Rationell irrationalitet

Ekonomen Bryan Caplan introducerade år 2001 begreppet rationell irrationalitet för att förklara förekomsten av irrationellt beteende inom områden som religion och politik, samtidigt som man beaktar antagandet om rationalitet som är grundläggande inom mainstream-ekonomi och spelteori. Caplan utvecklade teorin ytterligare i sin bok The Myth of the Rational Voter och diskuterade dess konsekvenser för demokratin.

Konceptet var ursprungligen avsett att förklara hur potentiellt skadlig politik kan genomföras i en demokrati. Till skillnad från den konventionella public choice teorin hävdade Caplan att dålig politik väljs av väljarna själva. Den etiska intuitionisten Michael Huemer har också anammat teorin för att förklara irrationaliteten inom politik. Dessutom har teorin tillämpats för att förklara fenomenet religiös tro.

Caplan hävdar att det finns två typer av rationalitet:

• Epistemisk rationalitet handlar om att bilda övertygelser på ett sätt som ökar chanserna att dessa är sanna, att göra rimliga ansträngningar för att undvika felaktiga resonemang och att vara öppen för nya bevis.
• Instrumentell rationalitet innebär att välja de mest effektiva medlen för att nå sina faktiska mål, baserat på ens nuvarande övertygelser och omständigheter.

Rationell irrationalitet beskriver en situation där det är instrumentellt rationellt för en aktör att vara epistemiskt irrationell.

Caplan hävdar att rationell irrationalitet är mer sannolikt i situationer där:

• människor har preferenser framför övertygelser, dvs vissa typer av övertygelser är mer tilltalande än andra och
• marginalkostnaden för en individ att ha en felaktig (eller irrationell) uppfattning är låg.

Enligt Caplan inom neoklassisk ekonomi finns det en efterfrågan på irrationalitet. En persons efterfrågekurva visar hur mycket irrationalitet personen är beredd att acceptera vid varje given kostnad för irrationalitet. Enligt lagarna om efterfrågan, ju lägre kostnaden för irrationalitet är, desto större blir efterfrågan på den. När kostnaden för fel i praktiken närmar sig noll är en persons efterfrågan på irrationalitet hög.

Rationell irrationalitet är inte samma sak som dubbeltänk och innebär inte att en person medvetet väljer att tro på något som de vet är falskt. Istället föreslår teorin att när kostnaderna för att ha felaktiga föreställningar är låga, sänker människor sina intellektuella standarder och blir mer mottagliga för felaktiga resonemang, kognitiva fördomar och känslomässiga argument. Med andra ord, människor försöker inte aktivt tro på falska saker, men de anstränger sig inte intellektuellt för att vara öppna för bevis som kan motsäga deras övertygelser.

För att rationell irrationalitet ska kunna existera måste människor ha preferenser för sina övertygelser: vissa övertygelser måste vara attraktiva av andra skäl än deras sanningsvärde. I en essä om irrationalitet inom politik identifierar Michael Huemer några möjliga källor till sådana preferenser för övertygelser:

• Egenintresserad partiskhet: Människor tenderar att hålla fast vid övertygelser som, om de accepteras allmänt, skulle gynna dem själva eller den grupp de identifierar sig med. Egenintresserad partiskhet kompliceras av att människor kan identifiera sig med grupper de inte tillhör, men känner sig bra av att anta den identiteten.
• Övertygelser som självbildskonstruktörer: Människor föredrar övertygelser som bäst passar de bilder av sig själva som de vill anamma och projicera.
• Övertygelser som verktyg för social bindning: Människor föredrar politiska övertygelser som delas av de människor de gillar och vill umgås med.
• Koherenspartiskhet: Människor är partiska mot övertygelser som passar bra med eller förstärker deras befintliga övertygelser, oavsett hur väl dessa övertygelser stämmer överens med verkligheten.

Många av religionernas påståenden är svåra att verifiera i vardagen. Det finns flera konkurrerande religiösa teorier om livets ursprung, reinkarnation och paradiset, men felaktiga uppfattningar om dessa frågor innebär sällan några konkreta kostnader för de troende. Därför kan det vara instrumentellt rationellt att vara epistemiskt irrationell i dessa frågor. Med andra ord, när människor formar eller uppdaterar sina religiösa övertygelser, kan de vara benägna att sänka sina intellektuella standarder för att främja stöd för sin tro. ^[1]

Enligt Caplans teori förväntas rationell irrationalitet vara vanlig inom politiken. I typiska stora demokratier har varje enskild väljare en mycket låg sannolikhet att påverka utgången av ett val eller avgöra om en viss politik kommer att genomföras. Den förväntade kostnaden för att stödja en felaktig politik (beräknad genom att multiplicera kostnaden för politiken med sannolikheten att väljaren har en avgörande roll) är därför mycket låg. De psykologiska fördelarna med att stödja politik som känns bra, men som faktiskt är skadlig, kan vara större än dessa små förväntade kostnader. Detta skapar en situation där väljarna kan vara rationellt irrationella av praktiska moraliska skäl.

För att rationell irrationalitet på individnivå ska påverka politiska utfall krävs det att människor är irrationella på ett systematiskt sätt. Med andra ord, människor måste ha systematiska fördomar: det måste finnas en systematisk skillnad mellan människors preferenser för sina övertygelser och deras sanna övertygelser. Utan systematiska fördomar skulle olika former av irrationalitet neutraliseras när de aggregeras genom röstningsprocessen.

Caplan försöker empiriskt påvisa förekomsten av systematiska fördomar i föreställningar om ekonomi i sin bok The Myth of the Rational Voter.

När ett stort antal individer har systematiskt partiska övertygelser kan den totala kostnaden för demokratin bli betydande på grund av alla dessa irrationella övertygelser. Således, även om varje enskild väljare kan bete sig rationellt, agerar väljarna som helhet inte i sitt kollektiva egenintresse. Detta kan jämföras med allmänningens tragedi. Ett annat sätt att se på det är att varje väljare, genom att vara rationellt irrationell, skapar en liten negativ externalitet för andra väljare.

Caplan tror att väljarnas rationella irrationalitet är en orsak till att demokratier ofta väljer suboptimal ekonomisk politik, särskilt när det gäller frihandel kontra protektionism. Filosofen Michael Huemer nämnde i en TEDx-föreläsning om rationell irrationalitet inom politiken exempelvis kriget mot terrorism och protektionism. ^[2]

Varje teori om demokrati måste ta hänsyn till det empiriska faktum att de flesta väljare i en demokrati har mycket begränsad kunskap om politikens detaljer. Detta inkluderar namnen på deras valda representanter, mandatperioderna och plattformarna för kandidater från de stora politiska partierna.

Precis som rationell irrationalitet argumenterar vissa demokratiteorier för att demokratier ofta väljer suboptimal politik. Andra teorier hävdar att trots den begränsade kunskapen hos väljarna fungerar demokratiska system relativt väl. Här följer några av dessa teorier och deras relation till rationell irrationalitet.

Teorin om public choice, utvecklad av James Buchanan, Gordon Tullock och andra, är den mest kända teorin om demokratiskt misslyckande. Teorin bygger på idén om rationell okunnighet bland väljare: eftersom väljare har en mycket liten sannolikhet att påverka politiska utfall, tenderar de att inte anstränga sig för att hålla sig väl informerade om politiken. Detta skapar möjligheter för specialintressen att manipulera den politiska processen och bedriva rent seeking. En central idé i teorin är att många skadliga politikområden har fördelar som är koncentrerade (upplevda av specialintressen) och kostnader som är diffusa. De specialintressen som drar nytta av politiken är därför benägna att lobba för den, medan de kostnader som drabbar en större grupp människor är spridda på ett sätt som gör att de som bär dem inte har tillräckligt incitament att motverka politiken aktivt.

Rationell irrationalitet och rationell okunnighet delar några viktiga likheter men är också olika på ett antal sätt. Likheterna inkluderar att båda teorierna avvisar idén att väljarna är rationella och väl informerade. Dessutom hävdar både teorierna att demokratin inte fungerar optimalt. Teorierna skiljer sig dock åt på flera sätt:

• Rationell okunnighet förutsäger inte några systemiska fördomar i väljarnas övertygelser. Istället hävdar det att väljare har felaktiga uppfattningar på ett slumpmässigt sätt utan någon övergripande partiskhet. Rationell irrationalitet å andra sidan förutspår att systemiska fördomar är benägna att uppstå inom områden där politik som känns bra skiljer sig från politik som faktiskt är effektiv.
• Enligt public choice-teorin förklaras demokratins misslyckande av specialintressen som kan manipulera politiska processer och utnyttja väljares rationella okunnighet. Rationell irrationalitet kompletterar denna syn genom att visa att demokratier kan välja dålig politik även om folkviljan implementeras. Detta innebär inte att möjligheten till manipulation av särintressen utesluts, men det får en sekundär roll i förklaringen av demokratiska besluts misslyckande.

Det finns två huvudsakliga invändningar mot teorin om offentliga val och rationell okunnighet som inte gäller rationell irrationalitet:

• Aggregationsmiraklet: Om väljarfel är rent slumpmässiga och ett resultat av okunnighet, så borde de okunniga väljarnas slumpmässiga fel upphäva varandra, och även en liten del av välinformerade väljare borde vara tillräckligt för att demokratin ska fungera väl. Denna invändning gäller inte rationell irrationalitet eftersom den stöder idén om systemiska fördomar i den röstberättigade befolkningen.
• Mekanismer för att hålla politikerna i schack: Det finns olika strategier för rationellt okunniga väljare att hålla politikerna i schack utan att vara fullt informerade om politikens detaljer. Till exempel, om institutioner fångade av specialintressen är ett problem och väljare är rationella, skulle de tendera att vara skeptiska till regeringsprogram som standard och kräva starka bevis för att dessa inte gynnar specialintressen. Genom ett fenomen av negativt urval skulle detta kunna minska regeringens omfattning. Empiriskt verkar detta inte inträffa, eftersom den röstberättigade allmänheten ofta stöder statliga program vars detaljer de inte fullt ut förstår. Detta antyder antingen att fångst av specialintressen inte är ett betydande problem eller att väljarna inte agerar rationellt. För rationell irrationalitet är detta mindre av ett problem eftersom väljarstöd för en politik kan vara ett exempel på rationell irrationalitet i handling.

Geoffrey Brennan och Loren Lomasky har en alternativ teori om demokratiskt misslyckande som liknar Caplans teori om rationell irrationalitet. Deras teori, känd som uttrycksfull röstning, hävdar att människor röstar för att uttrycka vissa övertygelser. Den främsta skillnaden mellan uttrycksfull röstning och rationell irrationalitet är att uttrycksfull röstning inte förutsätter att människor faktiskt har systematiskt partiska övertygelser, medan rationell irrationalitet gör det. Med andra ord, enligt teorin om uttrycksfull röstning är människors röstningsbeteende mer avsett att reflektera deras värderingar och övertygelser snarare än att vara baserat på systematiska partiska fördomar.

Filosofen Loren Lomasky förklarade några av de viktigaste skillnaderna mellan teorierna i en kritisk recension av Caplans bok. ^[3]

Donald Wittman har hävdat att demokratin fungerar effektivt.^[4] Wittmans argument bygger på att han bemöter flera invändningar mot teorin om offentliga val, inklusive de som beskrivits tidigare. Samtidigt jämförs teorin om offentliga val och rationell irrationalitet. Caplan har beskrivit sitt eget arbete om rationell irrationalitet som ett försök att behandla demokratiska misslyckanden som Wittman har kritiserat. Efter publiceringen av Caplans bok har Wittman och Caplan debatterat varandra.^[5]

• Beteendeekonomi