninger-8] Henninger, W.F. (1906). ”A preliminary list of the birds of Seneca County, Ohio”. Wilson Bulletin 18 (2): sid. 47–60. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/wilson/v018n02/p0047-p0060.pdf.

[Lees-9] Lees, A.C.; Gilroy, J.G. (2004). ”Pectoral Sandpipers in Europe: vagrancy patterns and the influx of 2003”. British Birds 97 (12): sid. 638–646. https://www.researchgate.net/publication/279447311_Pectoral_Sandpipers_in_Europe_vagrancy_patterns_and_the_influx_of_2003.

[10] Tuvsnäppa i Artportalen

[11] Banks, R.C. (2012), Classification and Nomenclature of the Sandpipers (Aves: Arenariinae), Zootaxa 3513, 86-88.

[12] Gibson, R., and Baker, A. (2012) Multiple gene sequences resolve phylogenetic relationships in the shorebird suborder Scolopaci (Aves: Charadriiformes). Molecular Phylogenetics and Evolution 64: 66-72.

[13] Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.

[14] The Key to Scientific Names (J. A. Jobling, editor) i Birds of the World (S. M. Billerman et al. red.), Cornell Laboratory of Ornithology, Ithaca. Hämtad 2022-01-01.

[15] Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]