[go: up one dir, main page]
Hoppa till innehållet

Isa Quensel

Från Wikipedia
Isa Quensel
Isa Quensel cirka 1950-tal.
Isa Quensel cirka 1950-tal.
FöddAnna Lisa Schultz
21 september 1905
Göteborg, Sverige
Död3 november 1981 (76 år)
Lund, Sverige
Aktiva år1931–1981
MakeHelge Bäckström
(1927–1929)
Torsten Quensel
(1930–1933)
Lars Egge
(1940–1965; hans död)
Ulf Thurin
(1971–1981)
IMDb

Isa Quensel som Franzi och Georg Funkquist som Johann Brunner i tredje akten av operetten Tre valser 1942.
Bernhard Sönnerstedt och Isa Quensel i Figaros bröllop på Stora Teatern, Göteborg 1945.

Isa Quensel, senast folkbokförd Anna-Lisa Thurin[1], född Schultz den 21 september 1905 i Göteborg, död 3 november 1981 i Lund (skriven i Solna),[2] var en svensk opera- och operettsångare (sopran), skådespelare och regissör.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Quensel var dotter till köpmannen Robert Ferdinand Schultz och hans hustru Anna (Annie) Mathilda Philip. Hon gick på Nya Elementarläroverket för flickor i Göteborg mellan 1913 och 1924. Hon fick en grundlig skådespelarutbildning och studerade bland annat sång och musik för Bernardi i Paris åren 1926–1928, och åren därefter dramatisk gestaltning för skådespelaren Naima Wifstrand i Stockholm.

Hon uppträdde tidigt på den stora teaterscenen, redan år 1925 på Blancheteatern i Stockholm vid 20 års ålder. Dock skedde hennes egentliga scendebut år 1929 i pjäsen Rose-Marie på Vasateatern i Stockholm. Hon kom sedan under åren att uppträda på de flesta privatteatrar i Stockholm och i Göteborg, samt på Kungliga Operan och Göteborgs Stadsteater. På 1960-talet tillhörde hon TV-teatern och medverkade bland annat i Tartuffe av Jean-Baptiste Molière, Den inbillade sjuke (av densamme), Sällskapslek, dramat Pojken Winslow (där hon spelade mamma Grace Winslow) och i Noel Cowards Markisinnan (där hon spelade titelrollen). Hon var Friherrinnan i tv-serien Drottningens juvelsmycke från 1967 och Fru Åvik i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes från 1962.

Isa Quensel var också en erkänd operasångare (sopran) som under hela sin karriär varvade såväl komiska som dramatiska talroller på teater och film med musikal och opera. Under flera års tid tillhörde hon Kungliga Operans fasta ensemble där hon sjöng huvudroller i bland annat operorna Carmen, Così fan tutte, Figaros bröllop och Barberaren i Sevilla samt operetten Csardasfurstinnan. På 1960- och 70-talet var hon även lärare i sång och scenisk framställning för blivande sångare/sångerskor på Musikhögskolan i Stockholm.

På film har Isa Quensel gjort ett antal biroller, som mörka kvinnor med något mystiskt förflutet, men 1936 gjorde hon huvudrollen i Raggen - det är jag det. Under 1960-talet tillhörde hon TV-teatern och framträdde i ett antal betydande roller. Hon medverkade i ett 60-tal filmer och TV-produktioner. Ofta repriserad är sketchen "Tvättomaten" från 1970, där hon agerar tillsammans med Jan Malmsjö och Monica Nielsen.[3]

Hon gjorde också den svenska rösten till "Krösa-Maja" i filmerna om Emil i Lönneberga, där den tyska skådespelaren Carsta Löck spelade rollen i den svensk-tyska samproduktionen. Isa Quensel gjorde även rösten till Faster Tilda i de tecknade filmerna om Agaton Sax.

Mot slutet av sitt liv ägnade hon en stor del av sin tid till att göra nyöversättningar och textrevideringar av flera kända operetter.

Hösten 1981 skulle hon med Lars Humble vara genomgående artist i Sveriges Televisions Kvitt eller dubbelt, men Quensel insjuknade strax före sändningen och avled.[4] Hon jordfästes i Engelbrektskyrkan i Stockholm och är gravsatt på Stora Tuna kyrkogård.[5][6]

Hon var gift 1927–1929 med affärsmannen Helge Bäckström (1901–1966), 1930–1933 med redaktören Torsten Quensel, 1940–1965 med teaterchefen Lars Egge och från 1971 med konstnären Ulf Thurin. Från tredje äktenskapet finns dottern Lotta Rosenström (ursprungligen Ingrid Egge) och sonen skådespelaren Peter Egge.[4]

Filmografi i urval

[redigera | redigera wikitext]

TV

[redigera | redigera wikitext]

Teater

[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]
År Roll Produktion Regi Teater
1933 Luftexpressen
Alexander Lestyan och János Vaszary		 Folkan[7]
Rachel Sverige är räddat
Erik Lindorm		 Folkteatern[8]
1935 Annette En förtjusande fröken
Ralph Benatzky		 Gösta Ekman Vasateatern[9][10][11]
1939 Valencienne Glada änkan
Franz Lehár		 Ragnar Hyltén-Cavallius Kungliga Operan[12]
Amelia Amelia går på bal
Gian Carlo Menotti		 Ragnar Hyltén-Cavallius Kungliga Operan[13]
1942 Blåjackor
Lajos Lajtai, André Barde och Lauri Wylie		 Leif Amble-Naess Stora Teatern[14]
1943 Fanni
Charlotte
Franzi		 Tre valser
Oscar Straus, Paul Knepler och Armin Robinson		 Leif Amble-Naess Oscarsteatern[15]
1953 Lantlollan
William Wycherley		 Sam Besekow Alléteatern[16]
1954 Cora, Lecoqs hustru Lilla kommissarien
Marcel Achard		 Åke Falck Alléteatern[17]
1955 Madame de Sotenville I afton kl. 8: George Dandin (George Dandin ou le Mari confondu)
Molière		 Sam Besekow Alléteatern[18]
Emily Valance I afton kl. 8: Familjealbumet (Family Album)
Noël Coward		 Sam Besekow
1956 Edith Frank Anne Franks dagbok
Frances Goodrich och Albert Hackett		 Olof Molander Intiman[19]
1957 Furstinnan Stephanie Ninotchka
Marc-Gilbert Sauvajon		 Sven Lindberg Intiman[20]
1958 Arsenik och gamla spetsar
Joseph Kesselring		 Olof Thunberg Intiman[21]
1960 Kate Keller Miraklet
William Gibson		 Per Gerhard Vasateatern[22]
1961 Laura Hammond Det är aldrig för sent
Felicity Douglas		 Åke Falck Intiman[23]
1962 Madame Rosepettle Pappa, pappa, stackars pappa, mamma har hängt dig i garderoben och jag känner mig så nere
Arthur L. Kopit		 Hans Lagerkvist Idéonteatern[24]
1968 Golde Spelman på taket
Joseph Stein, Jerry Bock och Sheldon Harnick		 Leon Feder Stora Teatern[25]
1969 Golde, hustrun Spelman på taket
Sheldon Harnick, Joseph Stein och Jerry Bock		 Henny Mürer Stockholms stadsteater
1970 Anhilte Csardasfurstinnan
Emmerich Kálmán, Leo Stein och Béla Jenbach		 även regi Oscarsteatern[26]
1973 Frosine Den girige
Molière		 Bertil Lundén Riksteatern[27]

Regi (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]
År Produktion Upphovsmän Teater
1955 I afton kl. 8
Ödets man
George Bernard Shaw Alléteatern[28]
1970 Csardasfurstinnan
Emmerich Kálmán, Leo Stein och Béla Jenbach Oscarsteatern[26]
1971 Upp i smöret
Band Wagon		 Terence Frisby Intiman[29]
Gröna hissen
Fair and Warmer		 Avery Hopwood
Översättning och bearbetning Björn Barlach och Isa Quensel		 Maximteatern[30]
1974 Glada änkan
Franz Lehár, Victor Léon och Leo Stein Oscarsteatern[31]
1975 No, No, Nanette
Vincent Youmans, Otto Harbach, Frank Mandel och Irving Caesar Oscarsteatern[32][33]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).
  2. ^ ”Isa Quensel - SFdb”. Isa Quensel - SFdb. http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/Item/?type=person&itemid=59359. 
  3. ^ Flashbacks. ”Jan Malmsjö, Isa Quensel & Monica Nielsen - Tvättomaten (1970)”. https://www.youtube.com/watch?v=3IvElmA3LwY. Läst 16 december 2018. 
  4. ^ [a b] Uno Myggan Ericson: Myggans Nöjeslexikon, band 12 (1992) s 163 (Bra Böcker).
  5. ^ Svenska Dagbladet 24 november 1981 sid.21
  6. ^ AB, Eniac Data. ”Sök gravsatt på SvenskaGravar.se”. www.svenskagravar.se. http://www.svenskagravar.se/gravsatt/56751856. 
  7. ^ Oscar Rydqvist (26 februari 1933). ”'Luftexpressen' på Folkteatern”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1933-02-26/55/16. Läst 27 augusti 2015. 
  8. ^ Bo Bergman (16 september 1933). ”'Sverige är räddat' på Folkteatern”. Dagens Nyheter: s. 10. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1933-09-16/251/10. Läst 17 december 2015. 
  9. ^ ”En förtjusande fröken”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14204&pos=375. Läst 14 juli 2015. 
  10. ^ Från Stockholms teatrar i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1935) s. 395
  11. ^ Oscar Rydqvist (22 mars 1935). ”Vasateaterns premiär”. Dagens Nyheter: s. 17. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1935-03-22/80/17. Läst 27 augusti 2015. 
  12. ^ Rosengren, Margit (1948). Oförgätligt glada stunder...: Ett livs roman i få sekunder. Stockholm: C. E. Fritzes bokförlag AB. sid. 221. Libris 784760 
  13. ^ Curt Berg (31 december 1939). ”Vem är Putte?”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1939-12-31/354/12. Läst 27 augusti 2015. 
  14. ^ ”Nyårspremiärer i Göteborg”. Dagens Nyheter: s. 11. 2 januari 1942. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1942-01-02/1/11. Läst 30 januari 2016. 
  15. ^ O. R-t (23 september 1943). ”"Tre valser" på Oscarsteatern”. Dagens Nyheter. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1943-09-22/258/17. Läst 11 juli 2015. 
  16. ^ Ebbe Linde (24 oktober 1953). ”Samtal efter Alléteatern”. Dagens Nyheter: s. 5. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1953-10-24/288/5. Läst 18 januari 2016. 
  17. ^ Ebbe Linde (15 april 1954). ”'Lilla kommissarien' på Allé”. Dagens Nyheter: s. 5. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1954-04-15/103/5. Läst 18 januari 2016. 
  18. ^ ”Ett handtag åt enaktaren”. Dagens Nyheter: s. 18. 2 januari 1955. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1955-01-02/1/18. Läst 20 januari 2016. 
  19. ^ S. B-l (27 oktober 1956). ”Anne Frank i Stockholm”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/tidning/1956-10-27/293/16. Läst 5 augusti 2017. 
  20. ^ Ebbe Linde (7 februari 1957). ”'Ninotchka' på Intima Teatern”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1957-02-07/37/14. Läst 8 januari 2022. 
  21. ^ S. B-l (18 april 1958). ”Arsenik och gamla spetsar”. Dagens Nyheter: s. 18. https://arkivet.dn.se/tidning/1958-04-18/104/18. Läst 21 juli 2018. 
  22. ^ ”Miraklet”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14082&pos=479. Läst 6 maj 2016. 
  23. ^ ”'Det är aldrig för sent'”. Dagens Nyheter: s. 16. 3 mars 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-03-03/60/16. Läst 22 augusti 2015. 
  24. ^ Ebbe Linde (11 oktober 1962). ”Jag satsar en dollar på Mr Kopit”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1962-10-11/276/12. Läst 21 januari 2016. 
  25. ^ Barbro Hähnel (17 februari 1968). ”Charmig och elegant 'Spelman' i Göteborg”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1968-02-17/46/14. Läst 4 augusti 2018. 
  26. ^ [a b] ”Csardasfurstinnan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24827&pos=24. Läst 26 juni 2015. 
  27. ^ Ruth Halldén (25 september 1973). ”'Den girige', Praktpjäs med praktfulla insatser”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1973-09-25/260/16. Läst 20 augusti 2015. 
  28. ^ ”Ett handtag åt enaktaren”. Dagens Nyheter: s. 18. 2 januari 1955. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1955-01-02/1/18. Läst 20 januari 2016. 
  29. ^ Barbro Hähnel (14 mars 1971). ”En fräckis - inte mer”. Dagens Nyheter: s. 13. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-03-14/71/13. Läst 22 januari 2016. 
  30. ^ Barbro Hähnel (11 september 1971). ”'Gröna hissen' inte rolig längre”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/tidning/1971-09-11/246/12. Läst 30 oktober 2016. 
  31. ^ ”Den glada änkan”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24803&pos=34. Läst 26 juni 2015. 
  32. ^ ”No No Nanette”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24802&pos=109. Läst 15 juni 2015. 
  33. ^ Marcus Boldemann (2 januari 1976). ”Platt fall för Nanette”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1976-01-02/1/14. Läst 31 augusti 2015. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Isa_Quensel&oldid=55920563”