Titanit

	Titanit
	Titanitkristaller på amfibol (bildbredd 2 mm)
Kategori	Nesosilikat
Strunz klassificering	9.AG.15
Kemisk formel	CaTiSiO5
Färg	Rödbrun, brun, grå, svart, gul, grön eller röd, färglös
Förekomstsätt	Tillplattade kilformade kristaller, även massiva
Kristallstruktur	Monoklin
Tvillingbildning	Kontakt och penetration på {100}, lamellär på {221}
Spaltning	Distinkt på [110], utgående på {221}
Brott	Subkonchoidalt
Hårdhet (Mohs)	5 - 5,5
Glans	Sub-adamantin, tenderar att bli något hartsartad
Refraktion	nα = 1,843 - 1,950 nβ = 1,870 – 2,034 nγ = 1,943 – 2,110
Ljusbrytning	Biaxial (+), mycket hög optisk relief
Dubbelbrytning	δ = 0,100 – 0,160
Dispersion	r > v stark
Pleokroism	Stark: X = nästan färglös; Y = gul till grön; Z = röd till gul-orange
Transparens	Transparent till genomskinlig
Specifik vikt	3,48 - 3,60
Övrigt	Radioaktiv – kan vara metamisk
Referenser

Titanit eller sfen (från antikens grekiska σφηνώ (sphēnṓ) 'kil'),^[4] är ett kalcium-titan-nesosilikatmineral, CaTiSiO₅. Spår av föroreningar som järn och aluminium förekommer ofta. Vanligt är även sällsynta jordartsmetaller, bland andra cerium och yttrium; kalcium kan delvis ersättas av torium.^[5]

Nomenklatur

International Mineralogical Association Commission on New Minerals and Mineral Names (CNMMN) antog namnet titanit och "diskrediterade" namnet sfen^[6] år 1982,^[7] även om ofta tidskrifter och böcker initialt identifierar mineralet med båda namnen.^[8]^[9]Sfen var det vanligaste namnet fram till IMA-beslutet, även om båda var välkända.^[4] Vissa myndigheter^[10] tycker att det är mindre förvirrande eftersom ordet används för att beskriva alla kemikalier eller kristaller med oxiderat titan som serien av sällsynta jordartsmetaller titanatpyroklorer^[11] och många av mineralerna med perovskitstrukturen.^[12] Namnet sfen fortsätter att vara publicerbart i expertgranskad vetenskaplig litteratur, till exempel en artikel av Hayden et al. publicerades i början av 2008 i tidskriften Contributions to Mineralogy and Petrology.^[10] Sfen kvarstår som det informella namnet för titanitädelstenar.

Egenskaper

Grön titanitkristallkluster från Tormiqdalen i Haramoshbergen, Pakistan

Titanit, som är uppkallat efter sitt titaninnehåll, förekommer som transparanta till genomskinliga, rödbruna, grå, gula, gröna eller röda monokliniska kristaller. Dessa kristaller är vanligtvis sfenoida och är ofta tvinnade. Titanit har en subadamantin som tenderar till en lätt hartsartad lyster och har en hårdhet på 5,5 och en svag klyvning. Dess specifika vikt varierar mellan 3,52 och 3,54. Titanits brytningsindex är 1,885–1,990 till 1,915–2,050 med en stark dubbelbrytning på 0,105 till 0,135 (biaxiell positiv); under mikroskopet leder detta till en distinkt hög relief som i kombination med den vanliga gulbruna färgen och pastillformade tvärsnittet gör mineralet lätt att identifiera. Transparenta exemplar är kända för sin starka trikroism, de tre färgerna som presenteras är beroende av kroppsfärg. På grund av den släckande effekten av järn uppvisar sfen ingen fluorescens under ultraviolett ljus. En del titanit har visat sig vara metamisk, till följd av strukturella skador på grund av radioaktivt sönderfall av det ofta betydande toriuminnehållet. När den ses i tunt snitt med ett petrografiskt mikroskop kan pleokroiska glorier observeras i mineraler som omger en titanitkristall.

Förekomst

Titanit förekommer som ett vanligt bimineral i mellanliggande och felsiska magmatiska bergarter och tillhörande pegmatiter. Den förekommer också i metamorfa bergarter som gnejs och skiffer och skarn.^[1] Källorterna är Pakistan, Italien, Ryssland, Kina, Brasilien, Tujetsch, St. Gothard, Schweiz,^[4] Madagaskar, Tyrolen, Österrike, Renfrew County, Ontario, Kanada, Sanford, Maine, Gouverneur, Diana, Rossie, Fine, Pitcairn, Brewster, New York^[4] och Kalifornien i USA.

Användning

Titanit är en källa till titandioxid, TiO2, som används i färgpigment. Som en ädelsten är titanit vanligtvis någon nyans av chartreuse, men kan vara brun eller svart. Nyansen beror på järnhalten (Fe), med låg Fe-halt som orsakar gröna och gula färger, och hög Fe-halt som orsakar bruna eller svarta nyanser. Zonindelning är typisk i titanit. Den är uppskattad för sin exceptionella spridningskraft (0,051, B till G-intervall) som överstiger diamantens.^[13] Smyckesanvändning av titanit är begränsad, både för att stenen är ovanlig i ädelstenskvalitet och är relativt mjuk.

Titanit kan också användas som en U-Pb geokronometer, speciellt i metamorfa terräng.

Bildgalleri

Exemplar från mineralsamlingen på Naturmuseum Senckenberg i Frankfurt am Main
Titanitkristall som är helt gemy och transparent, med en ljus olivgrön färg, på matris av kalcit och epidot
Ljusgrön, tvinnad kristall av titanit med adularia och mindre klinoklor på matris
Olivgrön spets av titanit i matris från Pakistan
Grön titanitkristall placerad högst upp på en kolumn av grå, kloritinkluderade kristaller
Gulgrön titanit tvinnad kristall placerad vertikalt på matrisen

Se även

Lista över mineral

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Titanite, 7 maj 2024..

Noter

^ [a b] ”Titanite”. Handbook of Mineralogy. http://rruff.geo.arizona.edu/doclib/hom/titanite.pdf.
^ "Titanite". Handbook of Mineralogy (PDF).
^ Titanite Mineral Data, WebMineral.com
^ [a b c d e] Dana, James Dwight; Ford, William Ebenezer (1915). Dana's Manual of Mineralogy for the Student of Elementary Mineralogy, the Mining Engineer, the Geologist, the Prospector, the Collector, Etc. (13). John Wiley & Sons, Inc.. Sid. 299–300. https://archive.org/details/danasmanualmine00fordgoog. Läst 6 juli 2009.
^ Deer, W. A.; Howie, R. A.; Zussman, J. (1966). Introduction to the Rock-Forming Minerals. Longman. Sid. 17–20. ISBN 0-582-44210-9.
^ Nickel, Ernest H.; Nichols, Monte C. (2008-10-17). ”IMA/CNMNC List of Mineral Names” (PDF). IMA/CNMNC List of Mineral Names. Material Data, Inc. 280. http://pubsites.uws.edu.au/ima-cnmnc/IMA2008-10.pdf#page=280.
^ Hey, M. H. (December 1982). ”International Mineralogical Association: Commission on New Minerals and Mineral Names”. Mineralogical Magazine 46 (341): sid. 513–514. doi:10.1180/minmag.1982.046.341.25. Bibcode: 1982MinM...46..513H.
^ Wenk, Hans-Rudolf; Bulakh, Andrei (May 2004). Minerals: Their Constitution and Origin. New York, NY: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-52958-7.
^ Nesse, William D. (August 2003). Introduction to Optical Mineralogy. New York, NY: Oxford University Press, USA. ISBN 978-0-19-514910-4.
^ [a b] Hayden, L. A.; Watson, E. B.; Wark, D. A. (2008). ”A thermobarometer for sphene (titanite)”. Contributions to Mineralogy and Petrology 155 (4): sid. 529–540. doi:10.1007/s00410-007-0256-y. Bibcode: 2008CoMP..155..529H.
^ Helean, K. B.; Ushakov, S. V.; Brown, C. E.; Navrotsky, A.; Lian, J.; Ewing, R. C.; Farmer, J. M.; Boatner, L. A. (June 2004). ”Formation enthalpies of rare earth titanate pyrochlores”. Journal of Solid State Chemistry 177 (6): sid. 1858–1866. doi:10.1016/j.jssc.2004.01.009. Bibcode: 2004JSSCh.177.1858H.
^ Freitas, G. F. G.; Nasar, R. S.; Cerqueira, M.; Melo, D. M. A.; Longo, E.; Varela, J. A. (October 2006). ”Luminescence in semi-crystalline zirconium titanate doped with lanthanum”. Materials Science and Engineering: A 434 (1–2): sid. 19–22. doi:10.1016/j.msea.2006.07.023.
^ ”Sphene (Titanite) Value, Price, and Jewelry Information”. International Gem Society. http://www.gemsociety.org/article/sphene-jewelry-and-gemstone-information/.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Titanit.
Madagascar Sphene Properties, Occurrences and Geological data

[Handbook-1] [a b] ”Titanite”. Handbook of Mineralogy. http://rruff.geo.arizona.edu/doclib/hom/titanite.pdf.

[Webmin-2] "Titanite". Handbook of Mineralogy (PDF).

[Mindat-3] Titanite Mineral Data, WebMineral.com

[Dana-4] [a b c d e] Dana, James Dwight; Ford, William Ebenezer (1915). Dana's Manual of Mineralogy for the Student of Elementary Mineralogy, the Mining Engineer, the Geologist, the Prospector, the Collector, Etc. (13). John Wiley & Sons, Inc.. Sid. 299–300. https://archive.org/details/danasmanualmine00fordgoog. Läst 6 juli 2009.

[5] Deer, W. A.; Howie, R. A.; Zussman, J. (1966). Introduction to the Rock-Forming Minerals. Longman. Sid. 17–20. ISBN 0-582-44210-9.

[6] Nickel, Ernest H.; Nichols, Monte C. (2008-10-17). ”IMA/CNMNC List of Mineral Names” (PDF). IMA/CNMNC List of Mineral Names. Material Data, Inc. 280. http://pubsites.uws.edu.au/ima-cnmnc/IMA2008-10.pdf#page=280.

[7] Hey, M. H. (December 1982). ”International Mineralogical Association: Commission on New Minerals and Mineral Names”. Mineralogical Magazine 46 (341): sid. 513–514. doi:10.1180/minmag.1982.046.341.25. Bibcode: 1982MinM...46..513H.

[8] Wenk, Hans-Rudolf; Bulakh, Andrei (May 2004). Minerals: Their Constitution and Origin. New York, NY: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-52958-7.

[9] Nesse, William D. (August 2003). Introduction to Optical Mineralogy. New York, NY: Oxford University Press, USA. ISBN 978-0-19-514910-4.

[Hayden-10] [a b] Hayden, L. A.; Watson, E. B.; Wark, D. A. (2008). ”A thermobarometer for sphene (titanite)”. Contributions to Mineralogy and Petrology 155 (4): sid. 529–540. doi:10.1007/s00410-007-0256-y. Bibcode: 2008CoMP..155..529H.

[11] Helean, K. B.; Ushakov, S. V.; Brown, C. E.; Navrotsky, A.; Lian, J.; Ewing, R. C.; Farmer, J. M.; Boatner, L. A. (June 2004). ”Formation enthalpies of rare earth titanate pyrochlores”. Journal of Solid State Chemistry 177 (6): sid. 1858–1866. doi:10.1016/j.jssc.2004.01.009. Bibcode: 2004JSSCh.177.1858H.

[12] Freitas, G. F. G.; Nasar, R. S.; Cerqueira, M.; Melo, D. M. A.; Longo, E.; Varela, J. A. (October 2006). ”Luminescence in semi-crystalline zirconium titanate doped with lanthanum”. Materials Science and Engineering: A 434 (1–2): sid. 19–22. doi:10.1016/j.msea.2006.07.023.

[13] ”Sphene (Titanite) Value, Price, and Jewelry Information”. International Gem Society. http://www.gemsociety.org/article/sphene-jewelry-and-gemstone-information/.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]