Stenvaktel

	Stenvaktel; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hönsfåglar; Galliformes
Familj	Tofsvaktlar; Odontophoridae
Släkte	Ptilopachus
Art	Stenvaktel; P. petrosus
Vetenskapligt namn
	§ Ptilopachus petrosus
Auktor	(Gmelin, 1789)

Stenvaktel^[2] (Ptilopachus petrosus) är en av endast två afrikanska fågelarter i familjen tofsvaktlar inom ordningen hönsfåglar.^[3]

Utseende och läten

Stenvakteln är en liten (24-29 cm) och mörk hönsfågel med unika vanan att resa och sprida stjärten. Benen är dovt röda, en bar hudflik runt ögat likaså. På närmare håll syns bandade flanker och en gräddvit bukfläck. Stenvakteln spelar ett ihållande "weet-weet" i smågrupper, vissa i duett i gryning och skymning, under regnperioden dock dagen lång.^[4]^[5]

Utbredning och systematik

Stenvaktel delas in i två till fyra underarter med följande utbredning:^[3]^[6]

Ptilopachus petrosus petrosus – Senegal och Gambia till Kamerun
Ptilopachus petrosus brehmi (inkluderas ofta i petrosus^[3]) – södra Tchad till centrala Sudan
Ptilopachus petrosus major – norra Etiopien
Ptilopachus petrosus florentiae (inkluderas ofta i petrosus^[3]) – södra Sudan och södra Etiopien till nordöstra Demokratiska republiken Kongo, norra Uganda och centrala Kenya

Familjetillhörighet

Fram tills nyligen betraktades den tillhöra familjen fälthöns, men genetiska studier visar att den liksom iturivaktel (Ptilopachus nahani, tidigare i Francolinus) förvånande nog visar sig vara de enda afrikanska medlemmarna i den i övrigt amerikanska familjen tofsvaktlar.^[7]

Levnadssätt

Stenvakteln hittas i torra och steniga sluttningar, utmed floder och i öppen skog, från 600 till 1500 mets höjd. Födan består av frön från gräs och örter, men även gröna blad, frukter, knoppar och olika insekter. Arten är stannfågel.^[4]^[5]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling som inte tros vara utsatt för något substantiellt hot.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som lokalt vanlig till mycket vanlig.^[8]^[9]

Noter

^ [a b c] Birdlife International 2012 Ptilopachus petrosus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
^ [a b c d] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ [a b] Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235
^ [a b] McGowan, P.J.K. & Kirwan, G.M. (2019). Stone Partridge (Ptilopachus petrosus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53469 14 april 2019).
^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
^ Crowe, T. (2010). Phylogenetic affinities of enigmatic African galliforms: the stone partridge Ptilopachus petrosus and Latham's and Nahan's 'francolins' Francolinus lathami and F. nahani. Cladistics 26: 206-206. (Abstract).
^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1994. Handbook of the Birds of the World, vol. 2: New World Vultures to Guineafowl. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
^ Fuller, R.A.; Carroll, J.P.; McGowan, P.J.K. 2000. Partridges, Quails, Francolins, Snowcocks, Guineafowl, and Turkeys. Status Survey and Conservation Action Plan 2000 –2004. IUCN and World Pheasant Association, Gland, Switzerland and Cambridge, UK.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör stenvaktel.
Bilder & media
Wikispecies har information om Ptilopachus petrosus.
Artförteckning
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2012 Ptilopachus petrosus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14

[CC-3] [a b c d] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[sinclair-4] [a b] Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. ISBN 9781770076235

[hbw-5] [a b] McGowan, P.J.K. & Kirwan, G.M. (2019). Stone Partridge (Ptilopachus petrosus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53469 14 april 2019).

[IOC-6] Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.

[7] Crowe, T. (2010). Phylogenetic affinities of enigmatic African galliforms: the stone partridge Ptilopachus petrosus and Latham's and Nahan's 'francolins' Francolinus lathami and F. nahani. Cladistics 26: 206-206. (Abstract).

[8] Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1994. Handbook of the Birds of the World, vol. 2: New World Vultures to Guineafowl. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

[9] Fuller, R.A.; Carroll, J.P.; McGowan, P.J.K. 2000. Partridges, Quails, Francolins, Snowcocks, Guineafowl, and Turkeys. Status Survey and Conservation Action Plan 2000 –2004. IUCN and World Pheasant Association, Gland, Switzerland and Cambridge, UK.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]