Bilibino kärnkraftvärmeverk
| Bilibino kärnkraftvärmeverk (Билибинская АЭС) | |
 Bilibino kärnkraftvärmeverk | |
| Plats | Bilibino |
|---|---|
| Land |  Ryssland |
| Ägare | Rosenergoatom |
| Färdigställt | December 1976 |
| Togs i kommersiell drift | B1: April 1974 B2: Februari 1975 B3: Februari 1976 B4: Januari 1977 |
| Stängdes | B1: 14 januari 2019 |
| Reaktorer | |
| Reaktortyp | EGP-6 |
| Aktiva reaktorer, (effekt) | 3 (3*12=36 MW) |
| Stängda reaktorer | 1 (12 MW) |
Bilibino kärnkraftvärmeverk (ryska: Билибинская АЭС) är ett kärnkraftvärmeverk i det nordöstligaste Sibirien, närmare bestämt i staden Bilibino i det autonoma området Tjukotka vid Kolymafloden och Norra Ishavet. Utbyggnaden startade 1970[1] och den fjärde reaktorn togs i bruk 1976.[2] Den första reaktorn stängdes i januari 2019.[1]
Historik
[redigera | redigera wikitext]Verket är ett av få i världen som levererar både elkraft och fjärrvärme[3] och svarar för ca 70% av lokal elförsörjning och nästan all fjärrvärmeförsörjning i området.[4] Verket började byggas i januari 1970. Den första reaktorn Bilibino 1 togs i drift i april 1974, och den fjärde reaktorn Bilibino 4 togs i drift i januari 1977.
Den installerade maximala elektriska effekten är 48 MW från fyra reaktorer, som då ger 78 MW värme. Värmeeffekten kan ökas till 116 MW, om elproduktionen reduceras till 40 MW.[4]
Valet att bygga ett kärnkraftvärmeverk kommer av att området har långa vintrar med temperaturer ner mot -60 °C, så värmebehovet är stort. Det finns inga naturtillgångar för energiproduktion i området och transporter av bränsle blir långa och dyra. Kärnbränslet till reaktorerna levereras med flygplan.[4] Problemet att transportera det uttjänta kärnbränslet från platsen till Mayak där det ska tas om hand studeras och även där finns flygtransport med som en möjlighet.[5] Under 1980-talet var den årliga produktionen mellan 250 och 300 GWh, men har sedan sjunkit till mellan 100 och 150 GWh.
Reaktorn är grafitmodererad och kyls med lättvatten (vanligt vatten, ej tungt vatten). Bränslet är inkapslat i rostfritt stål.
I augusti 1993 besöktes reaktorn av representanter från bland annat NRC (amerikanska kärnkraftsmyndigheten) som konstaterade stora brister och behov för att anläggningen skulle leva upp till ryska säkerhetskrav.[6] Vid ett liknande besök 1996 konstaterades att anläggningens status var oförändrad, mycket beroende på den ansträngda ekonomiska situationen i Ryssland.[7] Anläggningen hade då allvarliga problem med bemanning och underhåll då löner ej betalats ut under flera månader på grund av svårigheter i den ryska ekonomin efter Sovjetunionens upplösning 1991.[8]
Verket är planerat att användas fram till 2019, och avses successivt ersättas av det flytande kärnkraftverket Akademik Lomonosov som togs i drift i maj 2020. Den första reaktorn Bilibino 1 stängdes i januari 2019.
| Reaktor | Byggstart | First Grid | Kommersiell Drift |
Stängning | Cum Load Factor |
|---|---|---|---|---|---|
| Bilibino 1 | 1970-01-01 | 1974-01-12 | 1974-04-01 | 2019-01-14 | 51,3 % |
| Bilibino 2 | 1970-01-01 | 1974-12-30 | 1975-02-01 | - | 52,3 % |
| Bilibino 3 | 1970-01-01 | 1975-12-22 | 1976-02-01 | - | 54,5 % |
| Bilibino 4 | 1970-01-01 | 1976-12-27 | 1977-01-01 | - | 52,7 % |
Produktion Bilibino kärnkraftverk
[redigera | redigera wikitext]
 |
Diagrammet är tillfälligt inaktiverat. Grafer inaktiverades den 18 april 2023 på grund av programvaruproblem. Arbete pågår för att ta fram ett nytt verktyg. |
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] IAEA (16 april 2019). ”Bilibino-1” (på engelska). https://pris.iaea.org/pris/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=467. Läst 17 april 2019.
- ^ ”Russian Federation”. Power Reactor Information System. IAEA. http://www.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=467. Läst 27 november 2013.
- ^ Förslag till - virtuellt museum - om Ågestaverket[död länk], Magelungens Vänner (2004), engelsk text sid 6.
- ^ [a b c] Yu. D. Baranaev, V. V. Dolgov, P. A. Nikolenko, Yu. I. Orekhov, Yu. A. Sergeev, V. N. Sharapov (1997). ”Low-power reactors for remote regions in the north: The bilibino heat and power plant and other projects”. Atomic Energy 83 (6): sid. 882-886. doi:. https://link.springer.com/article/10.1007/BF02418095. Läst 27 november 2013.
- ^ A. Detkina et al. ”Assessment of Radiation Risk to Personnel and Public for Shipment of Spent Fuel of EGP 6 Reactor Facility from the Bilibino NPP to Mayak PA for Reprocessing”. Proceedings of 17th International Symposium on the Packaging and Transportation of Radioactive Materials PATRAM 2013 August 18-23, 2013, San Francisco, CA, USA. http://www.sosnycompany.com/assets/files/ptr13_risk_en.pdf. Läst 28 november 2013 Arkiverad 6 januari 2014 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ NEI Source Book sid 124
- ^ NEI Source book, sid 125
- ^ NEI Source Book, sid 123
- ^ ”IAEA PRIS - Power Reactor Information System - Bilibino”. IAEA - International Atomic Energy Agency. https://pris.iaea.org/PRIS/CountryStatistics/ReactorDetails.aspx?current=467. Läst 17 oktober 2021.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ”Source Book - Soviet-Designed Nuclear Power Plants in Russia, Ukraine, Lithuania, Armenia, the Czech Republic, the Slovak Republic, Hungary and Bulgaria, Fifth edition 1997”. NEI - Nuclear Energy Institute. 1997. Arkiverad från originalet den 5 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150705154511/http://www.nei.org/corporatesite/media/filefolder/soviet_plant_source_book.pdf. Läst 17 oktober 2021.
| ||||||||||||||||||||