1641–1891

I olika delar af verlden
Var Gutenbergs konst redan känd;
Den hade haft lycka på färden,
Den var som från himmelen sänd.
Den spred uti dunklet i natten
Sitt sköna, förklarande ljus,
Öfverallt för den herrliga skatten
Stod öppnadt ett gästvänligt hus.

Till de kulna nordiska landen
Ock konsten utsträckte sin färd.
Den forskande menniskoanden
Af vetandet ville bli närd.
I Finlands bygder man burit
En förhoppning: Man väntade på,
Att de runor, som konsten skurit,
Ock der skulle hemvist få.

Agricolas hugstora tankar
De länge riktats derpå,
Att vetandets grundfasta ankar
I Suomis bygder också

Sig rotfästa skulle. Omsider
Som siaren tänkte det går,
Och för långa, evärdliga tider
Var Gutenbergs konst också vår.

Ej något förlikna man gitter
Vid denna gigantiska makt,
Som boktryckarkonsten besitter:
Den sprider från trakt och till trakt
Upplysningens skatter, så rika,
Den lär oss att känna vår Gud,
Att älska det rätta — tillika
Att följa Hans råd och Hans bud.

Den låter oss dödlige blicka
Omkring, och den gifver oss svar,
Den låter de törstande dricka
Ur visdomens källa så klar.
Vårt forskande öga får sänka
Sig djupt uti undrens sfär,
Hvad de störste tänkare tänka
Till ringaste koja den bär.

Du signade konst, må du gifva
Af håfvor din största tribut
Ät Suomis folk, — må du lifva
Det folket att djerft föra ut
Sitt bildningsarbete, detta,
Som seger bereder helt visst,
Som lyckan och friheten rätta
Skall skänka åt Finland till sist!