Hugo Riemann

Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann
Hugo Riemann.
Född	18 juli 1849 Grossmehlra, Sonderhausen
Död	1919
Nationalitet	Tyskland
Yrke/uppdrag	Musikvetare, Pianist och Tonsättare

Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann, född 18 juli 1849, död 1919, var en tysk musikvetare, musikteoretiker, pianist och tonsättare, framför allt känd som funktionsanalysens eller funktionslärans upphovsman.

Riemann föddes den 18 juli 1849 på godset Grossmehlra nära Sondershausen. Han läste vid universitetet och utbildade sig även i musik vid Leipzigs konservatorium. Han blev filosofie doktor 1873. Efter fem års verksamhet som musiklärare och dirigent i Bielefeld höll han 1878–1880 föreläsningar som privatdocent i musik vid Leipzigs universitet. Därefter följde nio år (1881–1890) som lärare i pianospel och musikteori vid Hamburgs konservatorium och ytterligare fem år (1890–1895) vid Wiesbadens konservatorium, varefter han återvände till Leipzig. Där utnämndes Riemann 1901 till professor i musikvetenskap vid universitetet och 1908 även till föreståndare för det nyinrättade Collegium musicum. Han blev 1899 hedersdoktor i musik vid Edinburghs universitet.

Riemanns bidrag till harmoniläran, framför allt funktionsläran, utarbetades i ett antal skrifter från 1870-talet och framåt, bland andra:

• Musikalische Syntaxis (1877)
• Handbuch der Harmonielehre (1887)
• Systematische Modulationslehre (1887)
• Katechismus der Harmonielehre (1890)
• Vereinfachte Harmonielehre (1893)

Riemann publicerade sin funktionslära i någorlunda slutgiltig form i Vereinfachte Harmonielehre.^[1] Övriga delar av kompositionsläran, som till exempel melodik och kontrapunkt, har han behandlat i bland annat:

• Neue Schule der Melodik (1883)
• Lehrbuch des einfachen, doppelten und imitierenden Kontrapunkts (1888)
• Katechismus der Musik (1888; fjärde upplagan som Allgemeine Musiklehre 1908)
• Grosse Kompositionslehre (utgiven i tre band, 1902–1913)

Riemann blev känd genom sitt, då, allmänt uppskattade musiklexikon (1882, utkom i flera upplagor), som översattes till flera språk. Han skrev dessutom musikartiklarna i Meyers Konversations-Lexikon. Riemann ägnade sig även åt musikhistoria bland annat i:

• Studien zur Geschichte der Notenschrift (1878)
• Opernhandbuch (1884, med supplement 1893)
• Geschichte der Musiktheorie im 9.–19. Jahrhundert (1898)
• Geschichte der Musik seit Beethoven (1901)
• Handbuch der Musikgeschichte (i fem delar, 1901–1913)

Riemann gav även ut ett flertal läroböcker i bland annat musikinstrument, orgel, generalbasspel, orkestrering, partiturspel, sångkomposition, musikdiktat, pianospel, musikhistoria, musikestetik, akustik med mera. Av hans tidskriftsartiklar finns många samlade i Präludien und studien (utgiven i tre band, 1895–1901). Riemann har även varit verksam som tonsättare, med pianoetyder, sonatiner, kammarmusikverk, sånger för en röst och körsånger.

• Törnblom Folke H., Lidman Sven, Lund Ann-Marie, red (1988). Bonniers musiklexikon (2. [dvs 3.], rev. uppl.). Stockholm: Bonnier. Libris 8350253. ISBN 91-34-50958-5 (inb.) 
• Åstrand Hans, red (1975-1979). Sohlmans musiklexikon. (2., revid. och utvidgade uppl. /[huvudred.: Hans Åstrand]). Stockholm: Sohlman. Libris 8372037. ISBN 91-7198-020-2 (inb.) 

• Riemann, Karl Wilhelm Julius Hugo i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)