[go: up one dir, main page]
Hoppa till innehållet

Den goda viljan

Från Wikipedia
Den goda viljan
GenreDrama
RegissörBille August
ManusIngmar Bergman
MedverkandeSamuel Fröler
Pernilla August
Max von Sydow
Ghita Nørby
MusikStefan Nilsson
Antal avsnitt4
Längd (per avsnitt)70-90 (totalt 330) minuter
LandSverige
SpråkSvenska
Produktion
ProduktionsbolagSveriges Television
ProducentIngrid Dahlberg[1]
Sändning
OriginalkanalKanal 1
Originalvisning25–30 december 1991
Externa länkar
IMDb  SFDb SVT Play

Den goda viljan är en svensk tv-miniserie från 1991, regisserad av Bille August med manus av Ingmar Bergman. Den klipptes också om till en långfilm, som hade biopremiär 1992. Långfilmen tilldelades Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1992.

Handling

[redigera | redigera wikitext]

Teologistudenten Henrik Bergman, ett porträtt av Ingmar Bergmans far som egentligen hette Erik Bergman, blir hembjuden till sin kamrat Ernst Åkerbloms föräldrar. Där träffar han Anna Åkerblom, Ernsts syster. Henrik har dock redan en fästmö, servitrisen Frida. Trots detta träffas Anna och Henrik en tid innan hon bryter med honom. Efter en tids sjukdom tar hon kontakt igen med Henrik när han har prästvigts. Han har fått tjänst som brukspräst i Forsboda, som i verkligheten var Forsbacka i Valbo församling, och friar till henne.

Om serien

[redigera | redigera wikitext]

Serien, med Sveriges Television som huvudproducent i samverkan med utländska medproducenter, är det första verket i en löst sammansatt trilogi – följd av långfilmen Söndagsbarn (1992) och miniserien Enskilda samtal (1996) – kring Ingmar Bergmans föräldrar[2] och vissa egna barndomsminnen. Serien i fyra delar av långfilmslängd hade premiär på Sveriges Television den 25 december 1991. Som brukligt sammanställdes det avkortade materialet även till en biograffilm i långfilmsformat. Bioversionen hade premiär den 2 oktober 1992.

Huset från filmen ligger i Ransjö i Härjedalen. Bruksmiljön och scener från kapellet är inspelade i Strömsbergs bruk i Uppland. Förstukvistar byggdes till bakom masugnen som skulle föreställa arbetarbostäder. Kapellet (Orangeriet) byggdes upp som en kuliss i herrgårdsparken i april 1990 och den monterades ner 1992. I Forsbacka, där Erik Bergman en gång predikade finns det egentliga kapellet (orangeriet) kvar.[3]

För sin insats tilldelades Pernilla August en Guldbagge som Bästa kvinnliga huvudroll och Ingmar Bergman fick pris som Bästa manusförfattare.

Bioversionen vann Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1992.

Berättelsen finns även utgiven i bokform med samma titel på Norstedts förlag (1991).

Rollista i urval

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Den goda viljan, 1992, eftertexter, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ Magnus Blanck, Strömsbergs bruksgille
  3. ^ Artikel "Tierpsbor spelar i Den goda viljan", digitalt arkiv, UNT, 16 oktober 1990.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Ingmar Bergman
Filmer · Teaterproduktion · Radioteater · Böcker
Filmregi (ofta även manus)
1940-talet
1950-talet
1960-talet
1970-talet
Senare
Filmmanus (andras regi)
TV-teater
Teatermanus
Litteratur
Relaterade ämnen
Familj
Erik Bergman (far) · Dag Bergman (bror) · Margareta Bergman (syster) · Eva Bergman (dotter) · Mats Bergman (son) · Anna Bergman (dotter) · Daniel Bergman (son) · Linn Ullmann (dotter)
v • r
Guldpalmen
Union Pacific (1939) · Den röda jorden (1946, delat) · Symphonie pastorale (1946, delat) · Neecha Nagar (1946, delat) · Rom – öppen stad (1946, delat) · María Candelaria (1946, delat) · Sista chansen (1946, delat) · Kort möte (1946, delat) · Hets (1946, delat) · Muzi bez krídel (1946, delat) · Den stora vändpunkten (1946, delat) · Förspillda dagar (1946, delat) · Den tredje mannen (1949) · Miraklet i Milano (1951, delat) · Fröken Julie (1951, delat) · För två öre hopp (1952, delat) · Othello (1952, delat) · Fruktans lön (1953) · Helvetets port (1954) · Marty (1955) · Den tysta världen (1956) · Folket i den lyckliga dalen (1957) · Och tranorna flyga (1958) · Orfeu Negro (1959) · Det ljuva livet (1960) · En man kom tillbaka (1961, delat) · Viridiana (1961, delat) · Löftet (1962) · Leoparden (1963) · Paraplyerna i Cherbourg (1964) · Greppet (1965) · En man och en kvinna (1966, delat) · Otrogen på italienska (1966, delat) · Blow-up – förstoringen (1967) · If.... (1969) · M*A*S*H (1970) · Budbäraren (1971) · Arbetarklassen kommer till paradiset (1972, delat) · Fallet Mattei (1972, delat) · Fågelskrämman (1973, delat) · Föraktet (1973, delat) · Avlyssningen (1974) · De glödande åren (1975) · Taxi Driver (1976) · Padre padrone (1977) · Träskoträdet (1978) · Apocalypse (1979, delat) · Blecktrumman (1979, delat) · Kagemusha – spökgeneralen (1980, delat) · Showtime (1980, delat) · Järnmannen (1981) · Försvunnen (1982, delat) · Yol (1982, delat) · Balladen om Narayama (1983) · Paris, Texas (1984) · När pappa var borta på affärsresa (1985) · The Mission (1986) · Sous le soleil de Satan (1987) · Pelle Erövraren (1988) · Sex, lögner och videoband (1989) · Wild at Heart (1990) · Barton Fink (1991) · Den goda viljan (1992) · Farväl, min konkubin (1993, delat) · Pianot (1993, delat) · Pulp Fiction (1994) · Underground (1995) · Hemligheter och lögner (1996) · Smak av körsbär (1997, delat) · Ålen (1997, delat) · Evigheten och en dag (1998) · Rosetta (1999) · Dancer in the Dark (2000) · Ett rum i våra hjärtan (2001) · The Pianist (2002) · Elephant (2003) · Fahrenheit 9/11 (2004) · Barnet (2005) · Frihetens pris (2006) · 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007) · Mellan väggarna (2008) · Det vita bandet (2009) · Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010) · The Tree of Life (2011) · Amour (2012) · Blå är den varmaste färgen (2013) · Vinterdvala (2014) · Dheepan (2015) · Jag, Daniel Blake (2016) · The Square (2017) · Shoplifters (2018) · Parasit (2019) · Titane (2021) · Triangle of Sadness (2022) · Fritt fall (2023) · Anora (2024)
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Den_goda_viljan&oldid=54682069”