Bråvallaslaget

Slaget vid Bråvalla hed
Slaget vid Bråvalla, litografi av Hugo Hamilton.
Ägde rum Mitten av 700-talet Plats Nära Bråvalla i Östergötland, eller Bråvalla hed i Småland, Sverige Resultat Seger för Svear och västgötar
Stridande
Svear och västgötar	Daner, östgötar och Vender
Befälhavare och ledare
Sigurd Ring	Harald Hildetand  †

Bråvallaslaget^[1][2], Bråvalla slag, eller Slaget vid Bråvalla (även kallat Bråvallahedsslaget^[3]) var enligt sägnen ett stort slag som ska ha utkämpats på 700-talet under vendeltiden mellan svear under Sigurd Ring och daner under Harald Hildetand.^[1] Svearna ska ha segrat efter att Oden ingripit och dödat kung Harald.^[1]

Två platser har utpekats för slaget, dels Bråvalla hed i Småland, dels Bråvalla i Östergötland.^[4]

Slaget omnämns först i medeltida källor i huvudsak från 1200-talet, och det är därför oklart huruvida slaget någonsin ägde rum, och hur stora styrkor det var, såväl som huruvida några av de omnämnda personer som skall ha deltagit i det egentligen existerat. Slaget omnämns bland annat i Sagobrottstycken om några fornkonungar i Dana- och Sveaväldet^[5] och i Saxos danska historia Gesta Danorum^[1].

I den isländska fornaldarsagan Hervors saga från 1200-talet nämns slaget kort i meningen Hann barðist við Harald konung hilditönn á Brávelli í eystra Gautlandi, ok þar fell Haraldr konungr ok mikill fjöldi liðs með honum.^[6] Tveksamheten hos nutida historiker baseras delvis på att det inte finns arkeologiska fynd från slaget.

Harald Hildetand härskade enligt sägnen över både Sverige och Danmark samt en del av England. När ålderdomen började tynga honom utnämnde han sin släkting Sigurd Ring till kung över Svitjod och Västergötland, medan han själv behöll kontrollen över Danmark och Östergötland.^[7]

När kung Harald nådde 150 års ålder blev han för svag för att försvara sitt rike mot angrepp. Några av hans män beslutade sig då att försöka avsluta den skröplige kungens liv. De försökte kväva honom i badet, men den gamle bad dem att ge honom en död som passade en kung. Därför skickade han bud till kung Ring i Svitjod och utmanade honom till strid.^[7]

De två kungarna ska ha mobiliserat sina styrkor från alla delar av sina riken, och deras härar möttes på Bråvalla. På båda sidor fanns enligt sagan erfarna och fruktade krigare. På Haralds sida utmärkte sig Ubbe från Friesland och på Rings sida den gamle norrmannen Starkad, som hade rest långt och tjänat hos många kungar. Bland Haralds krigare fanns även den välkända sköldmön Veborg, som hade kommit till kungen med en stor här från Gotland.^[7] Traditionen meddelar att även andra väldiga envigskämpar ska ha deltagit i sammandrabbningen, som kung Åle av Skåne, liksom även ridande valkyrior och en mängd bärsärkar, slagbjörnar, samt andra vidunder.

Harald ska ha varit så gammal att han inte kunde rida till häst, utan måste köras i en vagn. Han lät sin erfarne härhövitsman Brune ställa upp armén i svinfylking. Men när han fick veta att även kung Ring hade använt sig av samma taktik, ska han ha utbrustit: "Vem månde ha lärt Ring att så fylka? Jag trodde, att ingen utom jag och Oden kunde det. Månn’ Oden vill upphöra att ge mig seger? Det har aldrig förr hänt. Men om så är, låte han mig falla i striden med alla mina män! Och alla de kämpar, som stupa på denna valplats, inviger jag åt Oden."^[8]

När båda härarna var redo, blåstes signalen för strid och fylkingarna stötte samman. Efter en stunds strid framträdde Ubbe från Friesland och anföll spetsen av Rings fylking. Med sina fruktansvärda hugg fällde han en efter en av kungens bästa kämpar.^[8] Nu utbrister Ring förargat: "Var är kämpen Starkad, som hittills alltid vann seger?" Då springer Starkad fram mot Ubbe och en intensiv kamp uppstår mellan dem med kraftfulla hugg. Starkad har sällan ställts inför en sådan prövning tidigare, men deras envig slutar oavgjord. Sedan bryter sig Ubbe igenom fiendens fylking med sitt kraftfulla tvåhändiga svärd. Ingen vågar möta honom ansikte mot ansikte, men de skickligaste bågskyttarna riktar sina pilar mot honom. Efter att två dussin pilar genomborrat kämpens bröst, sviker krafterna honom och han faller till marken. Men innan dess har han hunnit dräpa sex kämpar och sexton andra män, samt gett elva kämpar svåra sår.^[8]

Under tiden går sköldmön Veborg – iförd hjälm, brynja och svärd – rakt fram mot svear och västgötar. En kämpe vid namn Sote ger hon kraftfulla hugg, klyver hans kind och river av en bit av hakan. Men Sote stoppar skägget i munnen, biter på det och håller därmed fast hakan. Trots detta träffas Veborg slutligen av ett dödligt hugg från en annan av Rings kämpar.^[8]

Samtidigt fortsätter kampen mellan fylkingarna med oförminskad intensitet. Starkad springer runt med sitt dragna svärd och hugger ner alla som står i hans väg. Då möter han den vendiska sköldmön Visma, som bär Haralds banér. Full av raseri närmar sig Starkad henne. Hon säger: "Nu är dödsraseriet kommet över dig, och månde du nu skola dö, ditt troll."^[8] Han svarar: "Först skall du få sänka kung Haralds baner", och så hugger han av henne vänstra handen. Därefter ger han den ene kämpen efter den andre dödshugg. Men själv är han så svårt sårad att ena lungan tränger ut genom bröstet.^[9]

När kung Harald ser de omfattande förlusterna i sin här, reser han sig på knä i sin stridsvagn där han tidigare suttit. Han tar ett svärd i varje hand och låter hästen driva mitt in i fiendernas led. Här orsakar han stora förluster för fienden, men till slut drabbas han själv av dödligt slag från en klubba. Det sägs att hans egen härhövitsman, Brune, dödade honom, men att det i själva verket var Oden som hade antagit Brunes skepnad.^[9]

När kung Ring fick höra att Harald var död, beordrade han att striden skulle avbrytas. Därefter reste han en stor gravhög till minne av den avlidne. När högen var klar, placerades den döde kungen sittande i sin stridsvagn inuti. I högen offrades hästen och kungens kropp brändes. Sorgsna följeslagare gick runt bålet och kastade sina bästa vapen och mest värdefulla föremål in i högen som en sista hyllning. Därefter slöts högen. Nu var Sigurd Ring kung över både Sverige och Danmark.^[9] Sigurd Ring fick omsider sonen Ragnar Lodbrok.

Slagets historicitet är omstridd, och placeringen av slaget (om det verkligen ägde rum) likaså. Två föreslagna placeringar är vid Bråviken i Östergötland och vid Bråvalla hed i Småland.

I 'Hervors saga' omnämns platsen som "Brávelli í eystra Gautlandi" och i 'Sagobrott' skall slaget ha stått "strax söder om Kolmården, där som det heter Bråvik". Saxo avslutar dessutom sin beskrivning av slaget med orden "och så slutar Bråvikens krig".^[10]

Arthur Nordén menade 1918 att gården Ringstad nordost om Norrköping hade varit en inflytelserik plats åtminstone sedan järnåldern, främst beroende på de järnåldersgravar och bebyggelselämningar som finns på platsen. (De senare visade sig dock vara medeltida.) Ringstad och den omgivande bygden låg strategiskt till längst in i Bråviken nära Motala ström och med kontroll över landsvägen mot Östergötlands norra delar. För den som ville anfalla detta område från havet fanns endast ett alternativ: att landstiga på Malmölandet mellan Norrviken och Björnviken. Nordén föreställde sig att en försvarande armé då skulle ha ställt upp sig mellan de två vikarna för att invänta en anfallare som landstigit på Stridsudden. Med hänsyn till att Bråvikens vatten stod 3-4 meter högre än i modern tid vore det rimligt att tänka sig en sammanhängande slaglinje av försvarare mellan Norrviken och Björnviken, menade Nordén.^[11]

Även religionshistorikern Åke Ohlmarks argumenterade för Östergötland, dock i ett arbete som sågs med skepsis från arkeologiskt håll.^[12]

I Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna placerades slaget vid Bråvalla hed i Skatelövs socken i Småland.^[1][13] Kronobergs arkeologiska förening har i ett referat av en utflykt till historiska platser hänvisat till Suecian och till lokaltraditionen om en skeppssättning som stöd för den småländska placeringen, inte långt från den plats där drottning Blenda och hennes kvinnliga kämpar skulle ha tvättat av sig blodet efter att ha nedgjort en dansk stridshär.^[3]

• Bråvallaslaget i Nationalencyklopedins  (1990).
• Bråvallaslaget i Svensk uppslagsbok (1955)
• Bråvalla hed i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
• ”Bråvalla hed”. Suecia antiqua et hodierna, tredje bandet. Kungliga biblioteket. https://suecia.kb.se/F/?func=find-c&ccl_term=wso+%3D+csaml&local_base=sah.  (plansch 83-86)
• Nordén, Arthur (1918). Några bidrag till Bråvallaslagets bygdegeografi. Norrköping: Norrköpings Tidningar. sid. 4-27. Libris 1656575 
• Ohlmarks, Åke (1993). ”Bråvallaslaget”. Fornnordiskt lexikon (Ny upplaga). Stockholm: Tiden. sid. 44. Libris 7421995. ISBN 91-550-4044-6. ”Bråvallaslaget historisk batalj som ca år 750 stod på Bråvallaslätten vid Norrköping mellan östgötarna och svearna vilka därmed erövrade Östergötland. I forntraditionen är detta det mest sägenfrejdade av alla slag. Det skall ha stått mellan kung Harald Hildetand i Lejre och dennes systerson (eller halvbror eller kusin) och lydkonung Sigurd Ring i Uppsala. Väldiga envigskämpar skall ha deltagit, bland dem Starkad den gamle, Ubbe från Frisland och befälhavaren över svearnas flotta kung Åle av Skåne, dessutom bärsärkar, slagbjörnar, vidunder och ridande valkyrior. Harald besegrades och stupade samt bisattes på slagfältet i sitt skepp eller i sin vagn med alla vapen och väldiga skatter, som allt brändes. På Erik Dahlbergs tid lokaliserade man felaktigt Bråvallarna till Småland.” 

• Wikimedia Commons har media som rör Bråvallaslaget.
  Bilder & media
• Sögubrut af Nokkrum fornkonungum í Dana ok Svíaveldi - kap 7,9: ..Kolmerkr, er skilr Svíþjóð ok Eystra-Gautland ... sem heitir Brávík..
• Hervarar saga og Heiðreks - kap 15: ..Brávelli í eystra Gautlandi..
• Saxo: The Danish History, Book Eight Part I - Saxo om slaget vid Bravalla