Cumacea

	Cumacea
	Cumaceen Iphinoe trispinosa
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Leddjur; Arthropoda
Understam	Kräftdjur; Crustacea
Klass	Storkräftor; Malacostraca
Underklass	Eumalacostraca
Överordning	Peracarida
Ordning	Cumaceer; Cumacea
Vetenskapligt namn
	§ Cumacea
Auktor	Krøyer, 1846
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Cumacea, cumaceer, även kallade kommakräftor, är en ordning bland kräftdjuren inom överordningen Peracarida. De flesta är marina. De har ett karakteristiskt utseende med mycket stor ryggsköld och smal bakkropp. I Sverige finns minst 41 arter, i världen cirka 1 500.^[1]^[2]^[3]

Byggnad

Cumaceerna är oftast 10–25 mm. De har ett ganska enhetligt och karakteristiskt utseende och är lätta att känna igen. Carapax (ryggskölden) är välutvecklad och bred, bakkroppen lång och smal. Carapax består av flera sammanvuxna delar av huvudet och de första tre thoraxsegmenten och täcker mundelarna och andningsorganen. De fem bakre thoraxsegmenten kallas pereon. Bakkroppen (abdomen eller pleon) består av sex cylindriska segment. Sista benparet (uropoderna) är långa och slanka. De flesta arterna har två ögon framtill på ryggskölden, men de kan vara sammanvuxna till ett eller saknas.

Ekologi

Cumaceerna är huvudsakligen marina men kan finnas i bräckvatten. Några arter lever i tidvattenszonen. De lever på mjukbottnar, ofta på större djup, men även grunt. De livnär sig på kiselalger och andra mikroskopiska bottenorganismer samt detritus. Många arter alstrar en vattenström som för näringspartiklar mot munnen, där de fångas upp av mundelarnas borst. Några få släkten är rovdjur på små kräftdjur och foraminiferer. De flesta arterna lever mindre än ett år och fortplantar sig två gånger. Många arter som lever på grunt vatten har en dygnsrytm, då hanarna lämnar sedimentet på natten och stiger upp mot ytan. De finns på alla kontinenter. De är (liksom märlkräftorna) viktig föda för många fiskar och alltså en viktig del i marina näringskedjor.

Fortplantning

Cumaceer är ett klart exempel på könsdimorfism; könen har olika utseende. De har olika teckning och skulptur på ryggskölden, antennerna har olika längd, honorna är större och talrikare och har, som alla peracarider, ett yngelrum (marsupium) på undersidan, bildat av plattor på thorakalbenen. Larverna lämnar marsupiet då de är nästan fullbildade. Antalet segment förändras inte under individens utveckling (epimorfi).

Systematik

Ordningen Cumacea hör till överordningen Peracarida i klassen Malacostraca (storkräftor) bland kräftdjuren. Den delas in i 8 familjer, 141 släkten och 1523 arter enligt uppgifter från 2011.

Det finns sparsamma fossil av cumaceer från tidig karbon (Missisippian).

Arten Diastylis rathkei är den utan jämförelse vanligaste cumaceen i Sverige. Den är relativt stor, 16–18 mm, och ligger partiellt nedgrävd i sand där den äter slampartiklar som den fångar in med hjälp av maxillipederna. Den förekommer från Skagerack in i Östersjön.

Historik

Pl. LXXII: *Diastylis rathkei* från Sars, G. O., (1900), *An account of the Crustacea of Norway: Cumacea*

Cumaceerna har varit kända sedan1780, då Ivan Ivanovich Lepechin beskrev "Oniscus scorpioides", nu Diastylis scorpioides. I början troddes de vara larvformer av andra kräftdjur, men 1846 beskrevs de som en separat ordning av Henrik Nikolai Krøyer^[4]. Tjugofem år senare kände man till cirka 50 arter - idag är siffran 1500. Den tyske zoologen Carl Wilhelm Erich Zimmer har gjort omfattande studier av cumaceerna.

Kladogram

Nedan visas ett kladogram enligt Catalogue of Life^[5] och Dyntaxa^[6]:

storkräftor

kommakräftor

	Bodotriidae

	Ceratocumatidae

	Diastylidae

	Gynodiastylidae

	Lampropidae

	Leuconidae

	Nannastacidae

	Pseudocumatidae

gråsuggor och tånglöss

Referenser

^ *Hanström, B. (red.) Djurens värld, band 2, Förlagshuset Norden, Malmö, 1964 (huvudkälla).
^ Motsvarande artiklar i engelska Wikipedia.
^ Cumacea i WoRMS, World Register of Marine Species
^ H. N. Krøyer (1846). ”On Cumaceerne Familie”. Naturh. Tidsskr. 2 (2): sid. 123–211, plates 1–2.
^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (24 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/cumacea/match/1. Läst 24 september 2012.
^ Dyntaxa Cumacea

Litteratur

Hickman, C. Integrated Principles of Zoology. McGraw-Hill, 15 ed., 2010.
Hanström, B. (red.) Djurens värld, band 2, Förlagshuset Norden, Malmö, 1964.
Dahl, E. Evertebratzoologi. Almqvist & Wiksell , Stockholm, 1972.
Schou, Per (red.). Djur: illustrerad guide till världens djurliv Globeförlaget, 2007. ISBN 0-7513-3427-8.

Bestämningslitteratur:

Gärdenfors, U. m.fl.: Svensk småkrypsfauna: en bestämningsbok till ryggradslösa djur utom insekter. Studentlitteratur, Lund, 2004.
Enckell, P.H.: Kräftdjur. Fältfauna, Signum, Lund, 1980.
Köie, M., Svedberg, U.: Havets djur. Prisma förlag 2004.

Externa länkar

Cumacea page
Cumacea at Crustacea.net
Cumaceans of the World
Cumacea World Database
Wikimedia Commons har media som rör Cumacea.
Bilder & media

[1] *Hanström, B. (red.) Djurens värld, band 2, Förlagshuset Norden, Malmö, 1964 (huvudkälla).

[2] Motsvarande artiklar i engelska Wikipedia.

[3] Cumacea i WoRMS, World Register of Marine Species

[4] H. N. Krøyer (1846). ”On Cumaceerne Familie”. Naturh. Tidsskr. 2 (2): sid. 123–211, plates 1–2.

[COL-5] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (24 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/cumacea/match/1. Läst 24 september 2012.

[dyn-6] Dyntaxa Cumacea

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]