Stig Järrel

Stig Järrel
Stig Järrel 1968.
Född	Stig Karl Olof Ohlson 8 februari 1910 Malmberget, Sverige
Död	1 juli 1998 (88 år) Monte Carlo, Monaco
Aktiva år	1931–1979
Maka	Karin Juel (1937–1948) Ingrid Backlin (1948–1960) Aase Kjær (1960–1998)
Betydande roller
Caligula i Hets Maktmästare Gorm i Trolltider
IMDb SFDb

Stig Karl Olof Järrel, ursprungligen Ohlson, född 8 februari 1910 i Malmberget i Gällivare församling i Norrbottens län, död 1 juli 1998^[1] i Monte Carlo, var en svensk skådespelare och revyartist.

Stig Järrel var en av 1900-talets mest välkända svenska skådespelare. Han hade ett brett register och behärskade allt från revy till dramatik.

Som treåring flyttade Järrel med familjen till Stockholm och redan som fyraåring deklamerade han dikter. I Södra Latin kom han med i en teateraktiv gymnasieförening som hade Alf Sjöberg som regissör och som bland annat satte upp Strindbergs pjäs I Rom. Sjöberg yrkade på att Järrel skulle sluta skolan och söka in vid Dramaten. Men hans mor sade ifrån, han skulle ta studenten först. Han kom in på Dramatens elevskola 1929 efter uppspelning av utdrag ur I Rom och Othello. I samma årskurs gick Georg Rydeberg, Gunnar Olsson, Olof Widgren, Bror Bügler, Märta Dorff, Hjördis Petterson, Sten Hedlund, Solveig Hedengran, Sven Magnusson, Stina Ståhle och Sonja Sjöstrand.

I samband med detta bytte han efternamn från Ohlson till Järrel, inspirerad av Sven Jerrings namn. Han fick småroller på Dramaten och 1931 turnerade han med Hjalmar Lundholm i folkparkerna i en repertoar som pendlade mellan tragedi och fars. Han blev aldrig premiärelev på Dramaten. I början av 1930-talet arbetade han hos Gösta Ekman d.ä. i fyra säsonger och lade där grunden till sitt yrke. Han var Gyldenstern i Hamlet och Karenin i Det levande liket av Tolstoj.

År 1934 hörde Valdemar Dalquist Järrel imitera kollegor i en kamratkrets och han engagerades till Blancheteatern där han gjorde åtta imitationer. På Blanche fick han sitt genombrott som den patologiske mördaren i Emlyn Williams thriller Måste 1936 och senare som uråldrig statsminister i En dotter av Kina. Han gav lyrikaftnar tillsammans med Karin Kavli och framträdde i två Taggenrevyer 1941–42. Till Nya Teatern kom Järrel redan 1938 varvid Sandro Malmquist lät honom ännu inte fyllda 30 spela Tartuffe. Han spelade Charleys tant på Södran 1940, en förstudie till Lilla Märta-filmerna 1945 och 1948. Under Per-Axel Branner på Nya Teatern utvecklades Stig Järrel på så sätt att inga roller tycktes honom främmande. Han spelade i Strindbergs Kamraterna 1941, var en Jean mot Karin Kavli i Fröken Julie 1942, gjorde den gamle gubben i Tobaksvägen och spelade Tjechov och Molière. Järrel kom tillbaka till Dramaten under 1940-talet. Hans revykarriär upptog dock så stor plats att det blev långt mellan teaterrollerna. Han brukade resa över till Lilla Teatern i Helsingfors för att spela några kvällar hos Vivica Bandler. Han gjorde 131 filmroller och stod framför kameran som mest under 1940- och 50-talen då han höll ett snitt på sex filmer om året. Det fanns år när ingen kunde undgå att höra Järrel i radio. Han blev en flitig uppläsare av Dagens Dikt, han sketchade i Lilla Variéten och Dagens Revy.

Han filmdebuterade 1935 i Edvard Persson-filmen Larsson i andra giftet. En av hans mest minnesvärda roller är som den sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets (1944); det var också en av få filmroller som Järrel själv var nöjd med. Han spelade Carmencitas argentinske pappa i Evert Taube-filmen Sjösalavår, gestaltade en luffare i Vägen till Klockrike, han var silvertjuven Alfredo i Astrid Lindgren-filmen Rasmus, Pontus och Toker, och i komedin Fram för lilla Märta uppträdde han förklädd till kvinna. Själv framhöll Stig Järrel i efterhand tre av sina filmer som mer lyckade än de andra: Första divisionen, Hets och Fram för lilla Märta. Hasse Ekman använde honom i 18 av sina filmer.

I radio framträdde han under flera år i radioserien Enslingen Johannes med Gösta Bernhard. Stig Järrel har beskrivits som ett komiskt geni.^[2] Han var snabbtänkt och kvick i repliken. Sin improvisationsförmåga fick han utlopp för i radioserier som Tjugo frågor och På minuten.

Han var den ledande komikern i Kar de Mumma-revyn på Blancheteatern och Folkan i 34 år. På revyscenen blev han känd som den koleriske och sanningssägande figuren Fibban Karlsson som häcklade makthavare och politiker i vassa monologer. År 1965 tilldelades han Karl Gerhards hederspris. I slutet av 1970-talet spelade han hos Per Gerhard på Vasateatern; Min fru går igen (1978) och Sängkammarfars (1980). Sin sista roll framför filmkameran gjorde han i julkalendern Trolltider (1979) där han spelade maktmästaren Gorm.

På 1980-talet drog han sig tillbaka och bosatte sig i Roquebrune på Franska rivieran.

Povel Ramel refererar till Järrel i visan "The Gräsänkling blues" där textraden "vårt hembiträde Anna […] förlorade jag i poker till Stig Järrel i förrgår natt" förekommer. Detta kommer sig av Järrels sketch (monolog) "Poker-Joel", där han av misstag dras in i ett nattligt pokerspel i Humleträdgården och mot slutet satsar "farbror och faster i Linköping" varvid motståndaren "Knölen" ger sig. Han skrev också sångtexter.^{[källa behövs]}

Stig Järrel var mellan 1937 och 1948 gift med Karin Juel och mellan 1948 och 1960 med Ingrid Backlin. Han blev far till Henrik S. Järrel och Helen Åberg, född Järrel, i äktenskapet med Backlin.

I äktenskapet med Karin Juel adopterade han hennes son Bengt, senare regissör Bengt Järrel.

Stig Järrel gifte sig för tredje gången den 19 mars 1960 i Roms stadshus Campidoglio med Aase Kjær (1912–2006) från Odense.^[3]

• 1965 – Karl Gerhards hederspris
• 1971 – Litteraturfrämjandets stipendium
• 1977 – Hedersledamot vid Norrlands nation i Uppsala
• 1982 – Litteris et Artibus
• 1987 – Sällskapet Stallbrödernas pris Revyräven

• 1947 – Sjätte budet
• 1947 – Onda ögon

• 1951 – Poker
• 1952 – Oppåt med Gröna Hissen

• Det rinner så mörka floder: dikter, 1940
• Lapp på luckan, 1957
• Fröknarna på Tuna, 1959
• Vers, 1962
• Svar på tal, 1968
• Jag – en gycklare, 1969
• Från mun till mun: teaterhistorier samlade av Stig Järrel, 1970
• Våra bästa vänner, 1971 (med Aase Järrel)
• Sicilien – ön i våra hjärtan (med Aase Järrel)
• I rampljuset: en vänbok, 1985
• Limerickar och annat på vers, 1990

• Järrel, Stig K O i Vem är det, sidan 573, 1993
• Stig Järrel på Svensk Filmdatabas
• Stockholms stadsarkiv

• Wikimedia Commons har media som rör Stig Järrel.
  Bilder & media
• Stig Järrel i Libris
• Stig Järrel i Svensk mediedatabas
• SR Minnen: Stig Järrel - en dramatisk underhållare
• Stig Järrel på Internet Movie Database (engelska)