Omljud
Omljud (tyska: Umlaut, en term som används även på exempelvis engelska) är en process som innebär att en vokal påverkas av en annan vokal, vanligen i den följande stavelsen. Omljud är en företeelse som är speciell för de nord- och västgermanska språken.[1]
Hur omljud har uppstått
[redigera | redigera wikitext]Omljud uppstod vanligtvis när en vokal påverkades av ett följande ljud, så att den första vokalen assimilerades till större likhet med det påverkande ljudet.[2] Denna typ av assimilation kallas regressiv. När en vokal påverkas av ett föregående i-ljud kallas detta progressiv assimilation. Ett exempel på detta är när i i fornsvenska miolk påverkade o så att det nuvarande mjölk uppstod.[3][4]
Omljud i de nordiska språken
[redigera | redigera wikitext]I de nordiska språken förekommer a-, i-, R-, u- och w-omljud.
Regressivt omljud
[redigera | redigera wikitext]A-omljudet är äldst, och påverkar /u/, som sänks till /o/, och /i/, som sänks till /e/. Exempel är isländskt neðan ’nedan’ (jfr isl. niðr ’ned’) och brot ’brott’ < *bruta.[5][6]
I-omljudet är av olika ålder. Äldst är i-omljud på /e/ som blir /i/. Exempel är isländskt sigla < *seglian ’segla’, rigna < *regnian ’regna’. Detta tidiga i-omljud, som sannolikt var samtidigt med a-omljudet, har fått mindre omfattning i de nordiska språken än i de västgermanska. Fler spår i de nordiska språken har de yngre i-omljuden satt. De påverkar /a(:)/, /o(:)/, /u(:)/, /aw/, /ju:/ så att de kommer att artikuleras längre fram i munnen, och i vissa fall också med högre tungställning. Exempel är isländskt gestr ’gäst’ < gastiz, læsa ’låsa’ < *lāsijan, synir ’söner’ till son och knýta ’knyta’ av < *knūtijan.[7][6]
R-omljud förekommer endast i västnordiska och påverkar /a/ som blir /e/, /iu/ som blir /y/ och /u/ som blir /y/ i fornvästnordiska. Exempel: Isländska ker (jfr. gotiska kas, svenska kar), isländska kýr av urnordiskt *kuR, och isländska dýr (jfr. gotiska dius, svenska djur).[8][6] Gotiskt -s motsvaras av -R i urnordiska.
U-omljud är yngst, och förekommer rikligast i västnordiskan. Det påverkar /a(:)/, och i några få fall /e/. Det fonetiska resultatet av detta omljud är något oklart. I isländska handskrifter skrivs det på olika sätt, i den poetiska Eddan ofta som en au-ligatur. I normaliserade texter återges det alltid med ǫ (”o med hake”). I nutida isländska skrivs det ö. Exempel är isländskt lönd < lǫnd < *landu och tøgr ’tiotal’ < *teguz.[9][6]
W-omljud påverkar /i/ som blir /y/, och /a/ som blir ǫ i fornisländskan. Exempel är isländskt tryggr ’trygg’ < *triggwiaz, och hǫggva (höggva) ’hugga’ < *haggwan.[10][6]
Progressivt i‑omljud
[redigera | redigera wikitext]De ovan nämnda omljuden är alla regressiva, d.v.s. bakåtverkande, men i fornsvenska och forndanska förekommer även progressivt i-omljud: hialpa > hjælpa, biorn > björn, fioll > fjøll > föll.[4]
I östnordiska språk har progressivt i‑omljud haft särskilt kraftigt genomslag på efterföljande /a/. De enda inhemska arvord som inte har övergången ja ＞ jæ är svarsordet ja (som dessutom har unikt kvarstående uddljudande j‐), och pronominet jag,[11] som dock i många danska och några svenska mål, i standarddanska, och stundom i fornsvenska, är omljutt: je(g), iæk. Andra svenska ord som idag har ‑ja‑ utan omljud har antingen upptagits från nordiska fornspråk (jarl, Hjalmar, hjalt)[12] eller inlånats, som jaga[13]. Dessutom finns några inhemska svenska ord med ‑ja‐ eller ja‐ som är ljudhärmande eller beskrivande nybildningar eller ombildningar, som jama, jamsa, och fjant.
I-omljud i fem germanska språk
[redigera | redigera wikitext]| Svenska | Isländska | Tyska | Nederländska | Engelska |
| att falla/att fälla | að falla/að fella | fallen/fällen | vallen/vellen | to fall/to fell |
| fader/fäder | faðir/feður | Vater/Väter | vader/vaders, vaderen eller gevaderen | father/fathers |
| fot/fötter | fótur/fætur | Fuß/Füße | voet/voeten (inget omljud) | foot/feet |
| gammal/äldre/äldst (oregelbundet) | gamall/eldri/elstur (mask.)(oregelbundet) | alt/älter/am ältesten | oud/ouder/oudst (inget omljud) | old/elder/eldest |
| full/att fylla | fullur/að fylla | voll/füllen | vol/vullen | full/to fill |
| lång/längd | langur/lengd | lang/Länge | lang/lengte | long/length |
| lus/löss | lús/lýs | Laus/Läuse | luis/luizen (inget omljud) | louse/lice |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Ola Wikander, Ett träd med vida grenar 2008, s. 107
- ^ Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 24
- ^ Adolf Noreen, Altisländische und altgermanische Grammatik 1884, s. 24
- ^ [a b] Nationalencyklopedin,band 14 (1994), s. 441
- ^ Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 24ff
- ^ [a b c d e] Elias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 13ff
- ^ Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 26ff
- ^ Elias Wessén, Nordiska språk 1979, s. 29f
- ^ Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 30ff
- ^ Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 33
- ^ Att endast två äldre inhemska ord utan progressivt i‑omljud finns framgår vid sökning i Svenska Akademiens ordbok. [1]
- ^ Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922. Sidorna 238 och 279.
- ^ Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922. Sidan 278.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., sjette reviderte utgave, Aktietrykkeriet i Trondhjem, Oslo 1961