Yttrium

Yttrium
Nummer 39 Tecken Y Grupp 3 Period 5 Block d
Sc ↑ Y ↓ Lu Strontium ← Yttrium → Zirkonium     [Kr] 4d1 5s2             39Y                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa	88,90585 u
Utseende	Silvervit
Fysikaliska egenskaper
Densitet	4 472 kg/m³ (273 K)
Aggregationstillstånd	Fast
Smältpunkt	1 799 K (1 526 °C)
Kokpunkt	3 609 K (3336 °C)
Molvolym	19,88 × 10-6 m³/mol
Smältvärme	11,4 kJ/mol
Ångbildningsvärme	363 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie	180 (212) pm
Kovalent radie	162 pm
Jonisationspotential	Första: 600 kJ/mol Andra: 1 180 kJ/mol Tredje: 1 980 kJ/mol Fjärde: 5 847 kJ/mol (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Kr] 4d1 5s2
e− per skal	2, 8, 18, 9, 2
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	3
Oxider (basicitet)	Y2O3 (svag bas)
Elektronegativitet	1,22 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur	hexagonal
Ljudhastighet	3 300 m/s
Elektrisk konduktivitet	1,66 106 A/(V × m)
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Yttriumisotoper Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP 89Y 100 % Stabil
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Yttrium är ett grundämne som räknas till de sällsynta jordartsmetallerna. Det namngavs 1794 – som en jordart – efter fyndorten Ytterby gruva (vid svenska Vaxholm). 1843 fick det sitt nuvarande namn, sedan andra grundämnen (i formen av oxider) separerats.

Yttrium upptäcktes första gången 1794, som en svart och tung "förorening" bland kvarts och fältspat i pegmatitbrottet i Ytterby gruva på Resarö (Stockholms skärgård). Upptäckaren var amatörgeologen löjtnant Carl Axel Arrhenius, verksam vid Vaxholms garnison. Han uppmärksammade den finske geologen Johan Gadolin (då i Uppsala) om upptäckten, och denne konstaterade att materialet nog var:

Ledande kemister från Tyskland och Frankrike bekräftade därefter sanningshalten i Gadolins påstående. Den okända "jordarten" fick namnet yttria (eller ytterjord), efter namnet på gruvan.^[1]

Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be₂FeY₂Si₂O₁₀. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

År 1828 lyckades Friedrich Wöhler att separera yttrium som metall i oren form. Senare kom Carl Gustaf Mosander att ägna sig åt de sällsynta jordarterna, och han lyckades 1843 isolera yttriumoxid från två andra oxider – erbium- och terbiumoxid. Först långt senare kunde man genom jonbytesseparation framställa dem som rena grundämnen.

Också erbium och terbium har fått sina namn från Ytterbygruvan,^[2] liksom även ytterbium. Den sistnämnda framställdes genom att man 1878 ur den sällsynta jordarten erbia lyckades få fram en oxidkomponent som fick namn ytterbia; 19 år senare gav den oxidkomponenten som resultat de nya grundämnena ytterbium och lutetium.^[3]

Yttrium utsågs 2005 till Upplands landskapsgrundämne,^[4] genom ett beslut av Svenska Nationalkommittén för kemi.^[5]

Den genomsnittliga halten av yttrium i jordskorpan är 28–31 ppm. Yttrium förekommer aldrig i fri form i naturen utan finns i lantanoidmineral, som till exempel xenotim, fergusonit, samarskit, yttrialit och gadolinit. Metallen kan framställas genom reduktion av yttriumklorid elektrolytisk eller med natrium. Kan också framställas genom reaktion mellan yttriumoxid och magnesium.^[6]

När andelen yttrium i marken överstiger 50 ppm blir den ofta lönsam att använda till yttriumutvinning. Ett lovande pilotförsök har gjorts i Sverige, där man använt tränade spårhundar för att leta upp sådana jordar. Vid pilotförsöket markerade hundarna rätt i fyra fall av fem.^[7]

Yttriumföreningar ingår i specialglas och som lysämne i färg-TV-rör, där de ger upphov till rött ljus. Blandoxider med innehåll av yttrium används i högtemperatursupraledare och lasrar. Yttriumoxid har även använts i glödstrumpor.^[6]

Inom elektronikindustrin är yttrium en nödvändig komponent vid tillverkning av bildskärmar, lysdioder, lågenergilampor och fiberkabel. År 2015 beräknas den globala, årliga efterfrågan på yttrium motsvara 215 000 ton, och den största delen utvinns i Kina.^[7]

• Periodiska systemet

• F. Wöhler: "Sur le Glucinium et l'Yttrium", Ann. chim. phys., [2], 39 (1828) 77–84.
• M. E. Weeks, revised by H. M. Leicester: Discovery of the Elements, 7th Ed, Journal of Chemical Education, 1968.
• T. I. Williams, editor: A Biographical Dictionary of Scientists, Adam & Charles Black, London, 1969.

v • r Periodiska systemet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18  1  H He  2  Li Be B C N O F Ne  3  Na Mg Al Si P S Cl Ar  4  K Ca Sc Ti V Cr Mn Fe Co Ni Cu Zn Ga Ge As Se Br Kr  5  Rb Sr Y Zr Nb Mo Tc Ru Rh Pd Ag Cd In Sn Sb Te I Xe  6  Cs Ba Lu Hf Ta W Re Os Ir Pt Au Hg Tl Pb Bi Po At Rn  7  Fr Ra Lr Rf Db Sg Bh Hs Mt Ds Rg Cn Nh Fl Mc Lv Ts Og La Ce Pr Nd Pm Sm Eu Gd Tb Dy Ho Er Tm Yb Ac Th Pa U Np Pu Am Cm Bk Cf Es Fm Md No Metaller Halvmetall Icke-metaller Okända kemiska egenskaper Alkalimetall Alkalisk jordartsmetall Lantanoid Aktinoid Övergångsmetall Övrig metall Diatomisk icke-metall Polyatomisk icke-metall Ädelgas