Hans (kung)

Hans
Skulptur av kung Hans från omkring 1530 i Sankt Knuds kirke i Odense.
Kung av Danmark
Regeringstid	21 maj 1481–20 februari 1513 (31 år och 275 dagar)
Kröning	18 maj 1483
Företrädare	Kristian I
Efterträdare	Kristian II
Valspråk	Herrens högra [hand] har upphöjt mig, Herrens högra [hand] gör mäktiga ting (latin: Dextera Domini exaltavit me, dextera Domini fecit virtutem)
Kung av Norge
Regeringstid	3 februari 1483–20 februari 1513 (30 år och 17 dagar)
Kröning	20 juli 1483
Företrädare	Jon Svalesson Smör (riksföreståndare)
Efterträdare	Kristian II
Kung av Sverige
Regeringstid	6 oktober 1497–1 augusti 1501 (3 år och 299 dagar)
Kröning	26 november 1497 i Stockholms storkyrka
Företrädare	Sten Sture den äldre (riksföreståndare)
Efterträdare	Sten Sture den äldre (riksföreståndare)
Gemål	Kristina av Sachsen
Barn	Johan Ernst Kristian II Jakob Elisabet Frans
Ätt	Oldenburgska ätten
Far	Kristian I
Mor	Dorotea av Brandenburg
Född	2 februari 1455 Ålborgshus i Ålborg i Danmark
Religion	Romersk-katolska kyrkan
Död	20 februari 1513 (58 år och 18 dagar) Ålborgshus i Ålborg i Danmark
Begravd	Sankt Knuds kirke i Odense i Danmark
Heraldiskt vapen

Hans^[a], 2 februari 1455, död 20 februari 1513, var kung av Danmark från 1481, av Norge från 1483 och av Sverige 1497–1501, där han även är känd som Johan II.^[2] Han var son till Kristian I och Dorotea av Brandenburg, bror till Fredrik I och gift 6 september 1478 med Kristina av Sachsen (1461–1521).

Hans föddes den 2 februari 1455 på slottet Aalborghus i Aalborg, Danmark, som son till kung Kristian I och valdes redan 1456 till tronföljare i Danmark samt 1458 i Norge och Sverige. Vid sin faders död den 21 maj 1481, blev han dock endast i Danmark utan motstånd antagen till konung och först 1483, på ett möte i Halmstad, även i Norge. Hans handfästning gav adeln och prästerskapet utvidgade rättigheter samt innehöll därjämte (februari 1483) viktiga bestämmelser, avsedda att befästa alla de tre nordiska rikenas inre självständighet. Efter att ha krönts samma år i Köpenhamn och Trondheim erkändes han den 7 september på ett möte i Kalmar, det som kom att kallas Kalmar recess, av svenska riksrådet som kung i Sverige.

Men riksföreståndaren Sten Sture den äldre önskade behålla makten. Hans försökte att med politiska medel försvaga Sten Stures ställning hos högadeln, men denne lyckades i 14 år förhala konungens tronbestigning. Då hans moder, Dorotea av Brandenburg, av sin förkärlek till den yngre brodern Fredrik (sedermera konung Fredrik I) sökte skaffa denne herradömet i Slesvig och Holstein, valde ständerna 12 december 1482 bägge bröderna till hertigar. Bägge skulle gemensamt utöva den egentliga styrelsen tillsammans med ständerna. När Fredrik blev myndig (1490), företogs delningen, varvid Hans fick den segebergska delen (mellersta Slesvig och mellersta Holstein), Fredrik den gottorpska (norra och södra Slesvig samt östra Holstein).

Hans långsiktiga utrikespolitiska mål var att åter få in Sverige i Kalmarunionen och att bryta Hansans makt i Östersjön. För att uppnå dessa mål allierade han sig som förste danske regent med en rysk stat. Storfursten av Moskva anföll 1495 det svenska Finland. Detta anfall ledde 1497 till en splittring mellan Sten Sture den äldre och den svenska rådsaristokratin, som ansåg att Sten Sture misskötte kriget. Rådsaristokratin fick hjälp av Hans, som nu beslöt att göra sin rätt gällande med vapenmakt och drog till Sverige. I slaget vid Rotebro den 28 september besegrade den danska hären dalkarlarna och Sten Sture själv, som gjort ett utfall från Stockholm.

Den 6 oktober höll Hans sitt intåg i Stockholm, kröntes den 26 november till kung och fick sin son Kristian vald till tronföljare. Det var första gången på nästan en hel mansålder som Sverige fick en kung. Detta skapade entusiasm inom vissa befolkningslager. Många frälseman hade länge brunnit av längtan att bli dubbade till riddare och bli berättigade till tilltalsordet "herr" – men endast en kung kunde utdela denna värdighet.^[3] Sten Sture var faktiskt den ende riddaren i hela landet och hans maka var den enda som fick tituleras "fru". Frälsekvinnornas längtan efter att Sveriges rike skulle få en riktig kung med åtminstone den kungliga befogenheten att skapa herrar och fruar beskrivs av en samtida rimkrönika rent av som ett av de mer tungt vägande skälen till att Hans togs till Sveriges kung:^[4]

Hans sökte genom försonlighet och hänsynsfullhet mot stormännen framkalla en vänligare stämning mot Danmark samt fick av Sten Sture bestämda löften om trohet. Förlitande sig på detta gjorde han i februari 1500 tillsammans med sin bror ett försök att underkuva Ditmarsken, ett litet område söder om Danmark till största del bebott av bönder. Ditmarsken hade hamnat i stridigheter med Kalmarunionen, och att underkuva detta till synes svaga område föreföll som en lätt uppgift. Kung Hans började sommaren 1499 rusta inför fälttåget bland annat genom värvande av legosoldaterna inom det Saxiska gardet. Övermod, dålig planering samt få försiktighetsåtgärder ledde dock till det fruktansvärda slaget vid Hemmingstedt, ett fullständigt nederlag, och följden därav blev att uppror året därefter utbröt i Norge och Sverige. Kalmarunionen gick med denna förlust miste om saker av oerhört värde, bland annat den beryktade "dannebrogen", samt olika guldföremål, smycken med mera till ett värde upp emot 200 000 gyllen.^[5]

Det norska upproret undertrycktes med stor stränghet av Hans son, prins Kristian, vilken i Sverige senare skulle bli känd som Kristian tyrann. I Sverige var ställningen farligare. Den danske kungens styre hade lett till besvikelse bland rådsaristokratin, vilket fick dem att stödja Sten Sture när denne, tillsammans med Svante Nilsson (Sture), åter ställde sig i spetsen för ett folkligt uppror. Tre dagar innan Hans med sin flotta kom till undsättning till Stockholm, hade hans sista fäste där, det av hans gemål, Kristina, tappert försvarade slottet Tre Kronor, nödgats ge sig 9 maj 1502. Upproret ledde till att Hans 1501 avsattes som svensk kung, och Sten Sture återigen blev utsedd till riksföreståndare. Nya underhandlingar öppnades med Sten Sture och efter hans död (1503) med den nye riksföreståndaren, Svante Nilsson (Sture), men ledde inte till något resultat (se Kalmar blodbad). År 1507 började kriget på nytt, utmärkt av danskarnas härjningar på Sveriges kuster. Då hansestäderna och i synnerhet lübeckarna inte ville avbryta all samfärdsel med svenskarna, sträckte sig kriget även till dem (1510).^[6] De företog fruktansvärda härjningar på Danmarks öar och kuster, men efter ett betydande nederlag i slaget vid Bornholm sommaren 1511 slöt de fred genom fredstraktratet i Malmö den 23 april 1512^[7].

Hans avled på Aalborghus den 20 februari 1513 och ligger begraven i S:t Knuds kirke i Odense; en väggfast minnesvård restes över honom av hans änka.

Hans sägs ha varit en verksam och klok konung, i det att han var flitig och arbetsam i sin inre styrelse, och försiktig och fredsvänlig i den yttre politiken. Han ska ha däremot ha varit modig och fast såväl i underhandlingar som i strid, när det gällde att hävda vad han ansåg som sin rätt. Han skapade den danska flottan och försökte på alla sätt inskränka hansestädernas rättigheter och försvaga deras inflytande i Norden. Dessutom försökte han främja borgarståndets utveckling. Han ska ha varit glad och kvick i umgänget samt enkel i sina levnadsvanor. Han sägs även ha varit ädelmodig mot sina fiender och givmild mot sina vänner.

Väl klagade adeln efter hans död över flera brott mot handfästningen, och han ska även ha gjort sig skyldig till enstaka handlingar, föranledda av misstänksamhet och våldsamhet (till exempel avrättningen av räntmästaren Anders och framfarten mot rikshovmästaren Poul Laxmand). Det väckte också förargelse att han 1501–1510 ska ha haft ett utomäktenskapligt förhållande med adelsdam, Edele Jernskjæg, även efter hennes giftermål.

I Sturekrönikan (1452-1496) skildras en resa som den danske kungen Hans gjorde till Kalmar sommaren 1495. Resan var av stor politisk betydelse. Hans mål var att genom förhandlingar åter få in Sverige i Kalmarunionen och bli erkänd som kung även i Sverige och därmed hela Norden. Ett av skeppen som seglade mot Kalmar var ”Gribshunden” eller ”Griffen” som anges som kungens huvudskepp. När skeppet kom till Stora Ekö bröt en eldsvåda ut ombord och skeppet sjönk.

1. Johan, född c. 1479, död som barn^[8]
2. Ernst, född c . 1480, död som barn^[8]
3. Kristian II, född 1481, död 1559, kung av Danmark, Norge och Sverige
4. Jakob, född 1482, död 1566 i Tarecuato, Mexiko^[9]
5. Elisabet av Oldenburg, född 1485, död 1555, gift med kurfurst Joakim I av Brandenburg
6. Frans, född 1497, död 1511

• Hans, svensk-dansk-norsk unionskonung i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
• Scocozza, Benito (1997). ”Hans” (på danska). Politikens bog om danske monarker. Köpenhamn: Politikens Forlag. Sid. 99-101. ISBN 87-567-5772-7. 

• Gillingstam, Hans: Hans i Svenskt biografiskt lexikon (1969-1971)
• ”Hans”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4002-1416928956608 "

v • r Danmarks regenter Olofska ätten (8??–934(?)) Olof den bryske • Gyrd • Gnupa • Sigtrygg Knytlingaätten (?–917(?)–1042) Knut I • Gorm den gamle • Harald Blåtand • Sven Tveskägg • Harald II • Knut den store • Hardeknut Hårfagreätten (1042–1047) Magnus den gode Estridska ätten (1047–1332, 1340–1376 & 1387–1412) Sven Estridsson • Harald Hen • Knut den helige • Olof Hunger • Erik Ejegod • Nils • Erik Emune • Erik Lamm • Knut V • Sven Grate • Valdemar den store • Knut VI • Valdemar Sejr • Erik Plogpenning • Abel • Kristofer I • Erik Klipping• Erik Menved • Kristofer II • Valdemar III • Kristofer II • Gerhard III av Holstein • Johan III av Holstein • Valdemar Atterdag • Olof Håkansson (Bjälboätten) • Margareta I Den kungalösa tiden (1332–1340) Gerhard III av Holstein (riksföreståndare) • Johan III av Holstein (pantherre) Bjälboätten (1376–1387) Olof Håkansson Gripätten (1396–1440) Erik av Pommern Pfalzisk-neumarktska ätten (1440–1448) Kristofer av Bayern (Ätten Wittelsbach) Oldenburgska ätten (1448–1863) Kristian I • Hans • Kristian II • Fredrik I • Kristian III • Fredrik II • Kristian IV • Fredrik III • Kristian V • Fredrik IV • Kristian VI • Fredrik V • Kristian VII • Fredrik VI • Kristian VIII • Fredrik VII Schleswig-Holstein-Sonderburg- Glücksburgska ätten (1863–) Kristian IX • Fredrik VIII • Kristian X • Fredrik IX • Margrethe II • Frederik X Lista över Danmarks regenter • Grafisk tidsaxel • Danska sagokungar • Danmarks monarki

v • r Norges regenter Hårfagreätten (872–970, 995–1000, 1015–1028 & 1035–1319) Harald Hårfager · Erik Blodyx · Håkan den gode · Harald Gråfäll · Harald Blåtand · Sven Tveskägg · Håkan Sigurdsson · Olav Tryggvason · Sven Tveskägg · Harald Svensson · Sven Håkansson · Erik Håkansson · Håkan Eriksson · Olof den helige · Knut den store · Håkan Eriksson · Sven Knutsson · Magnus den gode · Harald Hårdråde · Magnus Haraldsson · Olav Kyrre · Håkan Magnusson · Magnus Barfot · Olav Magnusson · Öystein Magnusson · Sigurd Jorsalafarare · Magnus den blinde · Harald Gille · Sigurd Munn · Inge Krokrygg · Magnus den blinde · Öystein Haraldsson · Håkon Herdebrei · Magnus Erlingsson · Sverre Sigurdsson · Håkon Sverresson · Guttorm Sigurdsson · Inge Bårdsson · Filippus Simonsson · Håkon Håkonsson · Håkon den unge · Magnus Lagaböter · Erik Prästhatare · Håkan Hålägg Knytlingaätten och ladejarlarna (970–995, 1000–1015 & 1028–1035) Harald Blåtand · Sven Tveskägg · Håkon Sigurdsson · Olav Tryggvason · Sven Tveskägg · Harald Svensson · Sven Håkonsson · Erik Håkonsson · Håkon Eriksson · Olav den helige · Knut den store · Håkon Eriksson · Sven Knutsson Bjälboätten (1319–1387) Magnus Eriksson · Håkan Magnusson · Olof Håkansson Estridska ätten (1387–1412) Margareta Valdemarsdotter Pfalzisk-neumarktska ätten, drottseten och ätten Bonde (1389–1452) Erik av Pommern · Sigurd Jonsson · Kristofer av Bayern · Sigurd Jonsson · Karl Knutsson · Sigurd Jonsson Oldenburgska ätten och drottseten (1449–1814) Kristian I · Jon Svalesson Smör · Hans · Kristian II · Fredrik I · Kristian III · Fredrik II · Kristian IV · Fredrik III · Kristian V · Fredrik IV · Kristian VI · Fredrik V · Kristian VII · Fredrik VI · Kristian Fredrik Holstein-Gottorpska ätten (1814–1818) Karl II Bernadotteska ätten (1818–1905) Karl XIV Johan · Oscar I · Karl IV · Oscar II Glücksborgska ätten (1905–) Håkon VII · Olav V · Harald V Lista över Norges regenter · Grafisk tidsaxel · Norska sagokungar · Norges monarki

v • r Sveriges regenter Sveriges kungahus och regenter Erik Segersälls ätt (970–1060) Erik Segersäll • Olof Skötkonung • Anund Jakob • Emund den gamle Stenkilska ätten och tronstrider (1060–1130) Stenkil • Erik och Erik • Halsten • Anund Gårdske • Håkan Röde • Inge den äldre • Blot-Sven • Inge den äldre • Filip & Inge den yngre • Ragnvald Knaphövde • Magnus Nilsson (Estridska ätten, ättling till Inge den äldre) Sverkerska och Erikska ätterna (1130–1250) Sverker den äldre • Erik den helige • Magnus Henriksson (Estridska ätten, ättling till Inge den äldre) • Karl Sverkersson • Knut Eriksson • Kol & Burislev • Sverker den yngre • Erik Knutsson • Johan Sverkersson • Erik Eriksson • Knut Långe (släktskap osäkert) • Erik Eriksson Bjälboätten (1250–1318, 1319–1364) Valdemar Birgersson • Magnus Ladulås • Birger Magnusson • Magnus Eriksson • Erik Magnusson • Håkan Magnusson Mecklenburgska ätten (1364–1389) Albrekt av Mecklenburg Kalmarunionens monarker och riksföreståndare (1389–1523) Margareta (Estridska ätten) • Erik av Pommern (Ätten Grip) • Karl Knutsson • Kristofer av Bayern (Ätten Wittelsbach) • Bengt & Nils Jönsson (Oxenstierna) • Karl Knutsson (Bonde) • Jöns Bengtsson (Oxenstierna) & Erik Axelsson (Tott) • Kristian I (Oldenburgska ätten) • Karl Knutsson (Bonde) • Kettil Karlsson (Vasa) • Jöns Bengtsson (Oxenstierna) • Erik Axelsson (Tott) • Karl Knutsson (Bonde) • Sten Sture den äldre • Hans (Oldenburgska ätten) • Sten Sture den äldre • Svante Nilsson (Sture) • Erik Trolle • Sten Sture den yngre • Kristian II (Oldenburgska ätten) • Gustav Vasa Vasaätten (1523–1654) Gustav Vasa • Erik XIV • Johan III • Sigismund • Hertig Karl • Karl IX • Gustav II Adolf • Kristina Pfalziska ätten (Wittelsbach) (1654–1720) Karl X Gustav • Karl XI • Karl XII • Ulrika Eleonora Hessiska ätten (1720–1751) Fredrik I Holstein-Gottorpska ätten (Oldenburg) (1751–1818) Adolf Fredrik • Gustav III • Gustav IV Adolf • Karl XIII Bernadotteska ätten (1818–) Karl XIV Johan • Oscar I • Karl XV • Oscar II • Gustaf V • Gustaf VI Adolf • Carl XVI Gustaf Sveriges monarki Lista över Sveriges regenter • Grafisk tidsaxel • Kröningar • Valspråk • Svenska sagokungar