Inge den äldre

Inge den äldre
Kung Inge som han avbildades på en kenotaf från 1500-talet
Kung av Sverige (samregent med Halsten)
Regeringstid	1079/1080–1084
Företrädare	Håkan Röde
Efterträdare	Blot-Sven (Svealand) Sig själv (Västergötland)
Kung i Västergötland
Regeringstid	1084–1087
Företrädare	Sig själv (kung av Sverige)
Efterträdare	Sig själv (kung av Sverige)
Kung av Sverige
Regeringstid	1087–1100-talets första decennium
Företrädare	Blot-Sven (Svealand) Sig själv (Västergötland)
Efterträdare	Filip & Inge den yngre
Gemål	Helena
Barn	Kristina Ragnvald Margareta Katarina
Ätt	Stenkilska ätten
Far	Stenkil
Mor	Möjligen en dotter till Emund den gamle
Religion	Romersk-katolska kyrkan
Död	1105 eller 1110

Inge den äldre, även Inge Stenkilsson, död omkring 1110, var kung av Sverige senast från 1080 till omkring 1084 och omkring 1088–1110. Han var son till Stenkil, och hans moder var möjligen en dotter till kung Emund den gamle. Han skall enligt Hervararsagan ha samregerat med sin bror Halsten,^[1] och ett påvligt brev är ställt till honom och en kung "A", som tolkats som antingen Halsten eller Håkan Röde.^[2] Andra källor har dock mot dessa stridiga uppgifter om ordningen de tre kungarna regerade i.^[2]

Inge uppges ha avsatts av svearna cirka 1084 för att han vägrade blota vid alltinget och ersattes hos svearna av Blot-Sven. Inge ska ha försökt kristna svearna vilket de inte uppskattade. Omkring år 1087 ska Inge ha dräpt sin konkurrent, tillika svåger, Sven, bränt hednatemplet i Uppsala och tagit tillbaka makten över hela Sverige. Hervararsagan meddelar:

Enligt en uppteckning från 1500-talet grundade Inge Vreta kloster^[2] och lät bygga Vreta kyrka. Enligt uppteckningen skall dessutom hans hustru Helena ha donerat ett tjugotal gårdar, av vilka huvuddelen låg i närheten.^[2] Påvens brev i det här ämnet nämner endast Inge som svensk kung: "Ingo gloriosus Suetonum Rex – Inge, svearnas ärorike konung".

Kung Inge den äldre bevistade enligt flera isländska källor det så kallade trekungamötet 1101 i Kungahälla (Kungälv) då kung Erik Ejegod av Danmark, Kung Magnus Barfot av Norge och Inge ska ha träffats för att utarbeta en varaktig fred, tydligen efter strider mellan Inge och Magnus. För att bekräfta freden giftes Inges dotter Margareta bort med kung Magnus vid detta tillfälle, och fick därvid namnet Margareta Fredkulla. Den tidigaste källan, den norske munken Theodoricus Historia de antiquitate regum Norvagiensium, nämner ett fredsslut mellan "götarnas konung" Inge och kung Magnus, som bekräftades av giftermålet och där vissa omstridda dalsländska områden följde med Margareta som hemgift. Mötet har även beskrivits av bland andra Snorre Sturlasson, som även ger ytterligare detaljer om kriget samt meddelar uppgiften att kung Erik medverkade vid mötet.^[2]

Av de vid trekungamötet närvarande kungarna beskriver Snorre kung Inge som ståtligast, med en stor stjärt som i Norge gav honom tillnamnet Inge bakbred^[4]. Theodoricus beskriver honom som "oförvitlig". Enligt Västgötalagens kungalängd skall han ha varit modig och laglydig.^[2]

Enligt Prosaiska krönikan skall Inge ha stridit i Skåne och i tre år härskat över landskapet, varefter han mördades i sin säng. Johannes Magnus uppgift att han skall ha stridit mot en rysk furste Valdemar eller Jarizlav är än mer osäker.^[2]

Årtalen för Inges död och frånträde från tronen är osäkra. Källor talar om allt från 1103–1118, men det är inte säkertställt att de två sakerna inträffade samtidigt, även om Hervararsagan berättar att "Inge styrde riket till döddagar och blev sotdöd".

Enligt nyare forskning^[3] är Inge begravd i Stenkilska gravkoret i Vreta klosters kyrka. Gravkoret, som det också kallas utan ättens namn, uppfördes av kungens son Ragnvald som dog före fadern. Det har daterats till tidigt 1100-tal. Under monumentet och golvet finns skelett i några stenkistor av långväxta män, närmare bestämt 1,98 och 2,02 meter långa. Detta stämmer överens med uppgiften om att personer ur Stenkilsätten var långa.

Inge var gift med Helena, som möjligen var identisk med den "Maer" eller "mö" som var syster till Blot-Sven. Enligt en 1400-talsuppgift skall han ha varit gift med Ragnhild av Tälje.^[2]

Barn:

1. Kristina, (d. 1122), g. m. storfurst Mstislav I av Kiev (1076–1132)
2. Ragnvald, troligen död före fadern, men av vissa historiker identifierad med kung Ragnvald Knaphövde
3. Margareta kallad Fredkulla, g. m. Magnus Barfot av Norge och Nils av Danmark
4. Katarina, g. m. Björn Haraldsson Järnsida (d. 1134); deras dotter Kristina blev svensk drottning.

• Markus Lindberg "Vreta kloster, kyrka och gravplats", i Kulten - makten - människan. Arkeologi i Östergötland. Meddelanden från Östergötlands länsmuseum 2004
• Göran Tagesson I Erik Lundbergs fotspår - klosterköket, Stenkilska gravkoret och ett (o)möjligt babtisterium. Vreta klosters klosterområde och kyrka. RAÄ 50. Riksantikvarieämbetet UV Öst Rapport 2007:60. Arkeologisk undersökning, murverksdokumentation och antikvarisk kontroll 2005-2007.

• Gillingstam, Hans: Inge d.ä. i Svenskt biografiskt lexikon (1971–1973)
• Gahrn, Lars (1985). ”Inge den äldres gravplatser”. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift (Skara : Skaraborgs länsmuseum, 1869-) 1986: sid. 176–191. ISSN 0347-4402.  Libris 8195414

• Wikimedia Commons har media som rör Inge den äldre.
  Bilder & media
• Vreta klosterkyrka: kung Inge den äldre (Kulturgravar)

v • r Sveriges regenter Sveriges kungahus och regenter Erik Segersälls ätt (970–1060) Erik Segersäll • Olof Skötkonung • Anund Jakob • Emund den gamle Stenkilska ätten och tronstrider (1060–1130) Stenkil • Erik och Erik • Halsten • Anund Gårdske • Håkan Röde • Inge den äldre • Blot-Sven • Inge den äldre • Filip & Inge den yngre • Ragnvald Knaphövde • Magnus Nilsson (Estridska ätten, ättling till Inge den äldre) Sverkerska och Erikska ätterna (1130–1250) Sverker den äldre • Erik den helige • Magnus Henriksson (Estridska ätten, ättling till Inge den äldre) • Karl Sverkersson • Knut Eriksson • Kol & Burislev • Sverker den yngre • Erik Knutsson • Johan Sverkersson • Erik Eriksson • Knut Långe (släktskap osäkert) • Erik Eriksson Bjälboätten (1250–1318, 1319–1364) Valdemar Birgersson • Magnus Ladulås • Birger Magnusson • Magnus Eriksson • Erik Magnusson • Håkan Magnusson Mecklenburgska ätten (1364–1389) Albrekt av Mecklenburg Kalmarunionens monarker och riksföreståndare (1389–1523) Margareta (Estridska ätten) • Erik av Pommern (Ätten Grip) • Karl Knutsson • Kristofer av Bayern (Ätten Wittelsbach) • Bengt & Nils Jönsson (Oxenstierna) • Karl Knutsson (Bonde) • Jöns Bengtsson (Oxenstierna) & Erik Axelsson (Tott) • Kristian I (Oldenburgska ätten) • Karl Knutsson (Bonde) • Kettil Karlsson (Vasa) • Jöns Bengtsson (Oxenstierna) • Erik Axelsson (Tott) • Karl Knutsson (Bonde) • Sten Sture den äldre • Hans (Oldenburgska ätten) • Sten Sture den äldre • Svante Nilsson (Sture) • Erik Trolle • Sten Sture den yngre • Kristian II (Oldenburgska ätten) • Gustav Vasa Vasaätten (1523–1654) Gustav Vasa • Erik XIV • Johan III • Sigismund • Hertig Karl • Karl IX • Gustav II Adolf • Kristina Pfalziska ätten (Wittelsbach) (1654–1720) Karl X Gustav • Karl XI • Karl XII • Ulrika Eleonora Hessiska ätten (1720–1751) Fredrik I Holstein-Gottorpska ätten (Oldenburg) (1751–1818) Adolf Fredrik • Gustav III • Gustav IV Adolf • Karl XIII Bernadotteska ätten (1818–) Karl XIV Johan • Oscar I • Karl XV • Oscar II • Gustaf V • Gustaf VI Adolf • Carl XVI Gustaf Sveriges monarki Lista över Sveriges regenter • Grafisk tidsaxel • Kröningar • Valspråk • Svenska sagokungar