Miles Davis

	Miles Davis
	Miles Davis 1955.
Födelsenamn	Miles Dewey Davis III
Född	26 maj 1926; Alton, Illinois, USA
Död	28 september 1991 (65 år); Santa Monica, Kalifornien, USA
Bakgrund
Genrer	Jazz fusion, hardbop, cool jazz, modal jazz
Roll	Orkesterledare, kompositör, musiker
Instrument	Trumpet, flygelhorn, keyboard
År som aktiv	1944–1991
Skivbolag	Capitol Records, EMI, Columbia/CBS, Warner Bros. Records, Dial Records
Artistsamarbeten	Billy Eckstine, Charlie Parker, Miles Davis Quintet, Gil Evans
Webbplats	Officiell webbplats
	Utmärkelser Léonie Sonnings musikpris (1984); Hedersdoktor vid université Paris-Nanterre (1988); American Book Awards (1990); Grammy Lifetime Achievement Award (1990); Rock and Roll Hall of Fame (2006); Bird Award; NEA Jazz Masters; Mojo Awards; Stjärna på Hollywood Walk of Fame

Miles Davis, Miles Dewey Davis III, född 26 maj 1926 i Alton, Illinois, död 28 september 1991 i Santa Monica, Los Angeles, Kalifornien, var en amerikansk jazz musiker, kompositör och orkesterledare.

Miles Davis var en av 1900-talets allra största musiker och stilbildare. Han började sin bana hos Charlie Parker under bebopens storhetstid och spelade sen en avgörande roll både för utvecklingen av 1950-talets kammarmusikaliska jazz, modal jazz (till exempel albumet Kind of Blue 1959) och för jazzrocken och fusionvågen under det tidiga 1970-talet. Han hade även ett mycket uppmärksammat samarbete med storbandsledaren Gil Evans i slutet av femtiotalet. Ytterst få jazzmusiker har väckt så mycket respekt och intresse utanför jazzen som han.

Biografi

Davis var son till tandläkaren Miles Dewey Davis Jr och musikläraren Cleota Mae och växte upp i St. Louis, Missouri. Modern ville att den unge Miles skulle börja spela fiol, men fadern gav honom en trumpet när han var i tolv-trettonårsåldern. När han var sexton började han få sporadiska spelningar även utanför St. Louis, och vid arton års ålder fick han tillfälle att spela med några av bebop-genrens förgrundsfigurer som Dizzy Gillespie och Charlie Parker, vilket ledde till att han flyttade till New York. Där studerade han vid Juilliard School, samtidigt som han försökte etablera sig på jazzklubbarna och fick åter kontakt med Parker, varefter alla planer på vidare akademisk utbildning lades på hyllan.

Under 1940-talets mitt började han spela in med Parker, men lämnade sedermera hans grupp efter samarbetssvårigheter. 1948 träffade han arrangören Gil Evans, vilket ledde till att han bildade en grupp med bland andra Gerry Mulligan och Max Roach som framförde nonettkompositioner. Från 1949-1950 spelade de in ett antal 78-varvare för Capitol Records, som 1957 samlades ihop för albumet Birth of the Cool, ett album som kom att namnge begreppet cool jazz.

1950-talets början var en svår tid för Davis då han brottades med ett heroinberoende, något han blev fri från 1954. Under perioden spelade han även in ett antal LP-album för Prestige Records i olika gruppkonstellationer. Bland de närmaste musikerna under denna period kan Sonny Rollins och Art Blakey nämnas. Albumet Walkin' anses ibland vara bland de tidigaste som kan klassas som hardbop, en jazzstil som bröt med bebopen genom sin mer bluesbaserade ljudbild. 1955 gjorde Davis en operation på struphuvudet och ombads att inte tala högt i en period på 10 dagar. Efter att han kommit i bråk med en person höjde han sin röst, vilket ledde till att hans stämband skadades för resten av hans liv, och han fick en karaktäristiskt "raspig" röst. Samma år uppträdde han på Newport Jazz Festival.

Efter festivaluppträdandet bildade han en kvintett med John Coltrane (saxofon), Red Garland (piano), Paul Chambers (bas) och Philly Joe Jones (trummor). Alla var innan dess tämligen okända musiker. De albumdebuterade på Davis nya bolag Columbia Records med albumet Round About Midnight. Han blev dock tvungen att spela in ett par album till för sitt tidigare bolag Prestige Records som under resten av 1950-talet släppte inspelningarna på ett antal LP-skivor. 1957 splittrades kvintetten för att återbildas som sextett 1958 med Cannonball Adderley som ny medlem. De spelade in albumet Milestones, där titelspåret kan ses som början på Davis modalperiod åren kring 1960, men det var fortfarande tydligt präglat av hardbop. Under slutet av 1950-talet spelade Davis också in ett antal album med Gil Evans som storbandsarrangör. Bland dessa kan nämnas Miles Ahead och Porgy and Bess. Albumet Sketches of Spain bestod av spanska kompositioner och lanserades 1959. I mars och april det året spelade Davis in vad som kommit att klassas som hans mästerverk, Kind of Blue. Jimmy Cobb var ny trummis inför albumet, men annars var musikerna i stort sett samma som Davis tidigare sextett. Enligt RIAA är albumet det bäst säljande jazzalbumet, alla kategorier.^[3] 1961 spelade John Coltrane för sista gången med Miles Davis på albumet Someday My Prince Will Come, och 1963 försvann ytterligare några av Davis långvariga bandmedlemmar, Chambers och Cobb.

1965 bildade Davis sin andra kvintett med bland andra Wayne Shorter och Herbie Hancock. Gruppens första album E.S.P. lanserades 1965. Gruppen släppte under 1960-talets andra hälft ett antal album som ofta var improvisationsbaserade och bestod av egna gruppkompositioner. De senare av dessa album, Miles in the Sky och Filles de Kilimanjaro inledde en ny era för Davis då det var första gången elektroniska instrument användes på hans album, samtidigt som den ursprungliga andra kvintetten började upplösas. Genom sin andra fru Betty Davis kom han i kontakt med rock och funkmusiker som Jimi Hendrix och Sly Stone och det påverkade hans musik.

1969 släppte han albumen In a Silent Way och Bitches Brew som båda anses ha inlett Miles Davis jazzfusionperiod. Särskilt det sistnämnda albumet blev en vattendelare mellan Davis tidigare musik och den han kom att släppa under resten av 1970-talet. Skivan blev också en av Davis största kommersiella framgångar, med en för ett jazzalbum hög placering på Billboard 200-listan. Elgitarristen John McLaughlin satte sin prägel på dessa album. När albumet Live-Evil lanserades var Davis grupp tydligt funkinspirerad, och han använde bland annat wah-wah på sin trumpet. 1972 släpptes ett av hans mest omdebatterade album, On the Corner. Skivan var betydligt mer inriktad på funkiga upprepade rytmpartier än på Davis trumpetspel.

1974 efter albumet Get Up with It slutade Miles Davis spela in musik under en period av sex år. Han gjorde comeback 1980 med skivan The Man with the Horn. När albumet Tutu lanserades 1986 hade han lämnat sitt långvariga skivbolag Columbia för Warner Bros. Records. Hans självbiografi Miles: the autobiography (skriven med hjälp av Quincy Troupe) utkom på engelska 1989 och i svensk översättning av Hans Berggren som Miles: självbiografin 1990.

Hans sista studioalbum Doo-Bop från 1992 blev aldrig helt färdiginspelat men har en tydlig prägel av hiphop och acid jazz. Miles Davis invaldes postumt i Rock and Roll Hall of Fame år 2006.^[4]

Grupper

Miles Davis med bland andra Charlie Parker och Max Roach 1947.

Miles Davis ledde från 1949 och framåt en imponerande mängd grupper med olika konstellationer och medlemmar och kan sägas ha upptäckt många betydelsefulla musiker och stilbildare. Två av hans grupper står ut som klara milstolpar i jazzhistorien, de så kallade ”superkvintetterna”.

Den första med:

John Coltrane – tenorsax
Paul Chambers – bas
Red Garland – piano
Philly Joe Jones – trummor

Den andra med:

Wayne Shorter – tenorsax
Herbie Hancock – piano
Ron Carter – bas
Tony Williams – trummor

Övriga musiker (i urval)

Cannonball Adderley – altsax
Victor Feldman – piano
Sam Rivers – sax
Buster Williams – bas
George Benson – gitarr
Chick Corea – piano/elpiano
Dave Holland – bas
Jack DeJohnette – trummor
Joe Zawinul – piano/orgel
Bennie Maupin – träblås
Airto Moreira – slagverk
Keith Jarrett – piano/elpiano/orgel
Michael Henderson – elbas
James "Mtume" Foreman – slagverk
Hermeto Pascoal – sång
Al Foster – trummor
John McLaughlin – gitarr
Gary Bartz – sax
Carlos Garnett – sax
Sonny Fortune – sax
Steve Grossman – sax
Marcus Miller – bas/träblås/synthesizer
Mike Stern – gitarr
John Scofield – gitarr
Kenny Garrett – sax
Darryl Jones – bas
Ricky Wellman – trummor
Branford Marsalis – sax
Sting – sång

Citat

I en tv-intervju på äldre dagar kommenterade Davis sina första år i New York då han snabbt blev uppmärksammad och hyllad av kritiker men inte fick särskilt många speltillfällen med de bistra orden ”You can't eat a Winner's plaque”.

Utmärkelser

Asteroiden 5892 Milesdavis är uppkallad efter honom^[5].

Diskografi, urval

Studioalbum efter skivbolag:

Capitol Records

1957 – Birth of the Cool (inspelat 1949-1950, postum LP-utgåva)

Prestige Records

1951 – Blue Period
1951 – Dig
1954 – Blue Haze
1954 – Walkin'
1955 – Miles Davis and Horns
1955 – Musings of Miles
1955 – Blue Moods
1955 – Quintet/Sextett
1956 – Miles: The New Miles Davis Quintet
1956 – Collectors' Items
1957 – Bags' Groove
1957 – Cookin'
1958 – Relaxin'
1959 – Workin'
1961 – Steamin'

Columbia Records

1957 – 'Round About Midnight
1957 – Miles Ahead
1958 – Milestones
1958 – Porgy and Bess
1958 – 1958 Miles
1959 – Kind of Blue
1960 – Sketches of Spain
1961 – Someday My Prince Will Come
1963 – Quiet Nights (med Gil Evans)
1963 – Seven Steps to Heaven
1965 – E.S.P.
1967 – Miles Smiles
1967 – Sorcerer
1968 – Nefertiti
1968 – Miles in the Sky
1969 – Filles de Kilimanjaro
1969 – In a Silent Way
1970 – Bitches Brew
1971 – A Tribute to Jack Johnson (även känt under kortare titeln Jack Johnson)
1971 – Live-Evil (halva albumet liveinspelat)
1972 – On the Corner
1974 – Big Fun
1974 – Get Up with It
1976 – Water Babies (outtakes-album)
1981 – The Man with the Horn
1983 – Star People
1984 – Decoy
1985 – You're Under Arrest

Warner Bros.

1986 – Tutu
1987 – Music from Siesta (soundtrack)
1989 – Amandla
1989 – Aura
1991 – Dingo (soundtrack)
1992 – Doo-Bop

Livealbum, samlingsalbum, och övriga utgåvor:

1957 – The Complete Amsterdam Concert
1958 – Miles Davis and the Modern Jazz Giants
1958 – At Newport 1958
1958 – Miles & Coltrane
1960 – Copenhagen 1960
1960 – Live in Zurich 1960
1960 – Free Trade Hall, Vol. 1
1960 – Free Trade Hall, Vol. 2
1961 – In Person Friday Night at the Blackhawk, Vol. 1
1961 – In Person Friday Night at the Blackhawk, Vol. 2
1961 – At Carnegie Hall
1961 – Live Miles: More Music from the Legendary Carnegie Hall Concert
1963 – Live in Europe
1964 – Miles in Tokyo
1965 – Miles in Berlin
1965 – My Funny Valentine
1965 – Miles at the Plugged Nickel
1966 – Four & More
1966 – Gingerbread Boy, At Portland State College
1967 – His Greatest Concert Ever
1970 – Miles Davis at Fillmore: Live at the Fillmore East
1971 – Berlin and Beyond
1973 – In Concert: Live at Philharmonic Hall
1973 – Jazz at the Plaza
1975 – New York Bottom Line 1975
1975 – Pangaea
1976 – Agartha
1977 – Dark Magus
1977 – Black Beauty: Live at the Fillmore West
1977 – In Paris Festival International de Jazz
1982 – We Want Miles
1987 – Greek Theatre ’88
1993 – Miles & Quincy Live at Montreux
1993 – Miles! Miles! Miles!
1993 – Live in Zurich
1993 – Miles Festiva de Juan Pins
1994 – Live at Newport 1958 & 1963
1996 – Live Around the World
1998 – Miles Davis at Carnegie Hall: Complete
2000 – Chasin' the Bird
2000 – Complete Birdland Recordings
2001 – Live at the Fillmore East, March 7, 1970: It's About That Time
2002 – The Complete Miles Davis at Montreux
2003 – In Person: Friday and Saturday Nights at the Blackhawk, Complete
2004 – Birdland 1951
2005 – Munich Concert
2005 – Amsterdam Concert
2006 – Winter in Europe 1967
2007 – Live at the 1963 Monterey Jazz Festival
2007 – Isle of Wight Concert
2008 – Live in Poland 1983
2010 – Warsaw Concert 1983
2011 – Bitches Brew Live

Referenser

^ läs online, honoriscausa.parisnanterre.fr .^{[källa från Wikidata]}
^ Rock and Roll Hall of Fame-ID: miles-davis.^{[källa från Wikidata]}
^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 september 2008. https://www.webcitation.org/5aWxoHiRP?url=http://www.riaa.com/goldandplatinumdata.php?table=SEARCH_RESULTS. Läst 3 december 2010. ^{[död länk]}
^ Rock and Roll Hall of Fame – Miles Davis
^ ”Minor Planet Center 5892 Milesdavis” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=5892. Läst 4 juni 2018.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Miles Davis.
Bilder & media
Officiell webbplats (engelska)
Miles Ahead: A Miles Davis Website
Miles Davis på Allmusic
Miles Davis på Discogs (engelska)

[307c8a0f1e98fa20ca43b0a2ec7b22d17ed37359-1] äs online, honoriscausa.parisnanterre.fr .^{[källa från Wikidata]}

[4b5f046c43e8ec6bacae2403751086e3b76ff872-2] Rock and Roll Hall of Fame-ID: miles-davis.^{[källa från Wikidata]}

[3] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 september 2008. https://www.webcitation.org/5aWxoHiRP?url=http://www.riaa.com/goldandplatinumdata.php?table=SEARCH_RESULTS. Läst 3 december 2010. ^{[död länk]}

[4] Rock and Roll Hall of Fame – Miles Davis

[MP-5] ”Minor Planet Center 5892 Milesdavis” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=5892. Läst 4 juni 2018.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]