Långbensgroda
| Långbensgroda Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Sårbar[2] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Groddjur Amphibia |
| Ordning | Stjärtlösa groddjur Anura |
| Familj | Äkta grodor Ranidae |
| Släkte | Rana |
| Art | Långbensgroda R. dalmatina |
| Vetenskapligt namn | |
| § Rana dalmatina | |
| Auktor | Bonaparte, 1840 |
| Utbredning | |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Långbensgroda, (Rana dalmatina), är en grodart i släktet Rana.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Arten tillhör brungrodorna, och liknar åkergroda och vanlig groda till förväxling. Som hos de andra bruna grodorna är den färgad i varierande toner av brunt på ryggen. En typ med enfärgad, rödaktig rygg förekommer också. Buksidan är gul till rent vit. De säkraste kännetecknen är, att hälleden på en vuxen individ når framför nosen om bakbenet vänds framåt längs kroppen, att den har rikligt med röda knottror på bakfötternas undersidor, samt att trumhinnan är ungefär lika stor (eller större) än ögats diameter.[3]
Den kan bli maximalt 9 cm lång, i norra Europa vanligtvis mindre. Hanarna blir här sällan längre än 6 cm, honorna 7 cm.[3]
Vanor
[redigera | redigera wikitext]Utanför parningstiden vistas långbensgrodan ofta långt från vatten, gärna bland gräs och fuktiga marker i eller nära lövskogar. Speciellt i Skåne är den starkt bunden till lövskog, bland annat bokskog[4]. Den är skygg och rör sig normalt med små hopp. Vid fara kan den dock utnyttja sina långa bakben till fullo; den kan hoppa upp till 2 meter i ett hopp[5].
Långbensgrodan lever på insekter, daggmaskar, sniglar och andra smådjur. Likt åkergrodan kan den fånga flygande insekter. Honorna övervintrar i jordhålor eller, mindre vanligt, i sjöar och bäckar. Hanarna övervintrar nästan alltid i vatten.[5]
Vinterdvalan sträcker sig från september eller oktober till januari. Parningstiden börjar sällan i februari och vanligen i mars. Efter parningen lägger honan 450 till 1800 ägg. De fästas på vattenväxter vid pölarnas djupaste ställen. Allmänt är grodynglens utveckling avslutad före nästa övervintring men inte hos alla individer. Efter cirka tre år är långbensgrodan könsmogen. Upp till sju år gamla exemplar dokumenterades.[6]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Långbensgrodan finns främst i Central- och Östeuropa med västgräns i Frankrike, östgräns i Rumänien och Bulgarien och sydgräns i Italien och Grekland. I Europa finns den sällsynt också i nordligaste Spanien och sydligaste Skandinavien. Den finns också i norra Turkiet.[1]
Förekomsterna i Nordtyskland och sydligaste Skandinavien betraktas som en relikt; orsakerna till detta är dock omstridda[2].
I Skandinavien finns den i Danmark, närmare bestämt på Fyn, öarna söder därom, Lolland, Bornholm, södra Själland och norr om Hillerød[7]; dessutom finns den i Sverige: Vid Kiviksområdet i östra Skåne, Halmstad, Blekinge, en lokal nära Kalmar och på Öland[2].
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Kuzmin, S. et al. 2004. Rana dalmatina. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 2008-11-18.
- ^ [a b c] ArtDatabankens faktablad (pdf) Arkiverad 12 augusti 2014 hämtat från the Wayback Machine. Läst 20130627.
- ^ [a b] Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson 2001. Nordens padder og krybdyr ss. 220-221 ISBN 87-12-02982-3
- ^ Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson 2001. Nordens padder og krybdyr s. 226 ISBN 87-12-02982-3
- ^ [a b] Kai Curry-Lindahl 1988. Däggdjur, groddjur & kräldjur ISBN 91-1-864142-3
- ^ Kuzmin & Cavagnaro (1999). ”Rana dalmatina” (på engelska). Amphibiaweb. Institute of Ecology and Evolution, Russia. https://amphibiaweb.org/species/5016. Läst 28 september 2019.
- ^ Kåre Fog, Adam Schmedes, Dorthe Rosenørn de Lasson 2001. Nordens padder og krybdyr s. 220 ISBN 87-12-02982-3
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]Wikimedia Commons har media som rör Långbensgroda.
|