Ringhorne

Ringhorne eller Hringhorne (fornvästnordiska Hringhorni) var i nordisk mytologi guden Balders mäktiga skepp, på vilket han och hans maka Nanna lades på bål.

Källtexterna

Skeppsnamnet Ringhorne förekommer endast i Snorre Sturlassons Edda, samt i en av de namntulor som i några handskrifter åtföljer verkets andra del.^[1]

I Skáldskaparmál 5 sägs att uttrycket ”Ringhornes ägare” (eigandi Hringhorna) kan vara en passande kenning för Balder. Förklaringen till detta ges i Gylfaginning 49, som handlar om Balders begravning.

Asarna förde Balders lik till havet. Ringhorne hette Balders skepp. Det var det största av alla skepp. Gudarna ville sjösätta det för att på det tända Balders gravbål, men skeppet gick inte att rubba.

En Æsirnir tóku lík Baldrs ok fluttu til sævar. Hringhorni hét skip Baldrs. Hann var allra skipa mestr. Hann vildu goðin fram setja ok gera þar á bálfǫr Baldrs. En skipit gekk hvergi fram.

Asarna sände då bud till Jotunheim efter jättinnan Hyrrokkin, som var mycket stark.

Då grep Hyrrokkin om förstäven och slet med ett enda ryck ut skeppet, så att elden stod om rullstockarna och alla länder skalv.

Þá gekk Hyrrokkin á framstafn nǫkkvans ok hratt fram í fyrsta viðbragði svá at eldr hraut ór hlunnunum ok lǫnd ǫll skulfu.

Därefter bars Balder och hans hustru Nanna – som dött av sorg – upp på skeppet; gravgåvor bars ombord (däribland ringen Draupnir), Balders häst offrades liksom troligen en dvärg vid namn Litr – eller var det kanske en jätte?^[2] Sedan antändes skeppet och Tor vigde elden med sin hammare.

Det är tydligt att det är en kremering till havs som Snorre har haft i åtanke. Annars skulle det inte ha varit nödvändigt att sjösätta skeppet. Likbrännor till sjöss finns omtalade i några hjältesagor, men om de har förekommit i verkligheten är ovisst.^[3]

Snorres huvudkälla för berättelsen om Balders bålfärd har varit dikten Húsdrápa av Ulf Uggason. I denna drapa, varav endast ett fåtal fragment har bevarats, beskrevs de mytologiska händelser som fanns avbildade på väggarna i ett eldhus uppfört i Hjarðarholt omkring år 985. En stor del av dikten ägnades enligt Snorre åt Baldersmyten, men om namnet Ringhorne fanns nämnt i dikten kan vi inte veta. Germanisten Rudolf Simek, som särskilt ägnat sig åt norröna skeppsnamn,^[4] trodde att det var Snorre själv som hittade på namnet. Antagligen, menade han, har drapan beskrivit skeppet med en ring i stäven, eller så har Snorre själv med egna ögon sett de ombesjungna bilderna i Hjarðarholt (vilka fortfarande kan ha existerat på hans tid). En ring i stäven på ett skepp är enligt uråldrig ikonografisk tradition en solsymbol. Om ett skepp på detta sätt förknippas med solen rör det sig om fruktbarhetsgudens skepp, i det här fallet Frejs Skidbladner (Skíðblaðnir). Men eftersom skeppet i Húsdrápa förknippades med Balder så insåg inte Snorre detta samband, enligt Simek, utan döpte om skeppet till Ringhorne efter dess utseende.^[5]

Om ringen/solskivan har varit en vanlig symbol för det hinsides livet, kan bildmakaren i Hjarðarholt ha försett skeppet med en ring endast för att markera att det rörde sig om ett gravskepp. Ett av de bäst bevarade gravskeppen är Osebergsskeppet från 830-talet, som har ”ringar” i både för och akter.^[3]

Enligt Rudolf Simek är det två i grunden oberoende traditionstrådar som möts i Ringhorne: dels fruktbarhetsgudens skepp Skidbladner, dels dödsskeppet Nagelfar (Naglfar).^[5] Om dessa båda skepp säger Snorre: ”Skidbladner är det bästa och mest konstfärdigt byggda av alla skepp men Nagelfar är det största skeppet.” (Skíðblaðnir er beztr skipanna ok með mestum hagleik gerr, en Naglfari er mest skip.)^[6] Men också Ringhorne var enligt Snorre det största av alla skepp. (Hringhorni … var allra skipa mestr.)^[7]

Simek menar därför att skeppet Ringhorne knappast har sitt ursprung i hednisk mytologi utan är en efterhandskonstruktion, förmodligen skapad av Snorre själv. Skeppet förknippades med Balder genom berättelsen om dennes bålfärd.^[5]

Gravskepp med ringar i för och akter

Osebergsskeppets stäv
Osebergsskeppet (modell)
akter

Källor

^ Skipa heiti, strof 2.
^ John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, sid 209f. ISBN 978-0-19-515382-8
^ [a b] John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, sid 183f. ISBN 978-0-19-515382-8
^ Rudolf Simek, Die Schiffsnamen, Schiffsbezeichnungen und Schiffskenningar im Altnordischen, Wien 1982; ds Skídbladnir. Some Ideas on Ritual Connections between Sun and Ship, Northern Studies 9, 1977, sid 31–39.
^ [a b c] Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, 2007, sid 159f. ISBN 978-0-85991-513-7
^ Gylfaginning 43.
^ Gylfaginning 49.

[1] Skipa heiti, strof 2.

[2] John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, sid 209f. ISBN 978-0-19-515382-8

[JL-3] [a b] John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, sid 183f. ISBN 978-0-19-515382-8

[4] Rudolf Simek, Die Schiffsnamen, Schiffsbezeichnungen und Schiffskenningar im Altnordischen, Wien 1982; ds Skídbladnir. Some Ideas on Ritual Connections between Sun and Ship, Northern Studies 9, 1977, sid 31–39.

[RS-5] [a b c] Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, 2007, sid 159f. ISBN 978-0-85991-513-7

[6] Gylfaginning 43.

[7] Gylfaginning 49.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]